På industrimässan i London 1851 hade fattiga Sverige nästan ingenting att visa upp. Till Stockholmsutställningen 1897 hade Sverige anslutit sig till ledarklungan bland uppfinnar- och industrinationerna. På några årtionden gick landet från ett underutvecklat jordbrukssamhälle till en imperialistisk industrination.
Den första förutsättningen för den svenska ekonomins utveckling var centraliseringen och effektiviseringen av jordbruket genom de tre skiftesreformerna mellan 1757–1827 (Storskifte, Enskifte och Laga skifte). Staten och kungen ville öka produktiviteten, både för att öka skatteintäkterna och för att minska beroendet av importerat utländskt spannmål.
Den gamla bygemenskapen med sina smala tegar var ineffektiv, men man samarbetade i byarna för att undvika nöd och svält. Genom skiftesreformerna bröts bygemenskapen upp, och man började snabbt koncentrera den bästa jorden till storgods som kunde modernisera jordbruket och producera ett betydande överskott.
Ihop med “freden, vaccinet och potäterna” orsakade detta en explosionsartad befolkningstillväxt, som skulle spränga det gamla bondesamhällets jämvikt.
Vid 1800-talets mitt, när den industriella revolutionen i Storbritannien redan var fullbordad, bodde fortfarande 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Men innan skiftesreformerna hade en betydande majoritet av landsbygdsbefolkningen varit självägande bönder. Denna andel minskade nu snabbt. De kommande generationerna förlorade snabbt sin anknytning till jorden – den traditionella garantin till försörjning. Det blev en nedåtgående resa för bondefamiljernas barn, mot en avgrund av osäkerhet och fattigdom.
Genom att allt fler förlorade sin egendom, förvandlades de till egendomslösa lantarbetare som i första hand fick söka arbete hos de rika storbönderna, som ofta utnyttjade dem hårt. Efterhand sökte sig allt fler till städer eller bruksorter. Händelseförloppet svarar mot en central del av det Marx kallade den ursprungliga ackumulationen.
“Alla de omvälvningar, som bidrog till att utveckla kapitalistklassen, har avgörande betydelse i den ursprungliga ackumulationens historia, men framförallt de händelser, som plötsligt och våldsamt slet loss stora människomassor från deras existensmedel och kastade ut dem på arbetsmarknaden som rättslösa proletärer. Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden.”
Den arbetskraft som den svenska ekonomin inte kunde dra nytta av, tvingades försöka sig på den ofta livsfarliga resan över Atlanten. Under andra hälften av 1800-talet utvandrade nästan en femtedel av den svenska befolkningen till USA.
En mäktig impuls
Under 1800-talets första femtio år hade Sverige för första gången en varaktig, om än liten, ekonomisk tillväxt. Exporten av spannmål och enkla industriprodukter ökade sakta men säkert, med ungefär 0,7 procent per år.
Men impulser från omvärlden började väcka det slumrande Sverige. I början av 1850-talet sköljde en våg av industrialisering i Europa, där ett enormt ekonomiskt uppsving tog fart. I centrum för utvecklingen stod Storbritannien.
Den avancerade industrin i “världens verkstad” fick snabbt stora behov, både av export till nya marknader och av import av råvaror i form av järn och trä. Till de växande städerna krävdes spannmål åt befolkningen.
Detta gav en mäktig impuls till utrikeshandeln. Sedan merkantilismens dagar hade varje land avundsjukt skyddat sina egna industrier och försprång. Protektionismen var utgångspunkten.
Men Storbritannien avskaffade många handelshinder redan på 1840-talet, och 1860 fick frihandeln ett mer allmänt genomslag genom Cobden-Chevalier-avtalet med Frankrike. Avtalet innebar att om någon av parterna slöt ett avtal med ett tredje land skulle det mest gynnsamma avtalet gälla för samtliga parter. Till detta anslöt sig majoriteten av de centraleuropeiska och västeurpeiska länderna, som nästan halverade tullarna sinsemellan 1859–1870.
Med en lavinartad ökning av efterfrågan på svenska exportvaror kring mitten av århundradet, ökade investeringarna i de industrier och järnvägar som kunde frambringa dem dramatiskt. Under 1850–1870 fördubblades investeringarnas andel av BNP. Den svenska exporten växte tio gånger snabbare än de föregående årtiondena: med sju procent per år, vilket drev på en två- till tredubbling av den föregående periodens ekonomiska tillväxt.
Staten och kapitalet
Staten och kungamakten spelade genomgående en viktig roll i att påskynda den ekonomiska utvecklingen. År 1810 hade den mäktiga riksmarskalken Axel von Fersen mördats, och de härskande klasserna såg faran för revolution.
Snabbt importerade därför riksdagen en marskalk från Europas mest moderna och kraftfulla stormakt, Napoleons Frankrike, och gjorde honom till kronprins. Därmed besteg Jean Baptiste Bernadotte – under namnet Kung Karl XIV Johan – den svenska tronen, framförallt med stöd från borgarklassen.
Stegvis flyttade den allt starkare borgarklassen fram sina positioner, och använde statsmakten för att få såväl nödvändig teknisk kompetens som nödvändiga investeringar, kapital och arbetskraft.
Kungliga tekniska högskolan grundades exempelvis redan 1827 och spelade en central roll i att utveckla den nödvändiga industriella expertisen, inte minst från Storbritannien som skulle komma att vara delaktiga inom såväl järnvägsbygget, som den tidiga trä- och stålindustrin. Folkskolereformen 1842 var viktig för att utbilda och disciplinera arbetarklassen för att passa den kapitalistiska produktionens nya behov.
Fram tills nu hade skråväsendet kontrollerat vilka som fick arbeta inom olika yrken i städerna, eller etablera en näringsverksamhet. Men med växande tillgång både på egendomslösa arbetare och allt större affärsmöjligheter ville den framväxande borgarklassen luckra upp monopolet, vilket Bernadottes son Oscar I gjorde genom “Fabriks-, Handtwerks- och Handelsordningen” år 1846.
För att få fart på användningen av skogen började staten år 1823 avyttra sina gamla allmänningar till bönderna, och efter 1850 tog det fart i Norrland. Den ökade efterfrågan på timmer och de nya förutsättningarna gjorde det intressant för kapitalister att etablera ångsågar längs Norrlandskusten. Det första ångdrivna sågverket importerades från Storbritannien och kunde starta utanför Sundsvall 1849.
En kår av spekulanter inträdde. Många småbrukare såg sig snart lurade på sin skog och sina avverkningsrätter för en spottstyver. På andra platser direkt stal man virke till de nya kapitalistiska sågverken från allmänningarna – Dicksons skumraskaffärer vid sågverket i Baggböle gav upphov till ett nytt begrepp, “baggböleri”.
Tidigare småägare förvandlades till egendomslösa lönearbetare. För kapitalismen blev det ännu en del av den ursprungliga ackumulation som samlade spridda resurser på färre händer som bildade en grundplåt till ett stort industriellt kapital.
Staten spelade också en central roll i att förmedla de lån från den internationella kapitalmarknaden som skulle krävas för att bygga ut järnvägen, med start 1852. Järnvägsbygget, ihop med den samtidiga internationella högkonjunkturen, blev startskottet för omfattande kapitalströmningar till Sverige.
Järnvägen var den industriella ekonomins nervsystem. Det var en förutsättning för att kunna utveckla den nationella marknaden och integrera den med omvärlden. Råvaror och industriprodukter kunde nu transporteras mycket snabbare och billigare än med häst och vagn eller med båt på kanaler.
Samtidigt såg borgarklassen i de mer utvecklade länderna, som hade större kapital, stora affärsmöjligheter i de omfattande svenska naturresurserna. De investerade, köpte upp mark, skog, gruvor, och startade industriföretag i Sverige.
Det nya bankväsendet
Den direkta utländska kontrollen över svenska naturresurser eller industri skulle dock inte bli särskilt omfattande.
Det utländska kapitalet förmedlades huvudsakligen genom att det etablerades banker av en ny typ i Sverige, inspirerade av affärsbankerna på kontinenten. De blev snabbt ovärderliga som kapitalförmedlare för de stora investeringar som krävdes till industrin. Men de tillförde inte bara utländskt kapital utan spelade också en roll för att bygga upp ett bankkapital för hemmamarknaden.
