V:s ledning vill inte avskaffa kapitalismen

Vänsterpartiets ledning vill stryka kapitalismens avskaffande från partiprogrammet och därmed fortsätta vandringen högerut.

Den senaste tidens turbulens, kriget i Ukraina, Nato-frågan, koranbränningar och gängbrottslighet, har öppnat upp enorma möjligheter för Vänsterpartiet att skilja ut sig från alla de som försvarar kapitalismen och föra fram en självständig klasspolitik. Det gäller ännu mer i solidaritetsrörelsen för Palestina. Ett massparti för arbetarklassen, som tydligt ställt sig på Palestinas sida, hade kunnat leda rörelsen och organisera tiotusentals.

Istället gör Vänsterpartiets ledning allt för att inte stöta sig med det politiska etablissemanget. Det stod klart redan inför valet 2022 när partiledningen till varje pris ville regera tillsammans med S, C och MP: partier som är för svenskt Natomedlemskap och under förra mandatperioden genomförde skattesänkningar, inskränkte strejkrätten och försämrade anställningstryggheten.

I sitt förslag till förra årets valplattform ville partistyrelsen utelämna “socialismen”, vilket inte accepterades av kongressen. Strax därefter sa Nooshi Dadgostar i en intervju i TV4 att de antikapitalistiska delarna av partiprogrammet inte längre “gäller” – trots att det antagits demokratiskt av kongressen.

Det är därför inte alls förvånande att programkommissionens nya förslag till partiprogram (som förberetts med “goda kontakter” med partistyrelsen) saknar just de delar som Dadgostar kallat föråldrade.

Partiprogrammet vattnas ur

Programkommissionen har lagt ett och ett halvt år på att ta fram “partiets viktigaste dokument”, med målet “att ge socialismen ett självförtroende och förutsättningar för att ta över initiativet från den nationalistiska högern. Verkligheten är på vänsterns sida.”

Det stämmer visserligen att möjligheterna är enorma. Över hela världen tvingas arbetare ut i strejk för att försvara löner och villkor från borgarklassens attacker och frätande inflation. Kapitalismens stabilitet prövas konstant av nya chocker – pandemin, Ukrainakriget, och nu Gazakriget – som skakar om medvetandet och gör att miljontals människor radikaliseras. Särskilt unga drar i växande utsträckning revolutionära slutsatser.

Men kommissionens sätt att “ge socialismen ett självförtroende” är att tömma den på allt innehåll, att i själva verket acceptera kapitalismen och alla dess fasor.

I en artikel i Flamman förklarar Jens Börjesson vad man menar.

 “Vi får med oss folk genom att vara rimliga och ha en trovärdig plan för att göra saker bättre, idag och framöver, inte genom att vara mest och värst. Det är radikalitet i handling, inte bara i ord.”

Rimliga i vems ögon? Om man riktar sig till de som just nu förstår att man måste krossa imperialismen för att befria Palestina, så framstår partiets inriktning på småreformer som fullständigt orimlig. Samma sak om man riktar sig till de ungdomar som vill rädda klimatet, eller de arbetare som förlorar jobbet på grund av strejkbryteriet på Tesla. Vänsterpartiets nya inriktning handlar bara om att framstå som “rimliga” för den borgerliga allmänna opinionen, som styrs av vad borgarklassen är beredda att gå med på.

Existerar ens det kapitalistiska systemet?

I det nya förslaget förekommer inte ordet “arbetarklass”, “kapitalist” eller “kapitalism” en enda gång. Kopplingen mellan det ekonomiska systemet och imperialismen finns inte heller kvar.

Programkommissionen vill komma bort från “den gamla diskussion som funnits i Vänsterpartiet om vilka -ismer som ska räknas upp när vi beskriver vår identitet.” Diskussioner om vilka idéer man faktiskt ska basera sig på är alltså en ovälkommen distraktion. Vetenskaplig klarhet är inget att eftersträva, istället får vi en “bred palett av begrepp” utan “färdig definition”, och “olika förklaringsmodeller.”

Istället för klasskamp, får vi “organisering för en starkare förhandlingsposition”. Glöm klasskamp, glöm kampen för socialism, det viktiga nu är att ge Vänsterpartiet fler röster för att komma i en “starkare förhandlingsposition” gentemot Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Liberal riktning

Partiledningen vill i praktiken ändra de ståndpunkter som gjort att man kan tala om någon skillnad mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. 

Enligt det nya förslaget ska partiet inte längre verka för en upplösning av Nato eller EU. Nu gäller det att “förändra inom ramen för EU:s strukturer”: samma linje som Jonas Sjöstedt lobbade för inför EU-valet 2019. Kapitalisterna ska inte längre sparkas ut ur marknadsskolan – istället ska man “i första hand” ha “fler gemensamt ägda skolor”.

Detta återspeglar den politik som partiledningen redan för. Man har röstat för vapenleveranser till Ukraina, och för att höja militäranslagen till Natos krav på 2 procent av BNP.

Men förändringar av tidigare principbeslut har inte kunnat genomföras utan att det knorrats i leden. När Dadgostar i SVT gick emot partiets linje i Natofrågan kritiserades det av medlemmar. När hon inte tydligt gick ut och tog ställning för Palestina, utan istället stämde in i västimperialismens fördömande av Hamas, ledde det till kritik internt – som besvarades med att en av kritikerna, Björn Alling, uteslöts.

För att slippa få sin egen principlöshet ifrågasatt vill de nu befästa den i partiprogrammet. Det är ett stort steg i liberal riktning.

Vilka idéer behövs?

Vänsterpartiets ledning har bevisligen inget förtroende för arbetarklassen. De tror inte att arbetarklassen kan kämpa och vinna. Hela inriktningen är baserad på att de hoppas kunna hamna i regeringsställning med S och C och där kunna eventuellt genomföra lite fler vänsterlutande reformer. 

Men om det är något som de senaste decennierna har visat, så är det att ju mer högerut Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går, desto mindre stöd får de. Hela Sverigedemokraternas framgång inom arbetarklassen bygger på missnöjet med Socialdemokraternas högerpolitik. Snarare än att vara ett recept för att vinna fler röster “för en starkare förhandlingsposition”, är Vänsterpartiets steg högerut ett recept för att åka ur riksdagen. Det finns redan ett högerreformistiskt parti som resolut försvarar kapitalisternas intressen mot arbetarklassen. 

Socialdemokraterna kan hanka sig fram i opinionen, och till och med i perioder öka relativt stort, för att de ses som det enda möjliga regeringsalternativet till högern och SD. Men en sådan plats finns inte för Vänsterpartiet. Deras enda existensberättigande bygger på att de inte är en kopia av Socialdemokraterna. Det behövs inte ett till “arbetarparti” med rasistisk flyktingpolitik, som hejar på krigsalliansen Nato, som genomför nedskärningar och skattesänkningar och ökar klassklyftorna. Men det är precis det som partiledningen för Vänsterpartiet riktar in sig på.

Det är inte några överenskommelser mellan S, MP, C och V som kommer åstadkomma förbättringar för arbetarklassen. Det är inte i politikens finrum, genom förhandlingar med liberala centerpartister som högerpolitiken kan bekämpas. Den kan bara bekämpas med hård klasskamp. 

I en sådan klasskamp behövs ett revolutionärt kommunistiskt parti, som riktar sig till de mest avancerade arbetarna och ungdomarna, med ett marxistiskt program för omfattande klasskrav, och som förklarar att det enda sättet att vinna är genom oförsonlig klasskamp.

Sebastian Ingvarsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,128FöljareFölj
501FöljareFölj
0FöljareFölj
661PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna