PSUV har fått ungdomsförbund – entusiasm och kamp på grundningskongressen

Vi har mottagit nedanstående rapport från Petra Edlund, som bor i Venezuela och är aktiv i den bolivarianska rörelsen. Hon deltog i förra veckan på JPSUV, PSUV:s ungdomsförbunds, grundningskongress. Rapporten ger en direkt insyn i kampen som utspelade sig på kongressen.

Den 11-13 september hade PSUV:s ungdomsförbund sin grundningskongress i industristaden Puerto Ordaz i Venezuela. Deltog gjorde närmare 1300 delegater från hela landet, demokratiskt valda underifrån, representerande de ca 50000 medlemmarna i JPSUV. Entusiasmen var stor och stämningen under hela kongressen var precis vid kokpunkten. Det står klart att landets politiska klimat de senaste 10 åren har påverkat landets ungdomar och gjort dem politiskt medvetna, orädda att kritisera, beredda att försvara och kämpa för att radikalisera den bolivarianska socialistiska revolutionen.

Deltog gjorde också 30 internationella inbjudna gäster varav 5 stycken från Hands off Venezuela (från Sverige, Danmark, Spanien och Mexico). Jag själv deltog på kongressen tillsammans med Corriente Marxista Revolucionaria, en marxistisk del av PSUV och JPSUV. CMR spelade en drivande roll i oppositionen på kongressen, bl.a. genom att lägga fram ett förslag på program för J-PSUV.

Kongressen inleddes med en välkomstceremoni med uppspelta ungdomar som försökte bräcka varandra med socialistiska slagord. I de påföljande gruppdiskussionerna delade de delegerade upp sig i 47 grupper for att diskutera de föreslagna stadgarna, livsmedelskrisen i landet samt oljans påverkan på landets ekonomi. Det enda som hanns med att diskutera var dock stadgarna.

Splittringen inom PSUV

Deltagandet och intresset var stort i diskussionerna och genom hela kongressen speglades det kanske största problemet inom PSUV och kanske det farligaste hotet mot den bolivarianska revolutionen: splittringen mellan kämpande revolutionärer och de byråkratiska reformisterna. Reformisterna menar att det ar möjligt att nå socialismen genom reformer och anser att det inte är nödvändigt att nationalisera storföretagen. De förespråkar en medelväg; en marknadsekonomi med socialistiska drag, medan revolutionärerna menar att en sann socialism bygger på arbetarkontroll av produktionsmedlen och att borgarklassen exproprieras.

Byråkratin mot massorna 

Det märktes tydligt att byråkratin ledde kongressen. Många var upprörda över det odemokratiska upplägget på kongressen, bl.a. att stadgarna som skrivits av personer runt Hector Rodriguez, ledare för JPSUV, inte hade skickats ut innan kongressen och därför inte kunnat diskuteras lokalt. De var dessutom framtagna av personer som inte var valda demokratiskt utan som handplockats av Héctor Rodriguez.

När fredagens utlovade plenadebatt, där stadgarna skulle diskuteras, uteblev och ersattes av ett musikframträdande upprördes många ungdomar och kände sig överkörda. I publiken fanns ett stort antal ungdomar som krävde den utlovade debatten, men de tystades ned av byråkraterna.

Under påföljande dags förmiddagssamling skulle stadgarna godkännas och buropen haglade fran flera håll. Slagord som ”Jovenes socialistas, marxistas leninistas.” (”Socialistiska ungdomar, marxister och leninister”) och ”Fuera el reformismo en las filas del chavismo.” (”Bort med reformismen ur chavismens led”) ropades från salen.

Motståndet mot stadgarna var stort, 80-90% av diskussionsgrupperna avvisade grundförslaget. Men så delades det oväntat ut ett förslag på ändringar av stadgarna. Ändringarna baserades på gruppdiskussionerna som hade visat att ungdomarna var mer radikala än vad som väntats. De nya stadgarna var helt enkelt oigenkännliga, i jämförelse med det ursprungliga förslaget. I ursprungsförslaget slogs det bl.a. fast att 10 av de 30 medlemmarna i JPSUV:s förbundsstyrelse skulle väljas av PSUV:s partistyrelse, efter motstånd från basen i JPSUV drogs detta förslag tillbaka, alla i JPSUV:s styrelse ska väljas av medlemmarna. Förändringarna av stadgarna sågs som en stor seger av delegaterna, och röstades därför igenom med höga siffror.

De kämpande revolutionärerna ökar i antal 

JPSUV:s kongress visade på en radikalitet bland medlemmarna som ledningen inte hade förväntat sig. Orsaken till radikaliseringen av JPSUV och PSUV är att folk har tröttnat på att reformismen och byråkratin gör att resultaten är för små. Situationen i landet har förbättrats avsevärt de senaste tio åren med minskad fattigdom, sjukvård for alla, utrotande av analfabetismen osv. Men förändringen är fortfarande alldeles för liten. Fortfarande är klasskillnaderna enorma. Samma rika människor som för tio år sedan sitter fortfarande på de stora tillgångarna och korruptionen är ett stort problem… och detta efter nästan ett decennium av revolution.

Kongressen visade missnöjet med problemen i landet och att ungdomarna vill ha en radikal förändring av hela samhällsstrukturen. Marxisterna visar en tydlig väg for att fullborda revolutionen och nå en äkta socialism. Ungdomarna stodjer Chávez i byggandet av socialismen, men kräver att revolutionen ska gå framåt. Många anser att det är nödvändigt att expropriera borgarklassen för att rädda den bolivarianska revolutionen och genomföra en verklig förändring i landet. Det är nödvändigt för att stoppa det ekonomiska sabotage som ständigt pågar, och som bl.a. leder till livsmedelsbrist och ökade matpriser.

Chavez avslutade

Kongressen avslutades med ett tal av den inbjudne presidenten Hugo Rafael Chàvez Frías.

På scenen fanns 30 stolar för de internationella delegaterna. Alla bjöds upp på scenen och ropades upp en efter en för att sätta sig. När 25 namn ropats upp och endast de 5 medlemmarna från HOV stod kvar tog listan slut. En minuts förvirring uppstod innan de tvingades gå av scenen och sätta sig i publiken, utan att få skaka hand och visa sitt stöd till presidenten. HOV-medlemmarna hade helt enkelt tagits bort från listan av JPSUV:s ovalda ledning. Det hela kan ses som en grov förolämpning, grundad i rädsla och i ideologiska skäl.

Men det som skulle fungera som en förolämpning blev istället till reformisternas nackdel, för alla delegaterna i publiken såg vad som hände – att de internationella delegaterna som hade synts mest på kongressen och beblandat sig med de venezulanska ungdomarna istället för att som de övriga internationella deltagarna bara umgås med varandra, tvingades lämna scenen.

Chávez höll ett långt tal som bl.a. handlade om ungdomen som den största kraften bakom förändring och vikten av att studera och lära av historien. Om krisen i Bolivia där fascismen lever och måste bekämpas. Om utvisandet av USA:s ambassadör efter avslöjandet av en planerad kupp mot presidenten och av solidaritet med Bolivias president Evo Morales.

Han menade att fascismen kan sprida sig, och uppmanade ungdomarna att inte vara passiva utan bekämpa all form av fascism. Talet var mycket uppskattat och besvarades med hejarop.

Trots att kongressen genomsyrades av byråkrati och visade på att reformisterna är väl organiserade och inte tillät en öppen debatt,  visade kongressen att dessa är i minoritet och resultaten kan ses som enormt positiva. Basen segrade över byråkratin och reformisterna.

Kongressen visade på att en radikalisering i Venezuela är nödvändig for att revolutionen inte ska lida nederlag utan nå sitt mål: socialismen, och vara ett exempel som visar att en annan värld är möjlig.