ICC-domslutet: Kommer Netanyahu ställas inför rätta?

Den 20 maj skakades världens medier av nyheten att chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Karim Khan, utfärdat en arresteringsorder för krigsförbrytelser mot Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, och Yoav Gallant, försvarsministern.

Anklagelserna mot dem inkluderar bland annat:

  • Svält av civila som en metod för krigföring;
  • Uppsåtligt orsakande av stort lidande eller allvarlig skada på kropp eller hälsa;
  • Uppsåtligt dödande;
  • Avsiktligt riktade attacker mot en civilbefolkning;
  • Utrotning och/eller mord;
  • Förföljelse; och
  • Andra omänskliga handlingar, inklusive brott mot mänskligheten.

Om arresteringsordrar utfärdas innebär det att de 124 medlemsländerna i ICC är skyldiga att gripa och utlämna dessa herrar om de sätter sin fot på deras territorium. Men den stora frågan är: kommer de någonsin att utlämnas? 

Det är första gången i domstolens historia som den överväger att utfärda en arresteringsorder mot ett land som inte bara är vänligt inställt till USA, utan som även är en av dess främsta allierade, dess vapendragare i Mellanöstern.

Chefsåklagare Karim Khan har utrett brott som begåtts utifrån Israels juridiska skyldigheter i Gazaremsan. Internationell kritik har riktats mot Israels militära övergrepp, som nu har mördat mer än 35.000 människor och tvingat omkring 1,7 miljoner människor på flykt. Israel har också ignorerat en resolution från FN:s säkerhetsråd som krävde ett omedelbart eldupphör under april månad.

Internationella domstolen (ICJ) beordrade i januari ”omedelbara och effektiva åtgärder” för att skydda palestinierna i det ockuperade Gaza från folkmord. Detta genom att säkerställa ”tillräckligt humanitärt bistånd och tillgängliggöra grundläggande tjänster”. Men Israel har misslyckats med att ens vidta de allra minsta åtgärder för att efterleva detta.

Kravet på att tillhandahålla bistånd var en av sex provisoriska åtgärder som ICJ beslutade om den 26 januari. Israel fick en månad på sig att rapportera om hur landet uppfyller dessa. Under den perioden har man fortsatt att bortse från sin skyldighet som ockupationsmakt, att se till att palestinierna i Gaza får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Nåväl, så vad har detta fått för konsekvenser?

Varken Israel eller USA finns med bland ICC:s 124 medlemsländer. USA har tidigare sagt att man motsätter sig domstolens utredning av Israels påstådda krigsförbrytelser i Gaza och att man anser att domstolen, den högsta i världen, ”inte har jurisdiktion”. USA har också försvarat Israel i det fall som har tagits upp i ICJ, där det hävdas att israeliska styrkor begår folkmord i Gaza.

Källa: Wikimedia Commons

Detta är ännu ett exempel på det incestuösa förhållandet mellan Israel och USA-imperialismen. Det är just detta ovillkorliga stöd som har gjort det möjligt för Israel att komma undan med mord – bokstavligt talat – i årtionden.

Stödet har gett Netanyahu och hans gäng en känsla av osårbarhet, och ingjutit mod att öppet trotsa USA självt. Netanyahu anser sig ha rätt att spotta presidenten i ansiktet, av den enkla anledningen att Joe Biden aldrig skulle vidta några åtgärder mot den styrande regimen i Israel.

Att situationen är som den är kan gubben i Vita huset kan bara skylla på sig själv och sina egna korkade handlingar efter den 7 oktober. Det var ofrånkomligt att Washington skulle argumentera för Israels ”rätt att försvara sig”, men Joe Biden gick mycket längre än så. Den gamle gubben hoppade omedelbart på ett jetplan till Netanyahu, som han omfamnade inför tv-kamerorna, och lovade ett ovillkorligt stöd till Israel.

Ett sådant skådespel var både olämpligt och onödigt. Han kunde lätt ha skickat Tony Blinken, eller någon annan av sina lakejer för att framföra ett fyrkantigt, formellt budskap om stöd för Israel. Men genom att ta detta steg bakband han permanent händerna på USA:s utrikespolitik och stärkte egot hos Netanyahu, som nu fick fri lejd att göra vad han än ville.

Som den berömde franske diplomaten Talleyrand uttryckte det: ”C’est pire qu’un crime, c’est une faute” – ”Det är värre än ett brott, det är ett misstag”. Och USA-imperialismen betalar för detta dumma misstag än idag. Men detta är bara ett extremt exempel på den faktiska politik som Washington har fört i årtionden.

Alla amerikanska regeringar – oavsett om de varit republikaner eller demokrater – har fört en politik av oavbrutet stöd till Israel. Detta har gett den israeliska politiska eliten en unik känsla av straffrihet. De är väl medvetna om att oavsett hur många brott de begår – och brotten är oräkneliga och monstruösa – så kommer de inte att ställas till svars. Deras vänner i Washington håller dem om ryggen.

Det ömsesidiga beroendet mellan USA och Israel är större i dag än någonsin tidigare. Det är nu den enda pålitliga allierade som USA-imperialismen har i regionen. Tidigare lydiga regimer, som Saudiarabiens och Turkiets, har gradvis stötts bort av Washingtons arroganta och dominerande attityd. De rör sig alltmer i riktning mot ett större oberoende från USA, vilket oundvikligen innebär att de glider in i Rysslands och Kinas inflytandesfärer.

Det blinda stödet till Israel har därför blivit ännu viktigare för USA:s politik i Mellanöstern. Israels status förstärks ytterligare av en mäktig judisk- och kristen sionistisk lobby, som backas av starka ekonomiska intressen, och har ånjutit okritiskt stöd från den samlade så kallade ”fria pressen”.

Men priset för denna politik är högt. Mellanöstern är ett minfält där den olösta palestinafrågan när som helst kan explodera. Händelserna under de senaste sju månaderna har visat just hur osäker situationen är.

För Benjamin Netanyahu kom de blodiga händelserna den 7 oktober som manna från himlen. De gav honom den perfekta ursäkten för att göra det han hela tiden velat göra: att inleda ett blodigt krig mot Gaza, i uttalat syfte att utrota Hamas.

Men sju månader senare har han inte lyckats uppnå något av sina mål. Gaza har praktiskt taget förstörts och tiotusentals av dess invånare har mördats. Men Hamas, som visserligen är försvagat, har inte besegrats utan fortsätter att göra motstånd. Gisslan har inte släppts, och Israel är mer isolerat internationellt än någonsin.

Under många månader har Benjamin Netanyahu ryckt på axlarna åt internationell kritik mot Israel, tryggt försäkrad om USA:s ”järnhårda stöd”. Hans mål är enkelt: att rädda sitt eget skinn.

Netanyahus position som premiärminister är ytterst instabil. Faktum är att hans förtroendesiffror rasar och att öppna sprickor uppstått i hans krigskabinett. Om man har Vita huset i ryggen, vem bryr sig då om Internationella domstolen, sydafrikanerna eller studenterna vid Columbia University?

Källa: Twitter / Vita Huset

Men även Bidenadministrationen har sina gränser. I USA blåser revolutionens vindar starkare för varje dag som går. Studentupproret utbröt till synes från ingenstans, och samlade en enorm styrka trots, eller just på grund av, det brutala förtrycket. Det finns en växande oro inom det demokratiska partiet, och till och med inom regeringen.

Netanyahu-regimens beslutsamhet att inleda en fullskalig attack mot Rafah fick till slut USA att öka sina påtryckningar på Israel, och till och med att pausa en del av sitt militära bistånd. Men allt detta har haft absolut noll effekt.

Netanyahu trotsade USA:s beslut med en extrem hybris. Israel går vidare med sin attack mot Rafah med hjälp av sin egna kollosala vapenarsenal. Han skryter med att ingen utomstående makt kan hindra hans nation från att försvara sig på det sätt den finner lämpligt. Israel ”kommer att stå ensamt” om så behövs.

