Hetsen mot Palestinasolidariteten: svara med klasskamp

Över 10.000 palestinier har i skrivande stund mördats av den israeliska krigsmaskinen. Uppbackade av imperialistmakterna i väst, håller Israel medvetet på att ”reducera Gaza till ett tältläger”, som en israelisk regeringsrepresentant uttryckte det, utan tillgång till rent vatten, el eller mat. Det är dags att trappa upp kampen. 

Bilder på mördade barn, bostadsområden som förvandlats till bråte och sjukhus som bombas kavlas ut i nyheterna. Ändå fortsätter politikerna att hävda ”Israels rätt att försvara sig”. Utrikesminister Tobias Billström påstod att Israels svar på Hamas attack var ”proportionerligt” medan Liberalernas partiledare Johan Pehrsson menade att Israel bara gör ”vad de kan för att skydda sina barn”. 

Media ser pliktskyldigt till att varva rapporter om förödelsen i Gaza med återkommande historier om den 7 oktober. Allt för att försöka framställa Israels krig som ”ett svar” på Hamas attack – inte som en fortsättning på 75 år av folkfördrivning och ockupation. 

Borgerlig demokrati avslöjad

Ju mer Israel trappat upp sin bombkampanj, desto mer desperata blir företagens, polisens och regeringarnas försök att censurera och tysta solidariteten med Palestina. Allt för att bibehålla imperialisternas stöd till den israeliska ockupationsmakten. 

Sociala medieföretag censurerar propalestinska konton, regeringar kriminaliserar protester. Men en ännu viktigare roll spelas kanske av politikernas och mediernas försök att framställa protesterna mot Israels barbari som ”antisemitiska” och ”firanden av Hamas”. 

Ett typexempel kom från Svenska dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl den 29 oktober: 

”Det känns som en omöjlig tanke att någon jag känner skulle kunna uttrycka någon form av glädje efter en massaker … Att tusentals människor ändå gör det i landet som jag kallar mitt, är likaledes svårt att acceptera.” 

Det är verkligen upp- och nedvända världen, där demonstrationer som ropar ”sluta döda våra barn”, ”inget vatten, ingen el” och ”Netanyahu mördare”, kallas för ”uttryck av glädje efter en massaker”. Aldrig har det varit tydligare att uppgiften för de högsta hönsen i medieföretagen inte är att berätta sanningen, utan att propagera för den svenska imperialismens vänner – i detta fall Israel. 

Hon fortsätter försöket till smutskastning med att hävda att NMR ”anslöt till en av demonstrationerna”. I själva verket blev de bortjagade av den propalestinska demonstrationen som skrek: ”Inga nazister på våra gator!” Denna lögn hämtade hon förmodligen från en post på Judiska ungdomsförbundets konto på X, som de tvingades ta ner, när det blev uppenbart att de ljugit. 

Lifvendahl påstod också, precis som Johan Pehrsson, att Israels order till hela norra Gazas befolkning att evakuera visade på ”en skillnad i värderandet av människoliv”. 

”Israel uppmanar palestinier att evakuera innan man går in med militär markstyrka … Hamas planerade däremot sin koordinerade attack för att mörda så många civila som möjligt.”

Vilken humanism, att kräva att 1,1 miljon människor flyr till tältläger så att man lättare kan bomba deras hem, skolor och sjukhus sönder och samman! Att Israel sedan bombar de som flyr, liksom mål i södra Gaza, verkar inte spela någon roll för dessa borgerliga förkämpar för (vissa) människoliv.

DN har i sin tur upplåtit sina sidor åt återkommande påståenden om antisemitism. I artikeln ”Gazamanifestation oroar judiska studenter”, bredde Judiska Centralrådets ordförande ut sig om hur Palestinagruppernas uppmaning till walkouts på universitet och högskolor utgjorde ett ”hot mot judar” som fått Judiska centralrådet att kontakta Universitets- och högskolerådet (UHR), för att ”informera att manifestationerna kunde utgöra en säkerhetsrisk”. Med andra ord försökte de pressa universiteten att förbjuda solidaritet med Palestina under falska anklagelser om antisemitism. I detta fick de naturligtvis genast stöd från utbildningsminister Mats Persson.

Att de totalt ignorerar alla de judar som deltagit i protesterna mot Israels angreppskrig, alla de som länge engagerat sig mot Israels ockupation av Palestina, visar hur dessa sionister verkligen ser på den judiska befolkningen. För dem är israeler och judar inget mer än ett verktyg för den israeliska ockupationsmakten.

Runtom i världen har fotbollsspelare och andra kända personer som uttalat stöd till Palestina stängts av. I Sverige såg Sveriges Radio till att sparka komikern Filip Dikmen från Musikhjälpen, för att han beskrivit Israels attacker som folkmord. Det spelade inte ens någon roll att han också fördömde Hamas: kritiken mot Israel var nog för att Sveriges Radio skulle peta honom. Chefer på SR har också skickat ut uppmaningar till sina anställda att inte säga Palestina, utan ”palestinska områden”, ”eftersom att det faktiskt inte finns något formellt Palestina”.

Samtidigt har poliser kallats in för att ge sig på de som uttrycker solidaritet med Palestina. I Helsingborg ringde skolan polisen på en skolelev som vägrade ta av sig sin palestinasjal. I Stockholm ringde någon polisen vid en flygbladsutdelning organiserad av Revolution för att kamraterna hade en Palestinaflagga med sig. Och som vi rapporterat om tidigare, blev en medlem i Revolution släpad av tåget av fyra poliser för att han läst om vad som händer i Palestina.

År av rasistisk hets, angiverilagen och sommarens uppmaningar till allmänheten att rapportera till polisen om man ser något avvikande, använder nu Israels försvarare för att misstänkliggöra alla palestinier och de som stöttar dem.

Klasskamp mot ockupationen

Men trots alla försök att tysta rörelsen, så växer den bara. Politiker som desperat försöker låtsas att de är fredsälskare och humanitära, lyfter nu under trycket av de massiva protesterna, lite försiktig kritik mot Israel. Media tvingas rapportera allt mer om vad som faktiskt händer i Palestina.

Men ingen kommer glömma medias extremt pro-israeliska bevakning, eller politikernas villkorslösa stöd till Israel. På det sättet får både mediebolagen och politikerna betala sitt stöd till Israels massmord med ett massivt undergrävt förtroende. Den fasad som de gärna försöker upprätthålla av ”objektivitet” och ”humanism”, har rämnat för alla de som stöttar Palestina.

Men att de börjar vackla i sitt villkorslösa stöd till Israels krig är ett tecken på svaghet som borde utnyttjas av alla de som backar Palestina till att trappa upp kampen mot dem. Walkouts borde organiseras varje vecka och spridas till alla universitet, högskolor och gymnasier. Detta som ett första steg till verkliga skolstrejker och ockupationer. Uttalanden borde tas av fackklubbar i solidaritet med det palestinska folket.

I Belgien har transportarbetarfacken beslutat att införa blockad mot transport av vapen till Israel. I Barcelona har hamnarbetarna infört blockad mot alla vapentransporter. Det svenska Hamnarbetarförbundet och Transportarbetarförbundet borde följa deras exempel. Det är arbetarklassen som har makten att blockera det ekonomiska och militära stöd som västvärlden ger Israel.

En upptrappad kamp mot Israel kan också bli början till en offensiv mot den svenska högerregeringen, mot deras rasistiska politik, mot deras nedskärningar och försämringar. Det kan bli en början till en offensiv mot de svenska kapitalisterna som både backar Israel och som tjänar pengar på rasism, fattigdom och försämrade arbetsvillkor här i Sverige.

Alla de politiker som försvarat Israel, högern och Socialdemokraterna, kommer att få betala för det. De är medskyldiga till de kvinnor, män och barn som nu lemlästas i Palestina. De som stått vid sidan av, eller som försökt vara halvneutrala, som Vänsterpartiet som fördömer Hamas lika mycket som Israel, när Israel mördat nästan tio gånger så många som Hamas attack, har i sin tur gjort sig helt irrelevanta i kampen mot Israels ockupation. De som kommer leda kampen, är de som inte räds påhopp från media, högern eller sionister.

Det är dags att sluta göra som Vänsterpartiet, som uppmanar ”det internationella samfundet att agera”, när det internationella samfundet stöttar Israel. Kampen mot den israeliska ockupationen är inte en kamp som kan föras ihop med omvärldens imperialistmakter, utan måste föras mot dem. Med andra ord är det som behövs inte klassamarbete, utan radikal klasskamp. Vägen till frigörelse är en ny intifada, en revolution: i Palestina, i hela Mellanöstern och runtom hela världen för att krossa imperialismen.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,171FansGilla
2,220FöljareFölj
743FöljareFölj
2,021FöljareFölj
677PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna