Den iranska revolutionen startade redan tidigt 1977, då medborgarrättskämpar: intellektuella, studenter, författare och advokater, höjde sina röster och började kräva grundläggande demokratiska rättigheter. Dessa samhällsskikt utgör många gånger en bra barometer på de allmänna stämningarna i samhället, och deras medvetande reflekterar ofta de underliggande känslorna av missnöje som byggs upp under en period av ökade sociala och ekonomiska motsättningar.
Shahens styre var en klassisk totalitär regim, en bonapartistisk stat som upprätthöll sin makt genom att balansera mellan samhällets alla klasser och samhällslager, dessutom villigt uppbackad av imperialismen genom direkt stöd från USA. Shahregimen var en särskilt farlig och rå diktatur. Den hade en väl utvecklad repressiv apparat som förtryckte alla oppositionella organisationer. Den hemliga polisen, SAVAK, var känd för sin brutalitet och sina vidriga tortyrmetoder. Den fängslade, torterade och avrättade folk utan rättegång. Regimen gick långt för att upprätthålla sin makt. Den förbjöd den fria pressen och all form av politisk organisering. Särskilt hänsynslös var den mot arbetarrörelsen och många kommunister och socialister mördades och förföljdes under shahens styre som gått till historien som en av de brutalaste totalitära regimerna någonsin.
Den här typen av regimer kan verka oövervinnerliga på grund av den våld och terror de utövar, som på ytan ger ett sken av stabilitet och styrka. I själva verket hänger deras makt på en skör tråd. De kan bara fungera och upprätthållas genom ett system av terror så länge massorna är passiva och inte rör sig. Historien är full av exempel på hur totalitära regimer rasar som ett korthus när revolutionen sätter massorna i rörelse. Då kan ingen regim oavsett styrka, lojal militär och polis, rå på dem. Den iranska revolutionen är ett sådant exempel.
Industrialisering stärkte arbetarklassen
Revolutionen 1979 skedde vid en tid då det iranska samhället genomgått en period av massiv industrialisering. Shahen genomförde under sextiotalet en serie ”reformer” med syfte att stärka den industriella utvecklingen i Iran och samtidigt förhindra en social explosion underifrån. Dessa ”reformer” kallades för den vita revolutionen och de lovade bland annat jord åt miljoner jordlösa jordbruksarbetare och bönder.
I den här processen exproprierades de stora jordägarna på landsbygden och stora jordegendomar tillföll staten. I praktiken kom de aldrig till de fattiga och jordlösa, utan hamnade istället i shahens och hans närmaste krets ägor. Den vita revolutionen resulterade i att de sista feodala resterna slogs i spillror vilket stärkte industrialiseringen. Samtidigt innebar den att de skikt som fanns direkt under regimen, som tidigare stöttat shahen, nu såg sina villkor försämras. Bland annat fick det shiitiska prästerskapet, som var en av de största jordägarna, sin jord exproprierad.
Samtidigt med den vita revolutionen infördes också en serie lagar som innebar massiva attacker mot tidigare shahtrogna skikt. Basarhandlarna var en grupp som såg sina villkor kraftigt försämras genom exempelvis prisregleringar, ökade skattekrav och upprättandet av statliga livsmedelsbutiker som sålde direkt från producenterna och konkurrerade ut basarhandlarna som mellanhand för livsmedel.
Förutom att kapa banden med de feodala resterna på landsbygden, innebar reformerna en utveckling där miljontals unga människor strömmade in till städerna och blev en del av den snabbt växande arbetarklassen.
Fram till mitten av sjuttiotalet växte ekonomin kraftigt med en tillväxt på 15–20 procent. De stora prisökningarna på oljan hade gett landet kraftigt ökade oljeintäkter. Men trots den ekonomiska tillväxten ökade ojämlikheten och klyftorna i samhället. Massorna av arbetare och även mellanskiktet fick ingen del av kakan. Deras andel av den totala konsumtionen sjönk under den period ekonomin växte som allra mest. De rika ökade däremot sin andel av konsumtionen avsevärt.
Vid mitten av sjuttiotalet gick den iranska ekonomin in i en kris som ett led i den internationella krisen för kapitalismen vid den här tiden. Inflationen sköt i höjden och arbetarklassens och mellanskiktets inkomster åts upp av höjda priser och hyror. Levnadsstandarden försämrades snabbt till nivåer som innebar att miljontals människor kastades ned i fattigdom.
Shahen kände av de ökande sociala spänningarna, det missnöje och den desperation som spred sig bland breda lager i samhället. Han insåg allvaret i situationen. Av rädsla för en revolution och under den amerikanska imperialismens påtryckningar, som var livrädda för en revolution i ett nyckelland i Mellanöstern med stora oljetillgångar, försökte han lösa situationen genom reformer ovanifrån, bland annat införandet av ett parlament. Detta var dock för få reformer och alldeles för sent. Förtroendet för hans regim var sedan länge förbrukat och massorna kunde utnyttja den tillfälliga viljan till kompromisser för att ta upp kampen för sina krav. I stället för att lösa situationen banade reformerna vägen för och förberedde arbetarklassens inträde på den historiska scenen som tillsammans med de förtryckta massorna och småborgerligheten skulle störta hans regim.
År 1977 började inflationen skena och missnöjet bland massorna spred sig som en löpeld över landet. Shahen och hans regim hade ingen lösning på krisen i ekonomin. De försökte lösa den ekonomiska krisen genom att lasta över bördan på arbetarklassen och de fattiga. En serie nedskärningar genomfördes vilket ytterligare försämrade massornas levnadsstandard. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Revolutionen inleds
År 1978 exploderade det iranska samhället och breda folklager gick ut i öppen kamp mot shahen och hans styre. Strejker och demonstrationer svepte genom samhället och utvecklades snabbt till en massrörelse mot regimen. Massorna förde fram demokratiska krav som att politiska fångar skulle friges, krav på ny konstitution med fria val och parlamentarism, fri- och rättigheter som yttrandefrihet och organisationsfrihet, men de kämpade samtidigt för sociala och ekonomiska förbättringar. Regimen valde att ge efter för en del av kraven. Shahen utsåg en ny premiärminister, oppositionspartier legaliserades (förutom vänsterpartierna), och politiska fångar frigavs, men eftergifterna visade sig snarare stärka den revolutionära rörelsen som såg en möjlighet att kunna uppnå ännu fler förbättringar.
Den tändande gnistan för revolutionen var en händelse den 8 september 1978 då oppositionen samlats för en stor demonstration i Teheran. Militären sattes in för att upplösa demonstrationen. Armén öppnade eld mot demonstranterna och dödade tusentals. Den här händelsen, som kallas för den svarta fredagen, gav upphov till massiv ilska. Kort efter detta kom svaret från arbetarklassen genom en uppmaning till politisk strejk mot shahens styre. Strejken, initierad av oljeraffinaderiarbetarna som krävde solidaritetsaktioner mot massakern, fick stort gehör och spred sig snabbt till alla landets större städer. Arbetarklassen trädde fram och visade att de var den dominerande och mest organiserade sociala kraften. Deras ekonomiska krav förvandlades snabbt till politiska: ner med shahen, död åt USA-imperialismen!
Arbetarklassen fick med sig allt fler delar av samhället som anslöt sig till generalstrejken, bland annat lärare, läkare, vårdarbetare, tjänstemän, bankanställda, och anställda inom post, tv och telefoni. Ständigt drogs nya samhällsskikt med i revolutionen, och av särskild betydelse var att armén förklarade att de inte längre stödde shahen. Revolutionen var ett faktum.
En revolution är inte bara de avgörande ögonblicken när makten övergår från en grupp till en annan. Det är en djupt mobiliserande, i samhället brett förankrad process, där den stora massan av vanligt folk som tidigare inte varit politiskt aktiva stiger fram och tar sig an uppgiften att förändra samhället i grunden. En revolution är en process som involverar i princip alla delar av samhället. Revolutionen delar samhället utifrån klasslinjer i två mot varandra stående krafter: revolution och kontrarevolution, vilket inkluderar armén. Armén är en del av samhället och påverkas självklart också av revolutionen. Den tvingas ta ställning för eller emot revolutionen, och soldater och lägre officerare tenderar att oftast ställa sig på revolutionens sida. Detta har skett i revolution efter revolution och i Iran nådde revolutionen snabbt en punkt där soldaterna inte längre var beredda att skjuta på de strejkande arbetarna och demonstranterna.
Strejken, framförallt inom oljeindustrin som omfattade 30 000 arbetare, var ett tungt slag mot regimen. Den förlorade 74 miljoner dollar varje dag i uteblivna intäkter. Generalstrejken blev en kraftmätning och förde på ett mycket konkret sätt fram frågan om makten i samhället. Armén övergav shahen, strejkrörelsen visade att samhället var i händerna på arbetarklassen. Det fanns inget kvar för shahen att försvara och han insåg till slut att spelet var förlorat. Han tog vad han kunde, och flydde till USA i februari 1979.
Den iranska revolutionen är ett av de mäktigaste och mest avancerade uttrycken för arbetarklassens styrka som vi har sett under 1900-talet, om vi bortser från den ryska revolutionen. Den var en inspiration för miljarder arbetare över hela världen och kunde, om kampen förts till sitt slut, ha blivit världsrevolutionens tändande gnista. I stället har den iranska revolutionen fått stå som exempel på hur fel det kan gå när arbetarklassen och dess partier inte tar ledningen och visar vägen framåt, genom ett socialistiskt program med målet att bryta med kapitalismen.
Kontrarevolutionen tar ledningen
Den iranska revolutionens största tragedi är att kontrarevolutionen kunde ta ledningen för den revolutionära rörelsen vilket ledde till ett särskilt blodigt, tragiskt och brutalt nederlag. Den revolutionära massrörelsen involverade i princip alla de förtryckta befolkningslagren. Massorna tog makten genom massmobiliseringar och demonstrationer på gator och torg och upprättade strejkkommittéer på många av de stora företagen. På vissa håll tog arbetarna över både produktion och distribution av varor. Den här enastående revolutionära rörelsen leddes av den organiserade arbetarklassen genom strejkkommittéerna och genom det stora inflytandet som Thudepartiet (det stora kommunistpartiet) fick i kampen mot regimen. Den iranska revolutionen var inte som ofta felaktigt framhävs, en islamisk revolution. Den revolutionära massrörelsen krävde demokrati och sociala och ekonomiska förbättringar för folket, inte sharialagar och slöjtvång. Det senare blev i stället kontrarevolutionens program.
Det islamska, shiitiska prästerskapet, under ledning av Ayatollah Khomeini, kunde etablera sig som ledare för revolutionen genom den iranska arbetarrörelsens felaktiga politik. Framförallt Thudepartiet spelade en avgörande och kriminell roll i detta. De vägleddes av den stalinistiska och mensjevikiska tvåstadieteorin som i korthet innebar att de inte ansåg att Iran var moget för socialism. De menade att Iran först behövde genomgå en lång period av kapitalism under vilken förutsättningarna för en socialistisk samhällsomvandling kunde utvecklas. De ansåg att revolutionen därför måste ledas och genomföras av den så kallade progressiva borgerligheten. Denna ”progressiva borgerlighet” hittade de i det shiitiska prästerskapet och Ayatollah Khomeini! Därför underordnade de sig helt hans ledarskap och uppmanade alla sina medlemmar och arbetarklassen i stort att följa samma linje. Detta var ett helt vansinnigt beslut eftersom makten låg i händerna på massrörelsen och framförallt arbetarklassen i strejkkommittéerna som vägleddes av det väldiga Thudepartiet. De hade makten i sina händer men gav ifrån sig den.
Prästerskapet snubblade över makten vilket gav upphov till en märklig situation där kontrarevolutionen helt plötsligt fick rollen som ledare för revolutionen. Det gjorde att processen fick en del speciella uttryck. Prästerskapet var hela tiden tvungna att balansera mellan kontrarevolutionära åtgärder och samtidigt behålla massornas förtroende. Den var därför tvungen att ”ta över” de revolutionära parollerna och föra fram en radikal antikapitalistisk och antiimperialistisk retorik. De genomförde en kontrarevolution – men i revolutionens namn.
De såg till att förbereda sin egen maktbas och plantera fröna för sin nya stat. De etablerade så kallade ”revolutionsgarden” och andra paramilitära enheter och strukturer som sattes in mot dem som inte ställde upp på deras beslut. Dessa förband bildade basen för den nya totalitära regim som det shiitiska prästerskapet ersatte det gamla shahstyret med.
Under åren efter 1979 hårdnade successivt samhällsklimatet och det blev allt mer tydligt att den nya stat som byggdes upp under ledning av Khomeini inte infriade revolutionens krav och målsättningar utan att dess mål var att kväsa den. Den nya regimen använde revolutionsgardena för att fullständigt krossa arbetarklassens organisationer, ta ifrån massorna organisationsfriheten, yttrandefriheten och mötesfriheten. Många av de framsteg som folket kämpat sig till i revolutionen togs snabbt ifrån dem sedan prästerskapet konsoliderat sin makt. En diktatur hade avlösts av en annan. Khomeini som gjorde anspråk på att vara den stora revolutionsledaren, och av vänstern hade setts som en ledare, framträdde efter ett tag i öppen dager som den blodsbesudlade kontrarevolutionär han var!
Den iranska revolutionen 1979 är viktig ur många olika aspekter. Den är en inspiration för arbetare, ungdomar och studenter, för världens alla förtryckta, eftersom den visar vilken kraft massorna får när de sätts i rörelse. Men den lär oss samtidigt vilken oerhört viktig roll som arbetarklassens organisationer, speciellt dess ledarskap, spelar för att revolutionen ska kunna föras till sitt slut och inte krossas av kontrarevolutionen.
Ingen väg fram inom kapitalismen
Revolutionen var inte en ”islamisk revolution” utan var en massrörelse mot shahens diktatur. Den ställde upp demokratiska krav men gick också längre efterhand och krävde en ekonomisk och social omvälvning. Massrörelsen utgjordes till största delen av arbetarklassen. Tyvärr kunde revolutionen kapas av Khomeini och prästerskapet på grund av avsaknaden av den subjektiva faktorn – ett revolutionärt marxistiskt parti som kunde leda masskampen in på den socialistiska revolutionens väg.
Detta hade också varit fullt möjligt. Under revolutionen skapade arbetarna sin egen makt, de så kallade shuras (”råd/sovjet”). Det sattes upp shura-administrationer i många städer, på fabriker och universitet. Dessa hade kunnat bilda basen för en arbetarstat så som sovjeterna i den ryska revolutionen 1917 hade gjort. Därför var de också ett stort hot mot Khomeini. Krossandet av Shurarörelsen blev hans första och viktigaste kontrarevolutionära åtgärd och visade prästerskapets bonapartistiska roll – att i ord leda revolutionen men i praktiken omintetgöra grundvalarna för dess övergång till en socialistisk samhällsomvandling.
Antiimperialismen och antiamerikanismen blev den huvudsakliga kampanj Khomeini använde sig av. Den gick utmärkt att mobilisera massorna kring och blev ett sätt att fortsätta ”revolutionen” i ord. I praktiken utgjorde antiimperialismen inget hot mot kapitalismen i Iran och var därför en perfekt täckmantel för Khomeini att använda medan han fortsatte sitt bonapartistiska manövrerande för att centralisera makten i toppen och lägga grunden för en ny stat. Han sände sina styrkor till den amerikanska ambassaden i Teheran, initierade en kampanj mot kurderna i Iran, allt för att skapa utrymme att bygga upp sin apparat för att kunna krossa arbetarrörelsen och dess organisationer som utgjorde ett hot mot prästerskapets makt och mot kontrarevolutionen.
Den iranska revolutionen visar på ett tragiskt och bakvänt sätt riktigheten i teorin om den permanenta revolutionen. Det fanns ingen väg framåt för Iran på kapitalistisk grund. Arbetarklassens misslyckande att ta makten när tillfälle gavs, ledde inte till framsteg utan tvärtom till ett steg tillbaka i samhällsutvecklingen. Fundamentalismen och prästerskapet vilar på kapitalistisk grund, de räddade de kapitalistiska egendomsförhållandena genom sin kontrarevolution. De tog över en korrupt stat med ett ruttnande ekonomiskt system och ur historiens mörker fiskade de fram och klädde sin regim i upplysningsfientliga religiösa idéer som står i stark kontrast till det utvecklingsstadium mänskligheten befinner sig i.
Fundamentalismens seger i Iran innebar en stor katastrof för utvecklingen i regionen, där den under flera årtionden kunde sprida sitt kontrarevolutionära inflytande, även utanför sina egna landsgränser, och stödja rörelser och organisationer som motverkat arbetarklassens intressen. Dock innebar fundamentalismens seger i Iran på samma gång dess död i ett längre perspektiv. De fyra decennier av förtryck och misslyckanden som den iranska regimen står för, och den internationella arbetarklassens erfarenheter av detsamma, har lett till att den som politisk rörelse idag är fullkomligt död. När kampen nu blossat upp på nytt, blir det väldigt tydligt att massorna inte söker sig till ledare från den fundamentalistiska religiösa traditionen utan i nuläget enbart litar på sin egen styrka och den spontana organisering som uppstått. I ett längre perspektiv kommer vi att se hur arbetarklassen bygger upp nya organisationer och samlar massorna bakom de socialistiska idéerna. Erfarenheterna av regimen i Iran och de fundamentalistiska rörelserna har lärt massorna att framtiden inte finns i deras led.
Den islamska republiken
Grunden i den islamska republiken är Velayat-e Faqih, som betyder något i stil med ”de islamiska rättslärdas styre”. Det innebär att det finns ett väktarråd med islamska präster, ”experter”. De utser en högsta ledare som ges makt att styra alla delar av staten. Den högsta ledaren var först Ayatolla Khomeini och sedan 1989 Ayatolla Khamenei. Den högsta ledaren fungerar som både överbefälhavare för armén, rättsväsendet och som statschef. Det yttersta ansvaret för att alla beslut som tas följer den islamska läran garanteras av den högsta ledaren. Därför kan inga viktiga beslut tas utan att gå via Khamenei. Han håller på så sätt en enorm makt i sina händer. På pappret är dock den islamska republiken en högst demokratisk stat. Det finns parlament och det hålls ”fria” val och så vidare. Men eftersom all makt ytterst vilar i väktarrådet och hos den högste ledaren så spelar de formella demokratiska institutionerna föga roll.
Den iranska regimen ersatte den förhatliga, brutala shahdiktaturen och kunde därmed ta över hela den repressiva apparaten som den gamla regimen lämnade efter sig. Revolutionens mål att demokratisera staten krossades fullständigt med den islamska republikens grundande. Den iranska regimen är i grunden av samma natur som shahregimen. Den upprätthåller sin makt genom att balansera mellan samhällets alla klasser och grupperingar precis som shahen gjorde. Regimen kan te sig stark och oövervinnelig men historien har visat att även de hårdaste diktaturer faller snabbt när massorna börjar röra sig.
Prästerskapet utgör inte en egen och homogen grupp i sig, utan de har sina rötter i den iranska småbourgeoisien och reflekterar klassintresset hos den härskande klassen. De har aldrig gått emot den härskande klassen. Det var först under shahens vita revolution som prästerskapet tvingades att gå i konflikt med den styrande eliten. Jordreformen som shahen genomförde var ett direkt hot mot prästernas makt genom att den konfiskerade jord som tidigare var knuten till moskéerna.
Efter revolutionen lovade prästerskapet massorna att de skulle bekämpa exploateringen och skapa bättre livsvillkor för dem. De propagerade att rättvisa enbart skulle kunna skapas om samhället återvände till de traditionella islamska värderingarna och grunderna. Khomeini proklamerade att han skulle genomföra en islamisering av samhället och föra tillbaka det islamska arvet. Han talade högt om att Iran skulle resa sig ur den föregående regimens ojämlikhet. Bättre livsvillkor för alla, mindre oljeberoende och så vidare utlovades. Inget av detta har regimen kunnat förverkliga. I korthet kan man säga att Irans ekonomi gradvis har försämrats under regimens styre. Det beror på både interna och externa faktorer. Kort efter revolutionen utbröt krig med Irak vilket påverkade ekonomin avsevärt, även sjunkande oljepriser och frysande av iranska tillgångar påverkade situationen. Repressionen mot arbetarklassen, fängslandet och mördandet av tiotusentals arbetare, införandet av islamska lagar och så vidare gjorde att det blev brist på yrkesskickliga arbetare. Under revolutionen hade också stora delar av den gamla regimen lyckats plundra statens kassakistor i sin flykt. Arbetslöshet, inflation och kapitalflykt skapade en svår situation.
Trots prästerskapets tal om jämlikhet, ekonomisk tillväxt och välstånd har ekonomin utvecklats långsamt och präglats av svåra perioder av stagnation, hög arbetslöshet och inflation. Livsvillkoren för stora delar av befolkningen har sakta urholkats och den nuvarande situationen är katastrofal. Iran är ett samhälle som delas upp i två delar: fattig och rik. Det råder oerhört stora klyftor mellan rika och fattiga. Majoriteten av befolkningen kämpar med att få ihop till sina livsförnödenheter. Även för mellanskiktet med bra utbildning ter sig tillvaron som en kamp för de grundläggande behoven.
Splittring i regimen
Den nuvarande splittringen i toppen av den iranska regimen och inom prästerskapet växte fram under president Rafsanjani (1989–1997). Han försökte under sin tid vid makten genomföra en rad liberaliseringar för att få ekonomin på fötter. Det innebar att han påbörjade en process av privatiseringar och försökte minska den statliga styrningen och inflytandet över ekonomin. Detta skapade stora motsättningar inom prästerskapet. Det har sin grund i att den iranska regimens ekonomiska makt i stort vilar på en hög grad av statligt ägande. Stora delar av prästerskapet har ett direkt intresse i de stora statliga företagen. Reformer som hotade den statliga egendomen innebar ett direkt angrepp på vissa delar av prästerskapet med stor anknytning till statsegendomen.
Det är den reformistiska delen av prästerskapet som förespråkar ekonomisk liberalisering. De menar att detta skulle öppna upp landet för utländskt kapital och investeringar och därmed ge en grund för ekonomisk tillväxt, något som behövs för att undvika en revolution underifrån. De menar att det förr eller senare kommer en reaktion på de miserabla livsvillkoren och att strategin måste vara att öppna upp samhället, ge utrymme för reformer och lite eftergifter åt folket, annars kommer revolutionen som ett brev på posten. Den mer konservativa och hårdföra delen av prästerskapet menar att reformisternas politik inte kommer att leda till ett bevarande av revolutionen utan snarare hotar dess grundvalar. De ser sitt ägande och sina intressen i statsegendomen som hotad, och de ser även att deras kontroll över staten hotas genom att lösgöra delar av ekonomin från statlig kontroll. De konservativas strategi att möta social oro och försök till revolt är att sätta hårt mot hårt, att använda den kraftfulla repressiva apparaten.
År 1997 valdes en ny president, Khatami, som vann valet på löften om förbättrade relationer med omvärlden och i synnerhet med väst, samt ett mer öppet och tolerant samhälle. Många hyste illusioner om att det skulle ske en förändring. Ungdomar och studenter blev alltmer medvetna om sprickan i regimens topp. Situationen öppnade ventilen och det folkliga missnöjet som under lång tid legat och samlats under ytan exploderade i öppna protester för första gången sedan revolutionen 1979. Tillfället togs i akt att försöka skjuta in en kil och vinna mark. 1999 utbröt en av de största revolutionära yttringarna sedan revolutionen 1979 och många trodde att regimens tid var över. Khatami visade sitt rätta ansikte och demonstrationerna slogs ner blodigt. Även 2003 utspelades en liknande situation. De båda fraktionerna i regimen står i grunden för samma sak, det vill säga vidmakthållandet av den islamiska republiken och de är lika livrädda för de revolutionära massorna. Deras stora skillnad är strategin för att motverka revolutionen.
Revolutionen 2009
Sommaren 2009 utbröt på nytt öppen kamp mot regimen. En enorm massrörelse utvecklade sig inför och kring händelserna efter presidentvalet. Erfarenheterna av decennier av förtryck, grusade förhoppningar och försämrade livsvillkor låg och tryckte under ytan. Några gånger under regimens drygt 30-åriga historia har det folkliga missnöjet kokat över i öppen kamp mot regimen. Men den revolutionära resningen 2009 var på en kvalitativt högre nivå. Bakgrunden är att regimen tillät en ovanligt öppen valrörelse. Regimen uppmuntrade folk och ville öka valdeltagandet för att skapa en större legitimitet för valresultatet, som varit mycket lågt de senaste valen. Folk samlades bakom prästen Mir Hussein Moussavi, en kandidat från det reformistiska lägret. Han tvingades framåt av folk som organiserade en massiv kampanj för honom. Regimens ogenerade valfusk stod fullkomligt klart för de flesta när resultatet kom. Ahmadinejads jordskredsseger presenterades bara ett fåtal timmar efter vallokalerna stängt. Det utlöste en chockvåg bland folk.
Valfusket skapade inom loppet av några timmar grunden för en massrörelse mot regimen. De första att gå ut på gatorna var ungdomar och studenter, vilka hade modet att ta det första steget. Men de fick snabbt med sig fler och fler. Det brukar vara studenterna som tar de första stegen i revolutionär riktning. Så har det varit i många andra revolutioner, i Ryssland 1905, i Spanien på 1930-talet och i Frankrike 1968. De kan inte spela en självständig roll men de är en bra termometer på radikaliseringen och det allmänna medvetandet i samhället.
Folk valde inte att sluta upp bakom Moussavi enbart på grund av hans program. Folk såg den uppenbara sprickan mellan fraktionerna i regimen och ville utnyttjade detta till sin fördel. En splittring i toppen brukar reflektera ett ökat tryck nedifrån som när som helst kan ta sig revolutionärt uttryck. Moussavi spelade en högst förrädisk roll i den massrörelse som tog form. Han var livrädd att rörelsen skulle kräva att regimen skulle krossas. Han blev motvilligt ledare för rörelsen och manade folk att stanna hemma, att inte utmana myndigheterna och tog avstånd från alla våldsamma protester.
Regimen tvingades att sätta in polisen mot demonstranterna. De visste inget annat sätt att få slut på rörelsen, som de fruktade skulle leda till revolution. De insåg att de var tvungna att sätta in det tunga artilleriet, sina egna styrkor, revolutionsgardet som är en avlönad specialstyrka med täta band till regimen. Det som till slut fick stopp på massprotesterna var en kombination av en oerhörd våg av våld och repression samt att de reformistiska kandidaterna beslutade sig för att föra kampen inom systemets ramar det vill säga som en juridisk process. I och med att rörelsen saknade ledning kunde den inte vara för evigt. Striden på gatan kan bara hålla på under en begränsad tid. Det finns alltid fler poliser och det blev tydligt att man inte kunde vinna mot regimen i öppen kamp på gatorna.
Trots styrkan i massrörelsen hade den svagheter. Den saknade en förankring i, och ett brett stöd från, arbetarklassen. Det var en rörelse av mestadels ungdomar och studenter. Arbetarklassen deltog i demonstrationer efterhand men inte som en organiserad kraft. Det är en stor skillnad mot hur det var 1979 då shahen störtades. Då hade massrörelsen en enorm uppbackning av arbetarklassen som stödde rörelsen med en generalstrejk som till slut fällde monarkin och kunde bana vägen för maktövertagandet. Det är bara arbetarklassen som har styrkan och möjligheten att föra revolutionen till sitt slut. Genom generalstrejker, genom att sätta upp en egen folkmakt kan regimen krossas. Grunden för en generalstrejk finns i Iran. De statliga industrierna är stora men sköts illa och dras med problem. Arbetarna på dessa industrier har börjat organisera sig eftersom de ofta inte får ut sin lön. Det har sköljt en våg av strejker över Iran de senaste åren i aldrig tidigare skådad omfattning. Under de senaste åren har den iranska arbetarrörelsen utvecklats och en fri fackförening har börjat ta form.
Iran på väg mot revolution
Iran är ett nyckelland för den socialistiska världsrevolutionen. Det är ett välutvecklat industriland med en stark arbetarklass som har historiska erfarenheter av kamp. Det ligger strategiskt med kopplingar till både Mellanöstern och Asien. Revolutionerna i Nordafrika har börjat sprida sig även till mellanöstern där folket i Syrien i skrivande stund är i öppen kamp med sin regim. Den arabiska revolutionen har tänt den revolutionära gnistan och detta kommer påverka de iranska massorna att gå vidare med sin kamp. I februari 2011 såg vi återigen embryon till öppen kamp mot regimen. Det rör på sig under ytan i Iran och det är bara en tidsfråga innan det kommer utbryta en ny våg av kamp.
Historien visar att ingen bonapartistisk diktatur kan upprätthålla sin makt enbart på en bas av repression. Förtroendet för regimen är obefintligt i breda lager av samhället, och de ekonomiska förhållandena är akuta. Regimen har inga verktyg annat än den repressiva apparaten för att hålla tillbaka den sociala oron. Den revolutionära situationen 2009 kommer troligen att vara början på den iranska revolutionen.
De senaste åren har situationen för massorna i Iran blivit helt outhärdlig och man har kämpat tillbaka genom massprotester och omfattande strejker sedan 2018. Men de senaste händelserna markerar en kvalitativ förändring i situationen. Mordet på Mahsa Amini var droppen som fick bägaren att rinna över och det revolutionära upproret har nu spridits över hela landet, till alla städer och dragit in alla lager av samhället i kampen. Vad som började som en reaktion mot polisens övervåld har snabbt förvandlats till ilska mot hela regimen.
Parollerna är ”Död åt diktatorn!”, ”Kalla det inte för en protest, det här är en revolution!” och ”Kvinna, liv frihet!”, som anspelar på slagordet från revolutionen 1979 – ”Bröd, frihet, sovjeter”.
Regimen har gjort allt för att krossa upproret. Hittills har över 500 dödats av regimens styrkor, men varje försök att slå ner på rörelsen har bara hällt mer bensin på elden. Framförallt har unga och kvinnor varit drivande i rörelsen, men nu har även stora delar av arbetarklassen börjat ansluta sig till kampen. Flera fackföreningar har redan hotat med strejkaktioner, och nyligen har en rad strejker inletts inom olje- och petrokemisektorn, som spelar en viktig roll i den iranska industrin.
Dessa strejker behöver nu omvandlas till en generalstrejk för att fälla regimen, likt generalstrejken som fällde shahen. Och lokala råd, shuras, behöver återupprättas över hela landet, för att förbereda för ett maktövertagande.
Traditionerna från den stulna revolutionen 1979 håller på att återupplivas, fast på en högre nivå. Massorna i Iran är tydliga med att man varken vill ha den islamiska republiken eller en återupprättad monarkin. Som man skrikit under protesterna ”Död till förtryckaren, vare sig det är Shahen eller den Högsta ledaren”. Den enda vägen fram är en socialistisk revolution!
En revolution är inte en spikrak process mot sitt mål, det är inte en enaktsföreställning, utan en process som förhoppningsvis leder fram till ett maktövertagande. Det kan ta tid och en revolution kan utveckla sig under flera år och gå genom svåra perioder. Men revolutionen i Iran kan bara avslutas och uppnå sitt mål genom att folket och arbetarklassen når den nödvändiga slutsatsen att den enda vägen ut är att kämpa för och genomföra det socialistiska programmet. Det kommer innebära slutet på politisk islam och föra massorna in på den revolutionära vägen i bred skala och bana väg för världsrevolutionen!