Just när ett motstånd behövs mot den svenska – och inte minst amerikanska – imperialismen, gör Vänsterpartiets ledning motsatsen. Man ställer sig de facto bakom regeringens förslag om att bistå Nato med en svensk väpnad styrka: markförband, specialförband och amfibieförband om 1200 personer, sex örlogsfartyg och 24 stridsflygplan med tillhörande personal.
Kamp mot imperialism och militarism borde vara ABC för socialister, men Vänsterpartiet har sedan länge varit på väg åt andra hållet.
– Vänsterpartiet skulle inte säga nej till att Nato ger oss bättre järnväg i norra eller västra Sverige. Vi får se det som att något gott kanske kommer från det här medlemskapet. (vår kursiv)
Så hette det från Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson, Hanna Gunnarsson, för ett drygt år sedan, när ledningen började mjuka upp partiets långtida Nato-motstånd.
Vid den tidpunkten hade partiledningen redan röstat för att höja de militära anslagen till Natos minimikrav, accepterat imperialisternas beskrivning av Ukrainakriget och röstat för att skicka vapen, undvikit demonstrationer mot Nato, och så vidare. I relation till DCA-avtalet – som i praktiken gör hela Sverige till en amerikansk militärbas – har man sopat partiets egentliga kritik under mattan.
Nu ställer man sig bakom att, i stor skala, ställa svensk militär till Natos förfogande, genom att lägga fram en motion i riksdagen som är snarlik vår krigshetsande regerings egna förslag. Vänsterpartiet motsätter sig kärnvapen i sitt eget förslag, men huvuddragen är i övrigt desamma.
Om detta beror på att man faktiskt håller med regeringen om huvuddragen i dess krigspolitik, eller om det bara är ett dåligt försök till kompromiss (med sig själv till synes – förslaget fick inget stöd i riksdagen), har partiledningen inte sagt något om.
Denna tystnad är ingen slump. Om partiets stöd för ett svenskt Nato-bidrag blev allmänt känt skulle det skapa en enorm ilska bland partimedlemmarna som vanligtvis ser sig som såväl Nato-motståndare som anti-imperialister. Även bland partiets väljare är en klar majoritet negativa till Nato, trots partiledningens vacklande hållning.
För övriga partiers del är det knappast någon naturlag att opinionen ser ut som den gör. Fram till Ukrainakriget dominerade Nato-motståndet inom arbetarklassen, och så skulle det kunna bli igen – men det skulle kräva en skarp och tydlig kampanj.
Tre av fyra svenskar visste i maj 2024 fortfarande inte ens vad DCA-avtalet är. På frågan om en främmande makt ska få placera militär- och krigsmateriel på svenska militärbaser utan svensk insyn, så var 84 procent emot, och 72 procent var emot att Sverige ska ingå militära samarbetsavtal som avsäger oss rätten att neka kärnvapenplacering på svensk mark. Att högljutt avslöja DCA-avtalets verkliga karaktär, skulle vara ett första steg i att vända Nato-opinionen.
Men denna typ av arbete finns inte på horisonten för Vänsterpartiets ledning, som har siktet inställt på regeringsposter. Istället för att angripa imperialismen, anammar man allt mer dess nationalistiska retorik och politik. I debatten om Sveriges militära bidrag till Nato betonade Hanna Gunnarsson flera gånger att Vänsterpartiet är för att stationera svensk militär i Baltikum. I detta fall handlade det om en bataljon på 600 soldater till Lettland.
– Närvaro i Lettland tror jag är ett bra sätt att visa solidaritet, med de baltiska länderna.
Om solidaritet ska betyda något för en socialist, handlar det om solidaritet med de förtryckta, med arbetarna, med det stora folkflertalet. Tror vänsterpartiledningen verkligen att det är dem som Ulf Kristersson vill gynna, när han i samarbete med USA-imperialismen fyller deras land med främmande militär?
Ulf Kristerssons regering har ett intresse, och det är knappast okänt: att gynna sina rika vänner i den svenska borgarklassen.
Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Den svenska militära närvaron i Baltikum syftar till att sätta vapenmakt bakom deras tillgångar. Detta är också syftet med Nato-medlemskapet: att kunna rikta amerikanska vapen mot den imperialistiska konkurrenten Ryssland i öst.
Verklig internationell solidaritet bygger på insikten om att arbetarklassen i olika länder inte gynnas av att vända vapnen mot varandra, i våra olika imperialistmakters intressen. En internationalistisk politik måste bygga på att vi inte stämmer in i deras propaganda, utan tvärtom avslöjar och bekämpar de ekonomiska intressen som ligger bakom den.
Mot imperialisternas internationella jakt på profit måste vi ställa den internationella arbetarklassens kamp för frigörelse och ömsesidiga stöd. Mot deras allians Nato, måste vi sätta arbetarklassens organisering i en revolutionär international.
För vänsterpartiledningens del, visar de tydligt att de inte kommer att bidra till en sådan international. Därmed är det upp till dig och mig att bygga den.