Är "arbetarklass" ett förlegat begrepp?

av Sigrid Wikström och Ylva Vinberg
Är "arbetarklass" ett förlegat begrepp?

Är arbetarklassen utdöd? Är inte begreppet gammalt och förlegat? Det råder ingen brist på missförstånd och myter om arbetarklassen. Men den som skrapar på ytan ser att arbetarklassen inte bara finns kvar, utan till och med har ännu större betydelse idag än tidigare.

Många förknippar ordet arbetarklass med artonhundratalets levnadsförhållanden: tolv timmars arbetsdag, trångboddhet och farligt fabriksarbete. Detta jämförs med dagens svenska levnadsstandard, med åtta timmars arbetsdag, välfärd och serviceyrken.

Slutsatsen blir att arbetarklassen inte finns längre och att vi alla numera tillhör medelklassen. Därför skulle marxismens idéer om arbetarklassen vara förlegade och inaktuella, en mossig doktrin som inte kan beskriva dagens verklighet.

Men arbetarklassen är faktiskt tvärtom större idag än den var på artonhundratalet. Då var majoriteten av befolkningen bönder, men idag tvingas de flesta lönearbeta. I Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen, säger pappan: "Jag stämplar in tre minuter i sju och stämplar ut tre minuter över fyra. Av de åtta timmar jag arbetar får jag fyra i lön. Resten tar Wallenberg."

Att arbetarklassen idag är utbildad, ofta på universitet, och har högre levnadsstandard gör dem inte till medelklass. Klass är inte, som många sociologer påstår, en fråga om levnadssätt, utbildning, kultur, "socioekonomisk status" eller olika former av socialt eller kulturellt "kapital" som gör att enskilda individer kan ta sig fram i samhället. Det är inte den exakta levnadsstandarden eller mängden pengar som avgör om man är arbetare, småborgare eller kapitalist. Det är ens ställning i produktionen.

Klasskonflikten

Samhället är uppdelat i två huvudsakliga klasser: en klass som äger bankerna, industrin och storföretagen, och en klass som inte äger dem. Den klass som äger kallas för kapitalistklassen eller borgarklassen. Vi som måste sälja vår arbetskraft för att överleva, majoriteten av de som är anställda av de som äger bankerna och storföretagen, tillhör arbetarklassen, som även kan kallas proletariatet (de egendomslösa).

Kapitalisterna anställer arbetare för att vi kan producera mer rikedomar åt dem än vad de behöver betala ut i lön till oss. Mellanskillnaden kallar marxister för mervärde. När det arbetarna har producerat säljs, realiseras det mervärdet – det blir till en vinst (eller profit) för de som äger företaget. Dessa vinster försöker företagen hela tiden öka för att de inte ska slås ut i konkurrensen.

Den stora majoriteten i samhället är beroende av att sälja sin arbetskraft för att få en inkomst. Vi arbetare är fria i den mån att vi kan säga upp oss och byta arbetsgivare. Men under kapitalismen innebär det bara att vi kan välja vem som ska gå med vinst på vårt arbete. Vi kan aldrig bli fria från kapitalistklassen som helhet. Individer kan göra en klassresa, men hela arbetarklassen kan inte bli borgarklass. Kapitalismen bygger på att majoriteten är städare, vårdarbetare, industriarbetare, telefonförsäljare med mera.

Mellan arbetarklassen och borgarklassen finns ett mellanskikt. Detta kallar marxister för småborgerligheten, eller ibland lite slarvigt för medelklassen. Det består av högre tjänstemän, chefer, småföretagare och bönder.

Detta skikt har med tiden blivit mindre och dragits allt närmare arbetarklassen - majoriteten tjänstemannayrken har under de senaste årtiondena fått allt lägre löner och alltmer monotona arbetsuppgifter och bönderna är försvinnande få i västvärlden men har även minskat globalt i relation till arbetarklassen.

Utöver detta skikt finns det som Marx och Engels kallade för trasproletariatet. Det är det mest utslagna skiktet i samhället, som står utanför samhället, som kriminella och missbrukare. Dessa två grupper är mer skikt än klasser då de är långt mindre homogena och tenderar att vackla i klasskampen mellan arbetarklassen och borgarklassen.

För marxister är det intressanta inte att kategorisera individer som "borgare", "arbetare" eller "medelklass". Det är inte heller alltid möjligt. För marxister är det intressanta istället att förstå hur samhället är uppbyggt och hur olika skikt kommer att bete sig under klasskampen – för att veta hur kapitalismen ska kunna avskaffas.

Arbetarklassen helt central

Idén om arbetarklassens makt över samhället och socialism är inget som Marx och Engels hittat på för att de tyckte att det var en trevlig utopi. Det är ett resultat av studier av det kapitalistiska samhällets motsättningar, i vilken riktning de rör sig, och därav hur de måste lösas.

När vi pratar om arbetarklassens enhet, möter vi många som pekar på att arbetarklassen inte alls är enhetlig, utan att klass bara är ett av alla förtryck. Hur kan det finnas enhet mellan grupper där den ena gruppen förtrycker den andra, till exempel mellan män och kvinnor?

Det stämmer att arbetarklassen vanligtvis är splittrad. Men under perioder av klasskamp och revolution börjar det förändras. Kampen kräver den största möjliga enhet mellan alla olika grupper för att lyckas, och därför tenderar arbetarklassens olika skikt och förtryckta grupper att gå samman och kämpa som en enhet. Solidariteten med förtryckta grupper blir då större från dem som inte själv drabbas, inte minst eftersom de ser hur förtrycket skadar och inverkar negativt på den gemensamma kampen.

När en stor del av arbetarklassen strejkar samtidigt, som under en generalstrejk, stannar hela samhället upp. Då ställs frågan om vem som har makten i samhället på dagordningen. Den makten har ingen annan grupp i samhället. Andra kollektiv som "kvinnor", "homosexuella" eller "invandrare" och så vidare, kan inte hota borgarklassen som helhet. Vi måste enas som klass, över alla gränser, för att kunna ha en chans mot borgarklassen.

Under revolutionära perioder sker en dragkamp mellan arbetarklassen och borgarklassen om makten över samhället. I varje revolution har vi sett hur ur den kampen uppstår det maktorgan för arbetarklassen som man formerar först som kamporgan men som får alltmer karaktären av alternativa statsorgan – en bas för ett nytt socialistiskt samhälle. Därav arbetarklassens vikt – det är den enda grupp i samhället som kan störta kapitalismen.

"Men folk ser ju sig inte som arbetarklass"

Det finns en stor skepsis och pessimism kring arbetarklassen. Man hör ofta att "många arbetare ser sig inte ens som arbetarklass längre!", "klassmedvetenheten är för låg" och så vidare. Alla problem skylls på arbetare själva, som om det bara var fråga om att arbetare borde gaska upp sig. Men att klasskonflikten är dold för många är bara följden av att större delen av arbetarrörelsen gått över till att försvara kapitalismen. De pratar inte längre om konflikten mellan arbete och kapital.

Många tolkar klasskampen för mekaniskt, och frågar sig – "jaha, om nu arbetarklassen finns, var är då klasskampen och revolutionen?" Naturligtvis är klasskampen inget som pågår konstant. Arbetare måste överleva också, och man orkar inte kämpa hela tiden. Endast under exceptionella perioder, när allt större delar av massorna känner sig tvungna att agera, bryter massiv klasskamp och revolution ut.

Sådana perioder av kris, stora förändringar och skarpa vändningar i situationen avslöjar kapitalismen. Massorna tvingas börja ifrågasätta invanda fördomar och tankesätt. Ur borgarklassens attacker och motstånd mot förbättringar föds ilskan och insikten om behovet av att kämpa på klassbasis.

Arbetarklassen är inte politiskt homogen och fri från påverkan från de borgerliga idéerna i samhället. Vissa skikt påverkas mer än andra. Arbetarklassen är inte alltid medveten om sin historiska uppgift och roll. Det är först i perioder av klasskamp som arbetare börjar förstå sin roll i samhället – sin kapacitet att hota borgarklassens makt, tvinga dem till eftergifter och till och med ta makten ifrån dem.

Revolution på dagordningen

Under efterkrigstiden växte kapitalismen enormt, vilket gav borgarklassens enorma vinster. Arbetarklassens kamp och hotet från Sovjetunionen tvingade fram eftergifter i form av reformer och löneökningar, med förutsättningen att samma eftergifter inte gjordes i resten av världen. Detta skapade den materiell basen för illusionen om att majoriteten var "medelklass".

Men i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika har det sett annorlunda ut, och imperialismens exploatering har omöjliggjort någon liknande ökning av levnadsstandarden eller illusioner om arbetarklassens försvinnande.

Idag går vi igenom en av de värsta kapitalistiska kriserna någonsin, som borgarklassen försöker ta sig ur genom att lägga hela krisens börda på arbetarklassens axlar. Än så länge har de största attackerna främst genomförts i de mest krisdrabbade länderna, däribland i Sydeuropa. Men i takt med att krisen förvärras och sprider sig, så sprider sig också attackerna.

Sedan 2011 har vi sett många svar på dessa från arbetarklassen världen över, och att dessa rörelser får allt tydligare klassprägel. I Spanien började kampen år 2011 med rörelsen "Indignados", som främst stod för demokratiska krav och ett allmänt motstånd mot den nuvarande politiken. Men för varje år har kampen fått en allt tydligare klassprägel, med röda fanor, stora strejker och slagord som "länge leve arbetarklassens kamp".

Från Sydafrika till Grekland, på varje kontinent över hela världen, ser vi hur massorna reser sig mot systemet och mot sina förtryckare. I Sverige är vi än så länge bara i början av den processen, men ju hårdare den ekonomiska krisen slår mot oss, desto mer kommer arbetarklassen även här tvingas ut i kamp och då kommer klassmedvetandet utvecklas även här.

Efterkrigstidens uppsving var ett undantag i kapitalismens historia och som sedan länge är över. Kapitalismens kris tvingar fram försämringar och attacker mot arbetare. Det är inget som gör att arbetarklassen som begrepp inte längre är politiskt relevant – utan tvärtom.

Så länge den överväldigande majoriteten i samhället säljer sin arbetskraft till en minoritet som går med vinst på det arbetet kvarstår klasskonflikten. Då kvarstår även arbetarklassen som den klass som – just på grund av att kapitalisterna är beroende av deras arbete – kan störta det rådande systemet och skapa ett nytt samhälle, baserat på en arbetardemokrati som gemensamt planerar hur samhällets resurser ska fördelas och investeras.

Kapitalismen skapar sin egen dödgrävare. Därför kämpar vi i Revolution sida vid sida med hela världens arbetarklass, för den största möjliga klassenhet och det största mod och stridbarhet i kampen mot de gemensamma förtryckarna. Proletärer i alla länder – förena er!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.