Lenin, kommunismen och kvinnokampen

Verkligheten för majoriteten av världens kvinnor är att man fortfarande är mycket långt ifrån någon verklig jämlikhet, för att inte tala om frigörelse. Lönegapet är en sak, men ojämlikhet och förtryck handlar om så mycket mer än så. Från rädslan för att lämna våra glas utan uppsyn på krogen, osäkerheten i att gå hem ensam eller ständigt utsättas för sexistiska kommentarer och blickar, till att stå för majoriteten av hushållsarbetet, möta läkare som inte tar ”kvinnosjukdomar” på allvar och att bli behandlade som mindre värda. Listan fortsätter i det oändliga… 

Ojämlikhet och förtryck är så djupt rotat i samhällets sociala strukturer att det genomsyrar en kvinnas hela liv, oavsett var i världen hon bor. Kvinnoförtrycket får ett särskilt vidrigt uttryck under kapitalismen, men är ett arv från tusentals år av klassamhälle.

De förmenta lösningar som politiker och samhällstoppar erbjuder oss är allt annat än tillfredsställande. De genomsyras av ett individualistiskt perspektiv som förkastar klasskamp och systemförändringar till förmån för en ”girlboss”-ideologi, där sexism och förtryck framställs som något som kan övervinnas av individen inom kapitalismens ramar.

Men de största framstegen i kvinnors frigörelse har inte kommit genom självupplysning eller individens kamp mot en systemisk ondska. Det har skett genom kollektiv, revolutionär kamp för att i grunden förändra samhället. 

Därför är det svårt att nämna en enda person som har haft en större inverkan på kvinnors frigörelse världen över än Lenin. Detta påstående kommer förmodligen att få en del feminister att dra på munnen. Vad har en död vit rysk man att säga i kampen för kvinnors frigörelse idag? Men den ryska revolutionen, med Lenin i spetsen, visade att det är möjligt att göra slut på det kapitalistiska system vi lever under och börja bygga ett samhälle utan ojämlikhet och förtryck. 

Här var verklig kvinnofrigörelse inte bara upp till individen, utan en kollektiv kamp för alla förtryckta skikt i samhället. Ryssland före 1917 var ett samhälle med en extremt förtryckande patriarkal kultur. Oktoberrevolutionen var en jordbävning för den kulturen. I ett slag avskaffades alla lagar som gjorde kvinnor underlägsna män och homosexualitet avkriminaliserades. Och det var bara början.

Hundraårsminnet av Lenins död möts naturligtvis av en smutskastningskampanj i den borgerliga pressen. Men Lenin avskrivs också av ett antal feminister som på papperet ska föreställa progressiva. De avfärdar Lenin, tillsammans med Marx och Engels, som vita gubbar. Men de som hoppar på detta tåg går i själva verket borgarklassens ärenden. De avfärdar den revolutionära idén att man, för att få slut på kvinnoförtrycket, måste få slut på det klassamhälle som bara tjänar de rikaste, som bara tjänar dem vars makt och privilegier är beroende av att förtryck och ojämlikhet är en inneboende del av samhället.

Kvinnokampen och revolutionen

Lenins hela politiska kamp var inriktad på ett mål: att revolutionärt störta klassamhället och bygga upp ett helt nytt samhälle utan ojämlikhet och förtryck, ett kommunistiskt samhälle. Anledningen till att borgarklassen hatar honom så mycket är att han ledde den enda framgångsrika arbetarrevolutionen i världshistorien. En revolution där arbetarklassen tog makten och visade att det är möjligt att organisera samhället efter människors behov. Den ryska revolutionen gick längre än någon annan händelse i mänsklighetens historia för att befria kvinnor från klassamhällets slaveri. Bolsjevikerna tog stora steg mot verklig kvinnofrigörelse, vilket sände chockvågor genom världens makthavare och inspirerade arbetande kvinnor (och män) över hela världen.

Det är därför ingen slump att kvinnor i många delar av världen fick rösträtt under åren omedelbart efter revolutionen. Men den ryska revolutionen är än idag det viktigaste bidraget till kampen mot kvinnoförtryck i världshistorien. De steg som Lenin och resten av bolsjevikpartiet tog efter revolutionen för att få slut på kvinnoförtrycket är än idag, mer än hundra år senare, de mest progressiva i världshistorien.

Bolsjevikerna tog bort alla lagar som gjorde män och kvinnor ojämlika. Kvinnor fick rätt till abort, skilsmässa och skillnaden mellan barn födda inom eller utom äktenskapet avskaffades. Som jämförelse infördes rätten till skilsmässa 1925 i Danmark och rätten till abort 1973! Danska skolbarn får lära sig att den danska socialdemokraten Nina Bang var världens första kvinnliga minister. Hon blev dock minister först 1924, sju år efter att Alexandra Kollontaj utsetts till folkkommissarie (det vill säga minister) i Sovjetunionen. 

Ett av Kollontajs första dekret handlade om mammaledighet och innebar bland annat 16 veckors betald mammaledighet och att ammande kvinnor bara skulle arbeta fyra dagar i veckan. Återigen är det viktigt att komma ihåg att mammaledighet vid den här tiden varken existerade i Ryssland eller i större delen av världen. I Danmark infördes en lag om mammaledighet som omfattade alla kvinnliga löntagare först 1960. Den var dock bara 14 veckor lång och inte med full lön, utan som arbetslöshetsersättning. Än idag är 16 veckors betald mammaledighet mer än vad man har rätt till i världens rikaste land, USA, där man endast har rätt till 12 veckors obetald mammaledighet.

Men likhet inför lagen var bara det första steget. Jämlikhet i lag är egentligen bara den formella förutsättningen för att utrota ojämlikhet. För att uppnå verklig jämlikhet räcker det inte att ha nya lagar nedskrivna på ett papper, det krävs en radikal förändring av de sociala och ekonomiska förhållandena. Vid den här punkten började bolsjevikernas verkliga arbete för kvinnors frigörelse: arbetet med att förändra den materiella grunden, att avskaffa roten till ojämlikhet, nämligen samhällets uppdelning i klasser. Detta krävde en brytning med det privata ägandet av produktionsmedlen, det vill säga kapitalisternas och jordägarnas ägande av fabriker, företag och mark. Istället skulle produktionen demokratiskt inriktas på att lösa samhällets sociala behov till gagn för den stora majoriteten, arbetarklassen och de fattigaste bönderna. 

Det första steget, enligt Lenin, var likhet inför lagen, följt av det andra steget: 

“Det andra och viktigaste steget är avskaffandet av privataganderätten till jord, fabriker och verkstäder. Därigenom och endast därigenom öppnas väg för kvinnans fullständiga och reella frigörelse, för hennes frigörelse från ”hemslaveriet” genom en övergång från ensamt småhushåll till församhälleligat storhushåll.

Denna övergång är svår, eftersom det här rör sig om att ändra på de mest inrotade, invanda, förstelnade, förbenade ”förhållandena” (sanningen att säga är det inte ”förhållanden”, utan missförhållanden och barbari). Men övergången har påbörjats, saken har kommit i rörelse och vi har slagit in på den nya vägen.” (Arbetarkvinnornas internationella dag, 4 mars 1921)

För att kvinnorna skulle kunna frigöras krävdes ett slut på det hushållsarbete som, med Lenins ord, höll kvar kvinnorna i ”hushållsslaveri”. Hushållsarbetet måste socialiseras, vilket innebar inrättandet av förskolor, daghem, offentliga kök, offentliga tvätterier, och så vidare. 

Kvinnor har i tusentals år, sedan klassamhällets uppkomst, varit fastkedjade i hemmet. Kapitalismen har spelat en viktig roll för att dra in kvinnorna i samhället som arbetare och därmed deltagare i klasskampen. Men den har misslyckats med att avskaffa kvinnors hushållsslaveri, vilket innebär att arbetande kvinnor under kapitalismen lider av en dubbel börda, både som arbetare och som kvinnor. Även i utvecklade kapitalistiska länder faller majoriteten av hushållsarbetet på kvinnorna. I Danmark, där kvinnor nästan utgör en lika stor del av arbetskraften som män, utför kvinnor i genomsnitt en timme mer hushållsarbete per dag. När de får barn har det en betydande inverkan på deras lön, pension och, inte minst, tid för aktiviteter utanför familjen, såsom engagemang i kultur eller deltagande i politisk verksamhet. 

Begränsad av de materiella förutsättningarna

Bolsjevikernas ambitioner kunde dock inte överskrida den materiella verkligheten i Sovjetunionen. Lenin hade från revolutionens första dag gjort klart att det var nödvändigt för revolutionen att sprida sig till de mer utvecklade kapitalistiska länderna om man skulle kunna bygga ett socialistiskt samhälle. Tyvärr förblev den ryska revolutionen isolerad och under de första åren efter revolutionen kämpade den unga sovjetstaten för att överleva det inbördeskrig som de mäktigaste kapitalistiska staterna hade startat i Ryssland och för att avvärja hungersnöd. 

Resurserna var ytterst begränsade och det var även möjligheten att förverkliga planerna på att socialisera hushållsarbetet. Sett i detta sammanhang är det imponerande hur mycket sovjetstaten trots allt åstadkom. Under Stalins diktatur rullades dock många av de framsteg som kvinnor hade uppnått efter revolutionen tillbaka, till exempel rätten till abort och skilsmässa. Men trots degenerationen och bakslagen under Stalin och hans efterträdare innebar planekonomin enorma framsteg för kvinnor. Medellivslängden för kvinnor, som i det gamla Tsarryssland var 30 år, mer än fördubblades och nådde under 1970-talet 74 år. År 1971 fanns det mer än 5 miljoner dagisplatser och 49 procent av studenterna vid de högre lärosätena var kvinnor. De enda andra länder där kvinnorna utgjorde mer än 40 procent av studenterna vid de högre lärosätena var Finland, Frankrike, Sverige och USA. 

Lenins politiska idéer byggde på en materialistisk filosofisk grund, alltså insikten att materiella förhållanden i sista hand bestämmer medvetande, tankar, ideologi, kultur och så vidare. Förutsättningen för att göra upp med den sexistiska och kvinnofientliga kultur som i tusentals år har gjort kvinnor underlägsna män och hållit dem borta från det offentliga livet är därför en förändring av de materiella förhållandena, det vill säga det privata ägandet av produktionsmedlen. Men bolsjevikerna lutade sig inte bara tillbaka efter att ha nationaliserat ekonomin, de inledde ett omfattande arbete för att motverka denna kultur. Särskilda program inrättades för att utrota analfabetismen bland kvinnor och aktivt involvera dem i ledningen av staten och partiet. Samtidigt arbetade de hårt för att höja den kulturella nivån i allmänhet och därigenom övervinna religiösa fördomar och annan chauvinism. 

Lenin förde en kamp för kvinnors jämställdhet, inte bara inför lagen, utan på alla områden. Det är därför vi kommunister betraktar oss som de mest konsekventa förkämparna för kvinnors frigörelse. Till skillnad från den liberala feminismen höll sig Lenin inte inom kapitalismens ramar. Det högsta man kan uppnå inom denna ram är likhet inför lagen och som alla vi som bor i Skandinavien, där detta sedan länge har uppnåtts, kan rapportera, är det långt ifrån tillräckligt för att få slut på kvinnoförtrycket. De liberala feministerna är för formell jämlikhet, men upprätthåller samtidigt den sociala och kulturella ojämlikheten.

För Lenin var det klass som var kärnan i kvinnornas kamp. Det är klassförtrycket som skär genom alla andra former av förtryck och det som alla andra former av förtryck kretsar kring. Den härskande klassen är en försvinnande minoritet i samhället och gör vad den kan för att splittra arbetarklassen efter kön, etnicitet, religion etc. för att försöka spela ut olika grupper av arbetare mot varandra. De liberala feministernas ensidiga fokus på kön talar för denna uppdelning.

Kommunisterna och kvinnokampen

För Lenin var revolutionen inte bara nödvändig för kvinnornas frigörelse, utan kvinnorna var också nödvändiga för en framgångsrik revolution. Kvinnors deltagande i den revolutionära kampen är inte sekundärt, utan avgörande för dess framgång. Det var kvinnorna som utlöste den ryska revolutionen när de gick ut i strejk på internationella kvinnodagen 1917, och under hela revolutionen fram till oktober insisterade Lenin upprepade gånger på nödvändigheten av att organisera kvinnor i kampen. I ett av sina Brev från fjärran skrev han: “[U]tan att engagera kvinnorna i samhällstjänsten, i milisen, i det politiska livet, utan att rycka loss kvinnorna från den förslöande hem- och köksmiljön går det inte att trygga verklig frihet, går det inte att bygga upp ens demokrati för att inte tala om socialism.” (Brev från fjärran. Brev 3. Om den proletära milisen, V. I. Lenin)

Utan kvinnornas deltagande kan revolutionen inte segra. Därför var frågan om att organisera kvinnor i kampen för kommunismen inte bara viktig för Lenin i upptakten till oktoberrevolutionen, utan även efteråt, till exempel i uppbygget av den tredje internationalen, som skulle bli ett verktyg för att sprida revolutionen över hela världen. Men förtrycket av kvinnor under kapitalismen innebär också att det i allmänhet är färre kvinnor som är organiserade i kampen. Detta var ett problem som Lenin också tog sig an. 

”Varför finns det aldrig – inte ens här i Sovjetryssland – lika många kvinnor som män i partiet? Varför finns det så få organiserade arbeterskor? Det är fakta som får en att fundera. […] Vi kan inte utöva den proletära diktaturen utan att ha miljontals kvinnor med oss. Vi kan inte heller åstadkomma någon kommunistisk uppbyggnad utan dem. Därför måste vi finna vägen till dem, vi måste forska och söka ända tills vi finner den rätta vägen. Därför är det också riktigt att vi ställer krav för kvinnornas räkning […] Att vi kräver rättigheter och sociala reformer av det borgerliga samhället för kvinnornas del, visar att vi förstår kvinnornas situation och kommer att ta hänsyn till deras intressen under en proletär diktatur. Givetvis inte som beskedliga förmyndare och reformister – absolut inte – utan som revolutionärer som vill att kvinnorna skall vara likaberättigade och medverka till omdaningen av samhället och dess ideologiska överbyggnad.” (Clara Zetkin: Ur min anteckningsbok)

Lenin betonade om och om igen att kampen för arbetarkvinnornas frigörelse inte kan skiljas från kampen för en socialistisk revolution. Ojämlikhet och förtryck kan inte avskaffas utan att göra slut på klassamhället. Men det innebar inte att han avvisade kampen för kvinnornas krav i revolutionen. 

Kommunister anklagas för att förminska kvinnokampen till något som kommer att lösas av revolutionen. Men detta är naturligtvis inte sant. Det är rätt att vi menar att revolution är det enda sättet att göra slut på kvinnoförtrycket, men det betyder inte att vi avvisar kampen för demokratiska krav här och nu. 

Vi kommunister sätter oss inte ner och väntar på revolutionen, utan kastar oss in i den dagliga kampen här och nu. Som Lenin förklarade kan arbetarna mobiliseras genom den dagliga kampen för reformer och demokratiska krav och genom denna kamp blir den kapitalistiska demokratins begränsningar tydliga. Kommunisternas uppgift är att bevisa behovet av att kämpa för en revolution. Lenin förklarade att ju friare och mer demokratiskt ett samhälle är, desto tydligare blir det att problemet inte bara är en eller annan lag, utan kapitalismen själv:

 

”Rätten till skilsmässa förblir i de flesta fall ogenomförbar under kapitalismen, ty det förtryckta könet är nedtryckt ekonomiskt, ty kvinnan förblir under kapitalismen hur demokratin än är utformad en ‘hemslavinna’, en slavinna som är inspärrad i sovrummet, barnkammaren och köket. […] 

”Blott personer som är helt oförmögna att tänka eller helt okunniga om marxismen drar av detta slutsatsen: alltså är republiken ingenting värd, friheten till skilsmässa ingenting värd, demokratin ingenting värd, nationernas självbestämmande ingenting värt! Men marxister vet, att demokratin inte undanröjer klassförtrycket, den gör endast klasskampen direktare, bredare, öppnare och skarpare och det är vad vi behöver. Ju fullständigare rätten till skilsmässa blir, desto klarare blir det för kvinnan, att det inte är rättslöshet utan kapitalismen som är orsaken till hennes ‘hemslaveri’. Ju mer demokratiskt statssystemet blir, desto klarare blir det för arbetarna, att det inte är rättslöshet utan kapitalismen som är roten till det onda. […] Och så vidare.” (“Om en karikatyr på marxismen och om imperialistisk ekonomism”)

Ju mer omfattande demokratin är, desto tydligare blir det att det inte är bristen på demokrati som orsakar förtryck, utan att förtrycket har mycket djupare rötter: i kapitalismen och själva klassamhällets strukturer. Som tidigare nämnts har kvinnoförtrycket långt ifrån försvunnit från de skandinaviska länderna, trots att män och kvinnor har lika demokratiska rättigheter. Det blir allt tydligare för allt fler kvinnor att lösningen på sexism, våld mot kvinnor och deras status som andra klassens medborgare inte ligger i parlamentet, utan i mer grundläggande samhällsstrukturer. Vår uppgift som kommunister är att kasta oss in i denna kamp och samtidigt använda den för att lyfta blicken och visa på kopplingen till klasskampen och därigenom öka medvetenheten om behovet av att bekämpa kapitalismen. 

Lenin var inte rädd för att erkänna att detta ibland mötte visst motstånd även inom den kommunistiska rörelsen. Ett motstånd som måste bekämpas för att inte kvinnornas organisering skulle hamna i skymundan. 

”Den agitatoriska propagandistiska verksamheten bland kvinnorna, att väcka och revolutionera dem, tycker de är en bisak, en kvinnornas egen angelägenhet. Man skyller enbart på kvinnorna själva för att det inte går fortare framåt och med större kraft. Det är fel, i grunden fel! Det är ren separatism, kvinnlig jämlikhet à rebours, som fransmannen säger, rena motsatsen till jämlikhet. […] Inte många män – inte ens bland proletärerna – tänker på hur mycket de skulle kunna minska kvinnans mödor och besvär, ja, rentav befria henne helt, om de gav henne ett handtag med hennes ‘kvinnoarbete’. Nej, det skulle gå ut över männens ‘rättigheter’, deras ‘värdighet’. För dem är det självklart att de ska ha sin ro och sin bekvämlighet. Kvinnan offrar sig dagligen på tusentals obetydliga sysslor i hemmet. Mannens gamla herravälde finns kvar i det fördolda. Objektivt sett tar hans slavinna hämnd – också i det fördolda. Kvinnans efterblivenhet, hennes bristande förståelse för mannens revolutionära ideal, minskar hans kamplust och hans beslutsamhet, gnager dem som små maskar och förstör dem, omärkligt och långsamt, men säkert. Jag vet hur en arbetare lever – inte bara ur böckerna. Vårt kommunistiska arbete bland kvinnorna, allt vårt politiska arbete, måste också omfatta arbetet att uppfostra männen i stor skala. Vi måste avskaffa mannens djupt rotade övervälde både inom partiet och ute bland massorna. Det hör till vår politiska uppgift, liksom att utbilda en stab manliga och kvinnliga kamrater som är grundligt skolade, både teoretiskt och praktiskt, och kan genomföra och leda partiverksamheten bland arbetarkvinnorna.” (Clara Zetkin: Ur min anteckningsbok)

Kvinnokampen och kommunismen

Kapitalismen befinner sig i en djup kris, och inte bara en ekonomisk kris, utan en historisk kris som sprider sig till samhällets alla porer. Vart man än tittar verkar världen falla samman i krig och klimatkatastrofer. Kvinnohat, rasism, transfobi och andra former av diskriminering och förtryck är vardagsmat. Denna kris känns särskilt akut bland unga människor, som upplever den på alla områden i livet. Den innebär ett förfall i kulturen, i mänskliga relationer och i vårt psyke, vilket vi ser i krisen för den mentala hälsan. 

Det enda som erbjuds unga människor och arbetare är avgrundsdjup pessimism eller individuella lösningar. Men kapitalismens kris innebär inte bara undergång och mörker. Systemets återvändsgränd skapar en kvalitativ förändring i medvetandet hos fler och fler människor som inte är nöjda med individuella lösningar, utan letar efter idéer som kan ge en väg ut ur denna kris. Vi ser miljontals kvinnor och män runt om i världen som börjar kämpa tillbaka mot ojämlikhet och förtryck.

Motgiftet till pessimism och individuella lösningar finns hos Lenin och bolsjevikerna. Deras svar var en kollektiv kamp mot hela systemet. De stannade inte inom kapitalismens ramar, utan ryckte upp själva orsaken till förtrycket och ojämlikheten med rötterna. Det är denna tradition vi kommunister bygger vidare på idag. Vi kastar oss in i kvinnokampen, men med det tydliga perspektivet att den inte kan skiljas från kampen för kommunismen och att alla som vill kämpa mot kvinnoförtrycket bör organisera sig i kampen för kommunismen. Lenin och bolsjevikerna påbörjade kampen. Det är upp till oss att slutföra den och en gång för alla skapa ett samhälle där människor kan vara människor, utan ojämlikhet och förtryck.

Marie Frederiksen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
810FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna