Vanliga frågor om kommunism

Har du fått nog av kapitalismen och vill kämpa för kommunism – då kommer du oundvikligen stöta på några ständigt upprepade frågor och påståenden. Här har vi försökt svara på några av de allra vanligaste. De var ursprungligen en del av artikeln “Vad är kommunism?”.

Måste revolutionen vara våldsam? 

Det är inte ovanligt att vi får frågor om en revolution inte måste vara våldsam. Sanningen är att borgarklassen är en mycket liten minoritet, som är helt beroende av att andra gör deras hundgöra. Teoretiskt borde det inte finnas något som hindrar att arbetarklassen skakar av sig dem lika enkelt som en människa viftar bort en fluga. 

Men borgarklassen är också hänsynslös, vilket vi upplever på en miljon olika sätt varje dag under kapitalismen. Om man kan bomba ett land eller utlösa svält för några procent extra profit, drar man sig knappast för att ta till vapen för att försvara sin makt. Under en revolutionär period kommer de att använda varje svaghet i rörelsen, varje tveksamhet, försiktighet och bristande organisering, till att slå ned motståndet mot deras styre. I detta är våldet bara en taktisk fråga. För arbetare i länder som Kazakstan, Sudan och Sri Lanka, har denna lärdom redan ristats in med blod. 

Arbetarklassens styrka är inte gevär eller granater, utan vår position i produktionen, vår förmåga att strejka och vår sociala tyngd i samhället. I militären kommer soldaterna ofta från arbetarklassen, och många kan vara sympatiskt inställda till arbetarnas kamp. Men en soldat kan arkebuseras om han eller hon vägrar att lyda order i ett kritiskt läge. Arbetarna måste visa att den nya makten är tillräckligt beslutsam och välorganiserad för att vinna, att man kan försvara revolutionen mot generalernas angrepp – med våld, om så behövs. “Om du vill ha fred, bered dig på krig”, som de gamla romarna brukade säga.

Vad är en kommunist? 

I Kommunistiska manifestet sammanfattar Marx och Engels frågan: 

”Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna bara därigenom att de å ena sidan framhäver de av nationaliteten oberoende intressena hos hela proletariatet och gör dem gällande i proletariatets olika nationella strider, och å andra sidan därigenom att de under de olika utvecklingsstadier som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår alltid företräder hela rörelsens intressen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framåtdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder; de har före proletariatets övriga massa teoretiskt kommit till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat.

Kommunisternas närmaste mål är detsamma som för alla övriga proletära partier: proletariatets utformning till klass, störtandet av det borgerliga herraväldet och den politiska maktens erövring genom proletariatet.”

Dessa ord – värda att läsa mycket noga – fick en mer specifik betydelse efter ryska revolutionen, när världens revolutionära internationalister samlades i den nya Kommunistiska internationalen. Kommunisterna var (och är) de som menade allvar med att arbetarklassen skulle ta makten, till skillnad från de reformistiska socialdemokratiska ledare som hjälpt borgarklassen att skicka ut arbetarna i första världskrigets slakt. 

För borgarklassen kommer ”kommunism” alltid att vara sinnebilden för allt de hatar: det verkliga hotet mot deras styre, den mest klassmedvetna, stridbara och beslutsamma revolutionära strömmingen i historien. 

Fakta om proletariatets diktatur

När Marx gav arbetarklassens styre namnet proletariatets diktatur, var detta långt före Stalins och Hitlers totalitära regimer skulle ge ordet “diktatur” sin nuvarande innebörd. Marx lånade ordet “diktatur” från det gamla romarriket, där det var namnet på en situation i krigstid då de vanliga reglerna för politiskt styre tillfälligt sattes åt sidan. I modernare ord kan det lika bra kallas arbetarklassens revolutionära demokrati, eller bara arbetarklassens styre. 

Hur etablerades Stalins diktatur i Sovjetunionen?

Arbetarna grep inte makten i Ryssland på grund av att det var det mest utvecklade kapitalistiska landet. Tvärtom. “Kedjan brast i sin svagaste länk”, som Lenin förklarade. Under bolsjevikpartiets ledning grep arbetarna makten i ett ekonomiskt oerhört underutvecklat land, vars produktion dessutom fullständigt kollapsat på grund av första världskriget. 

Marx förklarade redan i ett av sina tidigaste arbeten att socialism och kommunism förutsätter en nivå på produktivkrafternas utveckling som är högre än den som finns under kapitalismen: “utan den skulle bara fattigdomen bli allmän, d.v.s. om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas.” (Den tyska ideologin

Den ryska revolutionen blev början på en våg av revolutioner i länder som Sverige, Ungern, Finland, och så vidare. I Tyskland störtades kejsaren i november 1918, samtidigt som det bildades arbetar- och soldatråd över hela landet. Men de kommunistiska partierna var oerfarna och gjorde misstag efter misstag, vilket gjorde att de socialdemokratiska ledarna kunde ställa sig i spetsen för rörelsen, rädda kapitalismen och därmed isolera sovjetstaten. 

Borgarklassen skickade armé efter armé till det nyblivna Sovjetunionen för att försöka krossa revolutionen i sin vagga, vilket gjorde att all den begränsade produktionen behövde riktas till fronten. Den redan skadade ekonomin kollapsade på ett sätt som saknar motstycke under inbördeskriget 1918–1921. I städerna rådde svält och många arbetare behövde arbeta 12 timmar per dag för att hålla produktionen igång. 

Under de villkoren klarade man inte av att delta i arbetardemokratin. Övervintrade tsarbyråkrater och nya lycksökare kunde börja göra sig gällande, samtidigt som de internationella nederlagen ökade känslan av hopplöshet inom arbetarklassen. Nöd, demoralisering och byråkrati var den materiella basen för stalinismen, som kom att begrava oktoberrevolutionens verkliga traditioner under en flod av blod.

Är människan girig? 

Liksom alla tidigare härskande klasser i historien framställer borgarklassen kapitalismen som ett evigt system, som “historiens slut” i Francis Fukuyamas ord, som en naturlig produkt av människans påstådda girighet och egoism.

Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Om hela mänskligheten alltid betett sig som dagens kapitalister (som verkligen är giriga och egoistiska), vars hela liv går ut på att konkurrera med och utsuga andra – då hade mänskligheten aldrig överlevt, faktiskt aldrig ens kunnat uppstå som art. 

Under mer än nio tiondelar av mänsklighetens existens har varken klassamhälle, förtryck eller stat existerat. Orsaken är enkel: man levde på att jaga och samla, och överskottet räckte inte för att hålla sig med en särskild grupp individer som levde på andras manuella arbete, alltså en härskande klass. Man behövde hålla ihop för att klara sig, vilket inte lämnade utrymme för förtryck och avundsjuka sinsemellan. En särskild väpnad makt skild från folket, staten, hade framstått som en absurditet. Denna jämlikhet, baserad på konstant kamp mot naturen och extrem utsatthet, kallade Marx för urkommunism.

Människan kännetecknas inte minst av en extremt stor anpassningsförmåga. Under kapitalismen finns i själva verket två sorters moral, som bygger på de båda huvudklassernas samhälleliga vara: den härskande klassens girighet och egoism å ena sidan, å andra sidan arbetarklassens självuppoffrande arbete och kamp för varandra. 

Fredrik Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,163FansGilla
2,408FöljareFölj
1,203FöljareFölj
2,021FöljareFölj
709PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna