Efter drygt en månads strejk slöt ledningen för Brandmännens riksförbund (BRF) till slut ett avtal med SKL/Pacta. Men många medlemmar känner sig förda bakom ljuset och arga. Samtidigt slår ledningen sig för bröstet över ett ”lyckat avtal” och beskriver det hela som en seger.
Avtalets stora förtjänst är en löneökning för deltidares beredskapstjänst på 8,9 procent, vilket är en ökning på 328 kr/beredskapsvecka. Men ledningen gav samtidigt upp vinsten som man gjort i det förra avtalet, att varje påbörjad arbetstimme skulle räknas som en hel arbetstimme vid inkallning på larm. Istället räknas nu endast varje påbörjad första timme på ett larm som hel timme, och därutöver får man betalt per arbetad minut. I verkligheten innebär detta en lönesänkning för majoriteten av landets deltidare.
Som deltidare går man med en personsökare dygnet runt under sin beredskapsvecka där man när som helst kan bli inkallad på larm. För varje beredskapsvecka har man en fast ersättning, men om man blir inkallad får man extra ersättning för det. Det är olika från station till station, men en beredskapsvecka i månaden är normalt.
För deltidare som blivit inkallad på larm i 1 timme och 25 minuter skulle man i det tidigare avtalet fått 395 kr i ersättning, men nu får man istället 304 kr. Det motsvarar alltså en sänkning på 91 kr. Om man får tre liknande larm på en beredskapsvecka, så innebär det att löneökningen på 328 kr/vecka har försvunnit.
Ledningen skyller ifrån sig genom att beskriva det som ett pågående arbete, där de nu tillsatt olika arbetsgrupper tillsammans med SKL/Pacta. Men vad säger att SKL/Pacta skulle vilja ge bättre villkor bara för att man sitter i arbetsgrupper med dem? Detta är i själva verket ett klassiskt knep från arbetsgivarnas och fackledningarnas sida. De tillsätter arbetsgrupper för att ”undersöka” frågor som arbetsgivarna inte vill ändra på och fackledningarna inte vill ta strid om. BRF:s ledning har i praktiken försökt sopa konflikten under mattan där den lilla medierapportering som har varit har fokuserat på att allmänheten inte kommer påverkas av strejken.
Trots ledningens svaga agerande även under strejken, fick den ett stort gensvar bland alla brandmän, eftersom det sågs som ett sätt att slå tillbaka. Under strejkens sex veckor ökade medlemsantalet i förbundet med 800 personer. Men istället för att ta kampen vidare, exempelvis genom en uppmaning till sympatistrejk inom andra verksamheter och vidare mobiliseringar, skrev ledningen på ett avtal som i realiteten innebär en lönesänkning för majoriteten av Sveriges deltidare.
Om ledningen inte klarar av att agera som en verklig ledning för arbetarnas kamp, så måste den bli utbytt. Detta måste bli nästa kamp för brandmännen, för ett stridbart fackförbund, mot det nya avtalet och mot arbetsgivarnas attacker.