Finland: en månad av strejker

FFC, det största fackförbundet i Finland, har avslutat en månad av strejker. ”Vi ger nu Orpo-Purra-regeringen manöverutrymme”, menade FFC:s ordförande Jarkko Eloranta, fullt medveten om att regeringen bara kommer att manövrera mot arbetarna.

FFC:s strejker hade stoppat tjugo skogsindustriella fabriker och godstrafiken i alla finska hamnar. Strejkerna förlängdes först från två till tre veckor och sedan till fyra veckor. Strejkerna motsatte sig regeringens planer på att försämra arbetarnas rättigheter och trygghet, bland annat genom ett lagförslag som begränsade strejkrätten.

Förslaget är redan under behandling i konstitutionsutskottet, som sammanträdde undantagsvis på annandag påsk. Enligt lagförslaget skulle politiska strejker, som motsätter sig regeringens politik, begränsas till 24 timmar och andra strejker till två veckor. Enligt tidigare planer skulle lagen träda i kraft i början av juli, men nu försöker regeringen få den att träda i kraft redan i maj.

Trots att den strejkvåg som pågått sedan slutet av förra året är exceptionell i Finland, verkar den härskande klassen inte blinka. Regeringen vägrar förhandla med fackföreningarna och motiverar det med att den har ett demokratiskt mandat och att den parlamentariska processen är tillräcklig för att legitimera dess politik. Tillsammans med företagen förkastar de trepartsförhandlingar mellan regering, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, den traditionella metoden i Finland för att utforma arbetslagstiftning.

I den senaste strejken deltog 7000 arbetstagare från FFC:s medlemsförbund. Regeringens attacker på dessa rättigheter drabbar hela den arbetande befolkningen, det vill säga den överväldigande majoriteten av finländarna. FFC:s ordförande Jarkko Eloranta sade i april att ”Även om det bara är arbetstagare inom vissa sektorer som strejkar, är detta en gemensam insats av hela FFC.” 

FFC:s medlemsförbund representerar totalt 800 000 arbetare. En verklig fullskalig kamp skulle se mycket annorlunda ut än vad vi har sett hittills. Strejkerna har starkt stöd av fackföreningens medlemmar, men fackföreningsledningen genomför dem endast motvilligt och halvhjärtat, tack vare trycket från medlemmarna.

”Åtgärderna var måttliga tidigare och det fanns en anledning till det. Vi ville ge regeringen möjlighet att ändra riktning utan storskaliga åtgärder eller skador på den nationella ekonomin”, motiverade Eloranta sin ståndpunkt i oktober. Sedan dess har strejkerna trappats upp men har fortfarande varit mycket måttliga jämfört med vad arbetarna kan förlora om regeringens planer förverkligas. Fackföreningsledarnas försiktiga försök att locka regeringen till förhandlingsbordet har inte fått det minsta gensvar.

Det är uppenbart att de fackliga ledarna inte vill ha någon klasskamp. Fackföreningsbyråkratins hela existens bygger på klassamarbete. Normalt strävar fackföreningarna efter en snabb kompromiss med arbetsgivarorganisationerna – nu när de inte har någon villig förhandlingspartner står fackföreningsledningen handfallen. 

Det byråkratiska skiktet i fackföreningarna förstår inte, och är inte intresserad av, arbetarklassens makt. De har andra intressen än arbetarklassen.

En arbetarledning som verkligen är oberoende av borgerliga intressen skulle kunna tillkännage att den inte kommer att erkänna borgerliga statliga lagar som begränsar strejkrätten, och att strejkerna kommer att fortsätta och utvidgas till en generalstrejk om det behövs, tills lagarna upphävs.

Arbetarklassen bör inte nedlåta sig till att be regeringen komma till förhandlingsbordet – istället kan den helt enkelt säga vad arbetarna inte är villiga att förhandla om. 

Inte ett hjul snurrar, inte en telefon ringer, inte en glödlampa lyser, utan arbetarklassens tillstånd! När denna enorma kraft väl har mobiliserats kan ingen kraft på jorden stoppa den.

RKI Finland

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,165FansGilla
2,330FöljareFölj
1,120FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna