Den svenska arbetarrörelsens historia är fylld av exempel som är värda att studera. I dessa historier finns kända revolutionärer och ledare, men också onämnda, anonyma hjältar.
Trotskij skrev en gång:
“Man kan ha såväl kloka som okunniga, intelligenta eller medelmåttiga revolutionärer. Men man kan inte ha revolutionärer som saknar viljan att ta sig över hinder, som saknar hängivenhet och en anda av uppoffringar.“
Denna sanning överensstämmer väl med historien om tidningen Arbetet.
/Bild: Wikimedia commons, Okänd fotograf
På uppdrag av centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar höll Axel Danielsson, tillsammans med Erik Nordman, sommaren 1887 ett föredrag i Malmö med titeln “Pressen och arbetarna”.
En blygsam men blandad skara av arbetare hade samlats för att lyssna. Danielsson beskrev den borgerliga pressens roll under kapitalismen. Han förklarade att alla tidningar i Sverige var på kapitalisternas sida och att deras linje gick stick i stäv med arbetarnas rättmätiga krav när det var konflikt på arbetsmarknaden.
Med Danielssons uppmuntran antog denna skara arbetare beslutet att södra Sverige skulle få en egen arbetartidning, så att arbetarklassen skulle få föra sin egen talan i klasstriderna.
Omedelbart stötte de dock på en utmaning som vid första anblick kunde verka vara nästan oövervinnerlig: frågan om finansiering av tidningen. Till skillnad från den borgerliga pressen med sina kapitalstarka finansiärer fick arbetarna förlita sig på sina egna magra ekonomiska medel.
Men pengar började genast strömma in från sympatiskt inställda arbetare, som de på Malmös cigarr- och tobaksfabrik. Redan när August Palm hade kommit till Malmö 1881 hade de varit pionjärer för den unga socialistiska rörelsen. De tvekade inte en sekund med att bidra till finansieringen av en egen tidning.
Även andra fackföreningar i södra Sverige bidrog – med andra ord, otaliga anonyma arbetare bidrog, trots att de hade usla levnadsvillkor, låga löner och stora familjer att försörja.
Denna förmåga till uppoffringar har visat sig gång på gång i vår klass. Men på vägen till en egen tidning återstod flera hinder. Nästa mål var att få tidningen tryckt.
Axel Danielsson reste runt till Malmös tryckerier och vid hans första besök var många tryckerier öppna för att trycka tidningen. Men när det väl kom till kritan några dagar senare var tongångarna annorlunda. Då nekades han istället av alla Malmös tolv tryckerier.
Detta var ingen slump. Det ligger i kapitalisternas intresse att behålla monopolet på tidningarna och medierna i stort. Lenin beskrev illusionen av pressfrihet under kapitalismen på följande sätt:
”Över hela världen, varhelst det finns kapitalister, betyder pressfrihet frihet att köpa upp tidningar, köpa skribenter, muta, köpa och förfalska ‘den allmänna opinionen’ till förmån för bourgeoisien.”
Säkerligen förstod även den mest omedvetna kapitalisten risken med att tillåta en socialistisk tidning i Malmö, där arbetarklassen var stor och hårt pressad. Den popularitet Arbetet fick senare när den väl cirkulerades bekräftade många av kapitalisternas tidiga farhågor.
Utan tvivel hade någon kapitalist hört talas om planerna om att publicera en socialistisk tidning och gjort allt för att säkerställa att den inte skulle komma till tryck.
En av förklaringarna Axel Danielsson fick från en tryckerichef var – om man bortser från allvaret i situationen – ett exempel på komisk briljans:
“Om en av oss toge tidningen, skulle han ögonblickligen förlora sitt sociala anseende och sina kunder. Hans vänner skulle icke längre känna igen honom, hans hustru och barn övergiva honom, tidningarna hudflänga honom, hans moders vålnad förbanna honom. Ja, ni får inte er tidning tryckt i Malmö.”
När en dörr stängs blir det en revolutionärs uppgift att öppna en ny. Danielsson fick ta båten till Köpenhamn för att få sin tidning tryckt, och på N. Cohens tryckeri i Köpenhamn skulle de tre första numren av Arbetet tryckas. Arbetarna korsade sundet och såg till att tidningen distribuerades.
Det första numret av Arbetet utkom den 6 augusti 1887. Först kom den ut veckovis och så småningom kunde den övergå till att ges ut sex dagar i veckan. Tidningen blev det verktyg den tidiga arbetarrörelsen behövde för att organisera sig, och sedan gå på offensiven mot kapitalisterna. Den baserade sig på ett robust fundament: arbetarklassens egna initiativ och pengar – och en revolutionär politik.
Axel Danielsson spelade personligen en mycket viktig roll i det här projektet. Utan honom hade Arbetet varken grundats eller haft sådana framgångar som den hade.
Danielsson, som var 24 år gammal när Arbetet lanserades, skrev själv i varje nummer. De flesta artiklarna dikterade han på tryckeriet med tryckpressens hektiska oljud i bakgrunden.
Redan som ung revolutionär reste han sig långt över många av hans kollegor inom Socialdemokraterna. Hans förslag till taktikresolution på partiets konstituerande kongress 1889 visar hans revolutionära instinkt:
”Sveriges socialistiska arbetarparti förklarar sig som ett revolutionärt och icke parlamentariskt parti samt betraktar som en följd därav alla borgerliga partier endast som reaktionära massor, med vilka kongressen principiellt förkastar all samverkan.”
Men Danielsson erövrade aldrig marxismen fullt ut. De svenska Socialdemokraterna vägleddes teoretiskt av den tyska socialdemokratin, där ett uppsving för den kapitalistiska ekonomin kring sekelskiftet lett till utvecklingen av en stark opportunistisk och reformistisk – alltså inomkapitalistisk – strömning. Den revolutionära innebörden i Marx och Engels idéer doldes.
I Sverige, som saknade marxistiska teoretiker eller kadrer, kunde därför de korrekta revolutionära instinkterna som fanns hos många tidiga klasskämpar inte underbyggas vetenskapligt. De förlorade striden mot Branting och den växande högern inom den svenska socialdemokratin.
Att förstå det förgångna är en del av att förstå nutiden.
Historien om Arbetet visar den uppoffringsvilja som finns i vår klass. Den visar också på vilken grund vi bygger en revolutionär organisation: ungdomar och arbetare. Det finns inget annat sätt.