1970-talet var ett avgörande årtionde såväl för borgarklassen som för arbetarrörelsen. Årtiondet inleddes med den stora gruvstrejken i malmfälten och som följdes av en våg av ”vilda” strejker. Denna nya arbetarradikalism fortsatte att prägla hela årtiondet och kulminerade i den så kallade storkonflikten i maj 1980. Men mitten av 70-talet såg också ett slut på det långa kapitalistiska efterkrigsuppsvinget med den första samfällda internationella krisen 1974–75. Men inte minst innebar denna kapitalistiska kris även en kris för reformismen, som inte längre kunde ge reformer. Just storkonflikten 1980, som var ett nederlag för borgarklassen, blev paradoxalt nog också inledningen till socialdemokratins sväng högerut. Det medförde samtidigt att borgarklassen kunde börja återta initiativet och ta revansch för sitt nesliga nederlag.
Storkonflikten, som ägde rum den 2–11 maj 1980, omfattade närmare 850 000 LO- och TCO-medlemmar, mer än fyra femtedelar av dem lockoutade av SAF (i dag Svenskt Näringsliv) eller av de offentliga arbetsgivarna (i dag SKR, Sveriges kommuner och regioner). Det är viktigt att dagens fackligt och politiskt aktiva arbetare diskuterar och drar lärdom av denna storkonflikt såväl som kampen under 70-talet. Vi har nu gått in i en ny internationell situation av revolution, en period av massrörelser och pånyttfödd arbetarkamp – även här i Sverige. Kan vi lära något inför de kommande åren? Vilka krav kommer att ställas på fackliga och politiska aktiva inom arbetarrörelsen? Vilka krav kommer att ställas på ledningen?
För att förstå varför det blev en ”storkonflikt” och vad som blev resultatet av den – även på längre sikt – är det nödvändigt att förstå förspelet till den. Långt innan 1980 hade motsättningen mellan arbete och kapital börjat skärpas ute på arbetsplatserna. 1960-talet hade gett bra reallöneökningar för arbetarklassen, i genomsnitt fyra till fyra och en halv procent per år enligt statistiken från SCB (Statistiska centralbyrån). Men detta skedde samtidigt med en ökad utsvettning av arbetarklassen genom rationaliseringar och ”effektiviseringar” – men även genom försök att pressa ned lönerna. Gruvstrejken 1969–70 är ett tydligt exempel på denna utveckling (se tidigare artikel i Revolution). Men det var också inte minst genom gruvstrejken som arbetarklassens kampvilja och självförtroende stärktes. Under 1970 förekom exempelvis, enligt Medlingsinstitutets statistik, 128 ”olovliga” strejker som berörde 26 664 anställda och innebar 155 600 förlorade arbetsdagar (i fortsättningen används Medlingsinstitutets begrepp ”olovliga” strejker).
En ny strejkvåg kom 1974–75. Under 1974 förekom 225 ”olovliga” strejker, som omfattade 21 152 anställda och 22 723 förlorade arbetsdagar. 1975 visar statistiken 267 strejker med 35 231 anställda och 343 161 förlorade arbetsdagar. En viktig strejk var städerskestrejken, som fick många lågavlönade kvinnor att börja räta på ryggarna, men även den långa skogsarbetarstrejken 1975, som också denna representerade en grupp som hade radikaliserats och stärkts i självförtroende och kampvilja.
Kapitalismens kris
Radikaliseringen inom arbetarklassen hade faktiskt slagit tillbaka SAF:s försök att pressa ned lönerna. Bland de industrianställda 1975 var den så kallade löneglidningen (löneökningar utöver ingångna centrala avtal) hela sju och en halv procent. Detta är också ett mått på den radikalism och kampvilja som fanns lokalt ute på arbetsplatserna. Första hälften av 70-talet innebar faktiskt en fortsatt reallöneutveckling. I genomsnitt ökade reallönerna med cirka två och en halv procent per år perioden 1970–76, trots att inflationen under dessa år var i genomsnitt över åtta procent per år. Oljeprischocken 1973 var en bidragande orsak till inflationsutvecklingen, liksom den senare oljeprishöjningen 1979, vilken bidrog till de stora prisstegringarna – över 14 procent 1980. Denna prisutveckling innebar att LO tvingades att kräva följsamhetsklausuler i avtalet som gjorde att lönerna följde inflationen, men även låglönesatsningar.
Men från mitten av 70-talet kom en dramatisk förändring i den internationella ekonomiska utvecklingen. Vi fick en samfälld kris för hela det kapitalistiska systemet. Den av den borgerliga regeringen beställda Långtidsutredningen 1980 (SOU 1980:52) förklarade att 70-talet kommit att framstå som ”en vändpunkt i den ekonomiska utvecklingen” och att ”den internationella konjunkturnedgången 1974–75 blev den kraftigaste under efterkrigstiden …Sammantaget har vi … kommit att få en industriproduktion som 1980 ligger under 1974 års nivå och en industrisysselsättning som 1980 ligger 70 000 lägre än 1974. Trots en viss återhämtning av vinsterna ligger de fortfarande toppåret 1980 lägre än genomsnittet för den föregående konjunkturcykeln.” En rekommendation från denna utredning var att vinsterna inom näringslivet måste öka på bekostnad av lönerna. Som ett direkt beställningsverk från borgarklassen!
Det svenska näringslivet fick ökade problem, särskilt i exportindustrin, eftersom importpriserna översteg exportpriserna. Exportindustrin förlorade marknadsandelar. Det fanns tydliga tecken på en stagnerande ekonomi och minskande vinster för kapitalägarna. Men den allmänna strukturkris som industrin upplevde 1975–76 innebar naturligtvis ännu större påfrestningar för de arbetare som fick betala med varsel och förlorade jobb. Kapitalismens långa uppsving efter andra världskriget – och därmed också reformismens möjlighet att leverera reformer till arbetarklassen – hade nått vägs ände.
1976 tog Curt Nicolin över som SAF:s ordförande. Tillsammans med socialdemokraternas valnederlag samma år, efter 44 år i regeringsställning, och den nya borgerliga regeringen, fick SAF och hela borgerligheten nya förhoppningar. Nu skulle situationen vändas. SAF var motståndare till låglönesatsningar och ansåg att det var statens och regeringens uppgift att sköta omfördelningspolitiken samt även hålla tillbaka inflationen. Men den borgerliga regeringen vågade inte utmana arbetarklassen, främst på grund av industrikrisen och hoten mot jobben, men även på grund av inre splittring i kärnkraftsfrågan. Regeringen sprack också på denna fråga hösten 1978 och avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering.
1978 krävde SAF ett flerårigt ”stabiliseringsavtal”. Resultatet blev en tvåårig kompromiss med LO, men den innehöll även låglönesatsningar. Men avtalet var samtidigt ett försök att förhindra lokala förhandlingar genom att överenskommelsen betecknades som ett ”normavtal”. Dessutom ingick SAF ett separat avtal med PTK (Privattjänstemannakartellen). Detta stoppade dock inte utbrottet av nya ”olovliga” strejker. Under 1979 var 32 052 anställda vid 198 tillfällen ute i strejk, även i kända socialdemokratiska fästen som Sandviken och Hallstahammar. Men de fackliga ledningarna hade redan valt väg och SAF, LO och PTK gick till och med ut i ett gemensamt uttalande mot ”olovliga” strejker.
Kapitalet går på offensiven
SAF hade ansett att det var regeringens uppgift att hålla tillbaka inflationen, men i avtalen ingick även en prisindexgaranti, som utlöstes under 1979 på grund av oljeprishöjningarna. Det var nu som SAF och Curt Nicolin ansåg att det var nödvändigt att, som de sa, ”sätta klackarna i marken” vid den kommande avtalsrörelsen. Curt Nicolin hade till och med hotat med sin avgång som SAF:s ordförande om han inte fick gehör för sin syn. Och vid SAF:s styrelsemöte den 20 september förklarade han att ”om vi ska värdera en lockout i ljuset av om det lönar sig att tjäna 0,5 % i ett avtal är svaret på förhand givet: det lönar sig icke. Om vi emellertid frågar oss om det är rimligt att genomföra en lockout vart 25:e år och förutser vilka effekter detta kan få för förhandlingarna under 25 år, blir svaret radikalt annorlunda”.
SAF:s direktör, Olof Ljunggren, menade på ett styrelsemöte den 21 februari att ”i verkligheten synes LO emellertid ha små möjligheter att påverka utvecklingen”. SAF och Nicolin ansåg att deras verkliga motpart i denna avtalsrörelse inte var LO och PTK, utan regeringen och riksdagen. De hoppades på ett ”samhällskontrakt” och att regeringen skulle tvingas ingripa om förhandlingarna gick i stå. SAF:s linje var nedskärningar i den offentliga sektorn och skattesänkningar. Och i fråga om lönepåslag gällde nollbud.
Varken LO eller PTK var i detta läge alls främmande för att sluta ”ansvarsfulla” avtal. Och den socialdemokratiska ledningen, nu i opposition, var också med på detta. Den tidigare retoriken kring införandet av löntagarfonder hade redan börjat reduceras till att enbart bli ett tillskott av ”riskvilligt kapital” till det krisande näringslivet. Men två saker komplicerade läget. Dels var det den stundande folkomröstningen den 26 mars om kärnkraften, där den socialdemokratiska väljarkåren var splittrad, vilket den nya borgerliga trepartiregeringen (Fälldin 2) också var. Men ännu viktigare var opinionen bland de offentliganställda som var helt emot nedskärningar inom den offentliga sektorn. Deras fackförbund gick till och med ut (den 29 februari) med gemensamma lönekrav på 12 procent.
LO:s dåvarande ordförande Gunnar Nilsson hade redan innan sagt i Svenska Dagbladet (19 februari) att offentligfackens lönekrav på 10–15 procent inte var ”realistiskt på den privata sidan”, att det inte fanns ”utrymme” för detta. LO-ekonomen Lars Ljung förklarade också i arbetsgivarvänliga Dagens Industri den 21 februari: ”80-talet kommer inte ge möjlighet till någon privat konsumtionsökning” och den 18 mars förklarade han dessutom att efter det kommande avtalet måste man få igång ”en diskussion om sänkta reallöner en tid framöver”! Metalls dåvarande andre ordförande Stig Malm, som senare blev LO-ordförande, fyllde den 21 mars på med att den offentliga sektorn inte fick fortsätta växa och att ”rörligheten” på arbetsmarknaden måste växa. Så det var inte av egen övertygelse som LO-ledningen motvilligt tvingades ta ett steg framåt. Det var ”de fyras gäng” – Kommunal, Statsanställdas förbund samt TCO:s förhandlingskarteller för kommun- och statsanställda – som mer eller mindre tvingade LO att lägga varsel om övertidsblockad. I det läget hade det varit omöjligt för LO att godta ett sämre avtal än vad de offentliganställda krävde.
Vi i den dåvarande marxistiska tendensen, som hade bildats 1973 ur en opposition inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, och även arbetade inom partiet, kritiserade Gunnar Nilsson och LO-ledningen för pratet om ”orealistiska krav” och uppmanade LO att ta strid, mobilisera medlemmarna och till fullo utnyttja fackföreningsrörelsens styrka. Vi förklarade också att ”garantiregeln” mot prisstegringar i det tidigare avtalet bara hade gett 1,5 procents kompensation mot de reella prisökningarna på åtta procent. Vi ställde krav på full kompensation för de gångna årens reallönesänkningar men även att det kommande löneavtalet skulle indexregleras. Men vi var fortfarande för svaga – även om alltfler unga arbetare ingick i våra led och vi börjat få inflytande i en del lokala fack – för att på allvar utmana ledningen och påverka utvecklingen.
Konflikten blir ett faktum
Den centerpartistiske statsministern, Torbjörn Fälldin, hade övervägt tvångslagstiftning i händelse av en omfattande konflikt, men detta avvisades av folkpartiet (nuvarande liberalerna) som också satt i regeringen. Enligt uppgift i SAF-vänliga Veckans Affärer (2 maj) hade arbetsmarknadens parter och den socialdemokratiska oppositionen till och med ingått ett ”hemligt samförstånd” med regeringen om en ”lagfäst förlängning” av 1979 års avtal och med Fälldins löfte att de kunde ”skylla på regeringen” ifall de fick problem med intern kritik. Det är svårt att veta om dessa uppgifter är korrekta, men de är fullt möjliga. Fälldin hade nämligen hoppats att LO och PTK skulle gå med på ett ”samhällskontrakt” mellan regeringen, arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen. Regeringen hade lockat med pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar under förutsättning att facken godtog ett nollbud, men LO kunde inte acceptera detta på grund av den interna opinionen, som hade blivit mer kritisk efter arbetsgivarnas provokativa agerande.
En skillnad mot tidigare avtalsrörelser var att samordningen mellan LO och PTK sprack. PTK-ledningen hade varit positiv till det föreslagna ”samhällskontraktet”. Och i praktiken blev inga privattjänstemän indragna i den kommande storkonflikten. Däremot hade offentligfacken – ”de fyras gäng” – för första gången samordnat sitt agerande mellan sig. De hade tröttnat på att SAF och LO skulle bestämma utgången även i den offentliga sektorn. Till saken hör också att de offentliga arbetsgivarna samarbetade med de privata arbetsgivarna i SAF och faktiskt vägrade förhandla! SAF:s krav att skära i den offentliga sektorn kom också att öka kampviljan. ”De fyras gäng”, som krävde 12 procent lönepåslag, varslade om övertidsblockad och om att ta ut 14 000 medlemmar i strejk från och med den 11 april. Offentligarbetsgivarna svarade med lockout av 12 000 anställda.
LO hade faktiskt dessförinnan varit beredd att dra tillbaka sin övertidsblockad, som inleddes den 27 mars, eftersom SAF temporärt var beredda att skjuta på sin lockout av över 700 000 LO-medlemmar – en lockout som var ”en investering för framtiden” enligt Nicolin. Medlarnas bud var dock så långt under de offentliganställdas krav – de skulle i stort sett ha inneburit oförändrade villkor – att det var omöjligt för LO att anta. Därför återupptogs övertidsblockaden och dessutom lade LO varsel om punktstrejker. SAF, som hade sagt ja till medlarbudet, utlöste också sin lockout och storkonflikten var därmed ett faktum.
Från och med den 2 maj var över 700 000 privatanställda LO-medlemmar lockoutade av SAF och cirka 100 000 LO-medlemmar var uttagna i strejker. Mer än varannan privatanställd LO-medlem var direkt indragen i konflikten! Konflikten inom den offentliga sektorn berörde totalt 26 000 anställda.
SAF:s, men även offentligarbetsgivarnas, agerande sågs med rätta som en provokation. Under 1 maj samlade bara LO/S-tågen över 900 000 personer. De fick höra talarna gå hårt ut mot SAF och den borgerliga regeringen. På Norra Bantorget i Stockholm liknade LO:s ordförande Sverige vid ett ”tjuvsamhälle” och talade till och med om ”klasskampen” och de ”växande klyftorna” i samhället. Han berörde även den internationella kampen, som han i grunden såg som samma kamp ”mot klassamhället och kapitalismen”. Det är ingen tvekan om att stödet för LO i detta läge var enormt. Det är lätt att hålla med den liberala tidningen Dagens Nyheter, som uttalade att Nicolins anhängare efter konflikten ”kunde rymmas i en telefonkiosk”!
Sverige står stilla
Under tio dagar, 2–11 maj, var alltså närmare 850 000 LO- och TCO-medlemmar ute i konflikt, mer än fyra femtedelar av dem lockoutade. Tv-kanalerna var nedsläckta, bara nyheter visades. Två av de tre radiokanalerna tystnade. Tunnelbanan i Stockholm stod stilla, likaså flygtrafiken. Färjetrafiken till och från Sverige upphörde. Många skolbarn kunde inte ta sig till skolan eftersom det inte fanns skolskjutsar. Sverige stod i praktiken stilla. Ett skyddsombud vid en fabrik i Hallstahammar, som hade gjort skyddsarbete, uppgav till Aftonbladet: ”Allt står. Det är som att gå runt i ett museum”. I livsmedelsbutikerna gapade många hyllor helt tomma. Dags- och kvällspress hade blanka sidor utan text och bilder. Alla sektorer i samhället drabbades. När Malmö FF mötte Mjällby AIF i fotbollsallsvenskan den 3 maj togs exempelvis inget inträde, eftersom det inte fanns några vaktmästare som kunde sälja biljetter – och ingen vågade agera strejkbrytare. Det rekordstora antalet åskådare, cirka 17 000, fick en gratismatch (som MFF för övrigt vann med 1–0).
I praktiken var den borgerliga regeringen oförmögen att agera. Den borgerliga opinionen var förkrossad över de reella maktförhållanden som konflikten visade. Dagens Nyheter skrev: ”Vad har löntagarorganisationerna uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä”!
Men ledningarna inom fackföreningsrörelsen var inte heller särskilt förtjusta. LO-ledningen hade helst sett en ”normal” avtalsrörelse och ett avtal som tog ”ansvar” för problemen inom den svenska ekonomin. Den kampvilja som hade lagrats upp under försämringarna åren dessförinnan, men som fått nytt bränsle av arbetsgivarnas provokationer, krävde att LO ”tog kamp” – om inte hade förtroendet för ledningen förlorats för många år framåt. LO:s andre ordförande, Lars Westerberg, förklarade till och med den 6 maj att de stod fast vid sina krav på 11,3 procent och att ”alla tecken tyder på en lång konflikt och det kommer vi att klara. Vi har pengar så det räcker”. Och utan tvekan hade LO-sidan fyllda konfliktkassor. Deras tre miljarder hade räck till en konflikt ytterligare 11–12 veckor. Metall hade klarat tre månader – och dessutom ytterligare tre om de hade belånat sina tillgångar! Vid en längre konflikt hade facken kunnat hålla ut betydligt längre än arbetsgivarna.
Men trots Westerbergs försäkran några dagar innan om att de ”stod fast” godtog både LO och offentligfacken den 9 maj medlarnas förslag: 7,5 procent för den privata och 6,8 procent för den offentliga sektorn. SAF var splittrat, men Aftonbladet (7 maj) hade uppgift om att många storföretag hade räknat med större påslag av vad medlarbudet innebar. Men själv ansåg Nicolin budet som oantagbart och hotade till och med att avgå som ordförande. Men kanske var detta bara ett spel, för tydligen hade han kallat hem den på segeltur i Västindien (!) semestrande Volvochefen Gyllenhammar, som i sin bok Oberoende är stark påstår att det var han som löste konflikten – och som han påstår, med hjälp av LO:s ”dåliga samvete”! Och efter ”vädjan från regeringen” sa SAF till sist ja. Förmodligen hade SAF samtidigt fått löften om senare politiska förändringar från regeringens sida.
Vem hade makten?
Vad var det som hade hänt? Det var inte fråga om en ”storstrejk” på initiativ från de fackliga ledningarna, utan det var de privata och offentliga arbetsgivarna som hade provocerat fram en konflikt som fick proportioner som liknade situationen i en generalstrejk. Under en sådan situation kommer frågan om vem som ska styra samhället oundvikligen upp. Det var inte ledningarna i fackföreningsrörelsen eller de strejkande som ställde den frågan, utan det var händelseutvecklingen själv som ledde till detta. Det var borgarklassens representanter, politiskt genom regeringen och statsapparaten och ekonomiskt inom företag och industri, som hade den formella makten i samhället. Men de var under dessa tio dagar oförmögna att bemästra situationen. I praktiken kunde de inte företa sig något utan godkännande av arbetarklassens representanter i fackföreningsrörelsen. Den verkliga makten i Sverige låg faktiskt under dessa dagar hos fackföreningarna!
Vi marxister hade naturligtvis aktivt deltagit i strejkmöten och varit med i strejkvakterna. Även om vi inte ansåg att lönekraven var tillräckliga ställde vi oss bakom LO:s krav på 11,3 procent, men manade att man inte kunde backa från dessa. Vi varnade för passivitet under kampen och föreslog en ”kampvecka” med dagliga strejkmöten, appellmöten på gator och torg och i bostadsområden med avstamp i 1 maj. Vi såg redan den 8 maj ”tecken på en uppgörelse” men förklarade att storkonflikten dittills hade visat dels borgerlighetens försvagning, dels att fackföreningarna hade bevisat sin ”gigantiska makt” i samhället, men dels också att om det hade funnits en verklig ledning i kampen skulle det till och med i dagsläget varit möjligt med en socialistiskt samhällsomdaning!
I vårt ”delbokslut” den 8 maj förklarade vi att en total, obegränsad generalstrejk var ett enormt vapen, men att den även innehöll vissa ”faror” – den sätter hela samhällsmaskineriet i gungning och måste antingen leda till att arbetarna tar makten eller sluta i ett nederlag. För en seger krävdes inte bara en medveten ledning utan också medlemmar som hade sammansvetsats i tidigare kamp och även blivit medvetna om sin faktiska styrka. Därför föreslog vi inte heller en total strejk. Men vi menade också att storkonflikten – trots bristen på ledning – åtminstone kunde sluta i en ”halv seger” och att nästa steg kunde vara den politiska kampen mot borgarregeringen.
Men inte heller VPK (dagens Vänsterpartiet), som faktiskt samlade fler anhängare än socialdemokraterna i Stockholm vid sitt 1 majtåg, hade något egentligt inflytande på utvecklingen. Dessutom var deras politik helt parlamentariskt inriktad. Vid sitt 1 maj-tal krävde C-H Hermansson nyval och ”ny regering med företrädare för löntagarorganisationerna” och ställde dessutom krav på att lockout borde förbjudas i lag. VPK:s politik var helt perspektivlös och saknade ett verkligt socialistiskt program.
Historien visar tyvärr många exempel på när de politiska och fackliga ledarna inom arbetarrörelsen inte har förstått – eller velat förstå! – att utnyttja de fördelaktiga styrkeförhållandena. I en strejk – egentligen vilken som helst – är det absolut nödvändigt att dra med samtliga strejkande i gemensamma aktiviteter. Inte bara i deltagande i strejkvakterna, utan i form av regelbundna strejkmöten på olika avdelningar och inom olika grupper i respektive företag. En strejksituation kräver att klassen gör gemensamma erfarenheter och kan dra kollektiva slutsatser om läget i kampen. En strejk får absolut inte ses som en möjlighet till ”extra ledighet”, som exempelvis var fallet under Storstrejken 1909 – ”de korslagda armarnas revolution” – då LO-ledningen uppmuntrade de strejkande att passa på att njuta av ”ledigheten”! Ej heller kan det accepteras att de som är ute i konflikt ”skrapar båtar, reparerar sina fritidshus och gör apelsinmarmelad”, som Gyllenhammar antydde att arbetarna gjorde under storkonflikten i sin bok. Men detta kan bara förstås som en ovilja från arbetarrörelsens ledning att mobilisera arbetarklassen till aktiv kamp. För i en strejksituation – inte minst i en generalstrejk – krävs ett aktivt deltagande av de strejkande. Det är bara så som medvetandet kan utvecklas kollektivt och till ett högre plan.
Det hade varit möjligt att få ett ännu bättre avtal. Om LO hade haft en offensiv, militant ledning hade strejken kunnat vidareutvecklas till en verklig generalstrejk. Rent ekonomiskt hade LO kunnat hålla ut mycket längre än SAF. Den borgerliga regeringen hade säkert tvingats avgå och ett nyval hade kunnat utlysas. I den situationen hade alternativet varit en socialdemokratisk regering, men denna hade nu stått under en mycket hård press från arbetarklassen. Den hade tvingats föra en betydligt mer utpräglad ”vänsterpolitik”. Men det stora flertalet inom arbetarklassen förstod inte vilken makt de faktiskt hade och LO var inte det minsta intresserat av att utnyttja denna maktposition. Och den socialdemokratiska ledningen var allt annat än intresserad av en sådan utveckling.
Ledningarna ville i stället så fort som möjligt avbryta konflikten. Och detta var inte på grund av ”dåligt samvete”, utan för att de var livrädda för konsekvenserna. Eftersom det inte fanns någon verklig ledning i denna situation så var heller inte det stora flertalet arbetare beredda att gå vidare. I stället gick kampviljan till och med tillfälligt tillbaka. När ett av de mest militanta facken, Hamnarbetarförbundet, omedelbart efter storkonflikten gick ut i egen strejk, fick ledningen en mycket svag anslutning! Det visar att arbetarkampen också har sina ”konjunkturer” och att medvetenheten inom arbetarklassen inte sker utan upp- och nedgångar och att det kan ta tid att bearbeta tidigare erfarenheter.
Antiklimax
Avtalsresultatet i storkonflikten var något av ett antiklimax. LO:s krav på 11,3 procent blev i avtalet till 6,8 procent, men det fanns också beräkningar som visade att det i stället i realiteten bara innebar 4,1 procent. Dessutom hade LO släppt sitt krav på lägstalön, 4 200 kronor per månad eller 25,15 kronor i timlön, vilket främst berörde ungdomar och kvinnor. Inom Handels låg cirka 75 000 medlemmar under denna lönenivå. Men det är nog ingen tvekan om att LO-ledningens auktoritet trots allt hade stärkts bland den stora majoriteten av medlemmarna, åtminstone tillfälligt. Arbetarklassen hade börjat förstå sin betydelse i samhället, men behövde tänka över vad som faktiskt hade hänt. Utgången var definitivt ett nederlag för hela borgarklassen och definitivt också en moralisk seger för arbetarklassen.
Ganska snart efter storkonflikten lade den borgerliga regeringen fram ett åtstramningspaket, med bland annat höjd moms. Socialdemokraterna gick senare även med på skattesänkningar för de högavlönade. Men arbetaropinionen och många lokala fackföreningar blev alltmer öppet kritiska mot regeringen. Särskilt kom allt fler fackföreningar att enas bakom kravet på att regeringen Fälldin skulle avgå och att det skulle ordnas nyval. Under 1981 och 1982 kom även allt fler krav på ”politisk generalstrejk”. Detta måste också ses som ett resultat av de lärdomar som arbetarklassen faktiskt dragit av storkonflikten. Men varken socialdemokraternas ledning – som faktiskt satt i opposition i riksdagen – eller LO-ledningen ville ha nyval eller strejk. De ville inte släppa loss de krafter som de såg fanns i storkonflikten.
Vi marxister hade definitivt stärkts genom vårt agerande under storkonflikten – om än med begränsade resurser. Vi kunde definitivt spela en viss roll i kraven på ”politisk generalstrejk”. I flera lokala fackföreningar kunde vi ta initiativ till och få gehör för uttalanden. Och inom LO-facket Försäkringsanställdas förbund (ingår numera i fackförbundet ST) satt en av våra kamrater i förbundsstyrelsen, vilket påverkade hela förbundets ställningstagande i olika frågor. När dåvarande socialdemokratiske partisekreteraren, Sten Andersson, uttryckte: ”Vem hade kunnat tro att Försäkringsanställdas förbund skulle starta valrörelsen?”, så förstod både han och vi varför. Naturligtvis hade den socialdemokratiska partitoppen full koll på vilken roll marxisterna hade spelat – och framför allt, vilken roll vi kunde spela i framtiden. Och de massuteslutningar som redan hade skett inom SSU följdes nu upp inom partiet. De ville bli av med oss marxister därför att de planerade en total kursomläggning högerut!
Paradoxalt nog markerar storkonflikten inledningen till en sväng åt höger, såväl från den borgerliga regeringen som från socialdemokratins ledning. Och storkonflikten till trots kom reallönerna för 1980 faktiskt att sjunka med 4,1 procent! Det nya usla tvåårsavtalet som slöts 1981 ledde dessutom till fortsatt minskade reallöner med 3,0 respektive 2,2 procent.
I SCB:s årsstatistik avseende så kallad ”bärkraftsförändring” jämförs den så kallade ”bärkraften” (produktivitetsökning plus förädlingsvärdesprisökning) med den nominella löneökningen. Under hela perioden 1951–80 var de nominella löneökningarna högre än ”bärkraften”, i genomsnitt 0,7 procent per år (1971–80 med 0,5 procent per år), till de anställdas förmån. Därefter vände utvecklingen till kapitalets förmån: under hela perioden 1981–2014 är den nominella löneutvecklingen mindre än ”bärkraften”, i genomsnitt 0,2 procent per år. Värt att notera är även att Socialdemokraterna under dessa år hade regeringsmakten under större delen av tiden. Ett besvärande faktum med hänsyn till storkonflikten 1980, är också att perioden 1981–84 faktiskt innebar reallönesänkningar varje år. Dessutom har arbetarna efter 1994 haft en sämre löneutveckling än tjänstemännen. Det verkar alltså som att Curt Nicolin hade rätt när han hösten 1979 uttalade att det var rimligt med en lockout vart 25:e år på grund av den effekt den kunde få för förhandlingarna under 25 år. Trots deras nederlag 1980 var kanske storkonflikten ändå en god ”investering för framtiden” för borgarklassen!
Sänkta löner
Men denna utveckling hade inte varit möjlig om inte arbetarrörelsens ledning hade ställt upp på den nya inriktningen som tidigare nämnda Långtidsutredningen hade rekommenderat: att vinsterna skulle öka på reallönernas bekostnad. I Dokument inifråns tv-dokumentär ”Lönesänkarna” från 2013 framgår den socialdemokratiska ledningens totala omorientering. Inför valet i september 1982 uttalade till exempel den blivande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olov Feldt mycket hårda ord: ”Ni moderater anser att lönerna är för höga” och att det enda besked som de gav löntagarna var ”sänk lönerna så att vinsterna kan höjas”. Men s-ledningen hade redan i hemlighet planerat samma sak. Den arbetsgrupp som förberedde den nya politiken var enligt dåvarande chefsekonomen i LO, P-O Edin, enig om att Sverige borde rätta till ”kostnadsläget”.
I nämnda tv-program förklarade Feldt hur s-ledningen hade sett på problemet: ”Hur ska vi få fackföreningarna, partimedlemmarna och medborgarna att begripa att vi nu måste gynna svensk industri. Nu måste företagen få göra rejäla vinster.” Och utan att verka skämmas förklarade han: ”Men här fick man tassa litet försiktigt!” Lönsamheten skulle alltså skapas genom en omfördelning av inkomsterna, löntagarna skulle få en mindre del. Feldt: ”Men det visste vi inte hur vi skulle åstadkomma” förrän i september 1982 genom en devalvering med 16 procent. Vinsterna steg exceptionellt: ”För första gången i historien började aktiebörsen stiga som en raket.” På fackföreningsrörelsen lades kravet att ”ni måste hålla tillbaka. Andra ska tjäna pengar, inte era medlemmar”!
Detta var naturligtvis något helt annat än vad de arbetare som röstade på socialdemokraterna hade väntat sig av en ny s-regering. Den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme hade sett frågan som ”hellre ge borgarna storstryk i valet än generalstrejk”! Det är ingen tvekan om att det fanns förväntningar inom arbetarklassen om en ny politik efter de sex borgerliga åren. Men den nya s-regeringen efter valet 1982 hade alltså i stället ett program som främst syftade till att öka kapitalets vinster på löneandelens bekostnad. Man ville till och med skapa förutsättningar för skattesänkningar genom att krympa den offentliga sektorn.
S går åt höger
Vad blev resultatet av denna omorientering? Tanken inom s-ledningen var ju också att de ökade vinsterna skulle resultera i ökade investeringar och fler arbetstillfällen inom näringslivet. Efter devalveringen i september 1982 förklarade Olof Palme i riksdagen att den syftade till att ”förbättra näringslivets konkurrenskraft”, att den även ”kommer att leda till en viss sänkning av reallönerna och därmed också av levnadsstandarden”, men att den var en nödvändig förutsättning för att öka produktionen och sysselsättningen inom industrin”.
Den politiska kursändringen motiverades med att den skulle ge fart åt investeringarna. Men enligt Feldt i nämnda tv-program blev det inte så mycket med dessa investeringar. Han hade ”upptäckt” 1984 att företagen i stället tog ut mer genom att höja priserna i utländsk valuta. I programmet förklarade P-O Edin vad som hade skett: Vi har fått ”en enorm maktförskjutning”, vilket varit ett resultat av ”medvetna politiska beslut” och från 1980-talet skiftning till en ny ekonomisk politik som gav ”mer spelrum för det finansiella kapitalet”. Finansmannen Rune Andersson sa följande: ”I grunden har Sverige blivit ett helt annat land.” Vinstnivåerna är totalt sett ”en remarkabel förändring”. Men tidigare hade vi enligt honom ”ett överjämlikt samhälle” och menade att ”det var förfärligt på 70-talet”. Krisen på 1990-talet var enligt honom ”det viktigaste som hänt i Sverige”, för om den inte hänt hade inte politikerna vidtagit de åtgärder som de då gjorde, vilket förbättrade möjligheterna för näringslivet. Nittiotalet var knappast några krisår för många av näringslivets ägare, utan ”rena bingot”, ”glada och goda tider”.
Ytterligare omfördelning till kapitalägarna hade alltså skett genom lågkonjunkturen i början av nittiotalet. Trots detta ställdes ännu större krav på att hålla tillbaka lönerna. Nationalekonomerna fick allt större svängrum för detta i opinionsbildningen, till exempel påståendet att ”lägre löner ger fler jobb”. På Socialdemokraternas kongress 1996 argumenterade partiledaren Göran Persson hårt för nödvändigheten att hålla tillbaka lönerna. Men sysselsättningen ökade inte, utan minskade. Under 70-talet pendlade arbetslösheten mellan under eller något över två procent. Under början av 80-talet nådde den under några år över tre procent. Men det kan ändå inte mäta sig med flera år under mitten av 90-talet då den låg omkring sju-åtta procent och därefter har den legat kring fem procent eller mer. Trots att företagen aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar är arbetslösheten alltså tvärtom högre än tidigare och investeringsgraden är också fortsatt låg. Och vi ser ingen ökad investeringsandel av BNP (bruttonationalprodukten).
På 70-talet tog ägarna hand om en femtedel av de totala inkomsterna, i dag en tredjedel. Löneandelen har blivit allt mindre. Det skedde ett kraftigt fall på både 80- och 90-talet. Dagens nivåer är faktiskt tillbaka till ett läge som rådde under första världskriget. Den rikaste hundradelen i landet äger i dag en tredjedel av landets förmögenheter. Fram till 80-talet sjönk deras andel hela tiden, men därefter har den ökat och fördubblats. I dag är Sverige det land där inkomstskillnaderna ökat mest.
Arbetarklassens styrka och tyngd i samhället visades tydligt i storkonflikten. Men det skrämde både borgarklassen och arbetarrörelsen ledning. SAF och näringslivet drog snabbt lärdom av detta. Redan innan storkonflikten hade SAF dragit slutsatsen att de låg i ”idémässigt underläge” och satsade alltmer på opinionsbildning, inte minst för att påverka ungdomar och att komma ut med propaganda i skolorna. SAF-direktören Sture Eskilsson, som hade varit central i denna satsning, bland annat ”Satsa på dig själv”-kampanjen riktad mot ungdomen, förklarade att 1980 hade blivit en ”vändpunkt” och att man nu började erövra ”problemformuleringsprivilegiet”. Senare har detta utvecklats till ett brett spektrum av ”tankesmedjor”, utredningsinstitut och intresseorganisationer som är knutna till kapitalet. Men efter storkonflikten blev även frågan om själva avtalsrörelserna mycket viktig. Sedan mitten av 1950-talet hade borgarklassen sett de centrala avtalsförhandlingarna som det bästa för kapitalet. Men nu hade det upplägget visat sig vara alltför farligt. En samordning mellan de olika fackförbunden och en gemensam konflikt kunde stänga hela samhället och göra facket till situationens herrar. Det ansågs därför bättre att ”sprida riskerna”.
Försvagad samordning
Det första steget bort från samordningen kom redan 1983, då Verkstadsföreningen inte gav SAF mandat att förhandla för dem. Motsvarande skedde inom facket då Metall hoppade av från samordningen inom LO. Avtalsrörelserna gick alltmer mot branschvisa förhandlingar och en decentraliserad lönebildning. SAF fick därmed en ändrad roll och beslutade den 2 februari 1990 att inte längre förhandla om löner och andra anställningsvillkor på LO-området. Motsvarande decentralisering har skett på LO-sidan. Visserligen har LO fortfarande en roll i att försöka ena de olika fackförbunden om vilket ”löneutrymme” som finns och vad som bör drivas i avtalsrörelserna, men LO har inte längre någon roll i själva förhandlingarna. Det är de olika fackförbunden som själva sköter förhandlingarna. Och den senaste utvecklingen visar att LO faktiskt har försvagats som sammanhållande faktor, och allt fler fackförbund har börjat gå emot ”samordningen”.
Har därmed fackföreningsrörelsen som helhet försvagats och därmed också arbetarklassens möjligheter att gå ut i kamp? Har makten förskjutits till borgarklassens förmån? Objektivt har arbetarklassen fortfarande den avgörande tyngden i samhället och är till och med starkare än för femtio år sedan. Även en storstrejk inom något av de stora fackförbunden skulle visa detta. Om till exempel Transport går ut i strejk skulle även denna kunna ”stanna Sverige”. Men subjektivt är arbetarklassen i dag inte medveten om sin faktiska styrka. Och i fråga om ledningen i fackföreningarna är rörelsen fortfarande mycket svag. Under de kommande årens kamp kommer arbetarklassen att behöva bygga ett nytt ledarskap, ett ledarskap av och för arbetare.
Går vi mot en ny period av mer strejker och till och med generalstrejker? LO-tidningen Arbetet hade i årets första nummer en artikel med rubriken ”Vild strejk och uppror. 50 år av kamp för bättre villkor”. Om LO hade velat gå igenom sina erfarenheter av strejker, hade det inte varit konstigt om man här hade tagit upp erfarenheterna av just storkonflikten 1980. Artikeln börjar med en kort genomgång av gruvarbetarstrejken och förklarar att denna kom att förändra maktförhållandena på arbetsmarknaden. Artikeln citerar också Maths Isacson, professor emeritus i ekonomisk historia: ”Strejken riktades också mot Gruv, LO och den reformistiska s-politiken.” Här kanske man hade rätt att förvänta sig en ordentlig analys av varför det hade uppkommit en sådan kritik mot den förda politiken av ledningarna inom både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin, men icke. Det verkar tyvärr som att artikeln i stället haft som uppgift att varna för att använda strejkvapnet som sådant!
Är strejker förlegade?
I artikeln citeras även Walter Korpi, professor emeritus i sociologi: ”Strejk är inte framtidens väg. Det är en tvångsåtgärd som spelat ut sin roll.” Artikelförfattaren betonar i stället att ”ett uppror på lång sikt är effektivare än strejk” och hänvisar till det så kallade ”dagisupproret” hösten 2013. I ett senare nummer (3/2020) fick LO:s dåvarande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson frågan: ”Det mullrar på nätet om generalstrejk. Är det dags för det nu?” Hans svar: ”Nej, jag tror att man ska vara väldigt försiktig med politisk strejk.”
Har strejkerna ”spelat ut sin roll” som professor emeritus Walter Korpi hävdar? Den antifackliga lagstiftningen på 70-talet och senare har definitivt gjort det svårare för arbetare att använda strejken som kampmedel i samband med lokala konflikter. Marxister ser naturligtvis positivt på de initiativ till upprop som förekommit på senare tid. Men i grunden är en strejk ett mycket mer verkningsfullt kampmedel. Den samlar kollektivets styrka, som visas såväl gentemot arbetsgivaren som inom klassen själv. Tänk vilken sammanhållning som skapades genom storkonflikten, även om den i första hand utlöstes av SAF:s provokativa storlockout. Men vi kommer att se nya provokationer från regeringar och borgarklass i framtiden. Vi kommer också att få se nya strejker, kanske till och med ”storstrejker” av hela fackförbund som har radikaliserats under den världsomfattande kris som vi har framför oss. Vi kommer också att få se ”politiska strejker” mot den politik som regeringar för i försök att vältra över krisens bördor på arbetarklassen. Och de fackliga ledare som inte är beredda att delta i den kampen kommer helt enkelt att ställas åt sidan!
Redan den internationella ekonomiska krisen 1974–75 visade att kapitalismen inte längre har råd att ge några omfattande förbättringar för arbetarklassen. Det som socialdemokratiska regeringar kunde ge till arbetarklassen under efterkrigstiden med reformer och välståndspolitik är inte längre möjligt. Kapitalismens kris är också reformismens kris. I dag tvingas socialdemokratiska regeringar i stället skära ned i välfärden och ta tillbaka tidigare reformer. LO kunde under ”guldåren” förhandla fram stadiga reallöneförbättringar, utan att behöva mobilisera till kamp. I den epok som inleddes redan i mitten av 70-talet är det tvärtom bara fackföreningar som är beredda att ta kampen som kan försvara arbetarklassens intressen.
Gör facket till kamporganisationer!
Genom det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet blev ledningen och partibyråkratin en del av statsapparaten. I ett kapitalistiskt samhälle är också staten borgerlig, en försvarare av marknadsekonomi och kapitalintressen. Genom att även LO-byråkratin var en integrerad del av den socialdemokratiska byråkratin och klassamarbetspolitiken, blev även de själva också en del av etablissemanget. Kämpande fackföreningar kan naturligtvis inte vara ”politiskt neutrala”, men de måste definitivt stå fria från den borgerliga staten. Om LO-ledningen värderar stödet till den borgerliga klassamarbetspolitik som den socialdemokratiska ledningen står för högre än att konsekvent ställa sig på arbetarklassens sida, kommer den att möta gigantiska problem i framtiden.
Fackföreningsrörelsen måste nu förbereda sig för strid. Och det måste främst ske lokalt ute på arbetsplatserna. Det är inte nog med ”avtalskonferenser” eller ”förhandlingsdelegationer” för topparna inom de olika fackförbunden. Hela fackföreningsrörelsen måste mobiliseras. På varje arbetsplats måste facken organisera möten där kraven diskuteras. Dessa möten måste ske regelbundet. Vid eventuell konflikt måste alla medlemmar dras med i aktivitet. Den passivitet som de flesta arbetarna visade vid både storstrejken 1909 och storkonflikten 1980 – med ledningarnas goda minne! – bäddar för nederlag. Innan uppgörelser tecknas måste avtalsförslagen ut till medlemmarna för omröstning.
Men även om ledningarna i denna konflikt i stället tar ”samhällsansvar” – egentligen ett stöd för den rådande kapitalistiska oordningen – är inte detta sista ordet i den nu inledda perioden av massrörelser och revolution. Inget kommer att kunna hindra arbetarna från att ta kamp för sina intressen under de kommande åren, genom strejker eller andra kampformer. Militanta arbetare kommer även vara beredda att kämpa för att förändra sina fackföreningar, att göra dem till verkliga kamporganisationer. Ingenting kan knäcka arbetarklassens vilja att förändra samhället.
Där inget annat är angivet kommer bilderna från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som i sin tur fått bilderna från Folket i Bild/Kulturfronts arkiv. Referenskod: 1592. Vi har försökt kontakta upphovsrättsinnehavare. Om det finns någon som har anspråk på upphovsrättigheter i denna skrift vänligen kontakta redaktionen.