I november höjde regeringen försörjningskravet för att få arbetstillstånd i Sverige. Arbetssökande från länder utanför EU måste nu ”uppnå en god försörjning”, med ett lönegolv på 80 procent av svensk medianlön. Detta kommer inte att “minska fusk och utnyttjande” som regeringen påstår – tvärtom. Med ökad desperation kommer de slavlika villkoren i många sektorer bara att förvärras.
Ända sedan 2008, när alliansregeringen antog “det mest liberala systemet för arbetskraftsinvandring bland OECD-länderna”, så har rapporterna om slavliknande förhållanden för personer med arbetstillstånd haglat tätt. Krav på att reformera systemet har hörts från många håll, på senare år även från borgerliga partier. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard kallar den nya lagen “en viktig del i det paradigmskifte som vi genomför på invandringsområdet”, som syftar till att ”minska fusk och utnyttjande kopplat till arbetskraftsinvandring och till att fler som redan är i Sverige ska ta de jobb som finns”.
Familjer i skottlinjen
Men, i sann borgerlig anda, döljs bakom de fina orden om att ”minska fusk och utnyttjande” nya attacker mot invandrare och arbetare i Sverige. Flera utländska arbetare i låglöneyrken, främst omsorgen, sjukvården och andra serviceyrken, vittnar nu om hur deras hela värld riskeras vändas upp och ned. Restaurangbiträdet Vanessa från El Salvador beskriver en Kafka-liknande situation.
– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod, förklarar hon för Arbetaren.
Som många andra med arbetstillstånd är Vanessa i Sverige på grund av en svår situation i hemlandet, men som inte når upp till regeringens snävt definierade asylskäl.
– En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person.
Hennes flickvän Jessica betonar att det är en klassfråga.
– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet.
Tusenlapparna hotar inte bara arbetstagarna, utan hela deras familjer. Servicearbetaren Krisnendu från Bangladesh beskriver lagen som ”inhuman”.
– Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige.
Till Kommunalarbetaren berättar föräldrarna Zana och Shaymaa från Irak om hur deras yngsta barn hotas tas ur skolan efter nästan ett helt decennium i Sverige, då deras löner från äldreomsorgen i Skellefteå når inte upp till den nya gränsen.
– Mina yngsta barn vet ingenting om det här ännu. […] Jag vill att de ska kunna koncentrera sig på skolan och sina studier.
Nio års skolgång i Sverige hänger nu helt på hoppet om att migrationsverket ska räkna in föräldrarnas OB-ersättning i bedömningen.
“God försörjning”
Tusentals arbetare riskerar alltså få den tillvaro man byggt upp i Sverige raserad i ett slag.
En ”god försörjning”, eller 80 procent av en svensk medianlön, innebär i dagsläget ett lönegolv på 27 360kr. Detta ska också ”på sikt” höjas till 100 procent. Men stora lager av den svenska arbetarklassen når knappt upp till denna nivå idag. Vore det inte på sin plats att även erkänna dessa som ”utnyttjade” och i avsaknad av ”god försörjning”?
I Kommunalarbetaren frågar undersköterskan Sonja Höök om inte hon och hennes kollegor också “borde bli utvisade”, eftersom deras löner inte når upp till gränsen. I flera kommuner ligger en undersköterskelön på mellan 22- och 24 000kr innan skatt, flera tusen under den nya försöjningsgränsen.
Samma gäller en majoritet av butiksanställda, restaurangbiträden, personliga assistenter med flera. Facket borde, precis som Höök förordar, ta med detta in i nästa avtalsrörelse. Vi skulle rent av säga att de har en skyldighet. Allt annat vore kriminellt.
Dags att ta kamp!
Personer med arbetstillstånd har länge använts av byggföretag, serviceföretag, krögare med flera för att krama ut stora vinster. Många arbetare saknar kollektivavtal, tjänar ofta betydligt lägre än inhemska arbetare, och är i riskzonen för trafficking och liknande övergrepp.
Kapitalismen är idag är helt beroende av dessa arbetarreserver, vilka Marx förklarade ”[…] utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion”. Arbetskraftsinvandring har under lång tid fungerat som en ventil, genom vilken svenska kapitalister kan reglera denna dynamik.
Regeringens budskap till arbetare från andra länder är i praktiken detta: “Åk hem till fattigdom och misär – ekonomin är i kris, så svensk kapitalism behöver inte er arbetskraft. Och de av er som måste stanna, kommer att leva i illegalitet under större utsugning än någonsin.”
De nya reglerna kommer inte innebära att konkurrensen om jobben minskar nämnvärt. I en situation med hög arbetslöshet kan kapitalisterna utnyttja såväl andra delar av den svenska arbetarklassen som arbetare från fattigare EU-länder, utöver det redan utbredda svartarbetet. Under kapitalismen finns inga andra alternativ.
Socialdemokraterna och LO har föga förvånande krokat arm med regeringen och ställt sig bakom förslaget. I praktiken hjälper de därmed borgarklassen att så split bland arbetare i Sverige, och omöjliggör organisering bland de mest utsugna skikten av klassen.
Deras inskränkta nationalism gör just nu större skada än någonsin. Det enda sättet att kämpa tillbaka mot borgarklassens lönedumpning är internationalism och organisering, bakom krav som kan ena arbetare över nationsgränserna:
- Låt alla arbetare stanna!
- Garantera alla kollektivavtal med bra villkor och lön!
- Ta strid för en “god försörjning” för alla!
Om arbetarrörelsen fortsätter anpassa sig till borgarklassens behov, finns det ingen särskild gräns för hur långt de kan driva sina försämringar. Det behövs en revolution inom arbetarrörelsen. Ut med klassamarbete och samförstånd. Det är dags att ta kamp!