Sverige i världskrigen – att tälja guld på bomber, del ett

Vi publicerar här första delen av en serie artiklar på Sveriges roll i världskrigen.

Båda världskrigen följde för svensk del samma mönster: Stötta Tyskland till en början och sedan vända kappan efter vinden och stödja den andra sidan när krigslyckan vänt. Tvärtemot lögnen om det neutrala och medmänskliga Sverige, var det enda som betydde något för krigshökarna hur mycket pengar de kunde tjäna på slakten och förstörelsen. Men det fanns också de som kämpade emot: vänstern och kommunisterna.

Sverige hade i början på 1900-talet de relativt sett högsta militärutgifterna i världen, fastän man inte legat i krig sedan fälttåget mot Norge ett århundrade tidigare. År 1905 hade arbetarrörelsen hindrat ett nytt krig mot Norge genom demonstrationer, massmöten och kampanjer ledda av Socialdemokraternas ungdomsförbund.

100 miljoner kronor, motsvarande ungefär 5,5 miljarder kronor idag, lades varje år på militären. Överklassen ville ständigt satsa mer på upprustningen, inte bara av strikt militära anledningar, utan även på grund av militarismensklassfunktion bland annat i att kuva strejkande arbetare.

Den svenska borgarklassens och adelns ärkefiende var Ryssland som man i århundraden kämpat med om dominans över Östersjöområdet. I början av 1900-talet var rysshetsen därför redan gammal, och stödet till Tyskland likaså. Till exempel tog Lindman-regeringen (ledd av vad som skulle bli dagens Moderaterna) 1910 initiativ till hemliga förhandlingar med den tyska regeringen om ett svensk-tyskt militäravtal riktat mot Ryssland.

Upptäcktsresanden, författaren och nationalikonen Sven Hedin gav med hjälp av många svenska kapitalister ut gratispamfletten Ett varningsord till nästan alla hushåll i Sverige. Den framställde Sverige som “kulturens förpost mot österns barbari” och ber läsaren “föreställa sig Stockholm efter striden”. 

Det är slut med mötena på Folkets Hus — där bor en främmande general. 

Han beskriver skolor som gjorts om till kaserner, främmande kavallerister i grå vapenrockar vid Gustav Adolfs torg, en uppställd artilleripark i Kungsträdgården och ryska hästar som dricker vid Molins fontän. Sven Hedin skulle senare i livet bli stolt nazist och nära vän till Adolf Hitler.

Det är slut med mötena på Folkets Hus — där bor en främmande general.

Tyskaktivismen

Med världskriget för dörren utvecklades en strömning som kallades “aktivismen”. De ville ha en “aktiv” utrikespolitik, vilket betydde militär uppslutning bakom Tyskland.

Aktivisternas idé och mål var att besegra Ryssland så att Sverige skulle kunna ta över Åland, och att Finland skulle bli självständigt från Ryssland och hamna under svensk dominans. Det skulle vara samma sorts falska självständighet som vi ofta ser under imperialismen, som skulle möjliggöra att hela Norden med Tysklands hjälp skulle domineras av Sverige. I Finland skulle man ha en framtida buffertzon mot den ryska fienden.

Större delen av den svenska borgarklassen lutade åt att stödja Tyskland på grund av de många ekonomiska band och handelsförbindelser de delade. Till det kan man lägga de många kulturella kopplingar som fanns mellan svensk och tysk överklass.

Europas monarkier var ett praktexempel på kunglig inavel, och särskilt mellan svenska och tyska monarker fanns det många band. Tyska var andraspråk i Sverige bland överklassen och man korresponderade ofta och tog politiska beslut genom personliga uppgörelser, vänner eller släktingar emellan.

Gustav V (Sveriges kung från 1907–1950 och den nuvarande kungens gammelfarfar) hade stått i ledningen för försöket att mobilisera för krig mot Norge 1905. Under första världskriget var han och hans tyskfödda drottning Victoria, kusin till den tyska kejsaren Wilhelm, några av de mest rabiata förespråkarna för krig på Tysklands sida.

Bonde- och arbetartågen

Gustav V och högern mobiliserade till en patriotisk demonstration för militarismen.

Den 6 februari 1914, några månader innan världskriget bröt ut, mobiliserade Gustav V och högern till en patriotisk demonstration för militarismen.

30 000 bönder drogs till Stockholm, ofta efter betalning och mobilisering från rika storbönder, för att lyssna på ett tal som kom från kungens läppar, men som skrivits av ärkeaktivisten Sven Hedin. I talet lade han bland annat fram att värnplikten måste utvidgas för att förbereda för krig.

Den liberala regeringen Staaff hade inte stått bakom talet, och avgick i protest mot kungens ingripande. I dess ställe fick Sverige en icke-vald högerregering ledd av adelsmannen Hjalmar Hammarskjöld. Det hela riskerade att leda till en monarkistisk statskupp.

I verkligheten hade tyskaktivismen inget brett stöd bland vanligt folk, och inte ens inom borgerligheten tog majoriteten öppet ställning för en militärallians med Tyskland. 

I protest mot bondetåget organiserade vänstern inom arbetarrörelsen protester runt om i landet, bland annat den största demonstrationen dittills i Sveriges historia.

Den 8 februari marscherade 50 000 arbetare genom Stockholm i en styrkeuppvisning som tydligt sade: ”Vi vägrar krig, och om borgarklassen tvingar oss har de hela den samlade arbetarklassen emot sig”.

Högern inom Socialdemokraterna – med Hjalmar Branting i spetsen – hade varit emot demonstrationen, i linje med sitt allmänna stöd till den svenska militarismen. De hade också starka band till den tyska socialdemokratins partiledning. Men de motsatte sig naturligtvis kungens försök till statskupp, och när det syntes hur stor uppslutning demonstrationen skulle få, tvingades de ändå leda den.

Arbetartåget blev en av de viktigaste anledningarna till att Sverige inte gick in i första världskriget.

50 000 arbetare marcherade genom Stockholm i en styrkeuppvisning som tydligt sade: ”Vi vägrar krig, och om borgarklassen tvingar oss har de hela den samlade arbetarklassen emot sig”. / Bild: Svensk arbetarrörelse under hundra år, Ture Nerman, 1938

Kriget börjar

Den 28 juni 1914 sköts ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo. Världskriget var nära. Det tyska sändebudet i Stockholm, Franz von Reichenau, rapporterade den 25 juli till tyska regeringen att Gustav V sagt att Sverige i ett storkrig skulle ställa sig på Tysklands sida. Dagen efter uttryckte kungen sig mer osäkert men ändå till Tysklands fördel: 

Vi ska inte ställa oss på Tysklands fienders sida. 

Den 29 juli uttryckte utrikesminister Wallenberg en liknande halvt tyskvänlig hållning, att Sveriges neutralitet bara håller så länge England står utanför kriget. 

Den 31 juli förklarade Hammarskjöld-regeringen officiellt neutralitet i kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien. Dagen efter kom Tysklands krigsförklaring mot Ryssland, vilket aktiverade den ryska alliansen med England och Frankrike. Världskriget var inlett.

Den socialdemokratiska internationalen hade bildats ett par årtionden tidigare, som organ för den internationella arbetarklassens gemensamma kamp för socialistisk revolution. Man hade tagit många resolutioner om att hellre vända vapnen mot generalerna, än att skjuta på varandra.

Men under trycket från det långa kapitalistiska uppsvinget kring sekelskiftet hade ledningen allt mer närmat sig borgarklassen i sina respektive länder. Vid första världskrigets utbrott avslöjades internationalens reformistiska och nationalistiska urartning på ett brutalt sätt.

Av alla de socialdemokratiska partier som fanns i Europa och som organiserat sig tillsammans i internationalen var det bara det serbiska och det ryska som motsatte sig kriget och sin egen härskande klass. Alla andra svek internationalismen. De svenska socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting visade sin opportunism redan samma dag som världskriget bröt ut. 

Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka.

Borgarklassen kunde “påräkna fullt förtroende från ett enigt folk”. Detta var borgfreden – Socialdemokraternas, i alla fall partiets högerflygels, löfte om att lägga ned stridsyxan med högern och borgarklassen under kriget, och samarbetsvilligt genomföra gemensam högerpolitik.

I början av kriget trodde stora delar av överklassen att Tyskland skulle vinna, och den svenska neutraliteten var i själva verket obefintlig. / Bild: Teckning av E.Schwab i Söndags-nisse, 1916

“Välvillig neutralitet”

Sveriges officiella hållning brukar kännetecknas som “en gentemot Tyskland välvillig neutralitet”.

Knut Gillis Bildt, general i svenska militären, ska ha förklarat för andra militärer att man också kunde hjälpa Tyskland genom att vara neutrala i första världskriget.

Vi måste hålla oss utanför. Tyskland har för övrigt större nytta av oss, om vi äro neutrala. Gå vi med nu äro vi snart utpumpade. Vi ska under tiden bygga ut vår härordning, så att vi, när slutet närmar sig, stå starka och kunna göra vår mening gällande i Sveriges eget intresse.

(Krigshoten mot Sverige under första världskriget, Militärhistorisk tidskrift, s. 59)

Det är just denna hållning som Sverige i praktiken hade. I början av kriget trodde stora delar av den härskande klassen att Tyskland skulle vinna, och neutraliteten var i praktiken obefintlig. Medan man “byggde upp sin härordning”, genom de höga anslagen till militären varje år, så var man en icke-stridande men alltjämt aktiv militär och diplomatisk allierad till Tyskland. Det finns många exempel.

I september 1917 kom det fram att både den svenska legationen i Buenos Aires, Argentina, och det Svenska utrikesdepartementet hjälpte det tyska sändebudet i Argentina att skicka telegram till Berlin med uppmaningen att sänka argentinska skepp “spårlöst”. Man gav också över ryska telegram som passerade över nordiska ledningar till Tyskland. Kungen och regeringen försökte hindra Italien från att gå med i kriget på Tysklands fienders sida.

Under sommaren 1916 lade Sverige minor längst hela Kogrundsrännan (vattnet mellan Danmark och Sverige) och stoppade alla handelsfartyg förutom de svenska. Mineringen skedde efter en uppgörelse med Tyskland, kompletterade deras egen minering av havet och blockerade därför den sista vägen för ententens (Storbritannien, Frankrike, Ryssland) handel in i Östersjön.

Att göra sig rik på krig

Matköer i Stockholm 1917. För arbetare och bönder betydde kriget och borgfreden en ökad utsugning och fattigdom.

Den svenska exporten steg med hela 32 procent från 1915 till 1916. Majoriteten av detta var till Tyskland. Exportpriserna 1916 var 50 procent högre än innan kriget. Vinsterna för industrin fyrdubblades under krigets första två år och tiodubblades för rederierna. Lyxkonsumtionen ökade och borgarna köpte allt finare pälsar och dyrare möbler. 

Men för arbetare och bönder betydde kriget och borgfreden en ökad utsugning och fattigdom. Man fick sluta äta kött redan tidigt under kriget och överlevde sedan i huvudsak på potatis. Maten exporterades till utlandet, främst Tyskland, och sinade i Sverige. Situationen blev desperat och statsminister Hammarskjöld fick sitt öknamn Hungerskjöld. Knut Bäckström skriver i Arbetarrörelsen i Sverige:

För det svenska storkapitalet var det gyllene tider, medan de arbetande lät sig avhållas från att kämpa för sina intressen och kom i svår misär.

Innan kriget hade Sverige i princip haft full sysselsättning. En månad efter krigsutbrottet hade mellan 35 000 och 40 000 blivit arbetslösa. Under 1916 steg levnadskostnaderna med mellan 20 och 25 procent.

Ett matematiskt problem, lika svårlöst som cirkelns kvadratur är: Hur få en arbetarlön att räcka till? / Bild: Teckning av I. Starkenberg  i Social-demokraten 1915

Vänstern tar kampen mot kriget

Sverige hade några av Europas hårdaste lagar mot antimilitarism, de så kallade Staaff-lagarna. En artikel, ett flygblad, ett tal på ett antikrigsmöte eller till och med på en begravning lämnade många i fängelse i månader eller år. Detta drabbade naturligtvis inte högern inom arbetarrörelsen, som samarbetade med borgarklassen, men däremot den revolutionära vänstern desto hårdare.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet och en vänsteropposition inom moderpartiet organiserade motståndet mot krig och upprustning. 

På Zimmerwaldkonferensen, det möte som sammankallade de delar av den europeiska socialdemokratin som inte stöttade sina egna imperialister i kriget, deltog den svenska vänstern. I linje med Zimmerwald anordnade de ”arbetarfredskonferensen” i Sverige mot partiledningens vilja. Det var ett brott inte bara mot krigspolitiken och upprustningen, utan mot alliansen med högern som helhet. “Fred till varje pris” var deras slagord.

För arbetarfredskonferensen dömdes bland annat vänsterledaren Zeth Höglund till tre års straffarbete för stämpling till förräderi. Det lindrades senare till ett års fängelse, men under krigets första år kunde han därför inte fylla sin folkvalda plats i riksdagen.

Branting och högern tog för sin del avstånd från vänsterns stöd till Zimmerwald och fördömde de ryska bolsjevikerna. Vänsterns försök att bryta borgfreden och återuppta klasskampen mot kriget kallade han för “revolutionsromantik”.

På kongressen i februari 1917 ställde man ett omöjligt ultimatum till ungdomsförbundet, och organiserade på det sättet dess uteslutning. Den moderna socialdemokratin, rensad på revolutionärer och i allians med borgarklassen, var född.

Oktoberrevolutionen, Finland och Tyskland

Röda gardet i Tammerfors 1918. Klasstriderna i Finland utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig mellan de vita – överklassens arméer – och de röda kommunisterna. / Foto: public domain

Oktoberrevolutionen i Ryssland satte stopp för den ryska inblandningen i kriget. Bolsjevikerna gav också självständighet till Finland och inspirerade den finska revolutionen 1918. 

Klasstriderna i Finland utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig mellan de vita – överklassens arméer – och de röda kommunisterna. “Aktivisterna” i Sverige hetsade till krig på de vitas sida, men i Sverige stöttades den röda sidan av arbetarklassen med massiva demonstrationer som dessutom krävde att Sverige skulle vara neutralt.

Detta stoppade, precis som arbetartåget 1914 gjort, den härskande klassen och regeringen från att ingripa officiellt. Men inofficiellt gav de direkt stöd till den vita sidan.

Tack vare vänstern i riksdagen stoppades vapenexport till de vita, men officerare som ville kriga i Finland tilläts permission. Tyskland stöttade aktivt den vita sidan med trupper, vilka fick ta sjövägen på svenskt vatten med svensk eskort. Den socialdemokratiska sjöförsvarsministern Erik Palmstierna ställde flottans fartyg till förfogande för militärtransporter. Han var även drivande i Sveriges egna lilla äventyr i Finland – försöket att ockupera Åland.

Invasionen av Åland

Som mest var det 2000 svenska soldater på Åland. Delar av överklassen och regeringen arbetade för att införliva ön i Sverige. / Bild: Svensk arbetarrörelse under hundra år, Ture Nerman, 1938

I februari 1918 skickades svensk militär till Åland, som fortfarande var ryskt. Officiellt var man “fredsbevarande styrkor”, men egentligen arbetade delar av överklassen och regeringen för att införliva ön i Sverige.

Som vi nämnt tidigare hade detta även varit tyskaktivisternas mål, men den drivande kraften var nu den anti-tyska sjöfartsministern Erik Palmstierna, som på grund av sin högadliga börd kombinerat med att han var (höger-)socialdemokrat kallades den “röde baronen”.

…Sveriges intresse påkallar, att varken Tyskland eller Ryssland anlägga fästningsverk på Åland, och att den tyska faran i Östersjön numer är minst lika stor som den ryska. Skulle Tyskland få sätta sig fast på Åland, vore detta en minst lika stor fara för oss, som om någon annan gjorde det. (Erik Palmstierna, Orostid 1914–1916, 1916-05-03)

Till sin hjälp hade de en rörelse av ålänningar som ville tillhöra Sverige, samt falska rykten om att ryska trupper utförde övergrepp på ön. Situationen blev invecklad, med trupper från Sverige, Ryssland, både vita och röda från Finland, och så småningom också tyska trupper.

Som mest var det 2000 svenska soldater på Åland. Man hjälpte de finska vita att besegra de röda och oskadliggjorde de ryska soldaterna som fanns kvar. Men på uppmaning av den finska kontrarevolutionens ledare Mannerheim invaderade tyska trupper ön kort därefter och de svenska fick dra sig tillbaka. Palmstierna ville inte att de svenska trupperna skulle retirera:

Det skulle bli vår eviga skam. Låt oss lugnt fortsätta vår aktion och visa att vi lyckas. Först om övermäktigt våld verkligen hotar, bör vi retirera. Därigenom avslöjas Tysklands sinnelag inför hela den svenska nationen. Smyga vi oss undan i lönndom efter vår proklamation till Ålands befolkning […] är vår position för all framtid undergrävd, och svenska folket kan med rätt säga, att vi ej bevakat dess intressen och dess heder. (Erik Palmstierna, Orostid 1917-1919, 1918-02-21)

Drömmen om att ta över Åland var för närvarande död även om Palmstierna desperat fortsatte att argumentera för saken i det nystartade Nationernas förbund (dåtida FN).

Inbördeskriget i Finland slutade efter några få månaders strider med att de vita kontrarevolutionärerna vann. Det var ett massivt nederlag för den revolutionära rörelsen, och hämnden mot de röda blev fruktansvärd.

20 000 män och kvinnor som kämpat för de röda avrättades i den vita terrorn, och 15 000 dog av tortyr och svält i fängelserna. Tiotusentals gick i exil. Enligt vissa uppskattningar fängslades eller förvisades så många som hundra tusen arbetare, det vill säga en fjärdedel av hela arbetarklassen vid den tidpunkten.

Den svenska revolutionen

Vid demonstrationer vid riksdagen stoppades man av militär och ridande poliser som högg mot massorna med sablar. / Foto: Victor Malmström/Pressens bild

När världskriget pågått i flera år började borgarklassen tvivla på att Tyskland skulle vinna. Den svenska borgarklassen bytte därmed fot. Många av Sveriges avtal med Tyskland bestod men nu gjordes uppgörelser även med England och mycket handel vändes mot de brittiska öarna och deras allierade.

Hungerskjöldregeringen fortsatte att exportera stora mängder mat. Som mest exporterades nio gånger mer nötkött och tre gånger mer fläskkött än innan kriget. I det läget drabbades Sverige av missväxt och 1917 var spannmålsskörden den lägsta på 28 år. Förråden tömdes på basvaror och potatispriset tredubblades. Snart var svälten på väg till Sverige.

I vanliga tider hade detta lett till en strejkvåg för länge sedan, men borgfreden höll tillbaka arbetarna. Historien visar oss dock att inte ens den mäktigaste byråkrati eller stat kan hålla tillbaka arbetarklassen när de försöker förändra sina liv. År 1917 rann bägaren över. Hungerskjöldregeringen föll den 30 mars när den inte lyckades lösa frågan om ett nytt handelsavtal med England som skulle öka mathandeln.

Den 11 april 1917 började det som ibland kallats hungerkravallerna eller potatisrevolutionen. Vi kommunister kallar det den svenska revolutionen. Den svenska arbetarklassen hade kunnat ta makten precis som man gjorde i Ryssland samma år, men hindrades av högerledarna inom Socialdemokraterna.

Först gick 200 arbetarkvinnor ut från sågverken i Söderhamns skärgård. I sin marsch mot Söderhamns centrum fylldes deras led av fler och fler människor som krävde att få köpa mat utan hårda ransoner. Statens ansvariga kronolänsmän tvingades ge efter för kraven, och demonstrationen blev den första i en massiv revolutionär rörelse som spred sig över Sverige.

I Västervik gick rörelsen längst – arbetarna tog makten över hela staden under ledning av ett arbetarråd som liknade sovjeterna i Ryssland. Man tvingade till sig prissänkningar och jagade bort prisspekulanter. Militär sattes in mot strejkande i Västerås, men tvärtemot borgarklassens önskemål förenade sig soldaterna med arbetarna.

Den svenska arbetarklassen hade kunnat ta makten precis som man gjorde i Ryssland samma år, men hindrades av högerledarna inom Socialdemokraterna. / Foto: Norra bantorget på 1 maj 1917

I Stockholm marscherade 20 000 arbetare till riksdagen och ställde krav: Slut på hungerpolitiken, slut på livsmedelsexporten, mer bröd, billigare mjölk, men också allmän och lika rösträtt. 

Den nya regeringen, ledd av en av föregångarna till Moderaterna, såg med panik på arbetarnas organisering och försökte i hemlighet bilda ett “svart garde” – stormtrupper med personer ur medelklassen som skulle slå ner arbetarna. Informationen läckte i pressen och röda arbetargarden började bildas, vilket fick regeringen att stoppa planerna. På första maj demonstrerade 400 000 personer. 

Socialdemokraterna blev skrämda av rörelsen som tydligt utmanade kapitalismen, det privata ägandet och staten. Den utvecklades i riktning mot en socialistisk revolution – en strävan som dessa så kallade arbetarledare för länge sedan hade övergett. De försökte hålla tillbaka rörelsen och fördömde de mest radikala delarna av den – framförallt kvinnorna. 

I en socialdemokratisk rapport försökte man så split mellan kvinnliga och manliga arbetare genom att beskriva männen på en demonstration i Norrköping som att de “i allmänhet ådalagt lugn och besinning”, medan kvinnornas beteende beskrivs som “fullständigt hysteriskt och åsidosatt alla hänsyn”.

Kulmen på rörelsen 1917 var en strejk den 5–6 juni i Stockholm som också resulterade i demonstrationer vid riksdagen. Där stoppades man av militär och ridande poliser som högg mot massorna med sablar. Många skadades. Efter gatustriderna ser man hur de revolutionära arbetarna återigen hölls tillbaka av sina socialdemokratiska ledare, framförallt Hjalmar Branting.

När arbetarna retirerat till Folkets hus krävde vänstersocialister och syndikalister storstrejk. Branting, som massorna respektfullt till en början lyssnade till, manade istället till att lugnt gå hem, vilket överröstades och gjorde att han inte fick ordet igen. Mötet beslutade att kräva att storstrejk skulle utlysas av LO.

Arbetarnas landsråd bildades dagen efter av vänstersocialisterna, och hade potentialen att leda en nationell kamp för arbetarnas krav. Men vågen av strejker och protester hade redan börjat ebba ut. Landsrådet bildades för sent. Istället riktades uppmärksamheten på andrakammarvalet i september 1917. Men vänstersocialisterna hade ingen tydlig linje och deras agitation i valet blev förvirrad. De lyckades inte få en enda person vald i Stockholm, utan förlorade sina tidigare fyra platser. I andra delar av landet gick det bättre, men revolutionen ebbade för tillfället ut. 

Foto: public domain

Delsegrar i klasskriget och slutet på världskriget

Det var den tyska revolutionen i november 1918 som gav ny glöd åt den svenska revolutionen. Tyska arbetare och soldater bildade arbetar- och soldatråd över hela landet och störtade Kaiser Wilhelm. Arbetarklassen lyckades inte ta makten, men de lyckades avsluta världskriget. 

Den svenska borgarklassen var rädd för en upprepning av den revolutionära våren i Sverige 1917, och skrämdes av hur deras tidigare viktiga vapen – militären, började vändas emot dem. Så här skrev socialdemokraten Värner Rydén i sina anteckningar om situationen i Stockholms militär: 

Militären vore ingenstädes att lita på. Icke ens vid hästgardet skulle en pålitlig skvadron kunna uppdrivas … Därvid rapporterade krigs- och sjöministrarna om läget inom armé och marin. Båda vitsordade att stämningen vore mycket revolutionär.

Arbetarklassen blev stadigt mer revolutionär. Gustav V var övertygad om att han skulle störtas, och ska ha blivit djupt tacksam när Branting lyckades skjuta upp frågan om republik genom att föreslå en framtida folkomröstning. Genom att helt riktigt förklara att alternativet var revolution, lyckades Socialdemokraterna skrämma högern till att bland annat gå med på allmän och lika rösträtt samt 8-timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Med det räddades kapitalismen i Sverige för tillfället. I det nybildade Vänstersocialistiska partiet (senare Sveriges kommunistiska parti) fanns det fortfarande en falang till höger, som hindrade partiet från att ta tillvara på det nya uppsvinget. 

Världskriget var över. För det kan historien tacka revolutionernas mäktiga kraft. Den nybildade ryska arbetarstaten hade genom freden i Brest-Litovsk avslutat kriget med Tyskland, och de tyska revolutionärerna hade avslutat sin egen härskande klass rovgiriga krig kort därpå. Genom den svenska revolutionen vanns stora segrar, men eftersom världskapitalismen överlevde betydde det att många fler skulle behöva dö i dess namn.

När bombdammet lagt sig och skyttegravarna tömts i Europa var inga av de imperialistiska spänningarna som lett till världskriget lösta. Spelplanen var lagd för ett ännu större krig bara tjugo år senare.

Den svenska härskande klassens vurmande för Tyskland skulle fortsätta långt efter att nazisterna tagit makten. Den revolutionära vänstern, nu under kommunismens fana, skulle fortsätta att kämpa tillbaka.

Benjamin Roobol

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,117FansGilla
2,590FöljareFölj
1,522FöljareFölj
2,185FöljareFölj
764PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna