Den 9 juli 2013 var det hundra år sedan Ted Grant föddes. Ted Grant grundade den Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) och spelade under hela sitt liv en viktig roll i byggandet av marxismens styrkor. Rob Sewell, redaktör för de brittiska marxisternas tidning Socialist Appeal, skriver i denna artikel om Ted Grants livsgärning och hans betydelse för dagens marxister.
För dem som kände Ted Grant, var han en politisk gigant. Han levde och andades marxismens idéer och var den utan tvekan viktigaste marxistiska teoretikern efter Trotskijs död. Detta kan ses i djupet i hans skrifter under 70 år som politiskt verksam, varav det mesta finns tillgängligt på tedgrant.org.
Ted Grant blev känd för en bredare publik på 1970- och 1980- talet, när Militant-tendensen växte sig till att få en framträdande roll i Storbritannien. Ted grundade tidningen Militant 1964. Det var en liten fyrsidig svartvit månadsutgåva och den drevs utan kontor eller heltidspersonal. Men redan 1972 hade den börjat komma ut med fyra sidor varje vecka, och i mitten av 1980-talet hade Militant-tendensen blivit ett välkänt namn.
På sin storhetstid hade Militant tusentals sympatisörer, 200 heltidsanställda, nationella och regionala lokaler, tre riksdagsledamöter, kontroll över Labourpartiets ungdomsförbund, samt en allt större betydelse i det fackliga och i arbetarrörelsen. Detta utgjorde det mest framgångsrika arbete som någon trotskistisk grupp gjort sedan Trotskijs vänsteroppositions dagar. Utan Ted Grants idéer och inflytande skulle inget av detta ha varit möjligt.
Fjärde Internationalen
Ted var ursprungligen från Sydafrika, men tillbringade större delen av sitt liv i Storbritannien. Han anlände i slutet av 1934 i jakt på en ny politisk arena, efter att ha varit involverad i grundandet av vänsteroppositionen i Johannesburg. På Trotskijs råd gick han med i ILP och senare Labourpartiet. Men med det politiska stiltjet och Labourpartiets stagnation under kriget, blev Ted avgörande för att upprätta Workers’ International League och senare Revolutionary Communist Party.
Det var under denna period Ted växte till att bli rörelsens viktigaste teoretiker. Ledarna för den fjärde internationalen efter Trotskijs död, såsom James Cannon, Pierre Frank och Ernest Mandel, visade sig oförmögna att förstå den nya situationen och gjorde misstag efter misstag. De upprepade bara likt papegojor vad Trotskij hade sagt före kriget, trots att situationen förändrats radikalt. Det var en uppgång i ekonomin efter kriget, men de förnekade att det var någon uppgång. I stället pratade de om omedelbar lågkonjunktur och revolution.
Det var Ted som förklarade att kapitalismen hade stabiliserats (tillfälligt) och, tvärtom, gick mot en högkonjunktur. I själva verket visade sig högkonjunkturen leda till 25 år av ekonomiskt uppsving, vilket var långt mer än någon kunnat förutse. Skälen för uppgången gavs av Ted i Kommer det en nedgång?, samtidigt som ledarna för den ”Fjärde” i praktiken kapitulerade för keynesianismen.
Ted var den första som förstod stalinismens seger i Östeuropa och Kina, där kapitalismen störtades. Stalinisterna hade infört en nationaliserad planekonomi, men på samma byråkratiska grund som i Sovjetunionen. Medan Ted korrekt identifierade dessa regimer som deformerade arbetarstater eller former av proletärt bonapartistiska, kunde ledarna för den så kallade Fjärde Internationalens bara se kapitalism och statskapitalism. Så småningom svängde de våldsamt i motsatt riktning och gick så långt som att beskriva Titos Jugoslavien som en ”hälsosam arbetarstat.” De gjorde misstag efter misstag. I själva verket hade Trotskij sått draktänder men skördat loppor.
Det enda undantaget var Ted Grant, som förstod den nya situationen och kunde omorientera den brittiska organisationen politiskt. När den Fjärde internationalens ledares åsikter hade motbevisats i en rad viktiga frågor, vägrade de medge sina misstag och tog istället en illvillig hämnd på Ted genom att systematiskt undergräva den brittiska sektionen, vilket så småningom ledde till dess förstörelse. Personfrågor och prestige kan spela en oerhört skadlig roll.
I början av 1950-talet stod Ted kvar med en liten grupp som han lyckats rädda från Revolutionary Communist Partys kollaps. Dessa var särskilt svåra år, där varje smärtsam centimeter framåt var förenad med svårigheter. Objektivt sett blomstrade kapitalismen och efterkrigstidens Labourregering levererade stora reformer och genomförde nationaliseringar. Stalinismen stärktes i Östeuropa och Kina.
Som ett resultat av detta blev den genuina marxismens styrkor reducerade till en liten handfull som var tvungna att simma motströms. Även om Marx, Engels, Lenin och Trotskij hade varit i livet vid denna tid, skulle det inte ha inneburit någon grundläggande skillnad. Trots detta höll Ted saker samman och förberedde för en framtida ändring i den objektiva situationen. Uppgiften var att vinna några få och utbilda dem i marxismens grundläggande idéer.
Det var inte förrän 1964 med grundandet av Militant, som saker och ting började förändras. Vi var medlemmar i Young Socialists sedan dess bildande 1960, men vi var väldigt få och det fanns större konkurrenter, såsom ultravänsteristiska Socialist Labour League (SLL) och International Socialists, att brottas med. Detta skapade stora problem för oss, särskilt på grund av SLL:s ultravänsteristiska upptåg, som till slut ledde till att man stängde ner Young Socialists.
Detta var under Wilsons Labour-regering och de stora studentprotesterna mot Vietnamkriget. Strax efter att SLL lämnat Labour, följde de andra sekterna efter, och kungjorde att Labour inte längre var ett arbetarparti. Men vi stannade och deltog i det nyligen etablerade ungdomsförbundet, Labour Party Young Socialists, LPYS.
Militants uppgång
Situationen ändrades igen 1970 med valet av en Tory-regering ledd av Ted Heath. Vid det här laget hade vi byggt upp vårt stöd och vi hade planer på att köpa en tryckpress, anställa folk på heltid och ge ut Militant varannan vecka. Vi hade en majoritet i LPYS, och genom organisationen vände vi oss utåt mot arbetare och ungdomar. På kort tid hade den industriella situationen förändrats dramatiskt, med utbredda strejker och demonstrationer mot regeringen.
Fackföreningarna, som hade varit i högerns klor, hade tagit ett steg till vänster, speciellt på grund av Jack Jones och Hugh Scanlons segrar.
Vi var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Ted hade alltid skolat oss i perspektiv och massorganisationernas betydelse. När arbetarna rör sig politiskt, vänder de sig alltid mot sina massorganisationer. Sekterna letar däremot alltid efter genvägar, vilket leder dem från det ena äventyret till det andra. Självklart betyder det inte att man ska ha en fetisch för massorganisationerna. ”Under de senaste 70 åren”, förklarade Ted, ”har Labourpartiet gett kapitalismen en enorm stabilitet.” Men detta skulle, trots allt, förändras under händelsernas gång.
Vår uppgift var att etablera en marxistisk tendens inom massorganisationerna och inte att separera oss från arbetarklassens rörelse.
Ett viktigt komplement till detta var utvecklingen av marxistiska kadrer och betydelsen av den marxistiska teorin. Ted stod alltid fast vid detta och uppmanade oss att skaffa en grund i de marxistiska klassikerna. Han rådde oss alla att läsa och studera skrifterna av marxismens stora lärare: Marx, Engels, Lenin och Trotskij. Utöver detta tillade Ted alltid behovet av att läsa om allt material vi hade producerat under den föregående perioden, som också tjänade till att berika marxismens idéer. ”Vi måste ge kamraterna en grund i dem”, förklarade han. ”Teori måste fördjupas, utvecklas och utvidgas i varje stadium. Vår uppgift är inte bara att upprepa idéer.” Detta tillvägagångssätt gav oss tendensens hälsosamma teoretiska grund.
”Den som har ungdomen har framtiden”
Ted betonade också vikten av ungdomar. Han förklarade att de skulle utgöra den verkliga motorn i alla revolutionära tendenser. ”Den som har ungdomen”, för att citera Lenin, ”har framtiden”. Genom ungdomar, som har blivit utbildade i marxismen, kan vi gå vidare och vinna de äldre arbetarna i arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen. Det var hela vår erfarenhet med LPYS.
”Vår tendens är gammal,” förklarade Ted, ”i den meningen att det är en fortsättning på de idéer Marx, Engels, Lenin och Trotskij hade. Det är också en ung tendens vad gäller dess sammansättning.”
På detta sätt var det möjligt för oss att politiskt vinna andra stöd från andra delar av arbetarrörelsen. Vår uppgift var enkel: ”Att medvetandegöra arbetarklassen om dess omedvetna önskningar, känslor och stämningar för att tillgodogöra sig våra idéer”, förklarade Ted.
Det vi åstadkom, under Ted Grants ledning, var att knyta an de genuina marxistiska idéerna till arbetarklassens verkliga rörelse. Detta var något som ingen av de femtielva olika sekterna någonsin kunde göra.
Ted talade vid varje möte som vi höll för Militants läsare vid de nationella konferenserna i LPYS. Från att ha hållit möten med några dussin deltagare, höll vi, efterhand som YS växte, ”perifera” möten med över 2000 deltagare. Ted brukade ta av sig jackan och rulla upp ärmarna, placera en bunt papper på bordet och prata i en timme om program och perspektiv.
Dessa tal beskrev kapitalismens kris i Storbritannien och världen, tog upp de borgerligas argument, sedan högern, och sedan vänsterreformisterna. Med hjälp av fakta, siffror och förklaringar, visade han hur den marxistiska lösningen för arbetarklassen skiljde ut sig. Det var mästerliga uppträdanden, vilka, som avsett, tjänade till att höja den politiska nivån hos den unga publiken.
Efteråt, i baren, omringades Ted av ungdomar som ställde alla möjliga slags frågor, inklusive om filosofi och vetenskap, och han besvarade allihopa skickligt. Han var mycket tillmötesgående och njöt av diskussionerna med unga kamrater. Han hade insett att den äldre generationen till stor del hade blivit brända och mer skeptiska till den socialistiska revolutionen, vilket gjorde det nödvändigt att skola en ny generation av framtida ledare.
Ted var extremt påläst, inte bara i marxismen, utan i en rad olika ämnen. Han slukade Financial Times och andra tidningar, som han menade utgjorde undersökningsmaterialet för den samtida historiematerialismen.
Stalinismens kollaps
Som den viktigaste teoretikern i vår rörelse, skrev Ted alla perspektivdokument som låg till grund för diskussionerna vid nationella och internationella konferenser. ”Marxismens dialektiska metod måste användas”, sade han. Han skrev dokument som analyserade den koloniala revolutionen, den spanska revolutionen, den portugisiska revolutionen, den nationella frågan, och andra ämnen.
Stalinismens kollaps genom kapitalistisk kontrarevolution var ett stort bakslag. De som karakteriserat Sovjet som ”statskapitalism”, till exempel Socialist Worker’s Party (SWP) i Storbritannien, kunde ironiskt nog inte beskriva kollapsen som ett steg tillbaka, utan bara ett ”steg åt sidan”!
”Beslutet att återställa den privata äganderätten tog dessa damer och herrar på sängen” skrev Ted. ”Vad kan de erbjuda för alternativ till avförstatligandet av industrin och avskaffandet av planekonomin? Detta är inte bara en teoretisk fråga, utan en som är livsviktig i den ryska arbetarklassens intresse.” Tony Cliff, grundaren av och ledaren för SWP, tyckte att ”privatiseringen var en irrelevant fråga.”
”Om förstatligandet är ’irrelevant’ och det som hänt i Ryssland bara är ett ’steg åt sidan’ – varför skulle man då vara motståndare till det? Visst skulle det väl då vara likgiltigt, huruvida den trevligaste bourgeoisien tar över från statskapitalismen?” Detta är anledningen till att SWP kom att stödja de amerikanskt stödda fundamentalisterna i Afghanistan och studenterna som krävde kapitalistisk restaurering i Ungern. Vad som än var på modet stödde de. Mer nyligen, gav de sitt stöd till den mörka reaktionens islamistiska styrkor i Egypten, som de ansåg vara ”antiimperialistiska” förkämpar! Ted Grant gick vidare till att citera Trotskij: ”De som inte kan försvara gamla positioner kommer aldrig erövra nya.”
En känsla för proportioner och ett sinne för humor
Ted Grant förklarade att vi alltid behöver en känsla för proportioner och ett sinne för humor i vårt vardagliga arbete. Vi får inte övergå till hysteri utan istället ha en vänlig inställning, även mot våra motståndare inom arbetarrörelsen. Det var våra idéers kraft som var nyckeln. Den kapitalistiska pressen, liksom reformisterna, försökte alltid framställa oss som hotfulla, men det var aldrig Teds metod. De försökte använda sig av smutskastning eftersom de inte kunde besvara oss politiskt.
Vårt ihållande arbete i Labourpartiet hade försett oss med en hel rad stödpunkter i olika delar av landet, särskilt i Liverpool. Det var där, under den allmänna vänstersvängen, som vi kunde binda stadens Labourgrupp [ung. kommunfullmäktigegrupp, ö.a.] till ett program mot nedskärningar och räntehöjningar, för att ge fler arbetstillfällen, välfärd och prisvärda bostäder.
När Labour valdes i Liverpool 1983, innebar det en direkt kollision med Thatcherregeringen. I denna kamp, ingick vi en enhetsfront med omkring 30 andra kommunfullmäktigen kontrollerade av Labour, men en efter en skalades de bort och kapitulerade till dess att endast Liverpool återstod.
Våra framgångar i Liverpool spädde på häxjakten mot Militant. Ted och resten av redaktionen uteslöts ur Labourpartiet 1982. Nu intensifierade de attacken. Men Militant svarade med stora offentliga möten, som lockade tusentals över hela landet.
Militant-tendensen växte med stormsteg. Vi blev ett känt namn, då Militant-storyn fanns överallt i tidningarna och på TV. Från att vara den minsta vänstergruppen blev vi den största. Detta var tack vare Ted Grants ideér, metoder och hans ackumulerade erfarenhet. Från att ha hållit offentliga möten i sidorum till pubar, kunde vi nu hålla nationella Militant-massmöten med tusentals deltagare på Royal Albert Hall och Alexandra Palace.
Vi hade utvecklat en betydande position inom det fackliga arbetet med organisationen BLOC (Broad Left Organizing Committee). BLOC höll fackliga konferenser med tusentals under 1980-talet. Under gruvstrejken 1984-1985, rekryterade vi ungefär 500 gruvarbetare, vilket återspeglade vårt växande inflytande.
Omvalet av Thatcher 1987 blev en vändpunkt. I valet ledde Kinnock Labourpartiet till förlust, medan marxisten Pat Wall blev vald och Terry Fields och Dave Nellist omvaldes med en ökad majoritet. Det visade i praktiken vilken attraktionskraft en djärv socialistisk politik har. Efter Pats tragiska död, hindrade inte dessa framgångar uteslutningen av Terry och Dave i Kinnocks försök att slänga ut Militant från partiet. Samma öde drabbade Liverpools ledande kamrater, som drevs ut med påhittade skäl.
Thatcher-regeringen gick vidare med Poll Tax 1989, först i Skottland och sedan i resten av landet. Redan 1986, när skatten första gången kom upp, hade Ted tagit upp idén om en masskampanj för att vägra betala. Med tanke på situationen, satte vi in våra styrkor till att utveckla och leda kampanjen. Så småningom, med 14 miljoner som vägrade betala, tvingades Thatcher avgå, och den hatade skatten upphävdes.
Under hela 1980-talet hade det skett en kraftig högersväng inom Labourpartiet och fackföreningarna, vilket skapade svårigheter för oss. ”Bra generaler vet när man ska dra sig tillbaka”, förklarade Ted, ”dåliga kan förvandla en reträtt till upplösning”. Detta är vad som till sist hände med majoriteten av Militants ledarskap, ledda av Peter Taaffe, som lät våra framgångar stiga sig åt huvudet.
En genväg över ett stup
Trots Teds och en grupp andra kamraters protester, beslöt ledningen att ställa upp en kandidat mot Labourpartiet i Walton, Liverpool, efter Eric Heffers död. Detta visade sig vara en katastrof.
Detta följdes av lanseringen av en ”ny vändning” i Skottland, där tendensen skulle bryta från Labourpartiet och lansera sig som ett nytt parti. Detta var tänkt att förhindra uppkomsten av skotsk nationalism! Ted beskrev detta som en ”genväg över ett stup”.
Händelserna därefter har bevisat att han hade rätt, särskilt i och med förstörelsen av det skotska socialistpartiet och Militants fall.
Våra ansträngningar att motsätta oss denna ultravänsterism ledde till att vi uteslöts ur Militant, som snart döpte om sig själva till Socialist Party of England and Wales. De avfärdade Labourpartiet som ett borgerligt parti som fackförbunden borde ta avstånd ifrån – exakt samma politik som Tony Blair förde! Nästan allt Ted hade lärt ut kastades överbord i sökandet efter en genväg till framgång, som inte existerade.
Med andra ord slutade det med att de förstörde Militant, vilket Ted hade förutsett skulle bli deras öde. Våra en gång kraftfulla baser i Liverpool och Skottland krossades.
De gjorde sig själva till en organisation av aktivister som hoppar från en kampanj till nästa. Studierna i teori övergavs och den politiska nivån rasade. Detta resulterade i att medlemmar lämnade lika snabbt som de gick med. Hela deras tillvägagångssätt slutade i en blandning av rå opportunism och sekterism.
Den röda tråden
Ted avskräcktes inte och gick vidare med att grunda Socialist Appeal och Internationella Marxistiska Tendensen, som tjänade till att rädda de verkliga traditionerna, programmet och metoderna från det förflutna. Det var viktigt att fortsätta marxismens genuina traditioner – den röda tråden.
Ted Grant hjälpte oss att förbereda för de kommande revolutionära händelserna. Uppenbarligen finns det ingen väg ut på grundval av kapitalismen. ”Den härskande klassen ser på framtiden med rädsla och pessimism”, förklarade Ted vid många tillfällen.
”Nu har Mandel fört fram idén om en Kondratievcykel!” utbrast Ted. ”Igår sa de att det inte skulle komma någon svacka. Men det vi har nu är inte en cyklisk kris utan en organisk kris för det kapitalistiska systemet. Det är inte en kris som beror på cykler, utan på produktivkrafternas motsättning med nationalstaten och det privata ägandet.”
Reformister, även vänsterreformister, har mycket kort minne. ”Marxismen är arbetarklassens minne … Reformismens väg innebär katastrof .” Det finns ingen medelväg. Kapitalismen kan inte räddas utan måste störtas.
”Den ekonomiska grunden för samhället är alltid avgörande. Mentala idéer släpar efter, men inte för alltid. I slutändan måste politiken komma i samklang med ekonomin, ” förklarade Ted. Det är därför han alltid betonade att det var ”händelser, händelser, händelser”, som var nödvändiga för att ändra arbetarklassens syn.
Han varnade dock för att vägen framåt var lång, med tanke på krisen i ledarskapet. ”Vi är involverade i ett långt krig. Det kommer komma oundvikliga nederlag och segrar.” Men utsikterna innebar en utdragen dödskamp för systemet. Det skulle finnas många möjligheter att förändra samhället.
Den största ekonomiska krisen i kapitalismens historia är i dag en återupprättelse för marxismens och Ted Grants idéer. Vi måste förbereda oss för framtiden: epoken av revolution och kontrarevolution på världsskala. Det har aldrig varit en så instabil period tidigare i historien. Men vi får inte låta tillfälligheter för in oss på sidospår, utan ”måste se till det grundläggande”, som Ted alltid framhöll.
De objektiva förutsättningarna för revolutionen mognar överallt. Men, den kris mänskligheten står inför är krisen i ledarskapet. De gamla organisationerna har blivit ett enormt hinder som arbetarna måste övervinna. ”Den subjektiva faktorn är den viktigaste faktorn i historien,” förklarade Ted. Den viktigaste uppgiften är att skola och träna marxismens styrkor, så att de kan spela en avgörande roll när det är dags.
Denna månad [juli 2013, övers. anm.] markerar hundraårsminnet av Ted Grants födelse. Vi kommer uppmärksamma det på ett sätt som Ted skulle ha velat: genom ett förnyat engagemang för att bygga marxismens styrkor i Storbritannien och internationellt.
Som Alan Woods skrev i sin senaste biografi om Ted: ”När Aristoteles talade om filosofen Anaxagoras liknade han honom vid ’en nykter människa bland en skara fyllbultar’.” Man skulle kunna säga samma sak om Ted Grant. Det fanns ingen som honom när han levde, och ingen kan ersätta honom nu är han borta.”
Men i Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) finns det många erfarna kadrer som har tagit till sig hans idéer och metoder, och är fullt utrustade för att genomföra dem i praktiken. På denna grund kommer vi bygga och befästa våra styrkor och bereda marken för framväxten av en marxistisk masstendens, som kan leda arbetarklassen till makten och upprätta socialismen i Storbritannien och internationellt.
Översättning från engelska av Petra Edlund.
Original: Ted Grant: The unbroken thread of Marxism
Ordförklaringar
Kondratievcykel – Den mekaniska och felaktiga uppfattningen att att ekonomin går i periodiska cykler om 45-60 år. Trotskij var en häftig motståndare till dem, men Ernest Mandel försökte återlansera dem, och beskrev dem som ”långa vågor”. För ett utförligt svar på detta, se Alan Woods artikel Marxism and the Theory of ”Long Waves”.