I helgen samlades tusentals lärare i Göteborg, Stockholm, Malmö, Jönköping, Mora, Uppsala och Jokkmokk för att demonstrera för en bättre arbetsmiljö. Revolution var på plats i Göteborg där över 2000 demonstrerade genom staden. Budskapet var tydligt: Lärarna har fått nog av besparingarna inom förskola, skola och fritidshem.
Det råder stor frustration inom lärarkåren, och flera på demonstrationen vittnade om en allt tuffare arbetssituation inom skolan och förskolan.
Skolverkets rekommenderade gränser för storlek på barngrupper är 1–12 för barn under tre år och 9–15 för de som är fyra till fem år. Men på många förskolor är det vanligt med uppåt 18 barn på yngrebarnsavdelningar fördelat på tre vuxna och på äldrebarnsavdelningar kan det vara upp till 24 barn. Samtidigt som barngrupperna växer krymper andelen utbildad personal. Endast 39 procent av förskolepersonalen i Göteborg är legitimerade förskollärare.
Även på landets fritidshem råder det brist på utbildad personal, där det i snitt går 55 elever per fritidspedagog. På demonstrationen var det många lärare som beskrev känslan av att inte räcka till på jobbet.
”Jag kan inte vara både mentor, pedagog och rastvärd. Dagens situation och överbelastning gör att jag till slut kommer behöva sluta som lärare. Det känns overkligt”, berättar läraren Anne Öman.
Den pressade situationen gör att många går till jobbet även när de är sjuka, för att inte belasta sina kollegor ytterligare. År 2015 arbetade 67 procent av förskollärarna och fritidspedagogerna och 66 procent av grundskollärare mer än två gånger trots sjukdom. Samtidigt funderar 38 procent av lärarna i skolan på att sluta bara på grund av dokumentationskraven.
Många lärare hänvisade till en ”tystnadskultur” på arbetsplatserna, där man inte får prata om hur allvarligt läget egentligen är. ”Bra lön får man om man håller käft”, sade en äldre förskollärare som även uttryckte sin ilska över införandet av individuell lönesättning 1988. Detta har bidragit till att arbetare är rädda för att ställa krav på sina arbetsgivare.
I Göteborgs stad har man gått så långt som att förbjuda förskoleupprorets orangea t-shirtar på arbetsplatserna. Vi pratade med förskolelärarna Monica, Maria och Nanna, som berättade att man har börjat prata med både varandra och föräldrarna på ett helt annat sätt sedan förskoleupproret började. ”Vi har flera föräldrar här på plats i dag för att demonstrera”, förklarade Monica.
På demonstrationen hölls flera tal av representanter för de två lärarfacken Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. De beskrev den frustration som finns inom yrkeskåren över de konstanta kraven på effektiviseringar, som bara är ”en lögn” som Peter Hvass, ordförande i Lärarförbundet Kungälv uttryckte det. ”Jag blir arg när jag ser kollegor bli sjuka på grund av arbetsmiljön… Jag blir förolämpad när man kallar nedskärningar för effektivisering. Det får vara slut på det nu!” Detta mottogs av stora applåder.
Samtidigt var många märkbart irriterade över att fackförbunden lagt sig platt i avtalsrörelserna. I den förra avtalsrörelsen skrev lärarfacken på ett avtal som varken garanterade någon lagstadgad löneförhöjning, maxtak för barngrupper eller skydd för lärarnas planeringstid.
Fredrik Dahlberg, facklig samordnare i Kungälvs kommun förklarade: ”Det kommer snart att fattas 65 000 till 70 000 lärare utöver de som redan saknas i dag. Då kommer inte samhället att fungera längre. Jag har själv sett helt nya lärare i Kungälv lämna sina arbeten efter bara ett år eller redan vara på väg in i väggen. Vi måste kämpa tillbaka mot den här utvecklingen.”
Lärarupproret är inte ensamt. Hösten 2012 började barnmorskeupproret, och 2013 började förskoleupproret som deltog i dagens demonstration. Vårdupproret började 2016 – och även inom socialtjänsten, LSS-omsorgen, äldrevården och bland pensionärer har det skett liknande rörelser. Alla dessa uppror visar att kampviljan finns.
Faktum är att lärare och förskollärare skulle få ett stort stöd om de skulle gå ut i strejk. Bland vanliga lärare och skyddsombud på demonstrationen var det tydligt att många kände behovet av strejk, men ledarna för lärarförbunden släpar benen efter sig.
Enligt Tankesmedjan Balans sparade nio av tio kommuner in på välfärden under 2018, i en redan oerhört pressad situation. Samtidigt som högern och Socialdemokraterna sänker skatterna för de rika, verkar det inte finnas någon gräns för hur mycket man är beredd att försämra situationen för arbetarna i vården, skolan och omsorgen.
Oavsett om man arbetar inom förskola, sjukvård eller industri, möter arbetare samma ”effektiviseringar”, alltså ökad press på att göra samma arbete på kortare tid. Det är tydligt att det behövs ett verkligt uppror – inte bara från lärare och sjuksköterskor – utan från alla arbetare, för att en gång för alla sätta stopp på dessa attacker. Men det måste inbegripa att man tar makten från de politiker som bara går de rikas intressen – och de storföretag som sitter på samhällets verkliga resurser. Med en socialistisk politik skulle en bra skola och välfärd inte bara vara en avlägsen dröm, utan en faktisk möjlighet.