I början av 1930-talet hamnade det unga Sydafrikanska kommunistpartiet (CPSA) i en djup kris. Partiet reducerades till en obetydlig sekt genom en kombination av den staliniserade kommunistiska internationalens katastrofala politik under den så kallade ”tredje perioden” och en giftig intern regim, som kännetecknades av byråkratiska uteslutningar och bittra personliga motsättningar.
Under denna period började flera grupper av kommunister som antingen hade uteslutits ur partiet eller hade lämnat det i avsky att samlas kring idéerna i Trotskijs vänsteropposition. En sådan grupp av sydafrikanska trotskister i Kapstaden startade ”Leninklubben” i juli 1933 och började utarbeta ett politiskt program i syfte att starta ett politiskt parti: Sydafrikas arbetarparti (Workers Party of South Africa).
Under arbetet med programmet uppkom viktiga meningsskiljaktigheter inom gruppen och majoriteten lade fram ett antal teser för Vänsteroppositionens internationella sekretariat för att få ett yttrande. I sina teser förkastade majoriteten parollen om en ”svart republik” i Sydafrika, som vid den tidpunkten fördes fram av det stalinistiska CPSA. De ansåg att det var en alltför stor eftergift åt nationalismen, i motsats till de vita och svarta arbetarnas enade kamp för att störta kapitalismen och upprätta en arbetarstat i linje med Sovjetunionen.
I sitt svarsbrev tog Trotskij upp denna och andra relaterade frågor i den sydafrikanska kontexten, och förklarade sambandet mellan ”nationaldemokratiska” krav, som kravet på en ”svart republik”, och den socialistiska revolutionen.
Vi återpublicerar Trotskijs brev i sin helhet, 30 år efter de första demokratiska valen i Sydafrika, eftersom det är ett kort men konkret och lysande exempel på ett kommunistiskt förhållningssätt till de förtryckta folkens nationella befrielsekamp.
Trotskijs brev innehåller också ett antal insikter som har visat sig vara profetiska i ljuset av senare händelser, särskilt när det gäller klasskampens centrala roll i rörelsen för att störta apartheid, ANC-ledningens förräderi mot de sydafrikanska arbetarnas tydliga sociala krav under 1990-talet och det sydafrikanska kommunistpartiets fullständiga övergivande av allt politisk självständighet, vilket hindrade arbetarklassen från att spela en självständig roll i den sydafrikanska revolutionen.
30 år senare är de sociala målen för den sydafrikanska revolutionen fortfarande inte uppnådda. Endast en socialistisk revolution, ledd av ett oberoende, revolutionärt parti för arbetarklassen, kan erbjuda en väg ut ur den kris som de sydafrikanska massorna står inför.
Det är tydligt att dessa teser skrivits mot bakgrund av seriösa studier av både de ekonomiska och politiska förhållandena i Sydafrika, liksom av marxistisk och leninistisk litteratur, särskilt bolsjevik-leninisternas. Ett seriöst vetenskapligt förhållningssätt till alla frågor är ett av de viktigaste villkoren för att en revolutionär organisation skall bli framgångsrik.
Våra sydafrikanska vänners exempel bekräftar återigen det faktum att under den nuvarande epoken är det bara bolsjevik-leninisterna, det vill säga de konsekventa proletära revolutionärerna, som tar teorin på allvar, analyserar verkligheten och lär sig själva innan de undervisar andra. Den stalinistiska byråkratin har för länge sedan ersatt marxismen med en kombination av okunnighet och fräckhet.
Genom följande rader vill jag göra vissa anmärkningar angående utkastet till de teser som kommer att tjäna som program för Sydafrikas Arbetarparti. Under inga omständigheter gör jag dessa anmärkningar i opposition till texten i teserna. Jag är alltför otillräckligt bekant med de sydafrikanska förhållandena för att göra anspråk på att ha en helt avgörande åsikt i en rad praktiska frågor.
Endast på vissa ställen är jag tvungen att uttrycka min oenighet med vissa aspekter av utkasten till teser. Men inte heller här har vi, såvitt jag kan bedöma på avstånd, några principiella meningsskiljaktigheter med tesförfattarna. Det är snarare fråga om vissa polemiska överdrifter som härrör från kampen mot stalinismens skadliga nationella politik.
Men det ligger i sakens intresse att inte släta över ens små felaktigheter i programmet, utan tvärtom att utsätta dem för öppna överläggningar för att dokumentet ska kunna nå maximal klar- och tydlighet. Detta är syftet med följande rader, som dikterats av önskan att ge lite hjälp till våra sydafrikanska bolsjevik-leninister i det stora och ansvarsfulla arbete som de har tagit sig an.
Storbritanniens sydafrikanska besittningar utgör ett herravälde endast ur den vita minoritetens synvinkel. Ur den svarta majoritetens synvinkel är Sydafrika en slavkoloni.
Ingen social omvälvning (i första hand en agrarrevolution) är tänkbar så länge den brittiska imperialismen behåller sin dominans över Sydafrika. Att störta den brittiska imperialismen i Sydafrika är lika oumbärligt för socialismens seger i Sydafrika som det är för Storbritannien självt. Kampen för att fördriva den brittiska imperialismen, dess verktyg och agenter, ingår således som en oundgänglig del i det sydafrikanska proletära partiets program.
En svart republik?
Den brittiska imperialismens hegemoni i Sydafrika kan störtas till följd av ett militärt nederlag för Storbritannien och ett sönderfall av imperiet. I detta fall skulle de vita i Sydafrika fortfarande under en viss period – knappast en betydande sådan – kunna behålla sitt herravälde över de svarta.
En annan möjlighet, som i praktiken skulle kunna hänga samman med den första, är en revolution i Storbritannien och dess besittningar. Tre fjärdedelar av Sydafrikas befolkning (nästan sex miljoner av totalt nästan åtta miljoner) består av icke-européer. En segerrik revolution är otänkbar utan de infödda massornas uppvaknande. Det kommer i sin tur att ge dem det som de i så hög grad saknar i dag – tillit till sin styrka, ett förhöjt personligt medvetande, en kulturell tillväxt.
Under dessa förhållanden kommer den sydafrikanska republiken först och främst att framstå som en ”svart” republik; detta utesluter naturligtvis inte vare sig full jämlikhet för de vita eller broderliga relationer mellan de två etniciteterna – vilket dock huvudsakligen hänger på de vitas uppträdande. Men det är helt uppenbart att den övervägande majoriteten av befolkningen, befriad från sin slavlika ställning, kommer att sätta en viss prägel på staten.
I den mån en segerrik revolution radikalt kommer att förändra inte bara förhållandet mellan klasserna, utan också mellan raserna, och kommer att tillförsäkra de svarta den plats i staten som motsvarar deras antal, i den mån kommer den sociala revolutionen i Sydafrika också att ha en nationell karaktär.
Vi har inte den minsta anledning att blunda för denna sida av frågan eller att förringa dess betydelse. Tvärtom bör det proletära partiet i ord och handling öppet och djärvt ta lösningen av det nationella (ras-)problemet i sina händer.
Men det proletära partiet kan och måste lösa det nationella problemet med sina egna metoder.
Det historiska vapnet för nationell frigörelse kan endast vara klasskampen. Med början 1924 förvandlade Komintern programmet för de koloniala folkens nationella frigörelse till en tom demokratisk abstraktion som är upphöjd över klassförhållandenas verklighet. I kampen mot det nationella förtrycket frigör sig olika klasser (tillfälligt) från materiella intressen och blir enkla ”anti-imperialistiska” krafter.
För att de andliga ”styrkorna” modigt skall fullgöra den uppgift som Komintern tilldelat dem, utlovas de som belöning en andlig ”nationaldemokratisk” stat, med den oundvikliga hänvisningen till Lenins formel: ”Proletariatets och böndernas demokratiska diktatur.”
Teserna pekar på att Lenin 1917 öppet och en gång för alla förkastade parollen om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” som om den vore ett nödvändigt villkor för lösningen av den agrara frågan. Detta är helt korrekt.
Men för att undvika missförstånd bör det tilläggas: a) Lenin talade alltid om en revolutionär borgerligt demokratisk diktatur, och inte om en andlig ”folkstat”; b) i kampen för en borgerligt demokratisk diktatur erbjöd han inte ett block av alla ”anti-tsaristiska krafter”, utan genomförde en självständig klasspolitik från proletariatets sida.
Ett ”anti-tsaristiskt” block var de ryska ”socialistrevolutionärernas” och vänsterkadetternas idé, det vill säga små- och mellanbourgeoisins partier. Mot dessa partier förde bolsjevikerna alltid en oförsonlig kamp.
När tesen säger att parollen om en ”svart republik” är lika skadlig för den revolutionära saken som parollen om ett ”Sydafrika för de vita”, då kan vi inte hålla med om formen för påståendet. Medan det i det senare fallet handlar om att stödja ett fullständigt förtryck, handlar det i det föregående om att ta de första stegen mot befrielse.
Vi måste beslutsamt och utan några reservationer acceptera de svartas fullständiga och ovillkorliga rätt till självständighet. Endast på grundval av en gemensam kamp mot de vita utsugarnas herravälde kan solidariteten mellan svarta och vita arbetare odlas och stärkas.
Valet är deras
Det är möjligt att de svarta efter segern kommer att finna det onödigt att bilda en separat svart stat i Sydafrika. Vi kommer definitivt inte att tvinga dem att upprätta en separat stat. Men låt dem fatta detta beslut fritt, på grundval av sina egna erfarenheter, och inte tvingade av de vita förtryckarnas sjambok [piska]. De proletära revolutionärerna får aldrig glömma de förtryckta nationaliteternas rätt till självbestämmande, inklusive fullständig separation, och plikten för proletariatet i den förtryckande nationen att försvara denna rätt med vapen i hand om det behövs.
I programmet betonas helt korrekt att lösningen på den nationella frågan i Ryssland kom till stånd genom oktoberrevolutionen. De borgerligt demokratiska rörelserna var själva oförmögna att ta itu med tsarismens nationella förtryck. Endast på grund av det faktum att de förtryckta nationaliteternas rörelse, liksom böndernas agrara rörelse, gav proletariatet möjlighet att gripa makten och upprätta sin diktatur, kunde både nations- och jordfrågan lösas på ett djärvt och avgörande sätt.
Men själva sammanlänkandet av de nationella rörelserna med proletariatets kamp om makten blev politiskt möjlig endast tack vare det faktum att bolsjevikerna under hela sin historia förde en oförsonlig kamp mot de storryska förtryckarna och alltid och utan reservationer stödde de förtryckta nationernas rätt till självbestämmande, inklusive avskiljande från Ryssland.
Lenins politik i fråga om de förtryckta nationerna hade emellertid ingenting gemensamt med sina efterföljares politik. Bolsjevikpartiet försvarade de förtryckta nationernas rätt till självbestämmande med den proletära klasskampens metoder och förkastade helt de charlatanska ”anti-imperialistiska” blocken med de många småborgerliga ”nationella” partierna i det tsaristiska Ryssland (PPS, Pilsudskis parti i det tsaristiska Polen, Dashnaki i Armenien, de ukrainska nationalisterna, de judiska sionisterna, etcetera).
Tillfälliga allianser
Bolsjevikerna har alltid skoningslöst avslöjat dessa partier, liksom de ryska socialistrevolutionärerna, deras vacklan och äventyrspolitik, men framför allt deras ideologiska lögn om att stå över klasskampen. Lenin upphörde inte med sin oförsonliga kritik, inte ens när omständigheterna tvingade honom till en eller annan, tillfällig och strikt praktisk, överenskommelse med dem.
Det kunde inte bli tal om någon permanent allians med dem under en ‘antitsaristisk’ fana. Endast tack vare sin oförsonliga klasspolitik kunde bolsjevismen vid tiden för revolutionen lyckas tränga undan mensjevikerna, socialistrevolutionärerna, de nationella småborgerliga partierna och samla böndernas och de förtryckta nationaliteternas massor kring proletariatet.
”Vi får inte”, säger teserna, ”tävla med Afrikanska nationalkongressen i nationalistiska slagord för att vinna ursprungsbefolkningen”. Tanken är i sig korrekt, men behöver utvecklas konkret. Eftersom jag inte är tillräckligt insatt i nationalkongressens aktiviteter, kan jag bara skissera vår politik gentemot den på grundval av jämförelser, och vill på förhand tydliggöra min beredvillighet att komplettera mina rekommendationer med alla nödvändiga ändringar:
1. Bolsjevik-leninisterna försvarar kongressen i alla lägen när den angrips av de vita förtryckarna och deras chauvinistiska agenter i arbetarorganisationernas led.
2. Bolsjevik-leninisterna sätter de progressiva tendenserna framför de reaktionära i kongressens program.
3. Bolsjevik-leninisterna avslöjar inför ursprungsinvånarna kongressens oförmåga att förverkliga ens sina egna krav, på grund av dess ytliga, försonliga politik. I motsats till kongressen utvecklar bolsjevik-leninisterna ett program för revolutionär klasskamp.
4. Separata episodiska avtal med kongressen, om de tvingas fram av omständigheterna, är endast tillåtna inom ramen för strikt definierade praktiska uppgifter, med bibehållande av fullständigt oberoende för vår egen organisation och frihet till politisk kritik.
Programmet lyfter inte fram en ”nationell demokratisk stat” som den viktigaste politiska parollen, utan en sydafrikansk ”oktober”. Programmet bevisar, och bevisar på ett övertygande sätt:
a. att den nationella och agrara frågan i Sydafrika sammanfaller i sina grunder;
b. att båda dessa frågor endast kan lösas på ett revolutionärt sätt;
c. att den revolutionära lösningen av dessa frågor oundvikligen leder till proletariatets diktatur som leder de inhemska bondemassorna; och,
d. att proletariatets diktatur kommer att inleda en era av sovjetregim och socialistisk ombyggnad. Denna slutsats är hörnstenen i hela programmets struktur.
Här är vi helt överens.
Men massorna måste föras till denna allmänna ”strategiska” formel med hjälp av en rad taktiska paroller. Det är möjligt att utarbeta dessa paroller, i varje givet skede, endast på grundval av en analys av de konkreta omständigheterna i proletariatets och böndernas liv och kamp och hela den inhemska såväl som internationella situationen. Utan att gå djupare in på denna fråga skulle jag kort vilja ta upp de ömsesidiga relationerna mellan de nationella och agrara parollerna.
I avhandlingen understryks flera gånger att inte de nationella utan de agrara kraven måste sättas i första rummet. Detta är en mycket viktig fråga som vi måste ta på djupaste allvar. Att skjuta undan eller försvaga de nationella parollerna i syfte att inte stöta sig med de vita chauvinisterna i arbetarklassens led skulle naturligtvis vara kriminell opportunism, vilket är helt främmande för programmets författare och anhängare. Detta framgår helt klart av tesens text, som genomsyras av den revolutionära internationalismens anda.
Tesen säger beundransvärt om de ”socialister” som kämpar för de vitas privilegier att ”vi måste se dem som revolutionens största fiender”. Vi måste alltså söka efter en annan förklaring, som kortfattat anges i själva texten: De bakåtsträvande inhemska bondemassorna känner direkt det agrara förtrycket mycket mer än de känner det nationella förtrycket.
Det är fullt möjligt. Majoriteten av de infödda är bönder; huvuddelen av marken är i händerna på en vit minoritet. De ryska bönderna satte under lång tid sin tilltro till tsaren i kampen för jord, och vägrade envist att dra politiska slutsatser.
Av den revolutionära intelligentsians traditionella paroll, ”Jord och frihet”, accepterade bonden under lång tid bara den första delen. Det krävdes årtionden av social oro på landsbygden och arbetarklassens inflytande och agerande för att göra det möjligt för bönderna att koppla samman de båda parollerna.
Den fattige förslavade bantuen hyser knappast något större hopp till den brittiske kungen eller till Macdonald. Men denna extrema politiska eftersatthet kommer också till uttryck i hans brist på självmedvetande. Samtidigt känner han mycket starkt av träldomen i förhållande till jorden och skatterna. Under dessa förhållanden kan och måste propagandan först och främst utgå från den agrara revolutionens paroller, så att bönderna steg för steg och på grundval av erfarenheterna från kampen kan föras till de nödvändiga politiska och nationella slutsatserna.
De avancerade arbetarnas roll
Om dessa hypotetiska överväganden är korrekta, då är vi inte intresserade av själva programmet, utan snarare av hur och med vilka medel programmet skall föras fram till ursprungsinvånarna.
Bondeklassen är utspridd, och de revolutionära kadrerna få. Med tanke på detta kommer det under den närmaste framtiden, huvudsakligen om inte uteslutande, att ske genom de avancerade arbetarna. Därför är det av yttersta vikt att skola avancerade arbetare till en klar förståelse för jordfrågans betydelse för Sydafrikas historiska öde.
Landets proletariat består av bakåtsträvande svarta parias och ett privilegierat, arrogant kast vita. I detta ligger situationens största svårighet. Som programmet korrekt konstaterar måste den ruttnande kapitalismens ekonomiska skakningar kraftigt rasera de gamla barriärerna och underlätta arbetet med revolutionär sammansmältning.
I vilket fall som helst skulle det värsta brottet från revolutionärernas sida vara att ge de minsta eftergifter åt de vitas privilegier och fördomar. Den som ger sitt lillfinger till chauvinismens djävul är förlorad.
Det revolutionära partiet måste ställa varje vit arbetare inför följande alternativ: antingen stå med den brittiska imperialismen och med den vita bourgeoisin i Sydafrika, eller att stå med de svarta arbetarna och bönderna mot de vita feodalherrarna och slavägarna och deras lakejer i arbetarklassens led.
Att störta det brittiska herraväldet över Sydafrika kommer naturligtvis inte innebära att man måste genomföra en fullkomlig ekonomisk och kulturell brytning, så länge man befriar sig från det imperialistiska förtrycket och plundringen. Ett sovjetiskt England kommer att kunna utöva ett mäktigt ekonomiskt och kulturellt inflytande på Sydafrika genom de vita som i handling, i verklig kamp, har knutit sitt öde till de nuvarande koloniala slavarnas. Detta inflytande kommer inte att grundas på dominans, utan på proletärt ömsesidigt samarbete.
Men viktigare kommer med all sannolikhet att vara det inflytande som ett sovjetiskt Sydafrika kommer att utöva över hela den svarta kontinenten. Att hjälpa de svarta nå samma produktiva utvecklingsnivå som de vita kommer leda till att de hand i hand kan nå nya kulturella höjder. Detta kommer vara en av den segerrika socialismens stora och ädla uppgifter.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om frågan om en legal eller illegal organisation, om partiets konstitution.
Programmet understryker korrekt det oskiljaktiga sambandet mellan organisation och revolutionära uppgifter, och kompletterar den legala apparaten med en illegal. Ingen föreslår naturligtvis att man skall skapa en illegal apparat för sådana funktioner som under de givna förhållandena kan utföras av legala apparater.
Men under förhållanden med en annalkande politisk kris måste det skapas speciella illegala kärnor i partiapparaten, som kan utvecklas efter behov. En viss del, och förresten en mycket viktig del, av arbetet kan under inga omständigheter utföras öppet, det vill säga inför klassfiendernas ögon.
Under en viss period är dock den viktigaste formen av revolutionärernas illegala eller halvlegala arbete arbetet i massorganisationerna, särskilt i fackföreningarna. Fackföreningsledarna är kapitalismens inofficiella polis; de för en skoningslös kamp mot revolutionärerna.
Vi måste ha förmågan att arbeta i massorganisationer och inte falla för den reaktionära apparatens slag. Detta är en mycket viktig – för den givna perioden den viktigaste – delen av det illegala arbetet. En revolutionär grupp i en fackförening som lärt sig metoder för att bedriva arbete trots fackföreningsledarnas piska kommer enkelt kunna gå under jorden när omständigheterna kräver detta.