Löneökningar gör dig fattigare, och eventuellt arbetslös. Med det argumentet försöker borgarklassen med LO-ledningens hjälp tvinga arbetare att gå med på stora reallönesänkningar – just nu runt fem procent, i LO-ledningens förslag.
Vi står just nu inför en avtalsrörelse där ungefär 450 avtal för drygt 2,2 miljoner arbetare ska omförhandlas inom det närmaste halvåret.
Inflationen börjar närma sig 10 procent (och är betydligt högre än så på de varor som arbetare konsumerar) bolåneräntorna fortsätter stiga, hyresvärdarna kräver 10-procentiga hyreshöjningar och samtidigt pekar allt på att vi är på väg in i en ny lågkonjunktur.
Reallönerna hade redan sjunkit med 6,2 procent i augusti. Alla krav under inflationen skulle innebära ytterligare stora reallönesänkningar. Reallönesänkning verkar också vara LO-ledningens mål, med tanke på kravet på 4,4 procent: en siffra som man antagligen dessutom landar långt under efter förhandlingarna. Det är inget annat än ett skambud.
I flera andra länder har fackförbunden gått ut i strejk mot arbetsgivarnas skamlösa försök att göra arbetare fattigare genom minimala löneökningar mitt under skenande inflation. Men i Sverige har de fackliga ledarna, hand i hand med arbetsgivarna, tvärtom stämt upp i en öronbedövande kör om att arbetarklassen måste acceptera stora reallönesänkningar.
Gång på gång har de fört fram det sekelgamla argumentet om lön-pris-spiralen. I korthet går det ut på idén att om arbetarna kräver löneökningar, så leder det bara till att kapitalisterna höjer priserna – så det man tjänar i lönekuvertet förlorar man på inflationen. Därför ska arbetarna inte kräva några löneökningar just nu, utan tvärtom få stora reallönesäkningar. Ingen borde förvånas över att borgarklassens representanter som Sven-Olov Daunfeldt eller Mattias Dahl på Svenskt Näringsliv för fram det här argumentet, men plågsamt nog upprepas det lika ofta från fackliga ledare:
”Om vi plockar ut löneökningar som innebär att företag blir tvungna att höja priserna ännu mer så kommer vi i slutändan tappa våra jobb” förklarade Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare i Arbetet.
”Kommunals medlemmar kan inte förvänta sig löneökningar som kompenserar för prisökningarna” förtydligade Johan Ingelskog, Kommunals avtalssekreterare i Kommunalarbetaren.
”Det är [till och med] farligt ur ett fackligt perspektiv att tänka för kortsiktigt och vi har aldrig jagat tillfälliga toppar i inflationen” sa Martin Linder, Unionens förbundsordförande, i Kollega.
Visions löneexpert Carl Eos skickar sin kommentar direkt till arbetarna: ”Tio procent högre lön nästa år? Glöm det.”
Det krävdes uppenbarligen en mindre lavin av artiklar, videoklipp och diagram för att försöka få arbetarna att förstå det enkla faktum att löneökningar självklart bara leder till att lönerna minskar! ”För feta löneökningar kan ge mindre smör på mackan” menade Unionens Facebookannons som riktades till deras medlemmar.
Och så vidare, och så vidare.
Det enda lilla problemet för LO-ledarna är att lön-pris spiralen är en lögn från början till slut. Vi har redan besvarat argumentet flera gånger, och Marx besvarade det för över 150 år sedan i Lön, pris och profit. Men vi kan sammanfatta de viktigaste argumenten igen:
- Kapitalisterna kan inte höja priserna hur som helst enligt sina egna subjektiva önskningar. Om de kunnat det hade de aldrig behövt oroa sig för löneökningar, för de hade bara kunnat höja priserna som kompensation. Priserna på varor bestäms i slutändan av varans värde som bestäms av den totala mängd arbetstid som i genomsnitt krävs i samhället för att producera varorna.
- Höjda löner leder, allt annat lika, bara till att vinsterna minskar, vilket är den verkliga anledningen till att borgarklassen är oroliga för löneökningar som kompenserar för inflationen. Reallönesänkningar leder däremot till högre vinster, vilket är precis det vi ser just nu.
Enligt en ny rapport från Konjunkturinstitutet plockar företagen just nu ut en historiskt stor andel i vinst från sina intäkter jämfört med vad man betalar ut i löner. Detta erkänns till och med av representanter för borgarklassen. Finansanalytikern Peter Malmqvist sa till Ekonomiekot att han aldrig ”upplevt en svårare situation inför en lönerörelse” (läs: svårare att hålla tillbaka lönekraven) och kallade de nuvarande vinstökningarna för ”extrema”.
Det är ingen slump att vi sett denna våg av propaganda mot reallöneökningar från den borgerliga och fackliga pressen. Det är tydligt att både kapitalisterna och fackföreningsledarna oroar sig över att de denna gång kanske inte lyckas hålla tillbaka arbetarnas krav. Och de vet också vilken oerhörd styrka som finns i den svenska fackföreningsrörelsen, om den väl tar strid. Som Irene Wennemo, generaldirektören för Medlingsinstitutet, uttryckte det i Ekonomiekot: ”Det är ju så att vissa LO-förbund har ju en stor konfliktstyrka. De kan liksom stoppa Sverige och stoppa viktiga industrier snabbt.”
LO-ledningen har länge hållit tillbaka klasskampen i Sverige och vägrat använda den ofantliga styrka som den svenska arbetarklassen har för att ”stoppa Sverige”, i Wennemos ord. Men ju mer man hållit tillbaka kampen, desto mer har ilskan växt under ytan som förr eller senare måste komma till uttryck på något sätt och nu ser vi hur det börjar pysa:
”Det slog hårt mot moralen när det kom ut att vårt fackförbund IF Metall endast kräver 4,4 procent i lönehöjningar nästa år. Och att de tydligt slog fast att vi inte kommer att kompenseras för inflationen. Att vi ska förvänta oss reallönesänkningar … Folk här är förbannade för att vår egen fackförening IF Metall argumenterar som arbetsgivare … Vi kan inte sitta tysta och tacka och ta emot ett sådant svek”, sa Waldemar Tapojärvi, gruvarbetare i Kiruna, till DN.
Därför har gruvarbetarna på LKAB:s arbetsplatser i Kiruna och Malmberget nyligen haft fackliga medlemsmöten och gemensamt röstat igenom krav på 20 procents löneökning. I Svappavaara har man röstat igenom 10 procents löneökning och i Bolidens gruva i Aitik utanför Gällivare blir kravet 15 procent.
Så här beskriver Jari Söyrinkis, gruvarbetare i Kiruna, själv ett av mötena:
”Jag gick på fackmöte. Det var länge sen sist. Jag har svårt att se vad det ger för jag vet hur uppknutna de är. Jag tror att vi behöver återuppfinna arbetarrörelsen underifrån.
Men jag gick på fackmöte och jag ångrar det inte.
…Den ställda motionen från en 24-årig lastare under jord krävde 20 procents löneökning i ett årslångt krisavtal. Krisavtal? Är inte det uppsägningar och nedskärningar? Inte denna gång. Det är vår kris, arbetarnas kris, som ska bekämpas. Vi ska försvara oss. Vi behöver lyfta ”märket” för vårdpersonalen, kassabiträdena, städarna – vi måste slåss tillsammans. Gruvarbetarna ska inte utnyttjas som lönesänkare.
Ungdomarna sa: varför ska alla priser stiga godtyckligt utom priset på arbetskraften, lönen för vårt arbete? Maten måste betalas. Elbolagen är knappast blyga med faktureringen. Avgifter höjs överallt. Hur ska vi ha råd? Motionen antogs enhälligt.
Jag gick på fackmöte och fick höra en stor grupp säga JA! tillsammans. Ett klassiskt ögonblick, en framtida filmscen. Röster som var ljusa, mörka, knarriga och vassa: JA! Och nu har samtliga stora gruvklubbar i Malmfälten haft sina medlemsmöten. Alla har de revolterat mot IF Metalls lönekrav på 4,4 procent; alla kräver de kompensation för prisökningarna. Alla känner: vi tar det nu!”
Ända sedan krisen på 1970-talet har det varit arbetarklassen som fått betala för kapitalismens kriser: med allt lägre löneökningar, försämringar och nedskärningar. Och ju hårdare kraven ställts från kapitalisterna desto mer ovilliga har de fackliga ledarna varit att bjuda motstånd. Den inskränkta strejkrätten, försämringen av LAS, utbredningen av bemanningsföretag som systematiskt dumpar lönerna: allt har man låtit ske utan att ens försöka organisera ett motstånd. Nu försöker LO-ledningen ännu en gång övertyga arbetarklassen om att det är de som ska betala för kapitalismens kris!
Det är dags att visa dem att denna gång ska de inte lyckas! Om gruvarbetarna går från ord till handling kommer de att visa vägen framåt för resten av arbetarklassen. För att inte strypas av inflationen måste man bryta samordningen i LO, gå ut i strejk och få med sig så många yrkesgrupper som möjligt.
En enda strejk kan vara det som bryter dödläget och inspirerar fler att följa efter, precis som den stora gruvstrejken 1969 som följdes av ett årtionde av vilda strejker och radikalisering. Ett drygt årtionde senare förklarade deltagaren Elof Luspa betydelsen som den hade:
”1969 var ett avgörande år för den socialdemokratiska parlamentarismen. Dom skulle upplysa hela Europas arbetarklass om att i Sverige har vi ett absolut vattentätt system där problemen löses i samförstånd, utan strejker. Gruvarbetarna gick i strejk och blåste bort det svenska undret.”
Klassamarbetet göder kapitalisterna, kosta vad det kosta vill för arbetarna. Det är dags att rensa ut samförståndsandan ur arbetarrörelsen! Det är dags att gå tillbaka till de kamptraditioner som den svenska arbetarklassen hade under 1900-talets början. Det är dags att återuppliva klasskampen och kampen för socialismen.
- Löneökningar över inflationen!
- Klass mot klass: ut med samförståndet!
- Låt kapitalisterna betala sin egen kris – avskaffa kapitalismen!