Krönika från Posten: ”Du reduceras till ditt mobilnummer”

I tre år jobbade Anna Kristoferssen som bemanningsanställd brevbärare på Postnord. Här berättar hon om sina erfarenheter.


År 2013–2015 jobbade jag via bemanningsföretag som brevbärare på Postnord. Det var en tid då jag hade väldigt många kollegor samtidigt som jag var väldigt anonym. När jag slutade 2015 var en starkt bidragande orsak en slags maktlöshet över situationen och de ständiga försämringarna inom yrket.

Att arbeta som bemanningsanställd för Posten innebär lite att du reduceras till ditt mobilnummer. Ingen vet vem du är och genom ett sms får du veta vilket kontor du ska till nästa dag, eller med kortare varsel. Du blir glad om folk hälsar på dig. På vissa kontor hälsar i princip ingen, alla stressar runt och du blir tilldelad din post och en karta med gångordning och ett ”lycka till, kör hårt”.

På andra kontor är stämningen bättre och flera hälsar trevligt. Vissa är väldigt hjälpsamma och förklarar hur din brevbärartur ser ut så du slipper åka vilse och erbjuder sig att åka före och visar var turen börjar och lite hur du tar dig runt – guld värt.

Som inhyrd är man ofta sist och långsammast om man inte kan sitt distrikt. Åker man fel blir man sen. Det tar tid och man får anstränga sig för att inte ta det personligt, för på Posten är det redan uträknat hur lång tid varje moment ska ta.

Efter turen ska du komma in på kontoret igen. På vissa kontor får man låna ett passerkort och då är det inga problem att komma in i garaget, men på andra kontor får du hoppas på att någon hör när du ringer på dörren eller att någon svarar i telefon.

Om du jobbat på depå och är sist tillbaka utan passerkort kan det hända att du får vänta på att någon från moderkontoret kan köra ut och öppna. Det kan ta tid. Kanske får du också höra något ”roligt” skämt om att du inte får komma in för du kom tillbaka så sent.

Ibland får du som bemanningsanställd vara med på tavelmötet. Då har du inget att säga men kan få veta att som ordinarie anställd får du arbetsskor och har rätt till ekonomisk kompensation för läkarbesök till exempel. Det blir lite som ett a- och ett b-lag mellan ordinarie personal och de inhyrda.

När jag började på Posten fanns det avlastning på de tunga reklamdagarna, men det hade börjat avvecklas. På vissa kontor fanns det kvar på de distrikt som har mycket höghus och där många vill ha reklam. På huvudkontoret har de nämligen räknat ut hur mycket en brevbärare kan bära utan att bli utsliten.

Något som inte verkar finnas i åtanke är att man i alla lägenheter utan hiss behöver springa mycket i trappor. Som inhyrd och ny på turen har du ingen aning om vem som vill ha reklam eller inte utan måste springa högst upp i varje uppgång och kolla, kanske helt i onödan. Det är jobbigt att springa i trappor i sju timmar.

Nu finns inte avlastning kvar för någon. Fastighetsboxar underlättar arbetet väldigt mycket och det var något som skulle införas i flerfamiljshus till år 2011. Högerregeringen satte dock stopp för det utan att ens ha fört dialog med Posten och ännu mindre med oss postarbetare.

Posten genomgår ständigt reformer och kontor läggs ner, slås ihop och flyttas till depåer där man går dubbla turer, en innan lunch och en efter. På Postnord värdesätter de ”flexibilitet” – ett ord som får många inom yrket att se rött. Vad det verkligen innebär är nämligen flexibiliteten för ledningen att bestämma hur och när försämringar ska genomföras.

Den senaste reformen som genomfördes kallas fjärde flödet och innebär att mer av posten kommer färdigsorterad till kontoret. Tanken är att det ska vara mer effektivt. Det innebär mer arbete ute, längre turer och fler dubbla turer och att man då har med sig ytterligare en hög post.

Då har man på en dag med reklam med sig posten som sorteras manuellt på kontoret i en hög, den färdigsorterade i en annan, reklam och paket, fyra flöden. Det tar längre tid. Redan förra året visade en medarbetarundersökning att förtroendet för ledningen bland de anställda var lågt, och det fortsätter sjunka.

Det var inte så kul att åka till jobbet i augusti och läsa i Metro att statliga Postnord räknar med att dra ned på 1500 anställda om året trots att företaget redovisade ett enormt vinstlyft för andra kvartalet. De ordinarie som jobbat ett tag har sagt till mig som ung arbetare: ”Fastna inte här, det finns ingen framtid på Posten.” Må så vara men brevbärarna på alla kontor jag varit på jobbar väldigt hårt och gör ett otroligt jobb i ur och skur, trots sämre och sämre villkor.

Jag upplevde en stark yrkesstolthet på Posten. Alla var mycket medvetna om vikten av att Posten fungerar och att det är en viktig samhällsfunktion – något som ledningen uppenbarligen inte bryr sig om. På samtliga kontor var den fackliga närvaron tydlig med tidningar och information och under lunchraster diskuterades mycket om förutsättningar och eventuella stridsåtgärder. De ordinarie arbetarna, som jag har frågat mängder av frågor, är centrala för att arbetet ska fungera, eftersom de kan sina distrikt med alla egenheter.

Brevbärare förtjänar möjligheten att fortsätta göra ett bra jobb utan att behöva gå på knäna, men så länge kapitalismen består kommer en sådan sak kräva hårda och tilltagande strider mot ledningen, borgarklassen och deras politiska representanter, såväl fackligt som politiskt. Postnord agerar inte i arbetarnas intresse, utan utifrån snäva vinstintressen och strävan efter makt. Allt på arbetarnas bekostnad.

Anna Kristoferssen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,391FöljareFölj
1,175FöljareFölj
2,021FöljareFölj
708PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna