Sjudande missnöje med LO:s lönekrav

I många länder går arbetare ut i strejk för att få löneökningar som kompenserar för inflationen, men i Sverige har LO satt sig på tvären. Under ytan växer ilskan snabbt.

Den svenska fackliga byråkratin har i snart ett år fört en världsunik kampanj för reallönesänkningar. Med otaliga artiklar, diagram och reklam på sociala medier har man basunerat ut borgarklassens budskap att löneökningar gör arbetarna fattigare – i Unionens fall med tillägget att man i vilket fall inte blir lycklig av pengar. Man har till och med ropat högre än arbetsgivarnas organisationer – allt av rädsla för att arbetarna ska försöka ta strid mot sin ökande fattigdom.

Det senaste tillägget i deras propagandamaskin är ett spel, Lönekampen – spelet om avtalsrörelsen, där man får låtsas vara facklig förhandlare. Haken är att om man försöker få till en löneökning på över 5,5 procent (alltså fortfarande en kraftig reallönesänkning), och kallar till en storstrejk, så avslutas spelet och man möts av texten: ”Samhällsekonomin kraschar och Sverige är på väg mot konkurs. På gatorna syns svältande människor som stapplar fram med trasor på kroppen.”

Men all propaganda i världen kan inte ändra verkligheten där man behöver lön för att betala räkningar, kläder och mat.

– Samtidigt höjer Mimer hyran med 10 procent. Ica ökar priserna med 10 procent. Ingen annan tar ansvar, men vi ska stå tillbaka, säger Daniel Pettersson, som jobbar heltid fackligt på ABB, till Dagens arbete.

På industrier och arbetsplatser i hela landet hörs samma tanke från arbetare: varför är det alltid vi som ska betala?

Samma frustration stötte Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, på när han besökte medlemmarna.

– Varför begär ni inte 10 procent, eller 15?

Hans enda svar var borgarklassens argument om att löneökningar leder till inflation, och alltså skulle göra arbetarna fattigare.

Några som har trotsat LO:s lönekrav och det så kallade ”märket” är gruvarbetarna. I Kiruna och Malmberget krävde man 20 procent i löneökning, i Svappavaara 10 procent och i Gällivare krävde man 15 procent och kortare arbetstid och bättre pension.

– Missnöjet här på golvet är totalt, förklarade Waldemar Tapojärvi, som lade fram kravet på 20-procen­tiga löneökningar, för Vi som bygger landet.

Bland arbetarna i gruvorna var stödet utbrett.

– 20 procent är ett bra krav. Vi missar löneökningar genom att gå ut med ett för lågt bud, sa Niklas Berggren, avsynare under jord, till Arbetet som var på besök.

– 4,4 procent är ett hån! ropade en man på väg in i gruvområdet.

Motvilligt förde styrelsen fram förslaget, och snabbt röstades det ner av IF Metall centralt.

– På Gruvtolvans medlemsmöte kändes det inte som att facket stred för oss, utan följer IF Metall centralt, säger Johnny Jakobsson, lastare under jord.

Tomislav Breber, huvudskyddsombud på Alfa Laval i Lund, beskriver missnöjet bland medlemmarna som en vulkan som inte fått utbrott.

– Folk går inte ut och protesterar i dag, men jag är orolig för att det kan bli i morgon.

Denna syn på protester som något negativt visar på vilken mentalitet som råder bland många fackliga företrädare, inte bara längst upp, utan även många vanliga arbetsplatsombud och skyddsombud. I årtionden har man lärt sig av den fackliga ledningen att fackets uppgift är att förhandla och till varje pris undvika att ta strid, även om det innebär att man år ut och år in går med på mer och mer försämringar.

Men arbetarklassen har i längden inte något annat val än att gå ut i kamp. Inflationen vägrar att ge vika (särskilt på matvaror), räntorna stiger (72 procent av svenskarnas totala lån löper ut och ska omförhandlas i år) – och på det ser vi en lågkonjunktur på väg och en ökning av varsel och hyvlingar: först ut är H&M, Telia, SCB och Postnord, men fler kommer följa.

LO kan lyckas att hålla tillbaka arbetarklassen under den här avtalsrörelsen, men bara genom att underminera sitt förtroende ytterligare. Deras återhållsamhet gör bara risken större och större för att de kommer se en kamp utanför deras kontroll: vilda strejker som på 1970-talet, där kampen förs både mot arbetsgivarna och de fackliga ledare som vill begränsa kampen. Förr eller senare kommer vulkanen explodera, och som tur är är verkligheten inte som LO-byråkratins spel. En storstrejk skulle inspirera hela arbetarklassen och tvinga borgarklassen till stora eftergifter. Klasskamp är den enda vägen framåt.

Niki Brodin Larsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,486FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna