Den kamp som folket i Kamerun fört mot imperialistiskt förtryck innehåller många lärdomar för revolutionärer i hela Afrika och resten av världen. Än idag kan man känna av arvet från det smutsiga krig som den franska imperialismen förde för att krossa denna kamp. I den här artikeln förklarar Jules Legendre hur Frankrike kom att styra Kamerun och vilka metoder landet använde för att behålla sitt herravälde, även efter landets formella självständighet 1960.
Mellan 1955 och 1970 förde den franska imperialismen ett hänsynslöst krig mot massorna i Kamerun för att bevara sitt herravälde över landet. Medan den franska imperialismens brott i Algeriet under samma period nu (motvilligt) erkänns av de flesta borgerliga politiker, fortsätter den franska härskande klassens brott i Kamerun att förnekas eller bagatelliseras.
Ett växande antal verk har börjat kasta ljus över de metoder med vilka den franska imperialismen behöll sitt grepp om Kamerun, även efter dess formella självständighet 1960. Detta är en utveckling som bör välkomnas av kommunister, oavsett de begränsade slutsatser som de akademiska författarna till dessa verk tenderar att dra. En studie av den franska imperialismens brott i Kamerun, och av den kamp som fördes av Kamerunska folkunionen (Union des populations du Cameroun, UPC) och av dess slutliga nederlag, innehåller alla viktiga lärdomar för kampen mot imperialismen i dag.
Kolonisation
Kamerun koloniserades ursprungligen inte av Frankrike. På 1860-talet upprättade tyska företag handelsstationer vid Guineabuktens kust i syfte att exportera sina varor till den afrikanska kontinentens inland. År 1885 bekräftade Berlinkonferensen Tysklands suveränitet över det som blev känt som ”Kamerun”.
Den stora kolonisationsvågen under 1800-talet, som delade upp Asien och Afrika mellan en handfull imperialistiska makter, motiverades varken av några makthungriga militärers eller politikers erövringstörst eller någon avsikt att ”civilisera” dessa kontinenter. Huvudsyftet med koloniseringen var att garantera områden för kapitalexport, råvarukällor och marknader för stormakterna. Superprofiter gjordes genom brutal exploatering av lokalbefolkningen, medan de nya marknaderna placerades under den koloniala metropolens direkta dominans, vilket gjorde att de kunde skyddas från konkurrens av andra makter genom ett lagligt monopol – eller åtminstone genom barocka tullavgifter.
Den tyska kapitalismen utvecklades senare än sina rivaler och kom därför sent in i denna kapplöpning om imperialistiskt herravälde. När man på 1880-talet började erövra sina egna kolonier hade en stor del av Afrika och Asien redan ockuperats av Storbritannien, Frankrike, Spanien och Portugal.
Denna situation var ohållbar ur den tyska kapitalismens synvinkel. I takt med att ekonomin växte blev Tyskland alltmer pressat av bristen på marknader för sina produkter och sitt kapital. Berlin inledde därför en konfrontation med de redan etablerade kolonialmakterna, ledda av Frankrike och Storbritannien. Det var denna sammandrabbning som ledde till första världskriget.
Efter Tysklands nederlag 1918 delades deras fåtaliga kolonier upp mellan segrarna. För att ge denna uppdelning en ”humanitär” prägel gav Nationernas förbund (föregångaren till FN) dessa kolonier en särskild status: som mandatområden. Officiellt var mandatärmakterna ansvariga för att arbeta för den inhemska befolkningens ”utveckling” tills de kunde bli oberoende eller självständiga. I praktiken ”förvaltades” mandatområdena, precis som alla andra kolonier, av sina nya kolonisatörer. Nationernas förbund – detta ”tjuvarnas kök”, som Lenin uttryckte det – hade inget mer att säga i frågan.
Tyska Kamerun delades alltså 1919. I nordväst utökades det brittiska imperiet med två små territorier, medan majoriteten blev Franska Kamerun. Ursprungsbefolkningen berövades alla demokratiska rättigheter och utsattes för tvångsarbete. Franska företag dominerade helt territoriets ekonomi. Palmolja, bananer, gummi, kakao och så vidare – alla dessa tillgångar berikade den franska borgarklassen, som också fann viktiga marknader i kolonierna. Under 1930-talet blev de Frankrikes ledande handelspartner.
Kamerunska folkunionen
Andra världskriget skakade om det franska kolonialväldet. Dess prestige underminerades av nederlaget 1940 och den nazistiska ockupationen av Frankrike. Ledaren för det ”fria Frankrike”, Charles De Gaulle, utlovade dessutom nya rättigheter för ursprungsbefolkningen för att vinna koloniernas stöd i kriget.
I slutet av kriget var resultaten av dessa reformer löjeväckande. De få rättigheter som beviljades gjorde det möjligt för en handfull privilegierade från de koloniserade länderna att sitta i nationalförsamlingen i Paris. Men på det stora hela förblev situationen densamma. De koloniala myndigheterna utsatte befolkningen för en skoningslös kontroll och ett hårt förtryck. I september 1945 utbröt till exempel en strejk bland järnvägsarbetarna i Douala som mycket snabbt fick karaktären av en massrörelse. Nästan 100 personer dödades i repressionen. Man fällde till och med bomber över de strejkande.
Det var vid denna tid som så kallade marxistiska studiecirklar bildades i de franska kolonierna i Västafrika. Genom att samlas kring franska fackföreningsledare, som var medlemmar i det franska kommunistpartiet, upptäckte unga inhemska arbetare den europeiska arbetarrörelsens idéer och diskuterade de politiska problem som kolonierna stod inför. I Kamerun organiserade läraren Gaston Donnat en liten studiecirkel där ett antal lokala offentliganställda deltog. Donnat utvisades så småningom av polisen, men det var ur denna cirkel som ledarna för den viktigaste politiska rörelsen i kampen för självständighet växte fram: Kamerunska folkunionen (Union des populations du Cameroun, UPC).
UPC grundades officiellt 1948 och växte snabbt, framför allt tack vare sina nära band till den kamerunska arbetarrörelsen och fackföreningarna, varifrån de flesta av partiets kadrer kom, bland annat dess främsta ledare: Ruben Um Nyobé. Från bara 100 medlemmar 1948 hade partiet 7 000 medlemmar 1949 och 14 000 medlemmar 1950. Under första halvan av 1950-talet hade man nästan 20.000 medlemmar vars verksamhet sträckte sig över nästan hela landet.
”Upecisterna”, som de kallades, var beslutsamma kämpar och tvekade inte att trotsa det koloniala förtrycket, men deras program var genomgående reformistiskt. Deras officiella mål var att tvinga kolonialmakten att respektera villkoren i det mandat som gavs av Nationernas Förbund och bekräftades av FN 1946: att förbereda Kamerun för självständighet. För att uppnå detta hade UPC för avsikt att strikt hålla sig inom den franska kolonialismens rättsliga ramar, för att visa på ansvarsfullhet och välvilja, och att skicka klagomål till FN, som man förväntade sig en positiv respons från. UPC hävdade att man stod över alla ”ideologiska skiljelinjer” – det vill säga klassmotsättningar. Tanken var att ena ”alla kamerunier” i kampen mot kolonialismen. År 1953 hävdade Nyobé att ”koloniala folk inte kan föra ett partis politik, inte heller en stats politik eller, än mer, en mans politik. Kolonialfolken skapar sin egen politik, som är en politik för befrielse från det koloniala oket”.1
Denna avsaknad av en klart definierad klasståndpunkt var en av de största bristerna i UPC:s politik. Varken en jordreform, som kunde ha bidragit till att mobilisera de fattigaste bönderna men som skulle ha retat upp de traditionella hövdingarna, eller arbetarkontroll i de få fabrikerna i Kamerun ingick i dess program.
Den inhemska borgarklassen
Det första hindret i UPC:s väg var dess egen helt ogrundade tro på att FN kunde hjälpa de koloniserade folken. Liksom Nationernas Förbund på sin tid är FN inte fristående från samhällsklasserna eller de imperialistiska stormakterna. Följaktligen väckte UPC:s klagomål till denna institution endast likgiltighet eller, i bästa fall, rent verbala protester.
UPC-ledarnas illusioner om FN:s roll var en förlängning av deras vägran att anta en klart definierad klasståndpunkt. De försökte stå ”ovanför” de olika samhällsklasserna. Det måste sägas att detta allvarliga misstag vid den tiden låg i linje med vad de stalinistiska medlemmarna i Franska kommunistpartiet (Parti communiste français, PCF) lärde ut i de ”marxistiska cirklar” som de organiserade i kolonierna. Idén bakom detta misstag sammanfattades mycket väl av en av PCF:s dåvarande teoretiker, Yves Benot, 1960:
”Det koloniala faktumets existens gör enhet i den nationella kampen till en prioritet, över och bortom alla skillnader som kan uppstå inom den koloniserade nationen. Så länge det koloniala herraväldet existerar maskeras och fördröjs med nödvändighet klassdifferentieringen av den nationella kampens krav, medan denna process bara kan accelerera efter självständigheten.”2
Med andra ord, i den ”nationella kampens” namn borde den kamerunska arbetarklassen inte försöka leda denna kamp och ge den en socialistisk karaktär, utan istället försöka ”förena alla kamerunier”.
Denna politik stod i direkt motsättning till den objektiva verkligheten. I motsats till vad Yves Benot ansåg var den inhemska befolkningen faktiskt uppdelad längs klasslinjer. För att säkra sitt styre förlitade sig kolonialmakten till exempel på så kallade ”inhemska hövdingar”. Dessa skulle vara ”traditionella” samhällsledare, men i själva verket valdes de ut av den koloniala förvaltningen, som erkände deras auktoritet och gjorde dem till sina officiella lakejer, och premierade de som var lojala och ersatte de andra. Klassklyftan mellan hövdingarna och de fattiga bönderna förstärktes således av den franska dominansen.
En liten inhemsk arbetarklass utvecklades också, bestående av anställda vid de få moderna företag som etablerats i de större städerna som Douala och Yaoundé, samt de många lägre tjänstemännen i den koloniala myndigheten. Slutligen ledde kapitalismens utveckling i Kamerun till uppkomsten av en liten handelsbourgeoisie – och även till uppkomsten av ett embryo till en inhemsk borgarklass, som fungerade som mellanhand för franskt kapital och besatte de platser som Kamerun tilldelats i den franska nationalförsamlingen.
Alla dessa samhällsklasser hade inte samma intressen. Den lilla inhemska borgarklassen var helt beroende av den franska imperialismen, som den inte hade någon önskan att bryta sig loss från. De traditionella hövdingarna var å sin sida djupt fientliga mot alla idéer om en jordreform, utan vilken det skulle vara omöjligt att lyfta massan av bönder ur fattigdomen. Arbetarklassen och de fattiga bönderna tvingades därför inte bara kämpa mot kolonialregimen, utan också mot den del av ursprungsbefolkningen som gynnades av den. Genom att försöka förena alla dessa klasser i en gemensam kamp dömde UPC sig själva till misslyckande.
Den permanenta revolutionen
Denna situation är inte unik för Kamerun. Den återfinns i alla länder där kapitalismen utvecklades sent och infördes utifrån, genom inflödet av utländskt kapital. Det var för att hitta en lösning på ett liknande problem i tsarryssland som marxisten Leo Trotskij utvecklade sin teori om ”den permanenta revolutionen” redan 1905. Eftersom den ryska borgarklassen samtidigt var underkastad de imperialistiska investerarnas intressen, bunden till de stora jordägarna och beroende av den tsaristiska staten, kunde den inte på allvar bekämpa någon av dem och dra landet ur dess tillstånd av extrem underutveckling.
Därför, förklarade Trotskij, måste ledarskapet för revolutionen tillfalla arbetarklassen, som måste vinna stöd från bönderna och på den grunden ta makten. Då kunde arbetarklassen slutföra den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter: störta den tsaristiska despotismen och bevilja demokratiska rättigheter, ge imperiets förtryckta nationer jämliket, expropriera jordaristokratin och kyrkan, och fördela jorden till bönderna. Men genom att ta makten skulle arbetarklassen oundvikligen börja utföra den socialistiska revolutionens uppgifter, som bara kunde befästas om revolutionen spred sig till andra länder.
Detta perspektiv antogs av bolsjevikerna 1917, i och med Lenins Aprilteser, och ledde till den ryska revolutionens seger. Men det övergavs helt av den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen, som infekterade Kommunistiska internationalen med en opportunistisk inställning till den koloniala revolutionen där man delade upp den i olika stadier. Över hela världen band de stalinistiska kommunistpartierna de mest klassmedvetna arbetarna till den så kallade ”progressiva” eller ”patriotiska” bourgeoisien i kolonierna, med katastrofala följder.
Trots detta har teorin om den permanenta revolutionen förblivit oumbärlig ända sedan dess, i alla de länder som underkastats kolonialismens eller imperialismens ok. Kampen för verklig nationell frigörelse var – och förblir – oskiljaktig från klasskampen och kampen för socialism. Kameruns historia är en perfekt, men tragiskt nog en negativ, demonstration av detta.
Brutalt förtryck
Även om UPC:s krav och metoder var mycket blygsamma var det enkla demokratiska kravet på lika rättigheter för både den inhemska befolkningen och kolonisatörerna ändå ett direkt angrepp på den koloniala ordningen. Dessutom argumenterade UPC för ett slut på den franska dominansen i Afrika och förkunnade sin solidaritet med det vietnamesiska folkets heroiska kamp mot den franska kolonialismen. Allt detta väckte en öppen fientlighet hos den franska myndigheten och kolonisatörerna, liksom hos det privilegierade skikt av ursprungsbefolkningen som gynnades av koloniseringen och ville bevara status quo.
UPC utsattes för ständiga trakasserier. Partiets lokaler genomsöktes regelbundet, dess handlingar beslagtogs och dess aktivister arresterades eller misshandlades varje gång de försökte organisera ett offentligt evenemang. De koloniala myndigheterna startade också en systematisk propagandakampanj mot partiet. Katolska präster gav sitt stöd till detta korståg mot den så kallade ”kommunistiska och hedniska” faran.
För att försvaga partiet tvekade den franska myndigheten inte att skapa rivaliserande inhemska partier, som tog upp UPC:s självständighetsparoller men gav dem ett annat innehåll. Till exempel förespråkade dessa partier ”självständighet”, men bara inom den ”franska unionen” (L’Union Francaise), den nya officiella förklädnaden för det franska kolonialväldet efter andra världskriget. Med stöd av de koloniala myndigheterna vann dessa marionettpartier alla val genom att man fyllde på valurnorna. I sina memoarer skröt den koloniala tjänstemannen Guy Georgy om att det var han som hade startat den politiska karriären för Kameruns framtida president Ahmadou Ahidjo: ”Jag fick honom vald till ombud i den territoriella församlingen. Vi fick honom vald genom att fylla valurnorna med valsedlar.”3 Detta hån mot demokratin var desto mer användbart för kolonialmakterna eftersom det gjorde det möjligt för dem att ha ”valda representanter” för det kamerunska folket till sitt förfogande, som de sedan kunde visa upp i FN:s församlingar.
Under dessa förhållanden blev UPC mer radikalt och krävde 1955 Kameruns omedelbara självständighet, utanför den franska unionen. I slutet av maj 1955, efter att UPC:s demonstrationer återigen hade förbjudits av de koloniala myndigheterna, utbröt upplopp i många städer som våldsamt slogs ned. Den koloniala administrationen tog detta som förevändning för att inleda en brutal terrorkampanj mot UPC. Över hela landet plundrades och sattes dess kontor i brand. Myndigheterna mobiliserade också pro-franska hövdingar från den inhemska befolkningen, som bildade miliser för att massakrera upecisterna. I juli 1955 förbjöds UPC officiellt. Dess aktivister och ledare, som hade klarat sig undan arresteringar och mord, gick under jorden. Det var början på ett kolonialkrig som skulle komma att pågå i det dolda.
Kolonialt krig
Medan Algerietrevolten, som bröt ut i slutet av 1954, ofta uppmärksammas i den borgerliga pressen i Frankrike, ignoreras förtrycket av den upecistiska gerillan nästan helt. Ändå skedde det i massiv skala. Upecisterna, som inte hade något materiellt stöd eller moderna vapen, men ett starkt folkligt stöd i många regioner, jagades skoningslöst av den franska armén och polisen, liksom av deras kamerunska stödtrupper.
Precis som i Indokina (Vietnam) och Algeriet riktade förtryckarna in sig på civilbefolkningen för att beröva upproret dess stöd. Hela byar ”tvångsförflyttades”, det vill säga deporterades. Samtidigt bortsåg man inte från imperialisternas direkta ekonomiska intressen – den fördrivna befolkningen tvingades ibland att arbeta för franska företag.
Tortyr och summariska avrättningar, som ofta följdes av att kropparna visades upp offentligt, blev vardagsmat. Efter att Ruben Um Nyobé dödats av den franska armén 1958 visade de franska styrkorna upp hans kropp i hans hemby. I vissa regioner, särskilt i västra delen av landet, massakrerades hela byar av den franska armén och dess stödtrupper. Förtrycket sträckte sig även utanför Kameruns gränser. En av ledarna för UPC, Felix Moumié, mördades av den franska underrättelsetjänsten i Genève. Sammanlagt resulterade förtrycket i åtminstone många tusentals döda, kanske så många som 200 000, och oräkneliga skadade.
Trots detta obevekliga förtryck visade UPC-upproret heroisk motståndskraft och höll ut till början av 1960-talet. De sista UPC-krigarna ”likviderades” inte förrän 1970, ett decennium efter det att Kamerun officiellt blivit ”självständigt”.
En fasad av självständighet
Vad gäller frågan om självständighet ändrade den franska imperialismen strategi från 1958 och framåt. Ställd inför ett växande antal nationella befrielserörelser valde man att ersätta direkt kolonial kontroll med indirekt dominans. Idén var enkel: att omvandla de afrikanska kolonierna till små stater som formellt var självständiga, men som i verkligheten styrdes av pro-franska despoter. Deras ekonomi, försvar och utrikespolitik skulle vara föremål för direkt fransk kontroll, under täckmantel av ”samarbete” och ”bistånd”.
Denna politik, som utformades så tidigt som 1956 under namnet ”territoriell autonomi”, tog flera olika former innan det kulminerade 1960, då fjorton franska territorier i Afrika officiellt blev självständiga länder. Men de allra flesta av dem förblev helt beroende av den franska imperialismen.
Franska ”rådgivare” upprättade deras budgetar, styrde deras arméer och övervakade deras myndigheter. Deras valuta trycktes i Paris av Frankrikes centralbank (Banque de France). Hemliga försvarsavtal tillät Frankrike att ingripa militärt närhelst de så önskade. Mellan 1960 och 1990 ingrep franska trupper nästan 20 gånger i subsahariska Afrika. Naturligtvis blev franska företag omhuldade av de nya regimerna, som i gengäld fick mutor – av vilka en del hamnade i fickorna på franska politiker. Detta var början på det som har blivit känt som ”la Françafrique”.
Kamerun var ett av dessa fjorton formellt självständiga länder. År 1960 upprättade den pro-franska politikern Ahmadou Ahidjo en brutal diktatur. Under ledning av franska rådgivare jagade polisen och armén politiska motståndare, till att börja med de överlevande upecisterna.
UPC:s situation försvårades ytterligare av det faktum att dess huvudmål, självständighet, formellt hade uppnåtts. Utan något perspektiv som gick utöver detta mål, och utan ett socialistiskt program som kunde ha bidragit till att mobilisera arbetarna och de fattiga bönderna mot de franska bolagens och de stora jordägarnas dominans, försvann rörelsen gradvis genom statens slag mot dem.
Under tiden, 1961, lyckades den franska imperialismen lägga vantarna på delar av de tidigare brittiska kolonierna. I den ”nationella enighetens” namn annekterades halva Brittiska Kamerun under täckmanteln ”Federala republiken Kamerun”. Mindre än ett decennium senare avskaffades de flesta av den engelsktalande minoritetens nationella rättigheter och autonomin i det tidigare brittiska Kamerun upphävdes.
Perspektiv
Lärdomarna från Kameruns ”bortglömda” krig har aldrig varit mer relevanta. Idag ifrågasätts den franska imperialismens dominans över sina tidigare kolonier i hela Afrika. Men Frankrike är fortfarande närvarande i Kamerun. Franska företag fortsätter att plundra landet på dess rikedomar.
Konsekvenserna av denna imperialistiska dominans är uppenbara. Trots att Kamerun är rikt på bördig mark och naturtillgångar (olja, kobolt, järn, uran etc.) lever 40 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, 34 procent har inte tillgång till dricksvatten och nästan 65 procent är arbetslösa eller har tillfälliga, osäkra anställningar.
Den terrorregim som Ahidjo införde 1960 försvann inte när han avgick 1982. Hans efterträdare, Paul Biya, har behållit dess anda, om än inte dess form. Han har suttit vid makten i mer än 40 år och ”omvaldes” 2018 efter att ha vunnit mer än 70 procent av rösterna i ett val som till stor del manipulerats. Detta hindrade inte Frankrikes dåvarande utrikesminister Jean-Yves Le Drian från att sända Biya sina ”bästa önskningar om framgång”. Några månader innan detta välvilliga budskap hade Biya-regimen utlöst ett inbördeskrig – som fortfarande rasar – mot befolkningen i landets engelsktalande regioner.
Så frågan kvarstår: Hur kan Kamerun befrias från imperialistisk dominans? Kameruns borgarklass – svag och fullständigt korrupt – är oförmögen att utmana imperialismen, för att inte tala om att störta den. Den lever i huvudsak på de subventioner den får från utländska företag och plundringen av offentliga medel. Den är oförmögen att på allvar motsätta sig vare sig Biya-regimen eller dess imperialistiska beskyddare. Den inhemska borgarklassen är en del av regimen och lever på smulorna från den imperialistiska plundringen av Kameruns tillgångar.
Detta återspeglas i karaktären hos de borgerliga eller reformistiska oppositionspartierna, som är oförmögna att föreställa sig en framtid för Kamerun utanför det imperialistiska herraväldet. Demoraliserade av Paul Biyas långa och grymma diktatur diskuterar ”progressiva” kamerunska intellektuella om det inte vore bättre för Kamerun, som frigjort sig från Paris, att hamna under den kinesiska eller ryska imperialismens herravälde.
Det stämmer att den ryska och kinesiska imperialismen försöker fördriva den franska imperialismen från dess historiska ställning i Centralafrika, och att de lyckas. I juni 2021 klagade den franske ambassadören i Kamerun: ”De franska företagens marknadsandel i Kamerun har sjunkit från 40 procent på 1990-talet till 10 procent i dag”, eftersom Kina ”praktiskt taget dominerar alla infrastrukturkontrakt i Kamerun”. Men detta har ingenting att göra med en anti-imperialistisk kamp.
Kinesiska företag exploaterar afrikanska arbetare lika skoningslöst som sina franska motsvarigheter, och när Kina lånar ut pengar till afrikanska regeringar är det för att bygga infrastruktur som är avsedd att hjälpa dess imperialistiska exploatering av kontinenten. Att ersätta Paris med Moskva eller Peking kommer inte att förbättra situationen för de kamerunska arbetarna och bönderna ett dugg.
I dag, liksom före självständigheten, är den socialistiska revolutionen den enda utvägen för det kamerunska folket. Den kamerunska arbetarklassen är fortfarande den enda sociala kraft som kan organisera sig självständigt, föra samman alla exploaterade människor och leda dem till seger. Men bara om den leds av ett självständigt, revolutionärt kommunistiskt parti.
Detta perspektiv är oskiljaktigt från perspektivet om en revolution i hela Guineabukten, och i Nigeria i synnerhet, som har den starkaste arbetarklassen i regionen. Kapitalismens kris destabiliserar det kapitalistiska styret över hela världen. Den gamla ordningen i Afrika håller på att falla sönder samtidigt som en revolutionär stämning sveper över kontinenten. Beväpnad med det förflutnas lärdomar måste en ny generation kommunister ta itu med de uppgifter som historien ställer på dem: att frigöra sig från det imperialistiska förtrycket, utrota nöden och uppnå en socialistisk frigörelse för hela mänskligheten.
Fotnoter
- R Um Nyobé, “Déclaration à la presse française”, Discours politiques, L’Harmattan, 2007, s. 183, vår översättning ↩︎
- Y Benot, “L’Afrique en mouvement: La Guinée à l’heure du plan”, La pensée, nr 94, November-December 1960, vår översättning ↩︎
- T Deltombe, M Domergue, J Tatsita, Kamerun !, La Découverte, 2011, s. 116, vår översättning ↩︎