“Ingen nationell säkerhetsfråga är nu viktigare för Sverige än att vi tillsammans med Finland snabbt blir medlemmar i Nato”, sa Ulf Kristersson i januari. Men regeringen, den svagaste i mannaminne, har ännu inte lyckats förverkliga den svenska imperialismens innersta önskan. Nu talar mycket för att Natoprocessen kan komma att förlängas ytterligare – på grund av den rasism som högern själva underblåst.
“Det är just under den här ansökningsperioden man blir sårbar”, kommenterade Håkan Edström, docent på Försvarshögskolan, inför en svensk Natoansökan, och fick medhåll av såväl Magdalena Andersson som dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Den 17 augusti i år höjde Säpo terrorhotnivån i Sverige till “hög” – men inte längre på grund av några påstådda ryska hot, utan på grund av den senaste tidens koranbränningar.
De panikartade diskussionerna om att det skulle vara särskilt stor risk att Ryssland invaderar Sverige under ansökningsprocessen har försvunnit, eftersom det visade sig vara uppenbart hittepå och skrämselpropaganda. Nu är det istället den rasism man själv underblåst som skapat problem för den svenska borgarklassen och regeringen.
Efter att Rasmus Paludan brände koranen i januari i år kommenterade SD:s Richard Jomshof: “Blir de upprörda, så elda hundra till”. Efter förra årets “påskupplopp” ställde Ulf Kristersson ”vanliga svenskar” mot ”medeltida barbari”, och sa i en tydligt uppmuntrande ton att ”upplopp ska aldrig få kväsa yttrandefriheten”. Och ingen har väl glömt Ebba Busch ord om att polisen “borde ha skjutit skarpt” och “varför har vi inte hundra skadade islamister?”.
Detta har varit högerns allmänna linje. Bakom ett påstått försvar för “yttrandefrihet” har man genomgående försökt skuldbelägga muslimer för den rättmätiga ilska mot rasism, diskriminering och förnedring som många känner. Det är en logisk fortsättning på en politik som försöker göra invandrare och flyktingar till syndabockar för alla kapitalismens fasor.
Denna linje har det senaste året lett till oförutsedda problem i Sveriges Natoförhandlingar. Sommarens koranbränningar har fördömts av Islamiska konferensorganisationen (OIC) som reagerat med att stänga av det svenska sändebudet. I juli stormades Sveriges ambassad i Bagdad. Men det största problemet för regeringen är utan tvekan att Erdogan använder koranbränningarna som ammunition för hot om att ytterligare förhala Sveriges Natoprocess.
Dubbla budskap
Regeringen och SD har nu ställts inför en omöjlig uppgift. Eftersom de inte kan erbjuda några som helst förbättringar är de tvingade att fortsätta med sin rasistiska politik. Trots riskerna fortsätter alltså hetsen, och i sitt sommartal den 20 augusti sa Ebba Busch:
”Om – notera om – de anser att en sådan demokratisk yttrandefrihet [koranbränningar] är oförenligt med deras tolkning av islam – då har den typen av islam inte någon plats i Sverige.”
Den här typen av utspel står i direkt motsats till de försäkringar som utrikesminister Tobias Billström vill förmedla till den internationella publiken för att inte äventyra ett svenskt Natomedlemskap. Inför OIC-mötet 31 juli sa han exempelvis att “regeringen är mycket tydlig i sitt avståndstagande från de islamofobiska handlingar som enskilda personer genomfört vid manifestationer i Sverige.”
Å ena sidan måste högern fortsätta spä på rasismen för att behålla sitt väljarstöd, å andra sidan måste de se till den svenska imperialismens internationella intressen. Detta är grunden för splittringen i regeringen, i regeringsunderlaget – och i borgarklassen. Björn Söders utspel om att Pride har nära kopplingar till “pedofili”, Jomshof som kallar profeten Muhammed för “slavhandlare”: detta speglar Sverigedemokraternas behov av att öka hetsen mot muslimer och andra förtryckta grupper för att distrahera från alla försämringar som sker just nu. Men detta omintetgör naturligtvis samtidigt regeringens diplomatiska försök att sopa rasismen under mattan. Dessutom förvärrar det krisen i Liberalerna, där Hamilton råkade vara lite för ärlig om hur ledningen resonerar inbördes, när han kommenterade att “gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar”. Med muslimer är det naturligtvis fritt fram!
Kristerssons desperata uppmaning om att “alla bör tänka på vad de säger, särskilt i det rådande säkerhetsläget” faller oundvikligen för döva öron.
Erdogan och Sveriges Natoansökan
Regeringen har varit beredda att gå över lik för att driva igenom den svenska imperialismens intressen och pressa in Sverige i Nato. Sverige har bland annat återupptagit vapenexporten till Turkiet, stiftat en ny “terrorlag” och förbundit sig att verka för ett turkiskt EU-medlemskap.
I juli dömdes för första gången en man i svensk domstol för försök till finansiering av PKK. Domen blev fängelse i fyra år och sex månader, och utvisning till Turkiet. Åklagaren Hans Ihrman underströk att det är en ren slump att åtal väcktes samtidigt som Turkiet ställt krav på utvisning av kurder för att ratificera Sveriges Natoansökan: “Jag förstår att folk drar slutsatser när det sammanfaller tidsmässigt.” Trovärdigt? Inte särskilt.
Just som regeringen trodde att de kunde pusta ut efter allt krypande inför Erdogan, kom högerns egen rasism och bet dem i baken. I juli lovade Erdogan att ratificera Sverige när det turkiska parlamentet öppnar igen i oktober, men detta har nu villkorats: “Om attackerna på våra helgedomar fortsätter – då beklagar vi”, sa Erdogan vid ett statsbesök i Ungern den 21 augusti.
I ett desperat försök att rädda situationen har Kristersson lagt skulden för koranbränningarna på “utländska aktörer” (läs Ryssland), vilket det inte finns några som helst belägg för. Vad som däremot kan konstateras är att Salwan Momika, som legat bakom flera av sommarens aktioner, är en uttalad SD-sympatisör. Och Chang Frick, som betalade tillståndet för Paludans koranbränning i januari, har regelbundet framträtt i SD:s kanal Riks.
För att ännu en gång tillmötesgå Erdogan har regeringen tillsatt en utredning om att skärpa ordningslagen för att förhindra allmänna sammankomster som riskerar att reta upp andra. En sådan otydligt formulerad och långtgående inskränkning av yttrandefriheten skulle inte lösa problemet med den rasistiska hetsen; däremot skulle den definitivt kunna användas godtyckligt mot vänstern och arbetarrörelsen.
Problemet är inte lagen, utan rasismen i den borgerliga staten. Vi har lagar mot hets mot folkgrupp – frågan vi måste ställa oss är varför de inte används. Problemet är i sista hand kapitalismen, som använder förtryck och rasism för att splittra arbetarklassen och förhindra den från att kämpa tillbaka. Rasism är inte en principiell fråga för borgarklassen, utan används systematiskt så länge det tjänar deras intressen.
Den svenska borgarklassens intressen
Högern bryr sig varken om “yttrandefrihet”, ”demokrati” eller “nationell säkerhet”, utan om att främja den svenska kapitalismens nakna vinstintressen.
Som vi har förklarat i tidigare artiklar, har den svenska borgarklassen imperialistiska intressen i framförallt Baltikum. Två svenska storbanker, Swedbank och SEB, kontrollerar tillsammans 49 procent av Lettlands bankmarknad, 59 procent av Litauens, och 65 procent av Estlands.
Inte undra på att Kristersson och utrikesminister Billström har deklarerat att Sverige vill delta i Natos flygövervakning över Baltikum och ingå i någon av de stridsgrupper som finns stationerade nära den ryska gränsen. Enligt källor till DN vore ett första steg att förstärka stridsgruppen i Lettland, som leds av Kanada.
Men de baltiska ländernas företrädare är inte nödvändigtvis övertygade om att den svenska imperialismen bör ges ökad kontroll. Som svar på frågan om fler Natosoldater borde stationeras i Estland, svarar den estniske försvarschefen Martin Herem:
”Det är en svår fråga. Är vi beredda att betala mer för denna närvaro?… För närvarande är jag ganska nöjd med den Nato-närvaro som redan finns.”
Natos upprustning kostar pengar, mycket pengar, inte bara för värdnationerna. I regeringens vårändringsbudget fick försvaret 660 miljoner kronor extra, samtidigt som kommunerna går mot ett totalt underskott på omkring 20 miljarder kronor, motsvarande 20 000 sjuksköterskor.
Här kan vi tydligt se kapitalistklassens prioriteringar. I land efter land växer nu försvarsbudgetarna medan nedskärningarna fortsätter. Ett särskilt flagrant exempel är Tyskland som genomför massiva nedskärningar värda 31 miljarder euro inom utbildning, sjukvård och barnomsorg samtidigt som man lägger 476,3 miljarder euro på försvaret.
En sak kan vi vara säkra på: borgarklassens representanter skulle aldrig spendera sådana summor om de inte tror att det är en lönsam investering.
Kriget i Ukraina används cyniskt som en chans att främja den egna borgarklassens ekonomiska intressen. Inte minst hägrar “kontrakt för tusentals miljarder i återuppbyggnaden efter kriget”, som Tidningen Näringslivet rapporterar. Det är därför ingen slump att halvstatliga Business Sweden öppnar ett handelskontor i Kiev.
Det är heller ingen slump att Sveriges Natoförhandlare Oscar Stenström går vidare från sitt nuvarande jobb till att bli rådgivare åt familjen Wallenberg, som belöning för ett väl utfört uppdrag (även om de antagligen hoppats att allt skulle vara klappat och klart vid det här laget). Wallenbergägda Saab, som tillverkar krigsmateriel, är en av de stora vinnarna på Ukrainakriget: “Saab-aktien har gynnats kraftigt av den ökade geopolitiska spänningen i världen i spåren av Rysslands invasion i Ukraina, och kursen är upp med runt 80 procent på rullande tolv månader”, rapporterade Dagens Industri i april.
Wallenberg har spelat en aktiv roll i den svenska Natoprocessen: bland annat deltog Jacob Wallenberg på ett hemligt Natomöte i Finland med bland andra förre finansministern Mikael Damberg. Efter Turkiets besked om att släppa in Sverige i Nato jublade hela den svenska försvarsindustrin över sin ökade möjlighet att exportera stridsflyg, luftförsvar, ubåtar och övervakningsutrustning. Magnus Christiansson, lektor vid Försvarshögskolan, förklarade vad ett Natomedlemskap innebär: “Sverige kommer att bli en tydligare del i det strategiska arbetet att ligga före globala konkurrenter, framför allt Kina.”
Som medlem i Nato kommer Sverige att bli uppmarschområde för förflyttning av Natoförband, och enligt källor till DN kommer en svensk brigad med 5000 soldater att byggas för att rycka in vid krig. Borgarklassens iver att få delta i den globala upprustningen borde få alla de som tror att Sverige kommer att bli en “röst för fred” i Nato och bidra till mer stabilitet att tänka om.
“En röst för fred”
Nato är inte en försvarsallians, utan en allians för krig. I den avslutande kommunikén från det senaste Natotoppmötet i juli fastslås att Nato har “strategiska intressen” i (bland annat) Mellanöstern, Nordafrika, Sahelregionen, indo-pacifiska regionen och till och med yttre rymden – minst sagt ambitiösa mål för en “försvarsorganisation” för Nordatlanten. I samma andetag pratar man om problemet med Rysslands ökade styrka och närvaro runt bland annat Baltikum, Svarta havet och Medelhavet, och man anklagar även Kina för att sträva efter “att öka sitt ekonomiska inflytande för att skapa strategiskt beroende.” Med andra ord säger man: ‘Kina är en imperialistmakt. Vi tänker inte tillåta dem att agera på samma sätt som vi gör.’
Nato är en allians för imperialistisk utsugning och kan aldrig bli ett verktyg för “fred”, något som borde vara en självklarhet för alla inom vänstern.
Nooshi Dadgostar har sedan länge gjort klart att hon inte har mycket till övers för det egna partiets partiprogram. Ändå kunde man inte undgå att häpna när hon i Aktuellt den 18 juli gick emot partiets linje i Natofrågan och sa: “Åtagandet här nu framöver är att se till att inom ramen för Nato behöver Sverige vara en stark röst, vi kan inte bli utpressade av andra mindre demokratiska länder såsom Erdogan är”. En “stark röst” för vad? För att se till att imperialisternas plundringar i Mellanöstern och Afrika görs på ett snällt och jämlikt sätt?
När Zelenskyj nyligen besökte Sverige enades man om utökat militärt stöd till Ukraina och gemensam produktion av Stridsfordon 90. Samma vecka lovade Danmark och Nederländerna att leverera 42 amerikanska F-16-plan till Ukraina. De nya vapnen kommer dock inte att hjälpa Ukraina i deras misslyckade sommaroffensiv: F-16-planen som utlovats kommer tidigast att kunna användas nästa år.
Västimperialismen har inget som helst intresse av att “stå upp för Ukraina” – de vill försvaga Ryssland som hotar deras imperialistiska intressen, oavsett hur mycket lidande och död som den ukrainska arbetarklassen får betala med. I själva verket inser allt fler i väst att detta krig inte kommer att vinnas av Nato, vilket speglas i medias rapportering av kriget.
Från ständiga rubriker om hur Ryssland är på väg att förlora kriget och att de har slut på ammunition präglas rapporteringen nu allt mer av hur misslyckad Ukrainas offensiv är och krigströttheten i Ukraina. I en väldigt avslöjande artikel i DN med rubriken “Därför förstår inte väst varför kriget i Ukraina har kört fast”, förklarar de:
“Västvärlden lider av önsketänkande när det gäller kriget i Ukraina … När Ukraina har gjort stora framsteg har det ofta berott på dels på deras egen taktiska skicklighet, dels överlägsna västerländska vapen. Men också på ryska misstag och för ryssarna ofördelaktig geografi.
Ingen av de sistnämnda fördelarna finns längre.
Samtidigt är västvärlden övertygad om att man redan har hjälpt Ukraina väldigt mycket. Varje gång ett biståndspaket till Ukraina godkänns är det en nyhet. Varje gång Zelenskyj besöker ett västligt land lyckas han utverka nya löften. De flesta västliga regeringar, inklusive den svenska, är mycket noga med att omvärlden genast ska få veta när man har fattat beslut om mer bistånd till Ukraina.”
“Detta skapar en bild av att Ukraina får enormt mycket hjälp. Vad som inte kommer fram i nyhetsflödet är att en stor del av de biståndspaket som Zelenskyj lyckas utverka bara handlar om att täppa igen hål. Det västliga biståndet till Ukraina är att likna vid vår inställning till klimatförändringen – vi tror oss göra en insats för att bromsa den, men sanningen är att vi duttar, gör en bråkdel av vad som krävs för att det ska göra någon verklig skillnad.”
Revolution – den enda lösningen
Det är inte bara Vänsterpartiet som slutit upp bakom den egna härskande klassens imperialistiska intressen. Majoriteten av vänstern har stämt in i “stötta Ukraina”-kören utan att förstå att detta “stöd” innebär ett stöd till Nato i dess proxykrig med Ryssland. I stort sett hela den så kallade vänstern agerar som om allt hopp är ute, att det inte är värt att kämpa, och att det enda vi kan göra är att verka för en lite “snällare” imperialism. I bästa fall har delar av vänstern fört fram en pacifistisk linje, med abstrakta förhoppningar om fred.
I Sverige är vi i Revolution (IMT) ensamma om att ha fört fram en konsekvent kommunistisk linje: att i ett krig mellan två imperialistmakter kan vi inte stötta någondera sida. Som kommunister i Sverige är vår huvuduppgift alltid att avslöja vår egen härskande klass intressen. På den punkten har den övriga vänstern misslyckats fatalt. De har helt glömt bort Karl Liebknechts ledord “huvudfienden finns på hemmaplan”.
Och till skillnad från den övriga vänstern har vi inget pessimistiskt perspektiv om att detta skulle vara inledningen till ett tredje världskrig eller någon rasistisk högervåg. För parallellt med borgarklassens hänsynslösa vinstjakt, ökade konflikter mellan imperialistmakterna och den rasistiska hetsen, så växer ilskan inom arbetarklassen. Kriget i Ukraina har förvärrat kapitalismens kris och borgarklassen låter arbetarklassen betala för den. Ökade konflikter mellan imperialistmakter är ett oundvikligt resultat av en krisande kapitalism. Men så är även ökade konflikter mellan klasserna.
Kommunisternas uppgift är inte att förfasas över alla världens hemskheter, utan att förstå, och använda den växande radikaliseringen för att smida det enda verktyg som kan leda arbetarklassen i en segerrik revolution: en kämpande kommunistisk organisation.