Ilska och hopp inför det imperialistiska barbariet

I följande brev av Jorge Martín, redaktör för marxist.com, beskrivs det fruktansvärda öde som Sara, en sjuårig flykting med föräldrar från Irak, mötte när hon och hennes familj försökte korsa Engelska kanalen i en flyktingbåt.

Sara, som föddes på flykt i Belgien, tillbringade nästan hela sin uppväxt i bohuslänska Uddevalla, där familjen byggt upp en trygg tillvaro. “Vi var som en stor familj”, berättar en granne för lokaltidningen. Sara hade många vänner och gick på gymnastik på fritiden, men allt detta vändes upp och ned när den svenska staten tidigare i år utvisade familjen och återigen tvingade dem på flykt. 

Snart är det EU-val, och alla partier från SD till sossarna fortsätter att raljera om behovet att “stoppa flyktingströmmarna” och “stärka EU:s yttre gränser”. När du hör det – kom då ihåg att de har Saras och tusentals flyktingars blod på sina händer. Som Saras pappa beskrev i en intervju med tidningen Bohuslänningen under dotterns begravning: “Det talas om mänskliga rättigheter. Men jag har aldrig känt att de har gällt för mina barn.”


Ikväll tittade jag på BBC News klockan tio. Det kanske jag inte borde ha gjort. Jag brukar inte göra det. Jag får min information från onlinekällor, sociala medier osv. Men ikväll tittade jag på nyheterna. Och jag blev riktigt arg. Riktigt arg.

Först var det ett inslag om en liten irakisk flicka, sju år gammal, som hette Sara. Hon trampades ihjäl på en överfull gummibåt när hon försökte korsa kanalen från Frankrike till Storbritannien. Det hade uppstått en konflikt mellan två rivaliserande gäng av människosmugglare. För många människor hade gått ombord på den osäkra båten. Hon hade suttit på sin pappas axlar, men sedan lämnade han henne för att hjälpa sin andra dotter, Rahaf, att komma ombord.

När en grupp på ytterligare 60 personer försökte ta sig ombord på den redan fulla gummibåten knuffades Sara runt och trampades ihjäl. Hennes pappa kämpade och sparkade sig förbi de andra i gummibåten för att försöka rädda henne. Men förgäves.

Hela händelsen filmades av reportrar från BBC. Den franska polisen stod på stranden, mindre än 50 meter bort, men gjorde ingenting för att hjälpa dem som befann sig i gummibåten. När en räddningsbåt anlände var det för sent.

Det fanns över 100 personer ombord. Ahmeds fru, Nour Al-Said, och deras två andra barn, 13-åriga Rahaf och åttaåriga Hussam, befann sig också på båten, pressade mot varandra men kunde fortfarande andas. Fyra andra hade inte samma tur och dog också.

BBC:s team intervjuade pappan Ahmed och ställde frågan ”Varför riskerade ni era liv?”. Han förklarade att han var asylsökande och flydde från hot från milisen i sin födelsestad Basra. 

Han kom till Europa för 14 år sedan (!) och hade fått avslag på sin asylansökan i Belgien, Sverige och Finland flera gånger. Basra klassas tydligen som en ”säker” plats. De stod nu inför utvisning.

För familjen var det sista hoppet att ta sig över till Storbritannien, ett land utanför EU, och de hade försökt sig på den farliga överfarten fyra gånger. Ahmed, som är byggnadsarbetare, betonade: ”Jag vill inte ha allmosor, jag är stark och både jag och min fru kan arbeta och försörja oss själva. Allt vi vill ha är en trygg och stabil framtid för våra barn.”

Nyheterna visade bilder på Sara. En sjuårig flicka. En sjuårig flicka!

Tänk nu på det här. Vilken desperation driver föräldrar med tre små barn till att vidta sådana åtgärder? Och vems fel är det?

Först och främst är det de imperialistiska makter som har förstört Irak, utlöst två förödande krig och sedan en brutal decennielång militär ockupation. Det här är ett rikt land, en oljeproducent. Under kapitalismen blir just denna rikedom en förbannelse.

Sedan har vi den grymma migrationspolitiken i samma imperialistiska länder, vars kapitalistiska politiker använder flyktingar och migranter som lämpliga syndabockar, så att folk inte skyller på de verkliga bovarna i dramat för bostadsbristen, den kollapsande sjukvården och nedskärningar inom utbildningssystemet.

Skulden går ända ner till gängen av människosmugglare, som tjänar pengar på människors desperation, och den cyniska franska polisen, som ser på när människor dör, ser på när sjuåriga Sara trampas ihjäl bara några meter bort.

Tänk på detta nästa gång Sunak och Tories höjer ett varningens finger för att Storbritannien översköljs av migranter som korsar kanalen i små båtar. Och tänk på detta när Starmers Labourparti stämmer in i kören och lovar att ta till ”hårda tag i flyktingpolitiken”.

Tillsammans dödade de Sara.

Sedan kom en berättelse om Gaza. Efter att en överste från IDF cyniskt ljugit om att Israel släppt in hjälp i Gaza (för att inte tala om de ständiga bombningarna under sju månader), kom berättelsen om tioåriga Mayam al-Al. BBC visade bilder på hur hon räddades ur spillrorna av sitt hus, som träffats av en israelisk attack. 16 barn i hennes storfamilj hade dödats. Mayam berättade för BBC att allt hon nu vill är att ”gå till Gud”.

Det är bara en berättelse. Det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals sådana.

Men ibland blir man genom en enda berättelse, genom att känna till namnen och de konkreta omständigheterna, mer akut medveten om massakerns enorma omfattning.

Detta är inte en naturkatastrof som inte kunde ha förhindrats. Nej, detta är en avsiktlig folkmordskampanj som genomförs av den israeliska staten med fullt stöd av USA-imperialismen, som finansierar den, förser den med material och skyddar den internationellt. Naturligtvis också med fullt stöd av Sunak, och ja, även Starmer.

”Israel har rätt att försvara sig.” De makthavare som gjorde detta uttalande är ansvariga – direkt ansvariga – för dödandet av Mayams 16 unga släktingar, och så många andra. Tiotusentals andra.

Slutligen innehöll nyhetsprogrammet också rapporter från studenternas solidaritetsprotester med Gaza i USA. En reporter i New York förklarade hur hundratals tungt beväpnade poliser från NYPD attackerade studenter från Columbia University som hade ockuperat en av byggnaderna. Den andra reportern, från västkusten, rapporterade om hur hundratals sionistiska ligister, beväpnade med klubbor och stenar, pepparspray och smällare, attackerade solidaritetslägret vid UCLA.

BBC News tog slut och jag var rasande, arg och gråtfärdig. Ja, men min beslutsamhet att organisera och kämpa mot detta ruttna system hade också blivit starkare, mer kraftfull. Jag kände känslan av brådska tydligare.

Sedan, när jag skrollade genom sociala medier, läste jag att ledningen för fackföreningen UAW klubb 4811, som organiserar 48 000 akademiker vid UCLA, hade beslutat att rösta om att gå ut i strejk mot den sionistiska attacken på solidaritetslägret och universitetsledningens brist på åtgärder.

Ja, det är vägen framåt. Det organiserade arbetets kraft måste mobiliseras, till försvar för demokratiska rättigheter, i solidaritet med de protesterande studenterna och mot krigsmaskinen.

När jag sedan pratade med en kamrat i USA påpekade han att UAW just hade släppt en video där man uppmanade till generalstrejk. En generalstrejk! I USA!!! Ja, tanken är att synkronisera kontraktens utgångsdatum så att de alla löper ut på första maj 2028.

Det är fyra år framåt i tiden. Ändå är språket kraftfullt. När var sista gången en stor amerikansk facklig organisation ens använde ordet ”generalstrejk”? Jag skulle säga att man måste gå tillbaka flera decennier. Många decennier. Förmodligen ända tillbaka till 1886 och strejken som ledde till att Chicago-martyrerna hängdes och till att första maj föddes.

Det finns hopp mot detta kapitalistiska, imperialistiska barbari. Det hoppet är den organiserade arbetarklassens kraft. Det kräver ett revolutionärt ledarskap, ett revolutionärt parti och en revolutionär international.

Det är därför vi gör det vi gör.

Jorge Martin

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,421FöljareFölj
1,209FöljareFölj
2,021FöljareFölj
711PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna