Hamas och Israel: Allierade fiender

Israel beskriver sitt folkmord i Gaza som ett ”krig mot Hamas”, och kallar allt stöd för Palestina för “terroristsympatier”. Samtidigt har Israel gjort allt för att stärka terrorgruppens grepp om Gaza, som motvikt till de socialistiska och sekulära strömningarna i den Palestinska frihetskampen. Vem göder egentligen terrorismen?

Kommunisternas paroll ”Intifada till seger” har medvetet misstolkats av reaktionärer och reformister världen över. I Storbritannien har The Telegraph anklagat våra kamrater för att “uppmana till våld” på universiteten. I Schweiz har polis försökt stoppa våra studentdemonstrationer efter att flera tabloider varnat om “pro-Hamas möten” på universiteten. Även här i Sverige har våra kamrater på Lunds universitet anklagats för att uppmana till ”terrorvågor” i den lokala studenttidningen. 

Varje uppmaning till intifada likställs med stöd för Hamas attack den 7 oktober – vilket inte kunde ligga längre från sanningen. Intifadornas revolutionära och demokratiska traditioner av massprotester, bojkotter och strejker, har länge varit en nagel i ögat på den israeliska ockupationsmakten. Och just på grund av detta har Hamas länge åtnjutit ett indirekt politiskt och ekonomiskt stöd från Israel.  

“Motvikt till PLO och kommunister”

Hamas bildades mitt under den första intifadan 1988. De har dock har sina rötter i Muslimska brödraskapet, som redan på 1960-talet grundade föregångaren al Mujama. Israel öppnade dörren, gav lagligt erkännande till organisationen och tillät dem att fritt samla på sig kapital och fastigheter under 70- och 80-talen. Ett stort nätverk bestående av skolor, moskéer och Gazas universitet byggdes upp, och gav brödraskapet en stark ny bas. 

Mujamas växande materiella och politiska inflytande i Gaza förde dem oundvikligen i konflikt med den palestinska vänstern och PLO. Man stormade bland annat Röda halvmånens kontor (den muslimska motsvarigheten till Röda korset), attackerade biografer och barer, allt medan den israeliska militären stod och tittade på. Israels förföljelse av Fatah-medlemmar bidrog ytterligare till att stärka gruppen politiskt. “Vår största fiende var Fatah”, erkände Yitzhak Segev, israelisk militärguvernör i Gaza på 80-talet. Yassin från Hamas, menade han, var “fortfarande 100 procent fredligt”. 

1984 hittas en vapengömma i en av organisationens moskéer, och Yassin arresteras. Enligt David Hacham, israelisk militärexpert i Gaza, ska han i förhör sagt att vapnen skulle användas mot palestinska rivaler, inte Israel. Året därpå släpptes han, och Mujama och Israel fortsatte ha goda relationer under hela 80-talet. När sekulära Fatah-anhängare och islamistiska studenter drabbade samman vid Birzeit-universitetet på Västbanken 1986 gav israelisk militär klartecken till Mujama-anhängare att ansluta till de islamistiska studenterna. IDF-generalen Shalom Harari gav fri lejd med orden: “Om de vill bränna varandra, så låt dem gå”.

Militärguvernören Segev och Yassin byggde med tiden upp en nära vänskap, och Segev såg bland annat till att han fick vård i Israel. Enligt en rapport från amerikansk underrättelsetjänst ska generalen senare ha erkänt att han hjälpt finansiera “islamistiska rörelser som motvikt till PLO och kommunister”. 

Den första intifadan och PLO:s kapitulation

Den första intifadan slog ned som en jordbävning i Palestina. Hundratusentals palestinier gick ut på gatan, protesterade, strejkade, kastade stenar och bildade revolutionära kommittéer. Frihetskampen hade gått in i ett nytt stadie, vilket tog Mujama och det Muslimska brödraskapet på sängen. Brödraskapet hade länge motsatt sig våldsam kamp mot Israel. Men med en massrörelse på halsen förstod Mujama att hela deras politiska legitimitet och verksamhet i Gaza hängde på deras aktiva deltagande. Därför bildade man Hamas, för att genom väpnad kamp mot Israel säkra Mujamas intressen i Gaza. Ett år in i intifadan publicerar Hamas sina ökända, öppet antisemitiska stadgar, där målet att förinta staten Israel genom jihad förkunnas.

Trots detta höll Israel nära kontakt med det nybildade Hamas under intifadans första stadium. Mahmoud Zahar, en av Hamas grundare, träffade ofta Israels försvarsminister (och senare premiärminister) Yitzhak Rabin som en del av regelbundna förhandlingar mellan Israel och icke PLO-anslutna palestinier. Genom att ge politisk legitimitet till Hamas hoppades Israel minska stödet för Fatah men också för de revolutionära kommittéer som inledningsvis lett kampen. Tony Cordesman, Mellanösternanalytiker på Center for Strategic Studies, menade att Israel ”gav direkt stöd till Hamas — israelerna ville använda dem som motvikt till PLO”. En före detta CIA-agent lade till att stödet ”var ett direkt försök att dela och urvattna stödet för ett starkt, sekulärt PLO genom användandet av ett konkurrerande religiöst alternativ”. 

Intifadans tidiga ledare dukade en efter en under i den våldsamma repressionen, vilket öppnade upp för Arafat och PLO att ta över ledningen. De tusentals revolutionära kommittéer som bildats under intifadan absorberades in i PLO:s strukturer, och kvävde massornas deltagande i kampen. Arafat tystade ned rörelsens mest radikala krav, förespråkade en tvåstatslösning och erkände staten Israel. Nu, med intifadans revolutionära sprängkraft neutraliserad, såg Israel PLO i nytt ljus. Förhandlingar inleds och leder 1993 fram till Osloavtalet, där en palestinsk halv-stat garanterades i utbyte mot att PLO agerade som imperialisternas vakthund och lade en våt filt över varje kamputbrott.

Som de främsta motståndarna till Osloavtalet växer Hamas. Terrorism blir en allt viktigare del av deras verksamhet. Som svar på Hebronmassakern 1994 genomför man den första självmordsbombningen mot civila israeler. Israel byter fot, och lyfter allt mer fram hotet från Hamas i sin anti-palestinska propaganda. I och med blockaden av Gaza 2006 och skapandet av världens största utomhusfängelse, så läggs också den sista materiella grunden för terroristorganisationen att växa sig stark. 

Stöttar du Hamas, Netanyahu?

Israels taktiska relation till Mujama, Hamas och islamistiska element har undergått ständig förändring, men den underliggande strategin har alltid varit densamma. Regeringen i Israel använder hotet från Hamas för att diskreditera en framtida palestinsk stat, och genom att ge legitimitet till Hamasstyret i Gaza hoppas man köra in en kil mellan palestinierna där och de på Västbanken. I synnerhet har Netanyahu gett stöd till Hamas med ena handen och riktat svärdet mot dem med den andra. 

“Ända sedan sin första mandatperiod som premiärminister”, menar Yuval Diskin, före detta ledare för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet, har “en av huvudpersonerna bakom Hamas styrka varit Bibi Netanyahu”. Netanyahus taktik är att cyniskt använda Hamas för att söndra och härska i de palestinska områdena. Hamas är ett slagträ mot PLO i Västbanken, vilka tvåstatsivrare ser som den naturliga grundbulten i en framtida palestinsk stat, och som därför åtnjuter större internationell legitimitet. En av Netanyahus nära medarbetare, Gershon Hacohen, råkade erkänna detta i en intervju 2019. ”Vi behöver säga sanningen. Netanyahus strategi är att förhindra tvåstatslösningen, så han gör Hamas till sin närmsta partner. Utåt är Hamas en fiende, bakom kulisserna en allierad”.  På så sätt, förklarade Israels president Ehud Barak 2019, gör Hamas “det enklare […] att förklara för israeler att det inte finns någon att sätta sig ned och diskutera med”. 

Utöver att främja Hamas politiskt har Israel de senaste åren fortsatt främja dem ekonomiskt. Mellan 2012 och 2018 godkände Netanyahu överföringar till värde av en miljard dollar mellan kungafamiljen i Qatar (där Hamas har sin bas) och Hamas i Gaza. Nyligen kunde den israeliska tidningen Haaretz avslöja att Netanyahu, under ett möte med sitt parti Likud år 2019, sagt att “Den som vill hindra bildandet av en palestinsk stat måste stötta stärkandet av Hamas och överföra pengar till Hamas […] Detta är en del av vår strategi – att isolera palestinierna i Gaza från palestinierna på Västbanken.”

2020 briserade en politisk skandal i Israel när försvarsminister Avigdor Liberman avslöjade att Netanyahu hade skickat Yossi Cohen, chef för säkerhetstjänsten Mossad, tillsammans med Herzi Halevi, IDF:s Gaza-officer, till Doha för att be Qatar fortsätta ge stöd till Hamas. “Både Egypten och Qatar var upprörda över Hamas och planerade att klippa banden till dem. Men plötsligt dök Netanyahu upp som Hamas försvarare,” ska Libermann sagt. När foton året efter publicerades på portföljer med pengar till Hamas fick både Libermann och utbildningsminister Naftali Bennet gå. 

Det verkliga hotet

Historien summerades kanske bäst av Larry Johnson, före detta tjänsteman på amerikanska utrikesdepartementet med ansvar för terrorbekämpning. I en intervju ska han ha sagt att ”Israelerna är som någon som tänder eld på sitt hår och försöker släcka den med en hammare […] De gör mer för att uppvigla och upprätthålla terrorism än att tygla den”.

Propagandan om “hotet från Hamas” som nu kavlas ut tjänar ett tydligt syfte: att splittra och misskreditera det palestinska folkets kamp. Netanyahu och Israel har länge behandlat Hamas som en tillgång, inte ett hot. Vid avgörande tillfällen har man stärkt, snarare än försvaga dess inflytande. Relationen har gått igenom olika faser genom åren, men syftet från Israels håll har varit detsamma; att använda Hamas som slagträ mot de demokratiska, sekulära, socialistiska och kommunistiska elementen i den palestinska frihetskampen. 

Israel har gjort det tydligt att Intifadan är det verkliga hotet mot ockupationen. Och trots Israels alla försök att splittra och krossa den palestinska motståndsrörelsen har de palestinska massorna rest sig om och om igen. Ingen armé, ingen säkerhetstjänst, ingen ”Iron dome” kan stoppa masskampens, generalstrejkens och den internationella arbetarsolidaritetens väldiga makt. Därför säger vi: Intifada till seger!

John Gordon

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,128FöljareFölj
496FöljareFölj
0FöljareFölj
660PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna