Den revolutionära process som började med de arabiska revolutionerna har nu börjat märkas också här i Sverige. Låt oss summera händelserna det senaste 7-8 månaderna: massdemonstrationer mot fascistattackerna i Stockholm (minst 16 000) och i Malmö (över 10 000); stor uppslutning för att vända ryggen mot Sverigedemokraterna (i över 20 städer); stor ledning för de rödgröna i opinionen, till vilken vi kan addera stödet för socialliberala Fi; och nu senast, slutligen, strejken vid Öresundstågen. Men en svala gör ingen vår. Det vi ser är ännu bara de första tecknen.
Särskilt viktig är tågstrejken, som är en av de mest framgångsrika fackliga striderna på länge i Sverige. Veolia sparkade 250 heltidsanställda efter att de vunnit upphandlingen om driften av Öresundstågen, i syfte att erbjuda dem återanställning på deltid. Detta är naturligtvis en hård attack, som slår mot själva kärnan i anställningstryggheten. Det är helt naturligt att svara med strejk.
Men mycket tyder på att strejken inte hade blivit av om den inte pressats fram underifrån, via Öresundstågsbloggen. Tågarbetarna tog sin så kallade ledning i örat och drog den bakom sig, ut i strejk. SEKO-ledningen svarade med att lägga ned strejken och acceptera en ”kompromiss”, i sista stund innan midsommarhelgen, precis när det skulle bli allvar genom att man skulle ta ut SL-pendeln i Stockholm. Strejken hade enormt stöd – endast sju procent stod på Veolias sida, men ändå valde SEKO-ledningen att ge upp innan man ens vunnit tillbaka heltidsanställningen för de 250 varslade. Tänkande människor kommer ställa sig frågan: Kan vi inte förvänta oss mer?
Vi tycker definitivt att vi kan det. Det måste vara slut påatt fackledningen sitter bakom lykta dörrar och gör kompromisser med borgarklassen, så att de berörda arbetarna inte får vara med och fatta besluten. Arbetarna måste få full insyn och direkt fatta beslut om ett förslag till avtal ska godtas. Sådana beslut måste fattas i särskilda medlemsomröstningar. Resultaten ska därefter redovisas och utvärderas ordentligt inför alla berörda arbetare och inför hela arbetarrörelsen.
För de här striderna angår oss alla. Otryggheten har ökat enormt, med allt från bemanningsföretag och deltidsanställningar till timanställningar och allmän visstidsanställning, som den borgerliga regeringen infört. Dessa är kapitalisternas verktyg. De tvingar människor att underdånigt stå ”med mössan i hand” som det heter i gammalt språkbruk. Man tog av sig mössan när man mötte fint folk. Idag är många rädda för att uttala sig när chefen är i krokarna. Denna rädsla spiller över in i fikarummen.
Tågstrejken är på alla sätt viktig och inspirerande, men den är bara ett av de första tecknen på vad som komma skall. Vi marxister är väldigt få, men där möjligheten ges kommer vi gå i första ledet i varje strid. Ingen förbättring är för liten för arbetarklassen. Kampen är en skola för framtida revolutionära strider.
Facket måste slå tillbaka mot borgarklassens attacker. Vi som arbetar ihop alla rikedomar ska inte behöva vara rädda för att yttra vår åsikt eller organisera oss. Men detta kräver att rädslan för att bli av med jobbet –– att exempelvis inte bli inringd, eller inte få vikariatet förlängt – upphör. Det kräver att vi inte ska behöva konkurrera om någonting så grundläggande som att få jobba. Ett arbete är ingenting vi ska behöva vara tacksamma över, eller behöva visa de eviga ”framfötterna” för att få. Ett anständigt samhälle ger människor som vill och kan ett arbete. Men kapitalismen är inget anständigt samhälle.
Det här systemet är i kris och håller miljontals människor i påtvingad sysslolöshet. I EU är det minst 26 miljoner. Folk står utan bostäder samtidigt som det finns arbetslösa byggnadsarbetare. Samtidigt finns det ett fåtal kapitalister i toppen som lever i överflöd. Några av dessa kapitalister äger Veolia, som med sina attacker försökte krama ännu några droppar mervärde från arbetarna vid Öresundstågen.
Vi kommer därför aldrig tröttna på att förklara att den enda långsiktiga lösningen på de problem som arbetare och ungdomar står inför är socialism. Det finns ingen genväg runt att ta makten över ekonomins huvudpunkter – bankerna och monopolen, i synnerhet gruvorna i Sverige. Enbart när folkets arbetande majoritet har makten att fatta besluten kan vi garantera alla människor arbete, bostad, utbildning och ett vettigt liv.