Det låter som ett skämt, men i början av oktober fick ordföranden från de största fackförbunden sova över i Harpsund, statsministerns lyxbostad söder om Eskilstuna.
Ordförande i LO, Kommunal och Unionen deltog tillsammans med VD:n för borgarklassens intresseorganisation Svenskt Näringsliv. Tidningen Arbetet rapporterar om händelsen som beskrivs som unik:
”20 deltagare kom och statsminister Ulf Kristersson (M) och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) tog emot. Över kaffe och bulle hälsade statsministern välkommen och skojade om staten och kapitalet.”
Kul skoj, om det inte vore för att verkligheten överträffar dikten. I Blå tåget och Ebba Gröns klassiska låt glömde man nämligen att lägga till att även facket sitter med i samma båt. Ett tydligt exempel är årets avtalsrörelse då fackförbunden gick ut och krävde reallönesänkningar för sina medlemmar för att rädda företagens vinster.
Syftet med regeringens inbjudan till Harpsund är uppenbarligen att säkerställa liknande tjänster från facken även i framtiden. I den officiella inbjudan som skickades ut talar man om vikten av att ”lösa problemen i svensk ekonomi tillsammans”. Vad det egentligen betyder är att man vill kunna fortsätta försämra för arbetare och ändå undvika strejker.
Ledningen i facken har hjälpt borgarklassen med just detta i årtionden och belönat sig själva under tiden. Samtidigt som vanliga arbetare får allt svårare att få ekonomin att gå ihop har topparna i facket ofta en lön på över 100 000 kr i månaden. Inte konstigt då att de har mer gemensamt med borgarna än sina egna medlemmar. Det är hög tid att vi byter ut dessa ledare och gör fackförbunden till kämpande organisationer igen.