Under 1800-talets första hälft hade företagens expansion främst finansierats med egna vinstmedel eller lån från rika enskilda privatpersoner. Det fanns visserligen möjlighet att låna hos en bank. Men i allmänhet lånade banken inte ut mer än de hade i valven. Detta begränsade möjligheten att göra större långsiktiga investeringar.
De nya bankernas affärsidé gick ut på att erbjuda kapital till den framväxande industrin, som behövde stora summor för investeringar i anläggningar och maskiner.
Banken skaffade sig kapital till utlåning genom att erbjuda räntebärande insättningskonton (som dagens sparkonton). På detta sätt kunde banken samla upp många individers mindre besparingar – som annars typiskt sett skulle legat oanvända i botten på någon kista – och göra dem till en del av det bankkapital som de kunde låna ut till industriföretagen.
Främst bland dessa nya typer av banker skulle bli Stockholms Enskilda Bank (sedermera SEB), grundad 1856 av en man med välkänt efternamn: André Oscar Wallenberg.
Den kapitalistiska omdaningen fullbordas
Borgarklassens ökade styrka ledde till nya reformkrav, och reformernas genomförande stärkte sedan borgarklassen ytterligare. På justitiestatsminister Louis de Geers initiativ infördes näringsfrihetsförordningen 1864. Den avskaffade de resterande regleringarna för fri konkurrens och fri företagsamhet i syfte att gynna den ekonomiska utvecklingen och industrins tillväxt. Det gjorde också landet mer intressant för utländska kapitalägare. År 1865 anslöt Sverige sig till de europeiska frihandelsavtalen och 1871 infördes guldmyntfot, vilket ytterligare underlättade utrikeshandeln.
Därmed hade man avskaffat de sista begränsningarna för kapitalets handlingsfrihet. Kapitalisterna hade nu fria händer.
Samtidigt avslutades också den borgerliga omdaningen av det politiska systemet, genom 1866 års representationsreform. Den ståndsriksdag som funnits sedan 1600-talet och garanterat adeln och prästerna inflytande, ersattes med en tvåkammarriksdag där män med egendom eller viss inkomst kunde rösta. Kravet på börd byttes mot kravet på börs.
Som alltid hade den kapitalistiska utvecklingen ett pris. Likt bygemenskapen hade det feodala skråväsendet, trots alla sina brister, gett ett visst skydd för gesäller och hantverkare: en skyddad yrkestitel, reglerade löner, arbetsvillkor och rätt till försörjning vid sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet.
Men kapitalisternas arbetsmarknad kringgick allt detta. I debatten om fattigdomen betonades nu individens eget ansvar. För arbetarna blev den nya “friheten” först och främst en “frihet” att bli mer utsugen, genom att man blev “fri” från det gamla systemets grundtrygghet.
Skråväsendet hade också inneburit ett visst extra skydd mot exploatering av barn. Nu sänktes skyddet från 14 år till 12 år och höjdes igen först 1878. I genomsnitt var så mycket som var femte industriarbetare barn 1875, inom vissa grenar var det nästan varannan.
Därmed hade kapitalisterna ett regelverk som tillät den obehindrade exploateringen av den nybildade arbetarklassen i kapitalägarnas tjänst. För kapitalisterna var arbetarnas fattigdom nyckeln till deras egen rikedom.
Som hungern bojor lagt uppå
Visserligen kunde arbetare ibland kräva bättre villkor under en expansiv högkonjunktur. Men uppgångarna fick ett brutalt slut när konjunkturen lika hastigt vände och många återigen blev arbetslösa, fattiga och hungriga.
“Upp till 40 procent av Sveriges befolkning vid denna tid, det vill säga, runt 1,7 miljoner människor, är konstant utsatta för risken att hungra på allvar, enligt en historikers bedömning.” (Magnus Västerbro, Svälten).
Misären skulle nå sin höjdpunkt under svältåren 1867–69 då 27 000 människor svalt ihjäl. Kommunerna hade ett ansvar för en viss typ av fattigvård, men det blev snabbt en övermäktig uppgift. Ett vittne från Västra Torsås i Småland minns misären så här:
“de stackars gamla som formligen kröp omkring och tiggde, då de av ålderdom, hunger och kraftlöshet knappast orkade gå – och barnen, trasiga, bleka och avtärda som raglade från dörr till dörr och tiggde om brödbitarna … På vägarna vankade alltid tiggare i massor, som fick leva så tarvligt så att inte nutidens svin lever sämre” (citerad i Västerbro, Svälten).
Situationen visade borgarklassens och storböndernas syn på arbetarnas utarmning. Regeringen vägrade initialt helt att ge någon nödhjälp. Så småningom gav man visst utrymme för kommunerna att ordna vissa insatser: nödlån, arbete i olika infrastrukturprojekt mot mat, med mera. På kontinenten hölls samtidigt insamlingar till svältande svenskar. Men hela den offentliga debatten kretsade kring att folk inte skulle vänja sig vid sådant understöd.
Efter svälten var inte reaktionen ett stärkande av fattigvården, tvärtom. Det var för dyrt att hjälpa, och de ville inte riskera att arbetarna skulle bli lata. I Alseda socken hade viss hjälp erbjudits, men kommunledningen oroade sig för effekterna:
“När en gång utkomna tiggarskaror funnit bekvämast att utan arbete framsläpa sitt usla liv, så lär de med svårighet återbringas till stilla arbetsamhet, även om tillfälle därtill erbjudes.” (citerad i Västerbro, Svälten)
De fattiga skulle helst svälta. Den nya fattigvårdslagen 1871 var en av de mest restriktiva i Europa. Endast äldre, sjuka och föräldralösa barn omfattades. Andra fick klara sig bäst de kunde.
SEB:s grundare A.O. Wallenberg hade varit en av de som motsatte sig nödhjälpen och menade att statsstöd till de svältande var skadlig medicin. Mot slutet av 1870-talet riskerade SEB att gå omkull. Då tog han själv däremot gladeligen emot en statlig livboj värd 30 miljoner – en enorm summa på den tiden.
Sveriges Klondyke
I Norrland skedde nu en enorm expansion av träindustrin, främst kring Sundsvall som kom att kallas “Sveriges Klondyke” och “Ett inre Amerika”, med hänvisning till industriboomen och den stora tillströmningen av arbetare från hela landet, på jakt efter arbete. År 1870 hade Sverige blivit världens största exportör av sågade trävaror.
Detta byggde på en brutal utsugning av arbetarna, som levde inträngda i träbaracker, på löner som tidvis knappt översteg svältgränsen. Historikern Michael Huberman visar i sin artikel Working Hours of the World Unite att svenska arbetare behövde jobba långa arbetsveckor och beräknas jobba 700 timmar mer än sina brittiska motsvarigheter under 1870. Denna exploatering tillät borgarklassen i Sverige att börja koncentrera en grundplåt av eget kapital, som längre fram skulle minska beroendet av kapitalimporten.
En central vändpunkt var industrikrisen 1879, då industriägarna i Sundsvall tog sin chans att pressa ner arbetslönerna. Samtidigt fick de tre miljoner kronor av kungen i stöd. Arbetarna svarade med den första svenska masstrejken 1879.
Efter nästan en veckas heroisk kamp krossade kapitalisterna strejken med hjälp av tusen soldater och en kanonbåtsflotta, utsända av kungen. Många arbetare skulle straffas hårt för sin kamp för att få äta sig mätta. Likväl skrämdes kapitalisterna till den punkt att de åren därefter gick med på väsentligt större löneökningar, medan arbetare inspirerades och började strejka längs hela den norrländska kusten.
Isak Boström var en av strejkledarna, och han sammanfattade strejkens konsekvenser i en intervju 60 år senare:
”Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara.”
Kapitalismens fortsatta utveckling konsoliderade arbetarklassen till industrierna och städerna i en väldig fart. Anställda inom jordbrukssektorn minskade från 70 procent 1860 till 50 procent 1900.
Arbetarklassens utveckling banade vägen för att Marx vetenskapliga socialism snabbt skulle kunna få fotfäste. År 1881 ledde August Palm det första socialdemokratiska mötet i Malmö. Åtta år senare bildades Socialdemokratiska arbetarpartiet med drygt 3000 medlemmar. När de strax före sekelskiftet bildat Landsorganisationen (LO), kunde de leda tiotusentals och snart även hundratusentals arbetare.
