Vad skiljer oss från stalinisterna? 

Vi skiljer oss från stalinisterna på alla punkter som stalinisterna skiljer sig från marxismen. De förespråkar socialismen i ett land, medan vi är internationalister. De underordnar revolutionen i förtryckta länder en påstådd “progressiv borgerlighet”, medan vi förespråkar socialistisk revolution. De förespråkar folkfronter som underordnas liberaler, medan vi förespråkar enhetsfront där vi öppet kämpar på kommunismens program – och så vidare.

Men det finns många olika slags stalinism, vilket beror på att det inte först och främst är ett ideologiskt fenomen. Idéerna kommer ur Sovjetunionens byråkratiska urartning under Stalins ledning, ur byråkratins kamp mot oktoberrevolutionens traditioner. 

Hur uppstod stalinismen?

För att förstå det behöver man förstå grunddragen i Sovjetunionens tidiga utveckling. 

Arbetarna grep inte makten i Ryssland på grund av att det var det mest utvecklade kapitalistiska landet. Tvärtom. “Kedjan brast i sin svagaste länk”, som Lenin förklarade. Ekonomiskt var Ryssland oerhört underutvecklat, och produktionen hade dessutom fullständigt kollapsat på grund av första världskriget. Situationen blev snabbt ännu värre under inbördeskriget, när imperialisterna skickade armé efter armé till Sovjetunionen för att krossa revolutionen i sin vagga med svält som följd. 

Den ryska revolutionen blev början på en våg av revolutioner i länder som Sverige, Ungern, Finland, och så vidare. I Tyskland störtades kejsaren i november 1918, samtidigt som det bildades arbetar- och soldatråd över hela landet. Dessa revolutionära rörelser över hela Europa var en nyckel till att imperialisterna tvingades avsluta sina försök att krossa sovjetstaten militärt. I land efter land hade arbetarklassen chansen att gripa makten. Men de kommunistiska partierna var oerfarna och gjorde misstag efter misstag, vilket gjorde att de socialdemokratiska ledarna kunde ställa sig i spetsen för rörelsen, rädda kapitalismen och därmed isolera sovjetstaten. 

Den sovjetiska byråkratin växte fram ur arbetarklassens trötthet och demoralisering, till följd av åratal av kamp, svält, krig och internationella nederlag. Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp tog sig uttryck som kamp mot den så kallade “trotskismen” och den permanenta revolutionen. 

Vilka idéer utvecklade stalinisterna?

Under ryska revolutionen hade teorin om den permanenta revolutionen i praktiken blivit bolsjevikpartiets politik. Den går ut på att arbetarklassen i förtryckta länder måste gripa makten för att kunna genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter, däribland böndernas jordfråga och självständighet från imperialismen. För att kunna uppnå socialismens överflöd måste denna socialistiska revolution i sin tur sprida sig. 

Detta började byråkratin nu attackera. Stalin förde fram tvåstadieteorin, där arbetarna i revolutionens första fas måste stötta en så kallad progressiv borgerlighet. Först efter en obestämd period av kapitalistisk utveckling skulle arbetarklassen kunna börja kämpa för att ta makten. Detta fick omedelbart katastrofala konsekvenser i Kina, där Kommunistpartiet instruerades att okritiskt stötta Chiang Kai-shek – som när han kommit till makten tackade för hjälpen genom att massakrera kommunisterna.

Tvåstadieteorin passade däremot den nya byråkratins mentalitet, eftersom den innebar en möjlighet att inrätta lugnare relationer med den kapitalistiska omgivningen. Samtidigt förde Stalin fram idén om “socialismen i ett land”, som försökte bevisa att revolutionen i själva verket inte behövde spridas.

I en tid när minsta tekniska pryl skapas genom att delarna produceras, skickas och byggs samman över hela världen, blir det extra tydligt hur orimlig denna idé om att uppnå socialismens överflöd i ett enda land är. Den internationella arbetsdelningen är nödvändig för att snabbt avskaffa all brist och fattigdom, vilket varit uppenbart för alla verkliga marxister i historien. Socialismen är internationell eller ingenting.

I praktiken innebar idén om “socialismen i ett land” att de kommunistiska partiernas politik runt om i världen skulle underordnas byråkratins intressen. Det var samtidigt grundvalen för en nationalistisk urartning i hela kommunistiska internationalen. Den kommunistiska international som Lenin kämpat för att bygga upp, upplöste Stalin med ett penndrag 1943. Senare under Chrusjtjov blev denna politik ännu tydligare genom idén om “fredlig samexistens” med imperialismen.

Finns det fler skiljelinjer mellan kommunism och stalinism?

Beroende på byråkratins intressen, framtvingade Stalin skarpa ändringar fram och tillbaka i de olika kommunistiska partiernas politik. 1928 beslutade man om att utnämna Socialdemokraterna till huvudfiende, och man började kalla dem “socialfascister” och “tvillingar” till nazisterna. Därför vägrade man kalla till väpnad enhetsfront mot exempelvis Hitler, som skröt om att han kunde komma till makten “utan att krossa en ruta”. 

Därefter vände Stalin 180 grader och lanserade att man skulle samarbeta med liberaler mot fascismen i så kallade folkfronter, och underordna sig vad liberalerna var beredda att gå med på. Denna folkfrontstaktik innebar att de kommunistiska partierna öppet motsatte sig den socialistiska revolutionens krav, vilket underlättade den stalinistiska byråkratins försök att bilda försvarsförbund med Frankrike och Storbritannien mot Tyskland under 1930-talet. Det är också under andra hälften av 1930-talet som Stalins ökända Moskvarättegångar tog fart i Sovjetunionen för att rensa ut alla som spelat någon slags ledande roll under oktoberrevolutionen.

Det är värt att nämna att byråkratins strypgrepp också ledde till en förvanskning av marxismen på områden som kanske inte omedelbart skulle tyckas vara lika centrala. Man pådyvlade hela den mänskliga historien en grov stadieteori, där varje land påstods ha gått igenom exakt likadana produktionssätt. På samma sätt förvanskades den dialektiska materialismen till oigenkännlighet. På en sådan felaktig vetenskaplig grundval är det omöjligt att utarbeta det perspektiv och program som den socialistiska revolutionen behöver.

Vad har detta fått för konsekvenser?

Stalinismens idéer har gång på gång lett till katastrofala nederlag, när arbetarklassen missat chanser att ta makten i olika revolutioner under hela 1900-talet. Det är omöjligt att gå in på några exempel i detalj här, så vi får hänvisa till att studera lärdomarna från exempelvis spanska inbördeskriget på 1930-talet, Allendes folkfrontsregering i Chile, iranska revolutionen 1979, och så vidare. 

De partier som kommer ur stalinismens traditioner har fått med sig olika delar av detta arv. I vissa fall anpassade de sig senare till maoismen, som är den kinesiska byråkratins förgrening av stalinismen. I de flesta fall har man förlorat tron på arbetarklassen och helt slutat tala om socialistisk revolution, särskilt efter Sovjetunionens fall. Allra tydligast gäller detta partier som svenska Vänsterpartiet, som gradvis gått högerut till en punkt där det knappast finns något spår av kommunism kvar. Ofta är det skillnaden mellan reformism och revolution som är den mest omedelbara skillnaden mellan stalinism och genuin kommunism idag. 

En viktig del av Revolutionära kommunistiska partiets kamp är att visa vilka kommunismens verkliga traditioner är, vilket bland annat innebär en teoretisk kamp mot stalinismen. För bara på grundval av den revolutionära och vetenskapliga marxismen, kommer arbetarklassen att kunna segra.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
810FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna