Frankrike: Steg för steg mot en revolutionär kris 

Efter ett år med ökad inflation, protester mot höjningen av pensionsåldern och polisvåld befinner sig Frankrike i en djup social kris.

När Emmanuel Macron vann presidentvalet i april förra året strömmade gratulationerna in från olika delar av det europeiska etablissemanget. Boris Johnson, Mario Draghi och Christine Lagarde var alla överens om att detta var ”underbara nyheter för hela Europa” (Draghi) och att det är ”absolut nödvändigt med ett starkt ledarskap i dessa osäkra tider” (Lagarde). Borgerlighetens representanter var lättade över att det så kallade ”stabila mitten-alternativet” hade vunnit över det mer högerextrema alternativet Nationell Samling. De traditionellt stora partierna, Socialistiska partiet och Republikanerna, hade kollapsat, och fick inte ens 5 procent vardera.

Men om detta nonsens om ”starkt ledarskap” var lögn eller självbedrägeri blir en fråga för historikerna. I valet var det hela 28 procent som avstod från att rösta över huvud taget – den högsta noteringen på mer än 50 år. Inget av alternativen verkade särskilt tilltalande: Antingen det rika etablissemangets favorit Macron, eller den rasistiska nationalisten Le Pen. 

Hela Macrons presidentskap har kantats av kriser. Det tog inte ens ett år efter Macrons tillträde 2017 innan hundratusentals arbetare, iklädda gula västar, gick ut på gatorna vecka efter vecka i månader – till en början som en reaktion på de höga bensinpriserna, men rörelsens syfte utvecklades snabbt till att vilja störta hela etablissemanget. 

Sedan dess har Macrons politik bara gjort det ännu mer uppenbart för alla att han bara är de rikas president, och med det har missnöjet fortsatt tillta.

Massprotester mot kontrareformer och polisvåld

Runt årsskiftet började nyheterna spridas om Macrons ”pensionsreform”, en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år, och i januari gick miljoner ut på gatorna i en protestvåg med massdemonstrationer och strejker som pågick ända till juni. Men även om fokus låg på pensionsreformen kom kraften i rörelsen från ilskan mot åratal av försämringar – däribland den ökade fattigdomen i inflationens spår, som Macron naturligtvis inte tänker göra något för att lösa.

Som för att göra situationen ännu mer explosiv blev en 17-årig fransk-algerier, Nahel Merzouk, mördad av polisen i slutet av juni. Protester utbröt i hela landet och varade i fem dagar och solidaritetsprotester spred sig även till bland annat Belgien. Polisen svarade med brutal repression: 45 000 poliser skickades ut runtom i Frankrike för att våldsamt slå ned protesterna. Inte bara kravallpoliser utan militärpolis och antiterror-styrkor beväpnade med automatvapen kallades in för att arrestera de unga demonstranterna.

Bild: Marxiste.org
I juni mördades en 17-årig fransk-algerier, Nahel Merzouk, av polisen. Bild: Marxiste.org

Detta enorma missnöje borde innebära enorma möjligheter för vänstern och fackföreningarna att gå på offensiven. Men i kampen mot rasismen har de i bästa fall bara velat reformera polismyndigheten och i värsta fall direkt fördömt protesterna och stöttat repressionen.

I kampen mot pensionsreformen ledde fackföreningsledningen in arbetarna i en återvändsgränd med sin taktik med ”aktionsdagar”, som i genomsnitt anordnades var tionde dag, och enbart hade defensiva paroller mot pensionsreformen. Dessa utdragna endagsprotester är inte nog för att skada borgarklassen, utan utmattar i stället arbetarna eftersom ingen kan vara ute i en fruktlös kamp i evigheter – kampen måste också gå framåt och ge resultat. 

Det som hade behövts hade varit att angripa regeringens politik som helhet, och kalla till en obegränsad generalstrejk för att avsätta Macrons regering. Det hade kunnat samla allt missnöje och all ilska mot regeringen i ett enda kraftfullt slag.

Men trots att fackföreningsledarnas taktik ledde till att rörelsen sakta men säkert avtog, så tog det 13 sådana aktionsdagar för rörelsen att börja mattas av, vilket tillsammans med det höga deltagandet redan från början (1–3,5 miljoner enligt fackföreningarnas beräkningar), tyder på att det finns en enorm ilska hos arbetarna. 

Faktum är att kontrareformen var så impopulär att inte ens högerpartierna vågade rösta för den! I stället var Macron tvungen att sätta sig över parlamentet för att genomföra den, genom att använda sig av paragraf 49:3 i grundlagen. Detta avslöjade den borgerliga demokratin i många arbetares ögon, som just vad den är: ett organ för de rikas styre.

Inom CGT (Confédération Générale du Travail, paraplyorganisation för fackföreningar, motsvarande svenska LO) har det bildats en vänsterflygel som på kongressen i mars öppet kritiserade den nuvarande högerledningen för facken, och krävde generalstrejk, liksom att de skulle gå ut i politisk kamp mot kapitalismen och för socialism. De vann en rad segrar, även om högern tillfälligt lyckades behålla kontrollen över CGT:s ledning. Men i och med den allmänna krisen för det kapitalistiska systemet och klasskampen i Frankrike lär vänsterflygeln fortsätta att växa.

I maj hade Macron enligt flera opinionsundersökningar bara stöd av ungefär 30 procent av befolkningen, medan 70 procent var missnöjda med hans styre. Han kommenterade de siffrorna genom att säga att ”pöbeln, vilken form den än tar, har ingen legitimitet inför folket som uttryckt sig genom sina valda representanter”. Men folket har ju redan fått se att deras röster är värdelösa – Macron kan helt enkelt runda parlamentet – och om de väljer att gå ut och demonstrera så kommer de att mötas med batonger och tårgas.

En kris för hela det kapitalistiska systemet

Borgerligheten skulle gärna ha kallat till nyval för att kunna kanalisera massornas ilska genom valsystemet – ge illusionen av förändring men i själva verket bara byta ut en korrupt politiker mot en annan. Men eftersom det politiska landskapet är så splittrat skulle ett nyval förmodligen inte leda till en mer stabil situation i nationalförsamlingen, och därför måste de klamra sig fast vid Macrons styre, än så länge.

När så många kriser sammanstrålar blir det inte bara ett problem för en enskild politiker, ett parti, eller för en myndighet som polisen, utan en kris för hela regimen – ett ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet. När som helst kan en ny kris eller skandal uppenbaras och provocera fram mer ilska och mer politisk instabilitet – vilket i sin tur skulle innebära ett nytt stadium i kampens utveckling.

Internationella marxistiska tendensen i Frankrike, Révolution, bygger den kämpande kommunistiska rörelsen som arbetare och ungdomar behöver i kampen mot den franska kapitalismen, precis som vi i Sverige kämpar mot den svenska borgarklassen – mot högern, mot alla försämringar, och mot polisvåld! Gå med oss i kampen!

Oscar Gunnarsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,233FöljareFölj
815FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna