Ned med hyckleriet! Försvara Gaza! – Uttalande från IMT

Följande uttalande från den Internationella marxistiska tendensen förklarar vår solidaritet med det palestinska folket. Det är ett svar på det motbjudande hyckleriet hos västimperialismen och dess lakejer, som sluter upp bakom den reaktionära israeliska staten när den inleder en blodig hämnd mot Gaza efter Hamas överraskningsattack den 7 oktober. Vi förklarar dessutom varför frihet för Palestina bara kan uppnås med revolutionära medel och genom att kapitalismen störtas i hela regionen.

Den blixtattack som Hamas genomförde lördagen den 7 oktober orsakade chockvågor över hela världen. Den möttes omedelbart av en högljudd kör av fördömanden från västvärldens regeringar.

Attacken presenterades omedelbart i de mest skrämmande termer av media. Den allmänna opinionen i väst förbereddes grundligt av vad som komiskt nog beskrivs som vår ”fria press” för att ta ställning i konflikten, som i vanlig ordning framställs som de goda krafterna mot de onda krafterna.

I denna makabra komedi av felaktigheter är rollerna bekvämt ombytta. Offren blir angriparna, och angriparna blir offren. Denna lögn backas upp av en ständig ström av moraliska fördömanden av våld, dödande och alla andra avskyvärda kännetecken för terrorism.

Enligt New York Times, kokade president Biden av ilska när han karakteriserade handlingarna som ”ren och skär ondska” och lovade att otvetydigt stå på Israels sida mot terrorismen.

Presidenten för den rikaste och mäktigaste staten i världen ödslade ingen tid och tillkännagav att USA kommer att påskynda leveransen av ytterligare utrustning, resurser och ammunition till Israel, samt skicka sitt nyaste och mest avancerade hangarfartyg, tillsammans med en hel hangarfartygsgrupp, till östra Medelhavet.

Imperialistiska hycklare, eller moralens relativitet

Mördandet av män och kvinnor är något som naturligt väcker känslor av avsky hos de flesta människor. Vi påminns ständigt om det bibliska påbudet: ”Du skall icke dräpa.”

Detta bud har vid första anblicken en absolut karaktär. Men vid en närmare granskning blir det tydligt att den härskande klassens och mediernas aversion mot våld och dödande inte alls är absolut, utan har ett rakt igenom relativt innehåll.

Att mörda män och kvinnor är något som naturligt väcker känslor av avsky hos de flesta människor / Bild: Humberto Patrick, Wikimedia Commons
Att mörda män och kvinnor är något som naturligt väcker känslor av avsky hos de flesta människor / Bild: Humberto Patrick, Wikimedia Commons

När vanliga män och kvinnor uttrycker sin förskräckelse och indignation över de grymheter de läser om i pressen, är det en normal mänsklig reaktion som vi kan förstå och sympatisera med.

Men när samma ord uttalas av en amerikansk president, vars händer dryper av otaliga, oskyldiga människors blod, kan vi bara rycka på axlarna och vända oss bort i avsky.

De imperialistiska skurkar som låtsas vara chockade av våld har upprepade gånger inlett våldsamma angreppskrig. De tvekade inte att inleda blodiga krig mot Irak och Afghanistan som varade i två decennier, i vilka hundratusentals civila dödades. De bombade Libyen, Syrien, Sudan och Serbien, utan någon som helst hänsyn till oskyldiga civila.

Det mest avskyvärda fallet av alla på senare tid var det barbariska kriget mot folket i Jemen, ett av världens fattigaste länder, som fördes av Saudiarabien med fullt stöd, medbrottslighet och aktivt deltagande av USA, Storbritannien och andra imperialistmakter.

Om något krig kan beskrivas som ett folkmord så var det Jemen. Enligt FN har över 150 000 människor dödats i Jemen, och man uppskattar att över 227 000 har dött till följd av en fruktansvärd svält som avsiktligt skapades av saudierna och deras allierade, som också var ansvariga för förstörelsen av sjukhus och vårdinrättningar.

Dessa siffror är utan tvekan en allvarlig underskattning av det totala antalet offer som saudierna och deras imperialistiska uppbackare tillfogat folket i Jemen.

Men var fanns fördömandena av detta barbari? Var fanns protesterna från Washington och London? Var fanns de stora rubrikerna som skrek om ”terrorism”? De var tysta, eftersom västvärldens regeringar aktivt deltog i detta utrotningskrig mot ett fattigt, förtryckt folk.

De har ingen rätt att klaga över våldet eller att anklaga någon för ”terrorism”. När det gäller krig är det meningslöst att vädja till moraliska eller humanitära överväganden. Krig handlar om att döda människor. Och det har aldrig funnits ett humanitärt krig i historien.

Det är bara en cynisk fras, ett bekvämt fikonlöv, som nuförtiden används av angripare för att rättfärdiga sin aggression inför den allmänna opinionen.

Gaza och Ukraina, eller relativiteten i ”rätten till självförsvar”

När det gäller Israels så kallade rätt att försvara sig, ser vi här återigen den västerländska imperialismens dubbelmoral / Bild: public domain
När det gäller Israels så kallade rätt att försvara sig, ser vi här återigen den västerländska imperialismens dubbelmoral / Bild: public domain

När det gäller Israels så kallade rätt att försvara sig, ser vi återigen den västerländska imperialismens dubbelmoral. Ukraina beväpnades till tänderna för att bekämpa Ryssland å den västerländska imperialismens vägnar, under förevändningen att ett folk under ockupation har rätt att slå tillbaka.

Men när det gäller palestinierna försvinner plötsligt denna rätt helt och hållet. I stället för att försvara de förtryckta bistår imperialisterna förtryckarna med vapen och pengar. Rätten till självbestämmande gäller tydligen inte alla!

För övrigt har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, i enlighet med imperialismens förvridna logik, jämfört Rysslands invasion av hans land med Hamas och har med sin hesa lilla röst stämt in i kören som står upp för Israels ”rätt att försvara sig”! Behöver vi fler bevis på denna gentlemans reaktionära natur?

Zelenskyj har i kommentarer uttryckt en oro för att kriget mellan Israel och Hamas skulle kunna avleda uppmärksamheten från kampen i Kiev. Som väntat anklagar han Ryssland för att vilja ha krig i Mellanöstern i syfte att undergräva det internationella stödet till Ukraina.

”Ryssland är intresserat av att utlösa ett krig i Mellanöstern, så att en ny källa till smärta och lidande kan underminera världens enighet, öka oenigheten och motsättningarna och därmed hjälpa Ryssland att förstöra friheten i Europa”, sade han.

Zelenskyj är en desperat man som är beredd att göra vad som helst för att säkra tillförseln av vapen och pengar när Ukraina nu har lidit förkrossande nederlag på slagfältet och det finns tydliga tecken på ett vacklande stöd bland deras allierade, inklusive USA, Slovakien och Polen.

Hämnd

Om man accepterar användningen av relativitetsteorin på moralens område, blir det en enkel sak att rättfärdiga mord – så länge det utförs av ”vår sida”. Detta ser vi i praktiken här och nu.

Israels svar på Hamas attack i lördags har varit snabbt och brutalt. Benjamin Netanyahu har förklarat att Israel befinner sig i krig. Han har lovat att reducera Gaza till en ”öde ö”.

Stridsflygplan har bombat den ockuperade remsan, jämnat höghus med marken i bostadsområden och urskillningslöst attackerat skolor, sjukhus och moskéer.

En skola som drivs av FN:s organ för palestinska flyktingar, där det inte fanns några ”militanter”, träffades direkt. Många bostadshus utsattes för beskjutning utan föregående varning.

Israel fortsatte att flygbomba Gaza och vissa byggnader förvandlades till ruiner. Tjänstemän i Gaza sade att sjukhus och skolor hade träffats och att 900 palestinier redan hade dödats, däribland 260 barn.

Allt detta har ingenting att göra med självförsvar, utan allt att göra med en törst efter hämnd. Det är inte första gången som den israeliska staten försöker straffa Gazas befolkning för dess ledares handlingar genom att medvetet rikta in sig på civila.

Israels försvarsminister Yoav Gallant beordrade en ”fullständig belägring” av Gazaremsan: ”Jag har beordrat en fullständig belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allt är avstängt.”

Att beröva män, kvinnor och barn mat, vatten och elektricitet ska vara ett brott enligt ”internationell rätt”. Till och med det patetiska Förenta nationerna fann det nödvändigt att påminna israelerna om denna lilla detalj, även om resultaten av denna artiga påminnelse förutsägbart nog var noll.

”Mänskliga djur”

Hur rättfärdigar de allt detta? Mycket enkelt.

Israels försvarsminister Yoav Gallant uttryckte det hela tydligt när han sade: ”Vi slåss mot mänskliga djur och vi agerar därefter.”

Detta språk är välkänt för oss. Det är vanligt att imperialisterna rättfärdigar slakt genom att avhumanisera fienden. Om vi accepterar att våra fiender inte är människor som vi själva, utan bara djur, känner vi oss berättigade att behandla dem hur som helst.

Låt oss påminna oss själva om att judarna under årtionden inte betraktades som människor utan som omänskliga varelser. Det innebar att de kunde bli slagna, torterade, utsvultna och mördade, vem bryr sig? De är ju trots allt ”bara djur”, eller ”mänskliga djur”. Skillnaden är rent semantisk.

Men invånarna i Gazaremsan är inte djur. De är människor, precis som invånarna i Israel är människor. Och alla människor har rätt att behandlas på samma sätt.

En kör av hycklare

Alla människor har rätt att bli behandlade på samma sätt / Bild: Fars News, Wikimedia Commons
Alla människor har rätt att bli behandlade på samma sätt / Bild: Fars News, Wikimedia Commons

Som i en välstämd unison kör har politiska ledare över hela världen i besinningslös iver förklarat sitt ovillkorliga stöd för ”Israels rätt att försvara sig”. Höger och ”vänster”, republikaner och demokrater – alla sjunger högt ur samma välanvända psalmbok.

Samma medier som tigit om imperialismens brott har också varit mycket dåliga på att rapportera om den kriminella terror som den israeliska staten har utsatt palestinierna för under många årtionden. De har varit offer för ständiga våldsamma provokationer från de högerextrema judiska bosättarna.

Uppenbarligen är detta avsett att ge stöd för Israels rätt att ”försvara sig” genom att pulverisera en liten landremsa fylld till bredden med två och en halv miljoner fattiga människor. Det har beskrivits som det största utomhusfängelset i världen.

Hela det imperialistiska lägret står bakom Israel inför massakern på palestinierna i Gaza. Och om bomberna, artillerigranaterna och missilerna inte dödar ett tillräckligt stort antal palestinier, förberedde Europeiska unionen för att eliminera ytterligare några genom svält.

EU meddelade att man skulle dra in det ekonomiska stödet till palestinierna, som de är starkt beroende av för sin överlevnad. Beslutet var så skandalöst att det senare upphävdes.

Här ser vi den destillerade essensen av den så kallade ”västerländska civilisationen” sammanfattad på några få rader.

Det kommer inte som någon överraskning att högerinriktade ”Labour”-ledare som Sir Keir Starmer i Storbritannien omedelbart lade till sina gälla röster till denna hycklande kör. Dessa damer och herrar sålde sina själar till djävulen för länge sedan. De är inget annat än imperialismens agenter.

Men högerreformisterna är inte de enda skyldiga. Skamligt nog har många ”vänster”-reformister anslutit sig till fördömandet (Sanders, Ilhan Omar, AOC, det franska ”kommunist”-partiet, bland andra.)

Inte för första gången har dessa så kallade vänsteranhängare visat sin totala feghet och brist på principer. De har omedelbart gett vika för trycket från de kapitalistiska massmedierna och den borgerliga allmänna opinionen och slutar med att gå på den härskande klassens linje.

Den Internationella marxistiska tendensen kommer inte att ansluta sig till imperialisternas och deras anhängares hycklande kör.

Var står vi?

I varje krig använder sig de krigförande parterna alltid av berättelser om grymheter – verkliga eller påhittade – för att rättfärdiga sina egna mord och våldshandlingar. Kommunisternas inställning till krig kan aldrig baseras på sensationell propaganda som används cyniskt för att rättfärdiga den ena eller den andra sidan. Inte heller kan ett krig rättfärdigas av frågan om vem som slog först. Vår inställning till krig måste vila på helt andra grunder.

Vår ståndpunkt är mycket enkel:

I varje kamp kommer vi alltid att stå på de fattiga förtrycktas sida, aldrig på de rika och mäktiga förtryckarnas.

I det aktuella fallet måste frågan ställas: Vilka är förtryckarna och vilka är de förtryckta? Är det palestinierna som förtrycker israelerna? Ingen vid sina sinnens fulla bruk tror det.

Det är inte palestinierna som med våld ockuperar mark som inte tillhör dem. Det är inte de som har drivit ut israeliska bosättare från mark som de har bebott i generationer, utan precis tvärtom.

Det är inte palestinierna som med våld ockuperar mark som inte tillhör dem. / Bild: Humberto Patrick, Wikimedia Commons
Det är inte palestinierna som med våld ockuperar mark som inte tillhör dem. / Bild: Humberto Patrick, Wikimedia Commons

Det är inte de som förvägrar israeliska medborgare deras mest grundläggande rättigheter, eller utsätter dem för brutala blockader och reducerar dem till paria i sitt eget land.

Är det nödvändigt att rabbla upp den långa listan över brott som den reaktionära israeliska staten har begått mot palestinierna?

Här finns inte utrymme att lista dessa brott, som fortsätter dag efter dag, månad efter månad och år efter år, och förvandlar palestiniernas liv till ett levande helvete.

Palestinierna har reducerats till en status som inte skiljer sig mycket från ett slags slaveri. Och slavar, när de berövas alla andra rättigheter, kan bara använda sig av den enda rättighet som återstår: rätten att göra uppror.

Genom historien har slavrevolter vanligtvis åtföljts av extrema våldshandlingar, vilket bara återspeglar det extrema förtryck som de själva utsatts för av slavägarna.

Detta är ett beklagligt faktum. Men det befriar oss inte från skyldigheten att försvara slavarnas revolt mot slavägarna. Marx behandlade denna fråga i en artikel från 1857, där han besvarar de artiklar i den brittiska pressen som lyfte fram de grymheter som begicks under det indiska upproret mot britterna:

“Våldsdåden begångna av de revolterande sepoyerna i Indien är verkligen outsägligt motbjudande och ruskiga – såsom våldet möter en – endast i uppror, krig mellan nationaliteter, raser och framför allt religioner. Med andra ord, sådant som det respektabla England själv brukade applådera när det förövades av vendéerna mot ”de blå”, av den spanska gerillan mot de otrogna fransmännen, av serberna gentemot sina tyska och ungerska grannar, av kroaterna mot de wienska rebellerna, av Cavaignacs mobilgarde eller Bonapartes decembrister mot det proletära Frankrikes söner och döttrar. 

Hur avskyvärt sepoyerna än har betett sig så är det ändå bara en koncentrerad reflex av Englands eget beteende i Indien; inte bara under själva grundläggandet av det östliga imperiet utan även under de gångna tio åren av etablerat välde. För att ge den rätta bilden av detta välde räcker det med att påpeka att tortyr utgjorde en institutionaliserad del i finanspolitiken. Det finns en sorts vedergällningsprincip i mänsklighetens historia, och det är den historiska vedergällningens regel att dess verktyg smides – ej av den förfördelade utan – av förövaren själv.” K. Marx (Det indiska upproret)

Stöder vi Hamas?

Våra fiender kommer att säga: då stöder ni Hamas. På denna anklagelse svarar vi: vi har aldrig stöttat Hamas. Vi delar inte dess ideologi, och vi stöttar inte dess metoder.

Vi är kommunister och har våra egna idéer, program och metoder, som bygger på klasskampen mellan rika och fattiga, förtryckare och förtryckta. Det är detta som avgör vår inställning i varje enskilt fall.

Men våra skillnader med Hamas, även om de är fundamentala, är inte alls lika fundamentala som de skillnader som skiljer oss från USA-imperialismen – den mest reaktionära kraften på planeten – och dess medbrottslingar, den israeliska härskande klassen.

Våra kritiker kommer att fråga: Står ni bakom att så många oskyldiga civila dödas? Vi kommer att svara att vi aldrig har förespråkat sådana metoder eller stöttat dem.

Vår första uppgift, för att citera Spinoza, är varken att gråta eller skratta, utan att förstå. Moraliska överväganden är fullständigt värdelösa och säger ingenting. För att förstå vad som händer är det nödvändigt att ställa frågan på ett annat sätt: vad var det som ledde till Hamas attack?

Kan det skiljas från den reaktionära israeliska statens förtryck, våld och ockupation av Palestina som pågått i årtionden?

Naturligtvis inte.

Israel är en mäktig och rik stat som i årtionden har fördrivit och förtryckt palestinierna genom en kombination av brutalt våld och ekonomiska muskler.

Och vi måste också se den kedja av händelser som direkt har lett fram till den nuvarande situationen. Den föll inte från en klarblå himmel, som vi uppmanas att tro.

Förräderi

Imperialisterna lovade palestinierna rättvisa – om de bara kunde vänta lite längre. Men de har väntat och väntat och det enda resultatet har varit ytterligare förstörelse av deras hemland och berövande av deras rättigheter.

När de förtrycktas tålamod är förbrukat kommer de förr eller senare att slå tillbaka mot sin förtryckare. I sådana ögonblick kommer överdrifter och brutalitet oundvikligen att begås. Det är naturligtvis beklagligt. Men vem är egentligen ansvarig?

Om en man eller kvinna begår ett kallblodigt mord, är det utan tvekan ett brott och straffas som sådant.

Men om en kvinna under många år utsätts för brutal misshandel av sin man och en dag vänder sig mot sin plågoande och dödar honom, skulle de flesta säga att man bör ta hänsyn till de omständigheter som ledde fram till hennes handlingar.

Låt oss återvända till det aktuella fallet. Under veckorna före explosionen utfördes ständiga provokationer av judiska religiösa fanatiker. De stormade området kring Al-Aqsa-moskén – en av de heligaste platserna i den islamiska världen. De agerade under polisens och militärens beskydd.

Provokation

Under dessa förhållanden kan ingen egentligen vara förvånad över att palestinierna slår tillbaka / Bild: Tasnim News Agency, Wikimedia Commons
Under dessa förhållanden kan ingen egentligen vara förvånad över att palestinierna slår tillbaka / Bild: Tasnim News Agency, Wikimedia Commons

Netanyahu är i allians med den sionistiska extremhögern, av vilka vissa är öppet fascistiska. Deras uttalade mål är att provocera fram ett nytt Nakba – det vill säga att fysiskt få bort palestinierna från den mark de nu lever på, med början i Jerusalem och på Västbanken.

Denna politik är inte ny, men den har eskalerat under de senaste månaderna. Bosättare, som huvudsakligen importerats från USA och rekryterats bland de mest extrema religiösa fundamentalisterna, har byggt bosättningar på Västbanken.

Dessa är förbundna med varandra genom ett nätverk av militärt försvarade vägar, som delar upp det territorium som formellt kontrolleras av det palestinska territoriet.

De reaktionära bosättarna känner sig uppmuntrade och skyddade av den ultranationalistiska israeliska regeringen.

Beväpnade gäng av religiöst fanatiska bosättare har genomfört pogromer mot palestinier med öppet eller dolt stöd av den israeliska armén och polisen. Dessa markstölder påstås vara olagliga enligt ”internationell rätt”. Men alla de fromma resolutioner som FN har antagit i meningslösa ritualer har inte gjort någonting för att stoppa dessa kriminella handlingar.

Under dessa förhållanden kan ingen egentligen vara förvånad över att palestinierna slår tillbaka. Förtryckta människor har rätt att göra motstånd.

Hycklare kommer att hävda att båda sidor bär skulden eftersom båda har använt våld. Formellt sett är detta påstående sant. Men dess innehåll är i grunden falskt. Den ena sidans våld kan inte likställas med den andras. Det finns absolut ingen likvärdighet mellan de två sidorna.

Å ena sidan har vi ett modernt avancerat kapitalistiskt land, utrustat med kärnvapen, stridsflygplan med kraftfulla missiler, avancerad teknik och övervakningsutrustning, som räknar med det fulla materiella och finansiella stödet från världens mäktigaste imperialistiska land.

Å andra sidan har vi de förtryckta palestinierna, som får kämpa med de vapen de kan komma över.

Att bli förvånad över den senaste tidens händelser är faktiskt oerhört dumt. Under dessa omständigheter var någon form av explosion absolut oundviklig, även om tidpunkten och innehållet i den inte kunde förutses – inte ens av den israeliska underrättelsetjänsten.

Israel förödmjukat

Det är nödvändigt att närma sig kriget på dess egna villkor och inte införa överväganden som är helt främmande för det. Det som har orsakat raseri i den israeliska härskande klassen är inte antalet människor som har förlorat sina liv. Deras oro är av rent praktisk natur.

Ur en rent militär synvinkel var attacken en framgång. Det oväntade blixtkriget tog den högt ansedda israeliska underrättelsetjänsten på sängen. Välbeväpnade grupper av kommandosoldater trängde in i Israels försvar, bröt igenom vad som antogs vara en ogenomtränglig linje och tillfogade de israeliska styrkorna svåra förluster.

Det oväntade blixtkriget överraskade den högt ansedda israeliska underrättelsetjänsten fullständigt / Bild: public domain
Det oväntade blixtkriget överraskade den högt ansedda israeliska underrättelsetjänsten fullständigt / Bild: public domain

När detta blev känt utlöstes en våg av panik och rädsla i Israel, där myndigheterna invaggat befolkningen i tron att de skyddades av en osårbar försvarslinje. Över en natt krossades människors tro på myten om deras osårbarhet. Detta faktum kommer att få oöverskådliga konsekvenser för framtiden.

Nyheten om attacken firades däremot på gatorna i många arabiska huvudstäder. Massorna uppmuntrades av det faktum att den mäktiga israeliska staten äntligen hade lidit ett förödmjukande nederlag. Jämfört med detta faktum verkade alla andra överväganden vara av sekundär betydelse.

Netanyahu känner sig ytterst självsäker eftersom han har det fasta stödet från USA-imperialismen, som förser Israel med oändliga mängder dollar och dödliga vapen.

De har flyttat sin ambassad till Jerusalem – ett slag i ansiktet på alla palestinier. President Trump fattade detta provocerande beslut. Men president Biden har inte upphävt det. Han är angelägen om att säkra den judiska väljarbasen inför nästa års val, liksom att behålla en av sina få kvarvarande orubbliga allierade i regionen.

Fredligt eller våldsamt?

Våra fiender konfronterar oss mycket ofta med frågan: Är ni för våld? De skulle lika gärna kunna fråga oss om vi är för böldpest, eftersom det är lika tomt på verkligt innehåll.

Det finns frågor som besvarar sig själva, och dessa är just av det slaget. Men att bara svara nekande är helt meningslöst. Man skulle behöva förklara de konkreta omständigheter under vilka våld används: i vilket syfte? Och i vems intresse? Utan sådan information är det verkligen omöjligt att ge ett korrekt svar. Så är det i varje konflikt, och så är det också nu.

Många inom ”vänstern” begränsar sig (som vanligt) till att fördöma våld i allmänhet, och uppmanar till ”en fredlig lösning” genom ”förhandlingar” och ingripande av ”internationella institutioner”. Men detta är en lögn och ett bedrägeri.

De ändlösa förhandlingar och samtal som pågått i 75 års tid har inte fört palestinierna en tum närmare frihet. Den israeliska ockupationen av palestinska territorier 1967 har i årtionden fördömts av resolutioner som antagits av de så kallade Förenta nationerna, men utan att någonting har förändrats. I själva verket har situationen blivit mycket värre.

Den nuvarande upptrappningen av konflikten är i själva verket resultatet av Osloavtalets fullständiga misslyckande. Idén att upprätta en palestinsk stat bredvid Israel på kapitalistisk grund var dömd att misslyckas, vilket vi varnade för vid den tidpunkten.

Israels mål var att lägga ut övervakningen av palestinierna på Palestinska myndigheten, ledd av Fatahs borgerliga nationalister som var fullständigt demoraliserade och organisatoriskt oförmögna att föra den palestinska nationella befrielsekampen framåt.

De senaste 30 åren har visat att den tvåstatslösning som den amerikanska imperialismen och den israeliska kapitalismen påtvingat palestinierna har misslyckats totalt.

Det är inte konstigt att 61 procent av palestinierna i en opinionsundersökning nyligen sade att de hade det sämre än före Osloavtalet, och 71 procent sade att det var ett misstag att skriva under avtalet.

Trots detta hävdar de hopplösa vänsterpacifisterna att palestinierna bara bör använda fredliga kampmedel. Men när de försökte göra detta, vad blev resultatet?

Gränsprotesterna på Gazaremsan 2018 genomfördes av obeväpnade civila. Den israeliska armén använde skarp ammunition och dödade hundratals och skadade över tiotusen, däribland barn, kvinnor, journalister och sjukvårdare.

Det är exakt det här som har övertygat palestinierna om att den enda vägen framåt är att möta våld med våld. Man kan beklaga detta faktum, men det är den enda möjliga slutsats som palestinierna kan förväntas dra. Ansvaret ligger till 100 procent på den israeliska staten och dess imperialistiska allierade.

Enligt samma undersökning anser 71 procent att en tvåstatslösning inte längre är praktiskt genomförbart på grund av bosättningarnas utbredning, 52 procent stöder upplösningen av Palestinska myndigheten och 53 procent anser att väpnad kamp är det enda sättet att bryta dödläget.

Imperialistiska planer i spillror

Före händelserna den 7 oktober pågick en så kallad normaliseringsprocess, vilket i princip innebär att Israel upprättar normala diplomatiska och ekonomiska förbindelser med arabländerna (särskilt Saudiarabien). Det palestinska problemet förklaras därmed avslutat.

Detta framhävdes av Netanyahus inlägg i FN:s generalförsamling i september, där han visade en karta över regionen med Israel och de länder som man normaliserade förbindelserna med. Men, Israel omfattade på kartan Golanhöjderna, Gaza och Västbanken – Palestina fanns överhuvudtaget inte med!

Denna uppenbara cynism visade den känslokalla attityden, inte bara hos Netanyahu och hans reaktionära gäng, utan också hos de så kallade imperialistiska demokratierna, som behandlar små nationer som obetydliga bytesvaror i sina intriger och uppgörelser.

Denna monstruösa uppstyckning skulle genomföras bakom ryggen på palestinierna. Deras blotta existens betraktas som en irriterande olägenhet. Deras ständiga klagomål kan med lätthet ignoreras, medan den obehagliga, men nödvändiga, uppgiften att hålla ordning på dem kan anförtros de israeliska väpnade styrkornas kallsinne.

Det var teorin. Men verkligheten har en irriterande tendens att motsäga även de finaste av teorier. Och just denna teori hade ett gapande hål i sin mitt: den antog att palestinierna var så fega, så fullständigt krossade, att de inte skulle vara kapabla att utkämpa en verklig strid. Detta antagande krossades i småbitar lördagen den 7 oktober.

Ett antal källor har pekat finger åt Iran. Trots Teherans förnekanden kan detta vara sant. Det skickliga utförandet av attacken och det sätt på vilket den snabbt trängde igenom Israels starka försvar visade en grad av professionalism som knappast helt kan vara Hamas eget verk.

Så länge den israeliska staten kan förlita sig på stöd från majoriteten av den judiska befolkningen kommer det att bli mycket svårt att störta den / Bild: Кабінет Міністрів України, Wikimedia Commons
Så länge den israeliska staten kan förlita sig på stöd från majoriteten av den judiska befolkningen kommer det att bli mycket svårt att störta den / Bild: Кабінет Міністрів України, Wikimedia Commons

Dessutom hade Iran ett egenintresse av att den blev framgångsrik. Den omedelbara effekten var att Netanyahus plan att skapa nära relationer med Saudiarabien gick i stöpet. Det reaktionära gänget i Riyadh var helt beredda att sälja ut palestinierna och sluta ett avtal med Israel.

Men dessa planer – som naturligtvis uppmuntrades av USA – förstördes. Mohammed bin Salman har på ett tydligt sätt vägrat att ansluta sig till kören av stöd för Israels ”rätt till självförsvar”. Han skulle utsätta själva monarkin för fara om han vågade gå emot det saudiska folkets känslor, som kommer att stötta palestinierna energiskt.

The Guardian publicerade en artikel med rubriken ”Hamas attack har plötsligt förändrat bilden för diplomatin i Mellanöstern” (Hamas attack has abruptly altered the picture for Middle East diplomacy). Dessa ord uttrycker saken på ett mycket fint sätt. Patrick Wintour, diplomatisk redaktör på The Guardian, skriver:

”Iran vill göra det omöjligt för Saudiarabien att nå en överenskommelse med Israel, medan andra i regionen inte har råd med kaos i Gaza.”

Det är korrekt. De arabiska ledarna har inte råd med det på grund av de djupt oroande effekter det har på massorna i deras egna länder. Hotet om en revolt på gatorna är ständigt närvarande i tankarna hos den arabiska eliten, som lärt sig en läxa efter de massuppror som kommit att kallas arabiska våren.

Detta är en mardröm för både de arabiska härskarna och Washington. Men en ny version av den arabiska revolutionen är det enda hoppet om en varaktig lösning på den palestinska frågan.

Det förtryckta folket i Palestina får inte lita på löften från utländska regeringar. Det enda som ligger i deras intresse är tomma uttalanden om stöd till palestinierna, för att skapa en bild av dem själva som solidariska med de förtryckta. Denna bild är falsk ända in i märgen.

Det säger sig självt att imperialisternas löften är helt värdelösa, liksom de fiktiva resolutioner som rutinmässigt antas av det så kallade Förenta nationerna.

Det palestinska folket kan bara befria sig själva genom sin egen kamp. Och de enda pålitliga allierade som de kan räkna med är de förtryckta arbetarna och bönderna i regionen och över hela världen.

Israels väg kantad av faror

Det finns ytterligare en faktor som inte kan ignoreras. Så länge den israeliska staten kan räkna med stöd från majoriteten av den judiska befolkningen kommer det att bli mycket svårt att störta den. Endast genom att dela staten Israel längs klasslinjer kommer detta att vara ett genomförbart förslag.

Under nuvarande omständigheter verkar detta vara en osannolik variant. Detta beror delvis på de extrema begränsningarna i Hamas ideologi och metoder, som övertygar många israeliska medborgare om att deras liv hotas av de palestinska ”terroristerna”.

Tyvärr har den senaste tidens angrepp och dödandet av civila övertygat många israeler om att den enda lösningen är att sluta upp bakom regeringen. Detta har uppmuntrats av den så kallade oppositionens skandalösa beteende, som omedelbart har släppt alla sina invändningar mot Netanyahu-regeringens reaktionära politik och skyndat sig att erbjuda sig att ingå en så kallad nationell samlingsregering. Detta är en katastrofal handlingsplan.

Israels folk måste ställa sig följande fråga: Hur kan det komma sig att de efter så många år av konflikter, så många krig och så många militära segrar nu känner sig mer osäkra än någon gång tidigare sedan staten Israels grundande? Alla de åtgärder som påstås ha utformats för att garantera deras säkerhet har, i sanningens ögonblick, inte räckt till.

Det är sant att Israel, med sin kolossala militära styrka och överlägsna eldkraft, lätt kan besegra Hamas militärt. Men en markinvasion av Gaza, med dess smala gator, myriader av tunnlar och en fientlig och förbittrad befolkning, kommer inte att kunna genomföras utan massiv blodspillan på båda sidor. Och när Gaza har reducerats till en hög med bråte, vad händer då? Israel har inte tillräckligt med styrkor för att ockupera och kuva en fientlig befolkning på 2,3 miljoner människor hur länge som helst. Förr eller senare kommer nya explosioner och blodsutgjutelser att inträffa.

Och det slutar inte där. Förtrycket av palestinierna bidrar till att väcka brinnande känslor i hela arabvärlden. Försöken att skapa relationer med Saudiarabien har nu förvandlats till aska. Utsikterna för Israel är verkligen dystra: landet är omgivet av miljontals fiender på alla sidor, och är mer isolerat än någonsin tidigare. Det senaste blodbadet utgör en allvarlig varning om att ännu värre saker kommer att hända, om inte något grundläggande förändras i Israel självt.

Marx påpekade för länge sedan att ingen nation någonsin kan bli fri så länge den förtrycker och underkuvar en annan nation: ”Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse.” (Marx till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

För närvarande tystas förnuftets röst i Israel av kontrarevolutionens glupska vrål. Men de som förespråkar en förening med Netanyahus reaktionära krafter och de ultrareligiösa fanatikerna driver Israel direkt mot avgrunden.

Vad händer nu?

Under många år har de palestinska massorna om och om igen visat sin osjälviskhet, sitt mod och sin vilja att kämpa. Problemet är att de inte har haft ett ledarskap som har varit uppgiften vuxen.

Efter många decennier av svek och brutna löften är palestiniernas tålamod nu förbrukat. För de stridbara palestinska ungdomar som vill kämpa mot den mäktiga israeliska staten verkar Hamas raketer ge någon form av svar. Denna tro har fått ett kraftfullt uppsving till följd av den senaste tidens händelser.

Det råder ingen tvekan om att Hamas framgångar med att bryta igenom det israeliska försvaret, som sades vara okränkbart, och slå till mot Israel, har setts som en seger av många i arabvärlden, som längtade efter att se Israel förödmjukas.

För de militanta palestinska ungdomar som vill kämpa mot den mäktiga israeliska staten verkar Hamas raketer vara något slags svar / Bild: Whewes, Wikimedia Commons
För de militanta palestinska ungdomar som vill kämpa mot den mäktiga israeliska staten verkar Hamas raketer vara något slags svar / Bild: Whewes, Wikimedia Commons

På kort sikt kommer detta att öka Hamas prestige enormt. Men på längre sikt kommer begränsningarna för Hamas framgångar att bli alltför uppenbara. Den militära styrkebalansen är överväldigande till Israels fördel.

Den stridbara ungdomen har dragit slutsatsen att den enda vägen framåt inte är samtal utan revolutionär kamp. Det innebär massaktioner, masstrejker och ja, i slutändan måste kampen mot den israeliska staten innebära väpnat självförsvar och väpnad kamp.

Det är dock viktigt att behålla ett sinne för proportioner. De palestinska massornas revolutionära kamp, så länge den förblir isolerad, kommer inte att vara tillräcklig för att besegra den israeliska statens makt.

Det kommer att krävas kombinerade ansträngningar av en revolutionär massrörelse i hela Mellanöstern. Men ett enormt hinder står i vägen: de reaktionära borgerliga arabiska regimerna stöder enbart palestiniernas sak i ord, och är vid varje tillfälle redo att förråda palestinierna och sluta en överenskommelse med imperialismen.

Endast genom att störta dessa korrupta regimer kan vägen öppnas för den socialistiska revolutionens seger i Mellanöstern – det första villkoret för Palestinas befrielse.

I sista hand är det bara upprättandet av en enhetsfront, mellan Palestinas folk och arbetarklassen och de progressiva skikten i det israeliska samhället, som kommer att möjliggöra delningen av den israeliska staten längs klasslinjer och öppna vägen för en varaktig och demokratisk lösning på den palestinska frågan.

Detta kommer att bli en bieffekt av den arabiska revolutionen, som bara kan lyckas om den genomförs till slutet. Att störta korrupta regimer är bara en halv lösning. Folkets verkliga befrielse kan bara uppnås genom expropriering av godsägarna, bankirerna och kapitalisterna.

Socialistisk revolution – den enda lösningen!

Alltför länge har Mellanöstern, med sin kolossala potential, sina naturresurser och sin enorma outnyttjade reserv av arbetskraft och utbildade unga människor, varit balkaniserat – ett arv från kolonialismen som delade upp regionen i små stater som lätt kunde domineras och exploateras.

Detta giftiga arv har varit en grogrund för ändlösa krig, nationellt och religiöst hat och andra destruktiva krafter. Den palestinska frågan är bara det mest uppenbara och monstruösa uttrycket för detta faktum.

Arbetare har inget intresse av att erövra andras territorium eller att tvinga andra människor till underkastelse. När makten väl ligger i händerna på det arbetande folket kan alla de problem som arabvärlden står inför lösas fredligt och demokratiskt genom överenskommelser.

Under en demokratisk socialistisk federation skulle det vara möjligt att upprätta broderliga relationer mellan folken – araber och judar, sunni och shia, kurder och armenier, druser och kopter. Vägen skulle äntligen vara öppen för en varaktig och demokratisk lösning av den palestinska frågan.

Det finns tillräckligt med mark för att skapa en verkligt självständig, livskraftig och välmående palestinsk stat, med fullt självstyre för både araber och judar, i linje med de sovjetrepubliker som upprättades av bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen.

Trångsynta människor kommer att säga att detta är en utopi. Men samma människor har alltid hävdat att socialismen är en utopi. Dessa självutnämnda ”realister” håller envist fast vid status quo, som de säger är den enda möjliga verkligheten – enbart på grund av att den råkar existera.

Enligt denna bankrutta ”teori” är revolution omöjligt. Men allt som existerar förtjänar att gå under. Historien visar oss att revolutioner inte bara är möjliga, utan oundvikliga. Det kapitalistiska systemet är ruttet ända in i märgen. Dess grundvalar vittrar sönder och är redo att rasa samman.

Allt som krävs är att det ges en rejäl knuff. Det är inte alls uteslutet att denna kan komma från ett nytt uppror i arabvärlden. Detta är den enda vägen framåt för folken i Mellanöstern. Den palestinska revolutionen kommer att segra som en integrerad del av den socialistiska revolutionen, annars kommer den att misslyckas.

London, den 11 oktober 2023.

Internationella marxistiska tendensen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,171FansGilla
2,225FöljareFölj
769FöljareFölj
2,021FöljareFölj
679PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna