I de borgerliga medierna framställs Afghanistan i dag som ett land där det enda som finns är islamistisk fundamentalism, jihad, krigsherrar och knarkkarteller. Men även om dessa fasor är ett tragiskt inslag i vardagen i Afghanistan i dag har det inte alltid varit fallet. För fyrtio år sedan lyckades en revolution nästan med att skaka landet ur sin underutveckling, bara för att kastas tillbaka efter en imperialiststödd, fundamentalistisk kontrarevolution. För att förstå dagens situation och de reaktionära styrkornas framväxt i Mellanöstern måste man förstå den afghanska Saurrevolutionens uppgång och fall.
Historisk bakgrund
Afghanistan är ett geografiskt viktigt land. Engels noterade att:
”Afhanistans geografiska position, och den särskilda karaktären hos dess folk, ger landet en politisk vikt i händelserna i Centralasien som knappast kan överskattas.”
Landet knyter samman Centralasien med Sydasien och dess geografiska läge spelade en mycket viktig roll för händelserna i landet, och detta är fortfarande fallet i dag. Under 1900-talet var landet en bufferzon mellan brittiska Indien och Tsarryssland. Britterna försökte ockupera landet men lyckades aldrig helt. De lyckades ockupera delar av Pashtunområdet och göra det till en domän i brittiska Indien. Senare skulle den skada som denna uppdelning orsakade få betydande konsekvenser och utnyttjas av USA och Pakistan för att bekämpa revolutionen och kontrollera landet.
Amanullah Khan – en antiimperialist inspirerad av Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet – misslyckades i början av 1900-talet med sina försök att modernisera landet. Som Trotskij påpekade på den tiden:
”Det finns ännu en nation i öst som förtjänar att nämnas speciellt i dag … Det är Afghanistan. Dramatiska händelser utspelas där och den brittiska imperialismen har sin hand med i spelet. Afghanistan är ett efterblivet land. Afghanistan tar sina första steg för att europeiseras och garantera sitt oberoende på en mer utvecklad grundval. De progressiva nationalistiska elementen i Afghanistan sitter vid makten, så den brittiska diplomatin mobiliserar och beväpnar allt som på något sätt är reaktionärt både inom landet och längs dess gränser mot Indien och riktar det mot de progressiva elementen i Kabul. Med början i de dekret med vilka inte bara de borgerliga utan också de socialdemokratiska myndigheterna i Tyskland förbjöd Första maj-demonstrationer, vidare över händelser i Kina och Afghanistan, kan vi överallt se den Andra internationalens partier ligga bakom undertryckande och förtryck. Ty, vet ni, angreppet mot Kabul organiseras med brittiska resurser, och äger rum under pacifisten MacDonalds regering.” (Leo Trotskij, April 1924)
Förutom den imperialistiska aggressionen berodde Amanullahs misslyckande med att modernisera Afghanistan även på att det inte fanns någon nationell borgarklass, likt den som hade genomfört den industriella revolutionen i Europa och upprättat nationalstaterna.
När Saurrevolutionen inträffade 1978 omgavs Afghanistan av viktiga länder som Sovjetunionen, Iran, Kina och Pakistan. Dessa länder deltog senare aktivt på revolutionens och kontrarevolutionens sida i Afghanistan.
Afghanistan och den koloniala revolutionen
I många delar av världen, inklusive grannlandet Pakistan, var 1968 ett år präglat av massrörelser och protester. Afghanistan var inget undantag. 1968 skedde en våg av strejker bland både studenter och arbetare. Studenternas krav innefattade omfattande förändringar av utbildningen och schemat, protester mot universitetsadministrationen och så vidare. Arbetarnas krav innefattade höjda löner, bättre arbetsvillkor, ledighet, sänkt arbetstid och tillgång till sjukvård och mediciner.
Historikern Louise Dupree, som fått erkännande för sina kunskaper i Afghanistan, beskrev situationen med dessa ord:
”Det sporadiska stödet för arbetarstrejker bland studenter – till och med i vissa fall bland elever i skolåldern – har förvånat många i Kabul.”
Studenterna hade ett högt utvecklat medvetande:
”I vissa klassrum vägrade studenterna ofta lyssna på antimarxistiska åsikter och en stämning utvecklades där få akademiker kunde säga någonting positivt om väst.”
Revolutioner tenderar att sprida sig och Dupree erkänner detta genom att säga:
”De högt utvecklade kommunikationsmedlen i dag uppmuntrar, tror jag, framväxten av världsomfattande protester bland studenter och arbetare. Nyheterna om en ’polisattack’ på [studenter i] Berkeley, om ett upplopp i Columbia, eller om studenter och arbetare på barrikaderna i Paris sveper över världen på bara några timmar – och varje stad och många byar i Afghanistan har sin beskärda andel av radioapparater. Oroligheterna bland studenterna i Afghanistan kan ses som en förlängning och del av den allmänna oro som råder bland studenter runtom i världen.”
Det är helt riktigt att rörelsen påverkades av arbetaruppror runt om i världen, men bakom detta låg också det organiserade arbete som utfördes av Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA), eftersom det var partiets strategi att utföra politiskt arbete bland arbetare.
Marx fokuserade inte på revolutionens problem i de koloniala länderna eftersom han tänkte sig att revolutionen skulle ske först i de avancerade och industrialiserade länderna. Detta var inte särskilt konstigt med tanke på att Europa var centrum för världsrevolutionen på den tiden.
I de koloniala och ex-koloniala länderna är det omöjligt att göra några framsteg på grundval av de gamla samhälleliga relationerna. I alla dessa länder kan den nationellt-demokratiska revolutionen, den agrara revolutionen och likvideringen av feodala och förfeodala rester omöjligt lösas längs samma linjer som i de klassiska borgerliga revolutionerna och Frankrike 1789. Borgarklassen i de koloniala länderna uppstod för sent, när de kapitalistiska relationerna redan dominerade planeten. Av denna anledning kunde den nationella borgarklassen omöjligt spela samma progressiva roll som den gjort hundratals år tidigare när den utvecklade det kapitalistiska samhället i de olika länderna väst.
Borgarklassen i de koloniala länderna är för svag och deras egna resurser för begränsade för att kunna konkurrera med de industrialiserade ekonomierna i det kapitalistiska väst. De är, för att fatta det kort, bundna med tusen trådar till det gamla samhället å den ena sidan och imperialismen å den andra, vilket gör att de har intresse av att försvara den rådande ordningen. Därför är det proletariatet som måste genomföra den historiska uppgiften att samtidigt genomföra både den nationellt-demokratiska revolutionen mot de feodala resterna och den socialistiska revolutionen mot borgarklassen.
Samhällets ruttenhet, imperialismens relativa svaghet och den mäktiga tillväxten av industrin i och stabiliseringen av Kina under efterkrigstiden ledde till stora samhälleliga omvälvningar och revolutioner i de koloniala länderna. Men den ryska revolutionens stalinistiska urartning, i kombination med den stalinistiska deformeringen av den kinesiska revolutionen från dess allra första början, innebar att revolutionen i de koloniala länderna, sina framgångar till trots, utgick från ett snävt nationellt perspektiv och hade grundläggande deformeringar redan från början. Detta var bakgrunden till revolutionen i Afghanistan, och orsaken till dess misslyckande och kontrarevolutionens seger.
Afghanistans folkdemokratiska parti
Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA) grundades den 1 januari 1965 hemma hos partiledaren Nur Muhammed Tarakai. Partiets mål beskrevs med följande ord:
”Vi vet att vi kämpar för vissa klasser och mot vissa klasser, och att vi kommer att bygga ett samhälle på grundval av sociala principer i de arbetandes intresse där det inte finns någon individuell exploatering.” (Tal till PDPA:s första kongress)
Men strax efter dess bildande splittrades partiet i frågan om motstånd mot kungen.
De två huvudsakliga grupper som kom ur splittringen 1967, som fick namn efter sina respektive tidningar – även om båda följde Sovjetunionens teoretiska linje – var **Parcham** (Fanan) och **Khalq** (Folket). Parcham hade en mer nationalistisk inriktning. Dess bas fanns främst inom den urbana medelklassen och dess arbete var mer fokuserat kring armén. Khalqfraktionen var mer inriktat på klassfrågor och hade sin bas inom den urbana arbetarklassen och fattiga på landsbygden.
Det finns en vanlig myt, även bland vissa vänsteraktivister, om att PDPA helt saknade någon massbas. Men seriösa afghanska historiker håller inte med om den ståndpunkten, och menar i stället att PDPA hade masstöd till och med på Afghanistans landsbygd. Dessutom finns det bevis för att PDPA framgångsrikt etablerade studiecirklar i de pashtunska områdena på andra sidan gränsen i Pakistan.
Revolutionen
1973 kom Daoud – en kusin till kungen och politiskt orienterad till pashtunerna – till makten genom en palatskupp, med aktivt stöd från Parcham och armén. Daoud hade nära relationer med Sovjetunionen och avskaffade monarkin. I början av Daoudregimen kunde kommunisterna genomföra sina aktiviteter öppet. Men efter att PDPA återförenades 1977 och med dess växande inflytande i den civila och militära byråkratin, blev de ett hot mot regimen.
Den 18 april 1978 blev Mir Akbar Khyber, facklig aktivist och ledare för Parcham, lönnmördad under mystiska omständigheter. Tusentals människor samlades på hans begravning i Kabul. Mir Akbar Khybers död och begravning blev en varning till regimen. Efter detta intensifierades kampen mellan regimen och PDPA, som nu blivit på liv och död. Tio dagar senare, den 28 april 1978, tog PDPA makten i en statskupp, denna gång under ledning av Khalqfraktionen.
Det är värt att notera att ingen av PDPA:s fraktioner hade något egentligt perspektiv och de hade inte förväntat sig en revolution i Afghanistan inom den närmsta framtiden. Detsamma gällde Sovjetunionen. Revolutionen blev en överraskning för den sovjetiska byråkratin. Den hade provocerats fram av Daoudregimens undertryckande av PDPA och blivit en överlevnadsfråga för PDPA. Efter mordet på Mir Akbar Kyber accelererade attackerna mot kommunister. Regimen arresterade partimedlemmar, inklusive partiledaren Nur Muhammad Tarakey vid midnatt den 26 april. Detta var ett ödesdigert misstag från Daoudregimen.
Nästa morgon inledde PDPA en operation planerad på förhand och utformad för just en sådan händelse. Omkring 250 pansarvagnar och bepansrade fordon deltog i kuppen, och officerare som var medlemmar i partiet tog över både armén och flygvapnet. Vid 17:30 befann sig makten i händerna på rebellerna. Den arresterade partiledaren frigavs ur fängelset som en segrare. Radio Kabul, liksom flygplatserna i Bigram och Kabul, befann sig under deras kontroll. Samma kväll tillkännagav de revolutionens seger i Radio Kabul.
Saurrevolutionen (efter namnet på den månad i den afghanska kalendern då revolutionen inträffade) var inte som den i Ryssland under bolsjevikrevolutionen i oktober 1917, där makten togs genom en massresning av arbetare och bönder under ledning av Lenin och Trotskij. För att beskriva ett fenomen likt det vi såg i Afghanistan utvecklade Ted Grant begreppet proletär bonapartism. Det är en situation där kapitalismen och jordägarväldet har avskaffats och ekonomins viktigaste delar har nationaliserats, men makten inte ligger i händerna på arbetarna utan i stället på en militär- och polisdiktatur och enpartistat.
Ted Grant beskrev kuppen på detta sätt:
”Kuppen påskyndades av Daouds försök att undertrycka all opposition. Hans störtade regim hade varit en feodalt-byråkratisk enpartiregim. Landets lilla arbetarklass hade inga fackliga organisationer.
Om revolutionen hade tagit den hälsosamma formen av en rörelse bland massorna själva hade resultatet blivit mycket annorlunda från det som verkligen hände i Afghanistan. Kuppen i april 1978 baserade sig på en rörelse bland eliterna inom armén, de intellektuella och de högsta lagren av den professionella medelklassen i städerna.
De organiserade kuppen först och främst som en preventionsåtgärd mot försök att utrota dem och deras familjer som redan var under förberedelse. De agerade utifrån självbevarelsedrift, men också med idén om att föra in Afghanistan i den moderna världen.”
Efter den gamla ruttna regimens kollaps befann sig officerarna vid makten. Imperialismens och de feodala klassernas opposition kunde bara hitta stöd bland den lilla arbetarklassen och de utfattiga arbetande massorna. De hittade en lämplig modell i Sovjetunionen, som hade en planerad ekonomi men ett politiskt system byggt på totalitärt toppstyre, vilket passade de militära ledarna väl.
Kampen för Afghanistans frigörelse
PDPA ärvde ett sargat land, ett av världens fattigaste, med omfattande och djupgående sociala problem. Vid tidpunkten för revolutionen levde bara 14 procent av landets 15,1 miljoner invånare i städerna. Resterande 13 miljoner levde på landsbygden, varav 1,5 miljoner var nomader.
95 procent, en exceptionellt hög andel, kunde varken läsa eller skriva. Bara 12 procent av landets yta var odlingsbar, och av den brukades bara till 60 procent på grund av vattenbrist och det feodala systemets ineffektivitet. Detta var ett tydligt bevis på imperialismens och de feodala klassernas ruttenhet, som hade dominerat landet fram till dess.
PDPA-regeringen uppskattade att 45 procent av den odlingsbara marken kontrollerades av fem procent av jordägarna. Bönder och jordbruksarbetare var tvingade att leva under usla förhållanden genom stora skulder till enskilda jordägare och storbönder. Landsbygden släpade efter resten av samhället och man levde efter en särskild kombination av stamlagar och en förvrängd form av islam. Prästerskapets ekonomiska och samhälleliga makt var svag och hade sitt ursprung i de lägre skikten. Infrastrukturen var i stort sett helt outvecklad, vilket visas av det faktum att inte en enda by hade elektricitet 1978. Vad gäller sjukvård, utbildning, transport och färdmedel, var Afghanistan ett av världens mest underutvecklade länder.
Industrin var svag och industriproduktionen utgjorde bara 17 procent av BNP, vilket bara motsvarade 10–15 procent av efterfrågan på socker, textilier, skor och så vidare. Industriproletariatet utgjordes av bara 40 000–50 000 arbetare och var koncentrerat till de fyra urbana centren. Det viktigaste industriella centret var huvudstaden Kabul.
Hälften av arbetarna jobbade i fabriker med fler än tusen anställda. Även om fackföreningar var förbjudna enligt lag gick de största fabrikerna ut i strejk under strejkvågen 1968-69, vilket visar rörelsens stridbarhet.
Trots de oerhört svåra förhållanden PDPA stod inför efter maktövertagandet, var man beslutna att ta Afghanistans öde i sina händer. Omedelbart efter maktövertagandet påbörjade PDPA en rad omfattande reformer.
Den första viktiga handlingen var nationaliseringen av industrin, som inom bara några år gav resultat för industriproduktionen. 1978 bidrog exempelvis gruv- och förädlingsindustrin bara med 3,3 procent till landets totala intäkter – 1983 nådde man 10 procent.
PDPA:s sjätte dekret avskaffade böndernas skulder till de rika storbönderna och jordägarna – en enorm lättnad för de fattiga bönder som i århundraden levt under denna press.
Det sjunde dekretet innebar reformer av äktenskapet. En betydande reform var avskaffandet av ”brudköpet”, en månghundraårig sed. Detta dekret införde också sexuell myndighetsålder.
Jorden delades ut och kollektivt jordbruk introducerades. Begränsningar av jordägande infördes. Detta var extremt viktiga reformer för ekonomisk och samhällelig rättvisa, men framförallt i termer av att förbättra jordbrukets produktivitet. Efter PDPA:s första år vid makten uppskattades att omkring 333 000 hektar hade fördelats till 132 000 familjer. Vattendistributionen, som tidigare varit familjens ansvar, togs över av staten.
Liknande reformer infördes för att utrota analfabetismen. En viktig reform på den här fronten var nationaliseringen av tryckpressarna, för att tillgängliggöra utbildningsmaterial, men också för att producera material på minoritetsspråk.
Lika rättigheter för kvinnor infördes, liksom betald mammaledighet. Reformer av det här slaget hade aldrig skådats i regionen. Planekonomins införande gav på kort tid fantastiska resultat inom de olika grenarna av ekonomin. Till exempel byggdes hundra nya fabriker under de första fem åren. Antalet vårdplatser ökade med 84 procent och läkare med 45 procent. De härskande klassernas makt och privilegier blev kraftigt inskränkta, och imperialismens intressen var hotade.
Kontrarevolution
Kapitalismen är ett globalt sammanflätat ekonomiskt system. Därför är ett hot mot kapitalismen även i ett litet underutvecklat land oacceptabelt för kapitalets strateger. Det första året efter revolutionen gick relativt bra. En vanlig missuppfattning är att USA-imperialismen intervenerade först efter att Sovjetunionen hade gått in. I själva verket smidde USA planer för kontrarevolutionen långt innan Sovjetunionens intervention. När USA gick in trodde deras strateger att Sovjet inte skulle intervenera. Under våren 1979 började USA-imperialismen mobilisera sitt reaktionära maskineri och i mars skickade skickade CIA sin första hemligstämplade hemställan till president Carter, för att stötta kontrarevolutionen i Afghanistan. USA sträckte ut en hand till Saudiarabien och Pakistan för att rådgöra om en strategi för kontrarevolutionen. Den västerländska imperialismens ekonomiska styrka, i kombination med Saudiarabiens wahhabism, strategiskt stöttad av Pakistans diktator general Zia ul-Haq, bildade en ohelig allians för att krossa revolutionen.
Samma sommar godkände Carter-administrationen CIA:s ansökan om 500.000 dollar för operationen. Med tiden kom varje betydande imperialistmakt att bidra, på ett eller annat sätt, till att skapa det islamistiska monster som skulle bekämpa revolutionen – samma Frankensteins monster som idag hemsöker dess forna mästare. Västerländsk media framställer den islamistiska fundamentalismen som om de inte hade något med den att göra. I verkligheten är dagens fundamentalister ett direkt resultat av västs imperialistiska politik.
Svårigheter
Saurrevolutionen drogs med sina egna särskilda svagheter. En av dem var objektiv: landets ekonomiska och sociala eftersatthet, som innebar att den numerärt svaga arbetarklassen inte kunde spela en självständig roll i revolutionen – en nödvändighet för en framgångsrik socialistisk revolution. Frånvaron av en internationell revolution innebar att Saurrevolutionen isolerades, och stalinismens kriminellt felaktiga teori om möjligheten att bygga socialism i ett land förvärrade situationen.
Den andra svagheten var PDPA:s organisation. Partiet hade aldrig utvecklats till en enhetlig leninistisk organisation och kort efter maktövertagandet ledde interna maktstrider till fraktionsbildningar – splittringar som också underblåstes av Sovjetunionens intervention. Faktum är att sovjetbyråkratin spelade en väldigt reaktionär roll genom att aktivt delta i fraktionsstriden inom PDPA och stötta Parcham-flygeln mot Khalq. Khalq-fraktionen var starkt emot Sovjets intervention, och varnade för att den skulle få ödesdigra konsekvenser.
Men i december 1979 intervenerade Sovjetunionen militärt. Parcham-fraktionen kom till makten och en utrensning av Khalq-fraktionen påbörjades som försvagade partiets grepp om makten. De interna konflikterna hade redan börjat byggas upp under sommaren.
Khalq hade illusioner i att man skulle kunna inta en alliansfri position i sin utrikespolitik, och därigenom skapa en vänskaplig omgivning för den nya regimen. I verkligheten blev Afghanistan, efter Sovjetunionens intervention, ett slagfält för de två världsmakterna. För Sovjets vidkommande blev Afghanistan, som det snart skulle visa sig, en riskzon för de sovjetiska styrkorna.
Kontrarevolutionens seger
Steg för steg drogs alla reformer tillbaka i takt med att regimen sökte försoning med oppositionen, och 1988 lämnade Sovjetunionen landet. Regimen var vid det laget extremt svag och 1992 hamnade makten i händerna på Mujahideen. Gräsrötterna inom Mujahideen kom senare att bilda den Pakistan-stödda rebellgrupp som vi i dag känner som talibanerna, som tog makten och mördade ledaren för Parchamregimen, Najibullah. Den 26 år långa fundamentalistiska kontrarevolution som följde kastade åter Afghanistan ned i barbari. Kontrarevolutionen påverkade inte bara Afghanistan, utan hela regionen – särskilt Pakistan. Heroin blev ett medel för att finansiera kontrarevolutionen och Mujahideen, en strategi som i förlängningen skapade världens första narkotikastat. Enligt uppskattningar används idag över 200 000 hektar för odling av opiumvallmo. 2017 skördades 9000 ton opium.
Saurrevolutionen representerar hoppet hos de arbetande massorna i Afghanistan och hela regionen, hopp om frigörelse från kapitalistisk och halvfeodal utsugning och misär. Detta hopp dränktes i blod av imperialismen. Om vi vill besegra dessa reaktionärer, är det enda alternativet organisering längs klasslinjer. Den enda hämnd vi kan söka för den misär som åsamkats det afghanska folket, är att ge liv åt den socialistiska revolutionen som ett svar på den flera decennier långa kontrarevolutionen. Det är det enda alternativet för att ta, inte bara det afghanska samhället, utan även det pakistanska, ut ur det barbari som kapitalismen och imperialismen skapat. Arbetarklassen i regionen, men även i världens avancerade kapitalistiska länder, står inför denna historiska uppgift. För att lyckas är det nödvändigt att bygga arbetarklassens organisation på en internationell grundval.