Byggare, målare, hamnarbetare, verkstadsarbetare, elektriker, brevbärare: alla agerar nu gemensamt för att vinna kollektivavtal åt arbetarna på Tesla, i en strid som blivit en avgörande kraftmätning. I Danmark, Norge och Finland har hamn- och lastbilsarbetare tillkännagett att de ska ansluta sig till striden.
För en man som annars inte tvekar att tvärsäkert skriva de mest hårresande dumheterna på sitt privata kungarike X (fd Twitter), har Elon Musk varit påfallande tyst om Teslastrejken. Han undslapp sig bara en kort mening, när sympatistrejkernas fulla styrka i Sverige blev känd:
– Detta är galet, skrev han.
I sanning en galen värld, där vanliga arbetare utmanar hans makt – och visar att de kan vinna!
Inte konstigt att han “inte håller med om idén med fackföreningar”, som han uttryckte några dagar senare i en av sina många svamlande intervjuer. Han gillar inte saker som “skapar en herre- och bonde-grej”, för att citera hans glasklara motivering för New York Times.
Uppenbarligen föredrar han snarare relationen kapitalist och löneslav, där den sistnämnde går med mössan i hand till fabriken och väntas tacka och bocka för smulorna från chefens bord. Detta är just vad hans arbetare nu tar strid mot.
Herr Musks ovanliga tystlåtenhet har knappast att göra med nyvunnen blygsamhet. Problemet är att alla undersökningar tyder på ett kompakt stöd för Teslaarbetarnas rätt till kollektivavtal. Och striden i Sverige kan inspirera fler av hans arbetare världen över att organisera sig mot hans exploatering. Ju mer uppmärksamhet strejken får, desto fler inspireras.
Teslas usla villkor
I ett brev till alla svenskar som köpt en Tesla, säger företaget att deras anställda “belönas” med “rättvisa villkor och god arbetsmiljö”. Det är naturligtvis en lögn.
Snittlönen för bilmekanikerna på Tesla i Sverige ligger under snittet för branschen. Pensionsinbetalningarna är också lägre. Arbetarnas produktivitet utvärderas enligt ett betygssystem från ett till fem, där de som får en etta – alltså inte är tillräckligt produktiva – riskerar att få sparken.
Slutlönen varje månad sätts i enlighet med ett ackordssystem, där det mäts hur lång tid det tar för varje arbetare att genomföra olika uppgifter. Allt för att pressa upp arbetstakten maximalt.
Teslas påstått förmånliga villkor för arbetarna består bara i ett aktieoptionsprogram – men som först kan lösas ut efter en fyraårsperiod. Hur opålitligt detta är, syns inte bara i börsens upp- och nedgångar. Tesla gjorde det själva glasklart genom att hota att dra in de inarbetade optionerna för de som strejkar. Denna “förmån” används nu som ännu ett verktyg för att tvinga arbetarna på knäna.
Olof Sjöström är elbilstekniker på Tesla, och visar bredden på konsekvenser av Teslas antifackliga politik i DN.
– Ingen har koll på arbetstidslagen eller arbetsmiljölagen. Chefer har inte koll på vilka kemikalier vi jobbar med och inga riskbedömningar görs, förklarar han.
Han förklarar att folk inte vågar lyfta problemen.
– Grundtryggheten finns inte, folk kan få sluta från en dag till annan. Det är inte omöjligt att de säger upp alla som strejkar för att slippa skriva avtal.
I en mening summerar han vad striden handlar om ur arbetarnas synpunkt.
– Utländska företag ska inte få komma hit och göra hur fan de vill.
En avgörande strid
Innan man kallade till strejk ägnade IF Metall sex år åt att försöka förhandla med och övertyga Tesla om “fördelarna med kollektivavtal”, som avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä uttryckte det i DI. De blankvägrade.
Orsaken är inte så mycket deras svenska verksamhet, som risken för att arbetare i länder med stora Teslaindustrier tar upp striden. Sverige är en mycket liten del av de nästan 130.000 anställda (inklusive underleverantörer) världen över som producerar profiter till herr Musk. Bara den gigantiska fabriken i Texas samlar över 12.000 arbetare, och i Mexiko håller man på att bygga en ännu större. I Europa har man störst närvaro i Tyskland, med 11.000 anställda.
Nervositeten är påtaglig. I Tyskland har Metall-facket rapporterat om snabb medlemstillväxt på Teslafabrikerna, och för att förhindra en svensk utveckling gav Tesla fyra procents löneökning till sina tyska arbetare i ett slag.
I USA har Tesla-arbetare i åratal försökt bilda en fackförening för sina arbetsplatser. Senast i februari försökte arbetare på Tesla i Buffalo organisera sig. Tesla svarade med att avskeda ett trettiotal personer. Nu har United Auto Workers en framgångsrik strejk mot USA:s tre största biltillverkare bakom sig, och förbereder sig för strid mot Tesla.
– Vi strejkade just som vi aldrig strejkat förut och nu ska vi organisera så som vi aldrig organiserat förut, manade ordföranden Shawn Fain i november.
Om arbetarna i Tyskland och USA tar strid för bättre villkor, skadar det miljardären Musks profiter. Det kan han inte tillåta. Därför måste de svenska arbetarna krossas.
Svenska arbetare har inte heller råd att förlora. Musk motsätter sig kollektivavtalen just eftersom de garanterar löner, anställningsvillkor, försäkringar, arbetsmiljö, etc., just eftersom de skyddar mot rå exploatering av arbetarna.
Om man förlorar på Tesla, kommer andra företag följa efter.
– Om vi skulle säga att ett stort företag som Tesla inte behöver kollektivavtal, då blir det väldigt svårt att motivera att andra ska ha kollektivavtal, förklarar IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä i Dagens Arbete.
Attacker på en ny nivå
Särskilt Teslas systematiska användningen av strejkbrytare är en krigsförklaring mot hela arbetarrörelsen. Man får gå tillbaka 90 år för att se borgarklassen använda det på en sådan skala i Sverige.
Den avgörande striden skedde då i Ådalen. I maj 1931 kallades militär in för att “skydda” strejkbrytare i Ådalen. Vid en demonstration sköt de fem obeväpnade arbetare till döds. Hundratusentals svarade med att gå ut i massdemonstrationer i hela landet. I hela Ådalen utbröt en fullskalig generalstrejk, där arbetarna genom LO i praktiken tog kontrollen över samhället.
Det var 1930-talets masskamp som tvingade borgarklassen att ändra strategi. De stora vinsterna under efterkrigstidens ekonomiska uppsving gjorde det sedan mer praktiskt för kapitalet att köpa till sig arbetsfred, än att riskera stora konflikter.
Men det är mer än 40 år sedan kapitalismen kunde erbjuda några verkliga förbättringar för arbetare i Sverige. Och med den nuvarande krisen går tvärtom borgarklassen på offensiven.
Under Löfvén-regeringen försämrade man LAS och inskränkte strejkrätten. Under snart två år av inflationskris har borgarklassen kampanjat – ihop med fackförbunden – för att arbetare ska betala genom sänkta reallöner. Resultatet är att reallönerna sjunkit med närmare 10 procent. Kristersson-regeringen har utlöst ännu en våg av nedskärningar i välfärden, och – för första gången sedan skotten i Ådalen – öppnat för att kalla ut militär på gatorna mot civila.
Inte i en enda fråga har borgarklassen mött något seriöst motstånd från arbetarrörelsen – tvärtom. Detta har gjort att de kunnat vara desto mer skoningslösa.
I relation till den nuvarande konflikten har borgarnas intresseorganisation Svenskt Näringsliv i stort varit passiva. För dem har “fördelarna med kollektivavtal” som IF Metalls Säikkälä talar om varit påtagliga. Vart och vartannat år har man lite närmast rituella konflikter med fackledningen, och skriver sedan under ett avtal som binder arbetarna till fredsplikt – alltså gör till exempel strejker olagliga – men inte innebär en enda betydande förbättring. Under de senaste decenniernas offensiv från kapitalets sida, har detta ur deras synpunkt varit en utmärkt ordning. Därför är de inte särskilt förtjusta i Musks vägran att teckna kollektivavtal. Snarare uttrycker de svenska kapitalisterna en irritation över att Tesla rör om i grytan och provocerar fram strejker, i onödan – från deras synvinkel.
De är påtagligt besvärade över effektiviteten i sympatistrejkerna. Den före detta ålfiskande statssekreteraren PM Nilsson, sedermera vd för Timbro, skrev i DI om hur “Tesla slåss för alla företags frihet”. Hans inställning är symptomatisk för den svenska borgarklassens inställning: han försvarar IF Metalls rätt till (en verkningslös) strejk, men blir rosenrasande över sympatiåtgärderna.
“IF Metall är en av Sveriges mest seriösa fackföreningar. Ingen tror att det förbundet går ut i konflikt i onödan, tvärtom har metallklubben ett välgrundat rykte om att vara en konstruktiv part på arbetsplatsen. IF Metall har också rätt att gå i konflikt med Tesla. Problemet är de oreglerade sympatiåtgärderna som i kombination med LO-ledningens lättsinniga och brutala attityd – de har sagt att de kan driva Tesla ur landet – har gjort konflikten olösbar.”
För trots att strejken på själva Tesla i bästa fall kan beskrivas som partiell – de har exempelvis öppnat ett nytt servicecenter i Jönköping där inte en enda arbetare strejkar – har arbetare effektivt paralyserat verksamheten.
- Hamnarbetarna vägrar lossa Teslabilar i alla svenska hamnar.
- Elektrikerna vägrar utföra service och reparation på Teslas verkstäder och laddstationer.
- Lokalvårdarna vägrar städa i flera av deras verkstäder.
- Postarbetarna vägrar leverera till deras verkstäder – vilket bland annat innebär att de inte kan få registreringsskyltar till bilarna.
- Musikerförbundet har stoppat viss musik från att spelas i Teslabilar.
- Målarna vägrar lackera Teslabilar på över 100 firmor.
- Byggarbetarna vägrar utföra servicearbete, reparationer och ny- och ombyggnationer på Tesla.
Det är Teslas försök att runda detta som tvingat strejken att bli internationell. Från 20 december blockerar de danska, norska och finska fackförbunden all införsel av Teslabilar till Sverige, både via hamn och lastbil.
I miniatyr ser vi här ett lysande exempel på den internationella arbetarklassens styrka. Om arbetarna kollektivt bestämmer sig för att blockera Tesla, kan inte ens världens rikaste man rå på dem. Detta är en inspiration för arbetare överallt. Inte undra på att de svenska kapitalisterna börjat muttra om att också inskränka rätten att sympatistrejka.
Sätt hårt mot hårt – för en stridbar arbetarrörelse!
Sju av tio tycker att Teslastrejken är rätt – bara en av tio motsätter sig den. 83 procent tycker att det är viktigt att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.
Detta återspeglar ganska väl de objektiva styrkeförhållandena mellan klasserna i Sverige. Arbetarklassen – alltså vi som säljer vår arbetskraft för lön – utgör den överväldigande majoriteten av samhället. Därtill har man en organisationsgrad som internationellt nästan saknar motstycke. Trots att den sjunkit de senaste åren ligger den fortfarande på runt 60 procent för LO, och över 70 procent för TCO.
Och fackförbundens strejkkassor är närmast överfulla. I bara IF Metall sitter man på tio miljarder kronor. Vid behov skulle man kunna upprätthålla strejken på Tesla “i ungefär 500 år”, enligt pressansvarig. Objektivt sett har arbetarklassen aldrig i historien varit så stark som nu.
Likväl har fackförbunden inte tagit en enda allvarlig menad strid på tjugo år. Under kapitalets offensiv har man bara backat och backat, medan arbetarnas villkor blivit allt sämre längs hela linjen. När man under det senaste året argumenterat **mot** löneökningar för arbetare – i en situation med massiva vinster för företagen – måste det vara någon slags rekord i att skjuta sig själva i foten.
De gjorde allt för att undvika att behöva ta strid på Tesla. Men om man skulle backat på frågan om kollektivavtal, skulle man gett upp sitt eget existensberättigande. Gång på gång betonar IF Metall-ledningen att det är allt striden handlar om, ur deras synpunkt.
– Vi vill bara få till ett kollektivavtal i Sverige. Vi skiter väl i Musk, betonade avtalssekreteraren Säikkälä i SvD.
Han erkände också en sak som är smärtsamt uppenbart för alla som följt strejken.
– Vi är inte vana att strejka.
Metall-tidningen Dagens arbete beskrev träffande strejkens första dag som “vilken grå höstdag som helst”, “rått och kallt”.
“Ett litet tält med IF Metall-logga vid grindarna till Teslas verkstad utanför Uppsala skvallrade om att nånting var i görningen. Några personer i gula konfliktvästar packade upp foldrar om kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Ett par journalister från lokalmedia hade dykt upp. En bit bort vankade IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä fram och tillbaka.”
Detta var den helt avgörande första dagen. Från resten av landet låter rapporterna ännu blekare. Inte konstigt att man misslyckats så kapitalt att stoppa strejkbryteriet.
Tjänstemännen på Teslaarbetsplatserna organiseras av Unionen. De har vägrat ta ut dem i strejk, eftersom de anser att de behöver förhandla längre med Tesla först och bygga upp en “starkare position”. Det är svårt att tänka sig en större idioti. Om IF Metall vinner kollektivavtal blir det lätt för Unionen att göra detsamma. Om IF Metall förlorar, blir det svårt för Unionen att vinna ensamma. Moral och självförtroende är en avgörande fråga i strejk. Om tjänstemännen går ut i strejk, kommer det att stärka verkstadsarbetarnas beslutsamhet enormt. Enade vi stå, söndrade vi falla.
IF Metall har försökt få ut fler genom att höja strejkersättningen till 130 procent av lönen, och utlova juridiska åtgärder till stöd för de som förlorar jobbet för att de strejkar. Men även om man sent omsider skulle vinna i arbetsdomstolen, missar det poängen. Arbetarna vill ha ett jobb att gå till när strejken är slut. För att få ut alla behöver man visa arbetarna att man kommer att vinna. Det gäller alldeles särskilt eftersom man fram till nu bara lagt sig för kapitalisternas krav.
Det passiva stöd som just nu finns från strejken måste man göra aktivt. Att alla fackföreningstoppar uttalat sitt stöd är bra, men man måste börja mobilisera på arbetsplatserna. Frågan om rätten till kollektivavtal berör alla.
Bara genom att mobilisera skyddsombuden och fackklubbarna skulle man få ut tusentals i stöddemonstrationer över hela landet – och om de på allvar börjar diskutera frågan på arbetsplatserna, talar vi snarare om tiotusentals.
En sådan rörelse skulle göra hundra gånger mer för att övertyga de arbetare som ännu inte strejkar på Tesla om att göra det, än till och med de mest sockrade erbjudandena från IF Metall-ledningen. Om man kan göra den partiella strejken fullständig, spelar det ingen roll hur mycket Elon Musk försöker kringgå sympatiåtgärderna.
Men för att mobilisera folk på allvar skulle man behöva visa att man är beredda att ta strid för mer än bara samma gamla kollektivavtal, med arbetsvillkor som redan är ohållbara. Man måste göra striden till första steget i en motoffensiv mot kapitalet: mot den allt hårdare pressen på arbetsplatserna och för att omedelbart återta de senaste årens reallönefall.
Istället för att “skita i Musk” som Säikkälä, borde man som Transports Tommy Wreeth tala om hur det kan leda till “en kamp mot Tesla i hela världen”. Potentialen finns helt klart där. Det är därför Elon Musk så benhårt är så fast besluten att besegra svenskarna.
Allt detta skulle bryta med årtionden av klassamarbetspolitik från de svenska fackföreningarnas sida, men det är just vad som behövs. Klassamarbete under kapitalismens kris betyder bara att arbetare ger vika för kapitalisters krav. Det måste vara slut med det.
- Mobilisera brett mot Teslas strejkbryteri! Fortsätt utvidga sympatistrejkerna!
- För en stridbar arbetarrörelse!
- Länge leve arbetarklassens styrka – länge leve internationell solidaritet! Tillsammans kan vi segra!