Genom sina nya organisationer och kampmetoder, tillkämpade arbetarna sig betydande förbättringar. I detta spelade även utvandringen till USA en roll, genom att minska utbudet av arbetskraft i Sverige. År 1870 var svenska löner i snitt 53 procent av de världsledande amerikanska; 1913 var de 98 procent, förmodligen de högsta i Europa.
Dragkamp om järnmalmen
Tillsammans med skogen var järnmalmen landets främsta tillgång och det som främst riktade de utländska investerarnas blickar mot landet. Brittiska och tyska kapitalister var inte sena att inse möjligheterna, framförallt efter britterna utvecklat Thomasprocessen, som möjliggjorde nyttjandet av den fosforrika malmfälten i Grängesberg, Gällivare och Kiruna som tidigare varit svårarbetade.
Redan på 1870-talet började britterna investera i malmtillgångarna i Norrbotten och Bergslagen. Dessa tidiga engagemang välkomnades inom Sverige, vars ekonomi var starkt beroende av brittiskt kapital, teknik och marknad.
Grängesbergsbolaget bildades av brittiska kapitalintressen i slutet av 1800-talet och skulle länge vara Sveriges största företag. Vid 1903 hade bolaget kommit över 90 procent av alla malmfyndigheter i landet. Tyskarna började samtidigt utmana allt mer. Det rådde en farhåga om framtida järnbrist och för den tyska upprustningen krävdes ett säkerställande av framtida malmbehov.
Det brittiska kapitalet var inte lika beroende av att säkerställa tillgången till järn och stål som att göra en stor profit. De var nöjda med att sälja sina innehav, och exportera till Tyskland så länge de kunde göra en stor vinst. Från sekelskiftet skulle Tyskland därför komma att överta en större roll i den utländska sektorn än de brittiska konkurrenterna och 1905 gick 73 procent av exportjärnet till tyska företag.
Den andra industriella revolutionen
Fram till 1890 exporterade Sverige främst knappt bearbetade råvaror åt Storbritannien och Tyskland. Malm och brädor som exporterades, såldes tillbaka till Sverige som flerfaldigt dyrare varor som papper och stål. Vinsten och den ekonomiska utvecklingen tillföll kapitalister i andra länder. Detta tog nu den svenska borgarklassens strid för att förändra.
År 1888 lyckades industrikapitalisterna tillsammans med godsägarna genomföra breda tullar på allt från spannmål till maskiner och förädlade industriprodukter. Staten skyddade därmed hemmamarknaden från billiga utländska varor. Samtidigt gjorde man enorma beställningar till statliga infrastrukturprojekt: järnväg, telenät, senare vattenkraft.
Ett exempel på utvecklingen är LM Ericsson. Genom statliga telegrafverkets utbyggnad av riksnät för telefoni så fick företaget stora kontrakt och kunde utvecklas till ett stort och specialiserat företag, som kunde hävda sig på den europeiska marknaden. Mot 1800-talets slut hade Sverige blivit Europas telefontätaste land.
Det är nu verkstadsindustrins utveckling tar fart. För att utveckla råvaruexporten producerade nybildade företag som ASEA, SKF och Atlas Copco ångmaskiner, elektriska generatorer, turbiner, pumpar, ventilationssystem, valsverk och kemiteknisk utrustning som möjliggjorde kapacitetsökning och specialisering inom stål och trä, inklusive den växande pappersmassaindustrin. I sin tur fick verkstadsindustrin god tillgång till kvalitetsråvaror och skulle bli stora exportföretag i sin egen rätt. På kort tid rusade svenska företag fram till ledande positioner bland tidens innovationsområden.
Råvaruexporten var fortfarande den överlägset viktigaste inkomstkällan för den svenska borgarklassen. Men nu hade staten i samarbete med industri- och bankkapitalet genomdrivit en mer allmän industrialisering, som påskyndade urbaniseringen och uppkomsten av en verklig hemmamarknad för första gången. Från 1890 till 1910 hade Sverige kanske den högsta tillväxten i världen, en position som i regel skulle behållas under kommande decennier.
De kapitalistiska monopolens uppkomst
De stora investeringar som behövdes för att hålla exportindustrin konkurrenskraftig hade krävt nya företagsformer. Tidigare hade uppfinnaren eller huvudmannen själv ägt sitt företag och kunnat utveckla det ifall den fick omsättning eller med lån. Nu var den ägandeformen inte tillräcklig.
För att koncentrera mer kapital, fick aktiebolagslagen en ny form. Tidigare hade aktieinnehav varit förbehållet ett fåtal, men nu kunde de ges ut billigt. Det förstärkte den process som bankerna påbörjat 1850 av att koncentrera det spridda småsparandet och rikta det mot de stora industrierna.
Borgarklassens historiker försöker hävda att spridningen av aktierna innebar en demokratisering av ägandet. Men det stämmer inte med verkligheten. Resultatet av att fler kunde ha ett fåtal aktier var att ett större aktiekapital fördelades på en anonym massa, utan individuell möjlighet att påverka. Istället stärktes huvudägarens inflytande i aktiebolagen, som nu kunde kontrollera det genom att bara äga 30 eller 40 procent av aktierna – istället för dryga hälften.
Detta möjliggjorde samlandet av ett allt större antal företag under samma kapitalists eller kapitalgrupps ledning. I sin tur underlättade detta bildandet av monopolsammanslutningar, truster och karteller som med sin dominerande ställning på marknaden kunde dela upp marknaden mellan sig och sätta överpriser.
Detta är början på imperialismen: de monopolistiska storföretagens och bankernas tidsålder. Till 1912 stod bara 6 procent av företagen för mer än hälften av tillverkningsvärdet i fabriksindustrin, vilket visar storföretagens betydelse för ekonomin som helhet. Nils Wohlin påtalar i sin bok Driftskoncentrationen i svensk fabriksindustri, att kapitalkoncentrationen kring den här tiden var större i Sverige än i Frankrike och Tyskland.
Arbetarnas kamp för högre löner sedan 1870-talet hade faktiskt också varit en pådrivande faktor i kapitalkoncentrationen. Då borgarklassen inte kunde konkurrera genom att pressa ner lönerna så tvingades de öka sina vinster genom att investera för att öka arbetsproduktiviteten istället. Detta gjorde också att mindre företag som saknade kapital att investera gick under, vilket påskyndade koncentrationen av ekonomisk makt i händerna på ett fåtal.
Svenska imperialismens första steg
Mot sekelskiftet blev industrin allt mer beroende av bankerna. Istället för att bara förmedla kapital, intresserade sig bankmännen allt mer för utökat ägande och inflytande i företagen. Utöver att ta över konkursmässiga företag började bankerna nu också köpa upp industriaktier i ett rasande tempo.
Bankerna var formellt begränsade i sitt ägande av industriaktier. Därför doldes de verkliga ägandeförhållandena i andra företag. Viktiga redskap för affärsbankerna skulle bli de holding- och investmentbolag som började bildas under 1900-talets början. Wallenbergarna, med banken SEB som bas, skulle återigen finnas i täten genom arbetet med exempelvis Investor AB.
Redan 1902 sjöngs det i Wallenbergvisans första vers:
“En liten visa jag föredrager,
och hela världen till vittne tager.
Att både Stockholms och Sveriges märg,
den tillhör herrskapet Wallenberg”.
Bankerna förvandlades från industriföretagens tjänare till deras ägare, med kontroll över nästan allt det samlade penningkapitalet, den största delen av industrierna samt råvarokällorna. Det här är vad som utgör grunden för kapitalismens högsta stadium. Som Lenin skriver i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium:
“Denna förvandling av en mängd blygsamma förmedlare till en handfull monopol utgör en av de viktigaste processerna i kapitalismens överväxande till kapitalistisk imperialism.”
Året 1900 grundades Svensk- Dansk- Ryska Telefon AB under deltagande av ättlingarna Marcus och Knut Wallenberg. I ett brev berättar Knut hur de samma år firade 200-årsdagen av slaget vid Narva genom att “erövra telefonkoncessionen i Moskva och Warszawa åt svenskarna” (citerad i C.H. Hermansson, Sverige i imperialismens nät).
Andra svenska företag hade också påbörjat sina erövringståg. Under 1890-talet etablerades tillverkning i utlandet av flera svenska storföretag, bland dem Alfa-Laval, LM Ericsson och AGA.
Vid denna punkt började också den härskande klassen i Sverige oroa sig för det utländska ägandet i landet. Det sågs dels som ett hinder för en inhemsk industrialisering, dels som ett politiskt hot. Det skulle innebära en risk för den svenska borgarklassens förmåga att bedriva en självständig politik, om exempelvis gruvindustrin blev allt för integrerad med Tyskland. Bland annat nationaliserade man därför halva LKAB 1907.
År 1910 markerade den vändpunkt då Sverige övergick till att vara ett huvudsakligen kapitalexporterande land. Koncentrationen och sammanväxandet av industri- och bankkapitalet hade skapat stora monopol, som inte nöjde sig med de vinster som fanns på hemmaplan, utan expanderade över nationsgränserna genom att investera i, eller flytta, fabriker och produktion utomlands på jakt efter fler marknader, naturresurser och arbetskraft att utsuga.
Sveriges utveckling skedde parallellt med världskapitalismens övergång till sitt imperialistiska stadium. Det kännetecknas av uppkomsten av internationella monopolistiska sammanslutningar, som delar upp jorden mellan de största kapitalistiska makterna. De svenska kapitalisterna med den svenska staten som hjälp har sedan dess aktivt främjat sina intressen i denna kamp.
Den svenska imperialismens era hade börjat.
Den svenska imperialismen
Sverige kom inte ur 1800-talet som ett svagt och dominerat land, utan som ett imperialistiskt land. Men trots en rad framstående och stora företag var borgarklassen från lilla Sverige för svag och obetydlig för att mäta sig med stormakterna ekonomiskt – för att inte tala om militärt.
Vad den svenska borgarklassen framförallt hade var naturresurser och några specialiserade exportföretag vars verksamhet uppgick till runt 20 procent av BNP. Tyskland och Storbritannien var de överlägset största handelsländerna – och ett krig dem emellan gick rakt emot de svenska kapitalisternas intressen.
Inför det imperialistiska kriget hade Sverige varit drivande i att förhandla fram de neutrala ländernas rätt- och skyldigheter genom Haagkonventionerna 1899 och 1907. De deltog smickrande i båda sidors upprustning inför och under kriget och närhelst de anklagades för dubbelspel så hänvisade de till den internationella rätten. Genom artikel 2 skulle de svenska vattnen fredas från krigshandlingar, och genom artikel 7 skulle svenska företags rätt att handla med alla skyddas, även om svenska staten var neutralt i kriget. På det sättet skulle profiterna kunna fortsätta rulla.
Samtidigt var den svenska kapitalismen helt beroende av Östersjön för exporten. Man var därför tvungen att söka militärt samarbete med Tyskland för att hindra Ryssland från att få en dominerande ställning. Trots att Sverige på pappret var neutralt, stod därför särskilt militären och kungahuset vid krigsutbrottet betydligt närmare Tyskland.
Detta är grunden för den särskilt cyniska svenska politiken under världskrigen: välvillig neutralitet mot Rysslands och senare Sovjets fiender, till tysk och senare nazistisk fördel – bara för att, när de verkar förlora, enkelt dra sig undan och göra en kappvändning till den vinnande sidan med stora krigsprofiter i behåll.
På att gå oskadd ur krigen, exportera till alla sidor och bli en del av den amerikanska världsordningen kunde den svenska imperialismen efter andra världskriget gradvis sträcka ut sina tentakler över hela jorden – och på profiterna köpa sig social stabilitet, genom en omfattande välfärdsstat.
Men allt detta håller nu på att vändas till sin motsats. Den världsordning som rått sedan andra världskriget håller på att rämna. Liksom de andra gamla europeiska imperialistmakterna står de svenska imperialisterna för små och svaga för att kunna hävda sina intressen. Detta kommer att ställa frågan om revolution på dagordningen i Sverige igen, för första gången på många årtionden.