Danmark 1985: På randen till generalstrejk

av Martin Oscarsson
Danmark 1985

"Hade vi bara en ledning skulle arbetarna kunna ta makten." Så sade Karsten Andersen, en av hamnarbetarnas ledare i Århus i samband med den danska proteströrelsen 1985. Vi publicerar nedan en förkortad version av en artikel som Martin Oscarsson skrev strax efter händelserna.

Under två veckor – mellan den 28 mars och 12 april 1985 – stod Danmark på randen till en generalstrejk i protest mot regeringens ingrepp i avtalsförhandlingarna. Aldrig förr hade så många samlats på så kort varsel. Den största massrörelsen sedan folkstrejkerna mot nazisterna var ett faktum.

Kampen höjdes på kort tid till allt högre nivåer. Från facklig kamp för 35 timmars arbetsvecka, till politisk kamp för att fälla regeringen. De gamla kampmetoderna återupplivades. Tusentals arbetare gick strejkvakt utanför hundratals arbetsplatser. I Århus lade sig till och med arbetarna framför tågen. I Köpenhamn blockerades infarten till oljelagren.

Med en kampberedd facklig ledning, som hade samordnat kampen och uppmanat till generalstrejk, hade man lätt kunna fälla Schlüters regering. Och om arbetarrörelsens ledning hade haft ett socialistiskt program och en marxistisk ledning hade det till och med varit möjligt att störta kapitalismen och inleda en fullt fredlig övergång till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

"Hade vi bara en ledning skulle arbetarna kunna ta makten." De orden från Karsten Andersen, en av hamnarbetarnas ledare i Århus, visar på de stämningar som hade börjat utvecklas bland arbetare. Nu återvände arbetarna i stället till sina arbetsplatser. Fortfarande fanns viljan att kämpa men man saknade en landsomfattande ledning. Man avvaktade och förberedde sig för nästa tillfälle. Men ett nytt kapitel hade skrivits i, inte bara den danska, utan hela den skandinaviska arbetarklassens historia.

Varför storstrejk?

Borgerligheten kände sig stärkt av tre års politiska framgångar och arbetarledarnas ständiga eftergifter. Bland annat infördes en karensdag i sjukförsäkringen, försämrad arbetslöshetskassa och man upphävde den så kallade dyretidsregleringen som delvis gav kompensation för prishöjningar. Därför var borgerligheten totalt oförsonlig under hela avtalsrörelsen och vägrade förhandla om mer än regeringens lönekostnadstak på 3,5 procent.

Men den övermodiga borgarklassen fick svar på tal av den enorma kampviljan och massmobiliseringen. Efter provokationerna i avtalsrörelsen kunde LO-ledningen inte hålla tillbaka arbetarna längre. Från söndagen den 24 mars togs 300 000 arbetare i den privata sektorn ut i strejk. En strejk som det skulle visa sig vara lättare att inleda än att avsluta.

Växande mobilisering varje dag

Danmark 1985Nästan hela industrin och byggnadsverksamheten stängdes, liksom hamnarna. Flygtrafiken och privata transporter stoppades liksom de största borgerliga tidningarna och många affärer och varulager.

Trots att ledarna nästan inte hade gjort några förberedelser var viljan att slåss oerhörd bland arbetarna. Jag deltog på ett av de första strejkmötena med rörläggarnas fackförening i Köpenhamn. 2 500 hade slutit upp och arbetarna vi pratade med krävde spontant generalstrejk. Lika manngrann var uppslutningen på hundratals andra strejkmöten som hölls landet runt.

Första strejkmåndagen höll Köpenhamns LO-sektion medlemsmöte, och i en fullpackad sal ställdes hårda krav på fortsatta strejker om Schlüter griper in. Likadant var det dagen efter då 2 500 tillidsmän (förtroendemän) möttes i Köpenhamn. "Danmark ska inte kunna styras mot arbetarna" var det bärande temat på detta möte. Därför utlyste LO-sektionerna en stor aktionsdag över hela landet den 29 mars.

När sedan Schlüter lade fram sitt lagförslag (om att förbjuda strejker) var måttet rågat. På morgonen den 28 mars blockerade 2 000 arbetare broarna in till folketinget. Trots massiva polisinsatser lyckades man inte bryta blockaden innan den planerade demonstrationen började. 20 000 slöt upp.

Men den verkligt stora mobiliseringen kom dagen efter, fredagen den 29 mars. Det hjälpte föga att LO och socialdemokratin uppmanade arbetarna att inte vidta så kallade olagliga strejker. På fredagen gick tiotusentals offentligt anställda ut i strejker och anslöt sig till demonstrationen. Hela Köpenhamn sjöd av liv och rörelse. Slutligen samlades minst 125 000 på slottsplatsen och över 200 000 totalt i landet. Därmed var den sista tveksamheten bruten och maningarna från LO:s och socialdemokratins ledningar skulle i fortsättningen inte kunna stoppa kampen.

Trots att strejkerna var olagliga fortsatte de på måndagen den 1 april inom hela den privata sektorn. Samtidigt blev strejkerna bara ännu mer omfattande i den offentliga sektorn och bland tjänstemännen, en utveckling som fortsatte på tisdagen.

För första gången kom nu de offentligt och privat anställda samman. De största strejkerna någonsin genomfördes på 17 sjukhus i Köpenhamn, liksom i andra delar av landet. Renhållningsarbetarna uppmanade Schlüter att ta hand om soporna själv och bussarna i huvudstaden stod helt stilla.

Personalen på daghem, fritidshem och många skolor strejkade, liksom många anställda inom posten, elverket och många kommunala tjänstemän. Även 1 500 Securitasvakter gick i strejk och både kontorister, tjänstemän och till och med en del ekonomer och jurister på några regeringskanslier strejkade i tre dagar, vilket aldrig hade hänt tidigare.

När vi kom till Köpenhamn på måndag morgon gick det grupper av arbetare som var på väg till Kristiansborg (utanför folketinget) efter morgonens arbetsplatsmöten. Vid mötesplatsen steg jublet for varje gång det meddelades i högtalarna att en ny grupp gått ut i strejk.

Ännu en gång samlades över 100 000. Genom denna rörelse drogs fler och fler skikt in i kampen och skulle inte påsken ha kommit emellan skulle en spontan generalstrejk kunnat utvecklas. Men massmobiliseringarna innebar också att kraven utvecklades och kampen lyftes till en allt högre nivå.

Efter regeringens provokativa ingrepp blev kampens huvudmål att fälla regeringen, samtidigt som kraven på generalstrejk växte sig allt starkare. Den politiska pendeln i landet svängde snabbt till vänster och det verkade som om de borgerliga partierna inte existerade annat än i form av en regering inlåst i Kristiansborg. Detta bekräftades också av en opinionsundersökning under första strejkveckan som gav majoritet till vänsterpartierna.

Hur vågade Schlüter?

Förutom en lönekostnadsgräns på 3,5 procent under två år innebar ingreppet också att kommunerna skulle tas ifrån 3 miljarder, nolltillväxt i statens utgifter samt 3 miljoner till arbetsgivarna genom sänkning av arbetsgivaravgiften. Allt under fredsplikt. En mer omaskerad och diktatorisk klasspolitik får man leta efter.

Hur vågade Schlüter gripa in? Ja, vilket alternativ hade han? Om regeringen inte gripit in skulle vi fått en officiell storstrejk med öppna strejkkassor. Pressen på de fackliga ledarna att fullfölja strejkerna tills kraven var genomförda skulle ha varit enorm. En ännu mer omfattande strejkrörelse och kanske en generalstrejk skulle blivit följden. En sådan utveckling hade också kunnat ske genom den rörelse som var, om det inte hade varit för de kommunistiska fackföreningsledarna och bristen på landsomfattande samordning.

Generalstrejk?

Men en utveckling i riktning mot en obegränsad generalstrejk är något helt annorlunda än tidsbegränsade strejker av olika slag. En sådan strejk innebär, i stort sett, att alla verksamheter avstannar. Då avgör arbetarna om industrin ska vara igång, bussarna ska gå, elström ska finnas, etc. Dispenser skulle ges till livsnödvändiga verksamheter som akutsjukvård, telefoner eller livsviktiga transporter.

Men de skulle igångsättas under kontroll av de fackliga organisationerna och strejkkommitéerna. Dessa organisationer och LO-sektionerna skulle bli de verkliga maktorganen. Regeringen skulle stå nästan helt maktlös samtidigt som arbetarna skulle klara sig utan chefer och kapitalister. Därmed skulle frågan om vem som skulle styra landet ställas – arbetarna eller kapitalisterna och deras regering.

Med en socialistisk ledning skulle arbetarna kunna ta makten, men utan en sådan, skulle rörelsen oundvikligen falla tillbaka efter en tid. Det var vad som hände under generalstrejken i Frankrike 1968. Tolv miljoner arbetare gick i generalstrejk under tre veckors tid. Fabrikerna ockuperades. I Nantes där rörelsen gick som längst flyttade den centrala strejkkommittén in i stadshuset. Kvarterskommittéer bildades för att ordna försörjningen och försäljningsställen öppnades i skolorna. Direktkontakt togs med bönderna för leveranser av livsmedel utan kapitalistiska mellanhänder. Arbetarna hade makten i sin hand på många ställen.

Men det saknades en politisk ledning som kunde samordna kampen och ge ett politiskt alternativ. Därför avbröts rörelsen och kapitalismen räddades efter att de svekfulla socialist- och kommunistledarna i fackföreningarna förhandlat fram stora lönelyft.

LO-ledningen gömde sig

I Danmark var de danska kapitalägarna helt enkelt tvungna att direkt luta sig mot staten för att överleva. Men ingreppet från regeringen gav också LO-ledningen och fackförbundsledningarna något att gömma sig bakom. Efter den första fredagens demonstration var de nästan helt osynliga, för att ibland sticka fram med en feg uppmaning om att sluta strejka. LO:s ordförande åkte till och med på semester till Malta. Ledarna var helt enkelt livrädda att bäras till makten på en våg. Också de kommunistiska fackföreningsledarna begränsade kampen på sitt sätt.

Men arbetarnas vilja var stark nog för att säkra en fortsättning. Detta visas kanske främst av att tusentals arbetare var beredda att gå strejkvakt på hundratals arbetsplatser och på de blockader som upprättats på vägar, vid färjor och utanför bussgarage etc.

Vid dessa aktioner blev tusentals arbetare varse om polisens och statens verkliga roll. Det har snarare hört till regel än undantag att polisen använt våld, batongslag, hundar och till och med försökt forcera strejkvaktskedjorna med bil. Många har skadats och arresterats.

Strejkernas omfattning

Måndagen-tisdagen den 1-2 april gjorde det klart att rörelsen inte skulle stoppas i och med påskhelgen. Onsdagen den 3 april hölls ännu ett möte för förtroendemännen. 4 000 fick plats i lokalen och 2 000 fick gå hem. Stämningarna var fantastisk. Kraven restes på att LO måste öppna strejkkassorna, dra sig ur det fackrättsliga systemet, samt att fackförbunden skulle hålla extra representantskap eller kongresser. Men framför allt restes starka krav på generalstrejk och på en samordning av kampen.

"Hamnarbetarna har runt hela landet lagt ned arbetet och uppmanar till generalstrejk," sade William Winterberg från frihamnen och han fick instämmanden från bland annat ställningsbyggarna, typograferna, tillidsmän från sjukhusen m.fl., m.fl. Men viktigast var kanske uppmaningen från bryggeriarbetarna: En generalstrejk kan inte vinnas utan ledare med respekt ute bland arbetarna. Därför är det nödvändigt att mötas till en landsomfattande konferens under påsken. Nu fattades aldrig några beslut om detta.

Den kommunistdominerade "tillidsmannaringen" som organiserade dessa möten avslöjade nu allt tydligare att de inte var beredda att uppmana till generalstrejk. Deras sätt att organisera de här mötena gav heller ingen möjlighet till verkligt demokratiska diskussioner och omröstningar. Därför beslutades bara att utlysa en ny nationell aktionsdag den 10 april, medan kravet på en landsomfattande konferens manövrerades bort.

Ledning krävs

Nu verkade rörelsen vara på sin höjdpunkt. Frågan var hur stor uppslutningen skulle bli efter påsk. Tisdag den 9 april hölls ännu ett förtroendemannamöte i Köpenhamn, liksom alla viktigare städer runt om i landet.

Uppslutningen var återigen fantastisk. Nørrebrohallen i Köpenhamn fylldes snabbt och ett tusental blev stående utanför. Nu hade kritiken skärpts mot tillidsmannaringens sätt att leda aktionerna. "Uppmaningar att strejka en dag och sedan jobba igen skapar bara förvirring. Vi behöver inte vänta längre. Men ännu har inga ordentliga signaler kommit". Detta menade en talare och frågade vart det nationella mötet hade tagit vägen.

Likalydande kritik kom också från bland annat grovarbetarna, ställningsbyggarna och hamnarbetare. Dessa krävde, tillsammans med renhållningsarbetarna, tankbilschaufförerna, bryggeriarbetarna och många andra, en klar uppmaning till generalstrejk.

Men ännu en gång begränsades beslutet till allmänt tal om fortsatta strejker. Ett nytt möte utlystes till fredagen och då skulle en del representanter utifrån landet inbjudas. Så kom då onsdagen och ytterligare en gång överträffades alla förväntningar. Fler än någonsin tidigare strejkade och demonstrerade. Över 300 000 i hela landet. Kanske upp till 150 000 i Köpenhamn. I de flesta städer var det de största demonstrationerna i mannaminne.

Nu genomfördes de största strejkerna på skolorna. Inte bara lärare, utan också tusentals elever gick ut. Om en samordning hade funnits skulle en generalstrejk återigen varit möjlig. Men nu stod arbetarna helt utan vägledning. Efter tre stora demonstrationer och ett flertal förtroendemannamöten krävdes det något nytt som kunde utveckla kampen framåt. Men detta fanns inte. Därför började arbetare gå tillbaka till arbetet under torsdagen och fredagen. Och på måndagen var de flesta åter i arbete.

Arbetarna kunde inte se vart strejken kunde leda. Men man gick tillbaka med kampviljan obruten, man stod utan stöd från fackförbunden och strejkkassorna och utan nationell samordning.

Därför har tillfallet runnit ur händerna på arbetarklassen för denna gång.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.