Israels högerextrema minister Itamar Ben-Gvir fördömde Bidens paus av biståndet och skrev på X: ”Hamas älskar Biden”. Netanyahu kan tidigare ha trott att USA alltid skulle ställa sig bakom och ge militärt stöd till Israel. Men Bidens agerande tyder på att detta inte längre är skrivet i sten.

USA kommer alltid att förse Israel med defensiva vapen, t.ex. jaktrobotar. Men leveranser av granater och missiler för offensiva angrepp kan inte längre tas för givna. I detta avseende slog ICC:s oväntade uttalande ned som en bomb i det israeliska samhället.

ICC kände uppenbarligen imperialismen flåsa dem i nacken, och försökte därför jämna ut vågskålen genom att samtidigt utfärda häktningsorder mot Hamasledarna Yahya Sinwar, Mohammad Deif och Ismail Haniyeh.

Om detta var avsett att mildra och avleda kritiken mot domstolen har det tydligt misslyckats med sitt mål. Nyheten om domssluten möttes omedelbart av bestörthet från Israel. ICC anklagades för ”moralisk blindhet” av medlemmar i det israeliska krigskabinettet.

Rosenrasande kommentarer från praktiskt taget alla politiska fraktioner och partier visar hur fullständigt chockartat ICC:s agerande var. Israels president Herzog sade att ICC:s beslut var ”mer än upprörande” och ”ger uppmuntring till terrorister runt om i världen”. Han krävde ilsket att USA och andra medlemmar av det så kallade ”kollektiva väst” skulle vidta åtgärder för att förhindra att några arresteringsorder utfärdas.

Herzogs ord föll inte på döva öron. USA fattade vinken. ICC-åklagarens agerande fördömdes omedelbart av Israelvännerna i den amerikanska kongressen. Detta var knappast förvånande, eftersom kongressen, redan innan arresteringsorderna offentliggjordes, febrilt försökte sabotera domslutet.

Talman Michael Johnson, med stöd av praktiskt taget alla republikaner och en hel del demokrater, utarbetade ett lagförslag som syftar till att neka inresa till USA för alla tjänstemän vid domstolen och alla andra som är inblandade i fallet. Detta skulle potentiellt kunna ha en mycket skadlig effekt på FN självt – något som många på högerkanten i USA och Israel skulle välkomna.

Netanyahu har kallat ICC:s beslut för ”skandalöst” och tillade att: ”detta kommer varken att stoppa mig eller oss”. Om det innebär total utrotning av hela Gazas befolkning och en total förstörelse av Gaza? Strunt samma!

Israels vapendragare stämde omedelbart in i kören. Reaktionerna i Europa var blandade – allt från stöd till domstolen till uttalanden om att beslutet är ”förfärligt” och ”obegripligt”.

Det franska utrikesministeriet sade att man ”i många månader har slått vakt om nödvändigheten att strikt följa internationell humanitär rätt, i synnerhet gällande det oacceptabla antalet civila förluster i Gazaremsan och det otillräckliga humanitära biståndet”. Man tillade också att: ”Frankrike stöder Internationella brottmålsdomstolen, dess oberoende och kampen mot straffrihet i alla situationer.”

Men i London menade en talesman för premiärminister Rishi Sunak att ICC:s arresteringsorder ”inte är till någon hjälp” och inte kommer leda till en paus i striderna. Tyvärr avböjde han att berätta vad som istället skulle uppnå detta mål.

Lord Cameron, den brittiske utrikesministern, hade redan gjort det fullständigt klart att han inte ansåg att Israel gjort sig skyldig till något ont. Storbritannien skulle därför fortsätta att skicka bomber, granater och andra krigsmatriel till Israel, och på så sätt hjälpa landet att verka för fred och harmoni i Gaza.

Efter viss tvekan tvingades den tyska regeringen slänga in en brasklapp, med ett hycklande uttalande om att man ”respekterar” domstolen. Men man tillade samtidigt att: ”de samfallande ansökningarna om arresteringsorder mot Hamasledarna och de två israeliska tjänstemännen ger ett falskt intryck av en likställelse.” Därefter listas brott som begåtts av Hamas och stöd uttalas för Israels ”rätt till självförsvar”.

Trots sitt högfärdiga beteende är Netanyahu uppenbarligen mycket oroad över att han och hans kollegor kan komma att åtalas av ICC. Israel vill att USA bakom kulisserna ska sätta press på domstolen. Och man behöver också dess stöd mot den utbredda anklagelsen att Israel har begått krigsbrott och folkmord.

Inga problem där! Biden kallade direkt ICC:s arresteringsorder för ”skandalös”. Detta var bara början på vad som uppenbarligen kommer att bli en gedigen och välfinansierad operation för att stoppa domstolen från att utfärda något som ens liknar en arresteringsorder mot någon israelisk medborgare.

Helt säkert kommer domstolen, åklagaren och domarna under de närmaste veckorna utsättas för enorma påtryckningar från Washington. Antingen för att de ska dra tillbaka begäran om arresteringsorder, eller för att få den ogiltigförklarad när den kommer upp i domstol. Det återstår att se om dessa påtryckningar kommer att få önskad effekt på ICC.

Fram till nu har jag antagit att USA:s påtryckningar skulle leda till att beslutet drogs tillbaka. Men det förefaller mig nu vara högst oklart. Domstolen var väl medveten om att beslutet, oavsett utfall, skulle framkalla en våldsam reaktion från den andra sidan, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser för domstolen.

Men just av det skälet har de ansträngt sig till det yttersta för att tillhandahålla en enorm mängd konkret fakta och bevis, vittnesmål, fotografier och filmsekvenser, bland annat från satelliter. Dessutom har de samlat en panel bestående av flera framstående jurister från olika länder, som har gett tyngd åt åklagarens beslut.

Om domstolen skulle tveka inför ett sådant berg av bevis skulle den fullständigt misskreditera sig själv som ett oberoende rättsligt organ. Det skulle omedelbart öppna för anklagelser om uppenbart hyckleri och dubbelmoral.

Låt oss komma ihåg att när Vladimir Putin anklagades för krigsförbrytelser i Ukraina (den påstådda ”kidnappningen” av ukrainska barn) slösade amerikanerna och dess allierade ingen tid på att kräva att en arresteringsorder skulle utfärdas, vilket domstolen lydigt godtog.

De mycket knapphändiga bevis som lades fram i det fallet står i skarp kontrast till dagens enorma berg som tydligt pekar ut Israel som en krigsförbrytare av högsta rang. Därför kommer domstolen, vare sig den vill eller inte, tvingas att antingen godta de obestridliga bevis som åklagaren har lagt fram, eller att helt överge alla försök att vara en objektiv och legitim juridisk skiljedomare.

Källa: Public Domain

En sak är helt klar. Domstolens beslut kommer inte att ha någon som helst effekt, varken på Israels styrande klicks beräkningar eller på kriget mot Gazas befolkning. Om någon trodde att ICC:s åtgärder på något sätt skulle stoppa de grymheter som dagligen drabbar männen, kvinnorna och barnen i Gaza, så har de verkligen misstagit sig.

Ungefär samtidigt som ICC meddelade sitt beslut uppgav Gazas hälsoministerium att mer än 35.562 palestinier har dödats på Gazaremsan sedan den 7 oktober och 79.652 skadats under den israeliska militäroffensiven. Ytterligare 106 palestinier hade dödats under de senaste 24 timmarna.

Benjamin Netanyahu förstår att ett slut på kriget inte bara skulle innebära att han avsätts, utan att hela hans ära dras i smutsen. Vad som väntar efter kriget är en rättegång för korruption och slutet på hans politiska karriär. Han är därför fast besluten att fortsätta sitt slakteri till det bittra, blodiga slutet.

Varken rättsliga uttalanden, utredningar, FN-resolutioner eller något annat juridiskt spel kan rädda folket i Palestina från att gå ett tragiskt öde till mötes. Räddning kan endast komma genom att arbetarklassen och den revolutionära ungdomen i alla länder agerar gemensamt för att störta imperialismen – grundorsaken till alla världens grymheter.

Översättning: John Gordon

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,423FöljareFölj
1,209FöljareFölj
2,021FöljareFölj
711PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna