Palestinas historia fram till 1993 – ett århundrade av imperialism och motstånd

Det var de imperialistiska ländernas intriger som banade väg för uppdelningen av det historiska Palestina. Den härskande klassen öppnade en Pandoras ask av våld och förnedring som har plågat landet ända sedan dess. Denna artikel följer historien från sionismens ursprung, genom Israels bildande, sexdagarskriget, den första intifadan och fram till det svek som var Osloavtalet 1993.

Under det senaste århundradet har Mellanöstern varit en spelplan för många avgörande uppgörelser mellan imperialistmakterna. Anledningen till regionens relevans, som fram till slutet av 1800-talet ansågs vara av relativt underordnad betydelse, är välkänd: under Mellanösterns landområden ligger planetens största oljereserver. I centrum för spänningarna står, av ett antal geopolitiska och historiska skäl, Palestina.

Osmanska rikets långdragna sönderfall tog plötsligt fart i och med den ungturkiska revolutionen i juli 1908, men fullbordades först efter rikets nederlag i första världskriget.

Redan under 1800-talet hade imperiet förlorat kontrollen över en del av sina europeiska provinser. Under denna period hade Storbritannien och Frankrike också tagit kontroll över stora delar av Nordafrika. Frankrike tog över Algeriet 1830 och ockuperade Tunisien 1881. Storbritannien invaderade Egypten och Sudan 1882. Till och med en mindre makt som Italien fick ta en bit av imperiet genom att ockupera Libyen 1911.

Ungturkarnas regering gick in i första världskriget allierade med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern. Långt före krigsslutet hade Storbritannien och Frankrike redan kommit överens om hur de skulle fördela bytet från imperiet mellan sig.

Britterna och fransmännen, som var vana vid att dominera stora koloniala imperier, kom överens om att bilda en rad stater som var artificiellt åtskilda av gränser som godtyckligt ritats upp med linjal på geografiska kartor. Avtalet beseglades genom det hemliga Sykes-Picot-avtalet (med Rysslands och Italiens samtycke) i januari 1916.

Avtalet fördömdes och offentliggjordes av bolsjevikerna i november 1917, omedelbart efter revolutionen, till imperialisternas förfäran. Efter kriget skedde också delningen enligt de linjer som Sykes och Picot hade kommit överens om. Frankrike tog kontroll över Syrien och Libanon. Storbritannien fick ett mandat över Mesopotamien (dagens Irak), Palestina och ett protektorat över marionettmonarkin Transjordanien (dagens Jordanien).

De brittiska imperialisterna hade cyniskt väckt de arabiska nationalisternas förhoppningar om ett arabiskt hemland. Den brittiske högkommissarien i Egypten, Sir Henry McMahon, hade i sin korrespondens med Hussein bin Ali, Sharif av Mecka, inlett förhandlingar i denna riktning, i utbyte mot arabiskt stöd i kriget. Det arabiska upproret mot osmanerna spelade en nyckelroll i Osmanska rikets undergång.

De brittiska imperialisterna hade dock inte för avsikt att hålla sina löften utan var mer intresserade av att utvidga sin egen intressesfär. Arabernas ökade nationella medvetenhet utgjorde ett strategiskt hot mot deras imperialistiska intressen.

Den judiska frågan och sionismen

Historien om den judiska invandringen till Palestina är tätt sammanvävd med den sionistiska rörelsens framväxt i slutet av 1800-talet. Fram till dess uppgick den inhemska judiska befolkningen i Palestina till några tusen personer, mestadels koncentrerade till stadsområdena.

En vändpunkt kom med den våg av pogromer som den hemliga polisen utförde i det ryska imperiet mot den judiska minoriteten, som hölls ansvarig för mordet på tsar Alexander II 1881.

Arga folkmassor som piskats upp av betalda provokatörer, stormade judiska kvarter, plundrade dem och misshandlade befolkningen. Hundratusentals judar flydde Ryssland och Ukraina för att undkomma terrorkampanjen av mord, misshandel, våldtäkter, lynchningar och förstörelse av deras levebröd och egendom.

Fler vågor av pogromer följde under 1903-1906, samt i ännu större format under 1917 respektive 1921, startat av de vita arméerna under inbördeskriget mot bolsjevikrevolutionen.

I slutet av 1800-talet orsakade en annan händelse enorma chockvågor. Åren 1894–1895 dömdes Alfred Dreyfus, en fransk judisk officer, felaktigt för landsförräderi. Rättegången mot honom utlöste en våg av antisemitism i Frankrike.

”Dreyfusaffären” spelade en viktig roll när den kosmopolitiske, borgerligt intellektuelle juden Theodor Herzl (1860–1904), konverterade till sionismen. Herzl skrev The Jewish State, som skulle komma att bli sionismens politiska manifest, i efterdyningarna av rättegången.

Herzl blev den sionistiska rörelsens huvudorganisatör och teoretiker, och utvecklade den till en internationell kraft. Han tog fram taktiken för att organisera en massutvandring av judar från Europa till Palestina.

Han kom till slutsatsen att de växande antisemitiska tendenserna i Europa skulle betraktas som en potentiell fördel för det sionistiska projektet – ett sätt att sätta press på vad han betraktade som sekulär judisk inaktivitet.

Det sionistiska politiska projektet byggde på lobbyverksamhet gentemot europeiska statsöverhuvuden och ministrar (ofta starkt antisemitiska) i syfte att övertyga dem om att judarnas utvandring till Palestina utgjorde ett gyllene tillfälle att göra sig av med det judiska problemet. Dessutom kunde en judisk stat i Palestina vara till nytta för stormakterna som en ”utpost för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari”.

Redan från första början var det sionistiska projektet beroende av en av de största imperialistmakternas beskydd som garant för dess framgång.

Offentligt försäkrade Herzl de osmanska myndigheterna om att den judiska invandringen endast skulle gynna imperiet materiellt, för att försäkra sig om att de osmanska myndigheterna skulle samarbeta. Privat erkände han dock att det inte kunde bli någon judisk stat utan att palestinierna exproprierades och fördrevs.

”Vi måste expropriera försiktigt. […] Vi skall försöka få den utfattiga befolkningen över gränsen genom att skaffa den arbete i transitländerna, medan vi förvägrar den arbete i vårt land. […] Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste ske diskret och försiktigt.” (Herzls dagbok, 1895, citerad i B. Morris, Righteous Victims.)

Förverkligandet av den reaktionära sionistiska utopin förvandlade Palestina till ett slagfält och skulle kosta palestinierna (men även de judiska bosättarna) ett obeskrivligt lidande. Dess reaktionära konsekvenser sträcker sig fram till idag.

I början av 1900-talet representerade dock den sionistiska rörelsen fortfarande bara en liten minoritet, begränsad till en liten krets borgerliga och småborgerliga judiska intellektuella och finansiärer.

Utvecklingen av det arabiska nationella medvetandet

En ständig källa till oro för det sionistiska ledarskapet var att de arabiska arbetarna skulle organisera sig mot exploateringen. En annan rädsla var att utvecklingen av ett arabiskt nationellt medvetande skulle förena araberna i motstånd mot den sionistiska koloniseringen.

Den ungturkiska revolutionen 1908 väckte hopp om frigörelse för alla folk i Osmanska riket. / Bild: public domain

Det arabiska nationella medvetandet började utvecklas på 1880-talet. Den ungturkiska revolutionen 1908 väckte hopp om frigörelse för alla folk i Osmanska riket.

Den nya regimens snabba vändning till turkisk nationalism påskyndade framväxandet av ett nationellt medvetande bland alla rikets folk, särskilt bland araberna, som delade ett territorium som sträckte sig från dagens Irak till Marocko, ett gemensamt språk och en gemensam tradition.

I Palestina blev denna process ännu skarpare på grund av den växande fientligheten mot följderna av den judiska invandringen. Varje markförvärv som bosättarna gjorde innebar en automatisk fördrivning av de palestinska bönderna, som ofta var omedvetna om att de officiella frånvarande markägarna hade sålt den till nykomlingarna, frestade av de stigande markpriserna.

Enligt historikern Benny Morris steg det genomsnittliga markpriset från 5,3 palestinska pund per dunam år 1929 till 23,3 under 1935. Vid 1944 var markpriset 50 gånger högre än 1910.

Bosättarna talade inte arabiska och kände inte heller till den lokala kulturen och traditionerna, och i många fall brydde de sig inte om att lära sig dem, vilket innebar att de bröt mot sedan länge etablerade seder och tog över allmänningar, betesmarker och framför allt tillgången till vatten. Det dröjde inte länge förrän palestinierna kände en växande känsla av överhängande hot från den ständiga tillströmningen av bosättare.

Balfourdeklarationen

Den brittiska imperialismens strateger blev intresserade. De förstod att det sionistiska projektet kunde bli ett användbart verktyg för att förverkliga Storbritanniens planer för Mellanöstern efter Osmanska rikets fall.

Den 2 november 1917 sammanfattades detta skifte i ett brev som Lord Balfour, på den brittiska regeringens vägnar, skickade till Lord Rothschild och Sionistiska Federationen i Storbritannien. I deklarationen står följande:

“Hans majestäts regering ser med välvilja på upprättandet av en nationell hemvist för det judiska folket i Palestina, och kommer att på bästa sätt anstränga sig för att underlätta verkställandet av detta mål, under den tydliga förutsättningen att inget kommer att göras som kan vara till men för de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”

Den underordnade klausulen visade tydligt att de brittiska imperialisterna redan då hade en uppenbar förståelse för konsekvenserna av sitt godkännande. På kapitalistisk grundval ledde den så kallade ”lösningen” på det urgamla förtrycket av judarna oundvikligen till att den ”palestinska frågan” blossade upp.

År 1923 skrev högersionisten Vladimir Jabotinsky sitt politiska manifest Järnmuren. Han insåg Balfourdeklarationens betydelse och hävdade att palestinierna måste tvingas till underkastelse med en ”järnmur av judiska bajonetter” och, tillade han, ”brittiska bajonetter”. Enligt hans uppfattning var det sionistiska projektets livskraft beroende av den brittiska imperialismens aktiva stöd och beskydd.

Detta stöd blev till verklighet efter Osmanska rikets kollaps och upprättandet av Brittiska Palestinamandatet.

Under brittiskt styre tilläts sionisterna utveckla institutioner för en halvstat: Judiska byrån för Israel, som en början till en regering, Israelfonden (Keren Kajemet LeYisrael), som ett verktyg för att kanalisera ekonomiska medel och köpa mark, och, viktigaste av allt, en judisk milis – Haganah.

Vid första världskrigets utbrott fanns det dock fortfarande inte fler än 60 000 judar i Palestina, och den mark som köpts fram till 1908 motsvarade endast 1,5 procent av den tillgängliga marken. Under 1920-talet – som ett resultat av det brittiska mandatet över Palestina – accelererade inflödet av nya bosättare.

År 1929 var den sammanlagda balansen i den judiska emigrationen sedan 1880 följande: Av de cirka 4 miljoner judar som under denna period emigrerade från central- och östeuropa, begav sig 120 000 till Palestina (några av dessa endast tillfälligt), jämfört med 2,9 miljoner som reste till USA, 210 000 till Storbritannien, 180 000 till Argentina och 125 000 till Kanada. De judiska bosättarna i Palestina växte och hade vid 1929 nått 150 000 och stigit till över 400 000 år 1936.

De ökande motsättningarna mellan palestinier och bosättare kulminerade med Jaffa-upploppen i maj 1921, då dussintals människor dödades på båda sidor.

I augusti 1929 blev palestiniernas uppror mot den brittiska ockupationen blodigt, med en rad attacker mot judiska områden. En av dessa attacker drabbade den lilla palestinska judiska församlingen i Hebron (cirka 600 personer), med anor från 1500-talet.

Attacken resulterade i att 66 judar dödades, trots att många palestinier försökte skydda de flyende genom att ta emot dem i sina hem. Den judiska församlingen i Hebron utplånades. Haganah försvarade sig mot andra attacker, men tragiskt nog resulterade de ”blodiga dagarna” i augusti 1929 i att 133 judar och 116 palestinier miste livet.

Detta gav ett avgörande incitament till att stärka den judiska milisen Haganah, mer och mer i samarbete med den brittiska ockupationsmakten.

Bildandet av Palestinska kommunistpartiet

Under 1920- och 1930-talen uppstod möjligheter att bygga upp ett revolutionärt alternativ, baserat på arbetarklassen, som skulle ha kunnat undvika utbrottet av det inbördeskrig där judiska och arabiska arbetare skulle ha allt att förlora.

I början av 1920-talet främjade den brittiska koloniala administrationens närvaro en viss industriell utveckling av kustremsan, vilket bidrog till att skapa en ekonomisk sektor där judiska och palestinska arbetare jobbade sida vid sida. Denna utveckling påverkade ekonomin i Palestina, som framförallt dominerades av jordbruk, och ledde till en intensiv invandring från landsbygden till kuststäderna.

Kring den koloniala administrationen växte järnvägar, telefonbolag, post och telegrafer, hamnar och skeppsvarv, och offentliga förvaltningar fram – som skulle administreras av de lokala myndigheterna i städerna med blandad befolkning. Även inom den privata sektorn blev judisk och palestinsk arbetskraft anställd av stora företag som drevs av utländskt kapital, till exempel Neshers cementfabrik, Iraqi Oil Companys terminal, raffinaderiet i Haifa samt den snabbt expanderande byggindustrin.

Mellan folkräkningarna under 1922 och 1931 hade den palestinsk-arabiska befolkningen ökat med 40 procent och i städer som Jaffa och Haifa med 63 respektive 87 procent. De nyanlända fick proletariatets led att öka i alla sektorer, och gav snabbt bränsle åt en betydande våg av fackliga strider. Invandringen från landsbygden kombinerades med invandring från grannländerna, framförallt Egypten.

Bristen på judisk arbetskraft som kunde ersätta den arabiska ledde ofta till att billig judisk arbetskraft importerades till Palestina från Jemen eller Maghreb. De utgjorde en del av den judiska arbetarklassen som var särskilt exploaterad och stod långt från majoriteten av sionisterna som var av europeisktursprung, i huvudsak talade jiddisch och hade alla ledande positioner i de sionistiska institutionerna.

Det var under denna period som den växande klyftan mellan ashkenaziska och sefardiska judar (ättlingar till den spanska judiska diasporan som bosatte sig i Osmanska riket) uppstod, och som fortfarande präglar det israeliska samhället idag.

De sefardiska judarna talade ladino, en dialekt som härstammar från spanskan. De kunde ofta tala eller förstå arabiska och befann sig på en social nivå något över det arabiska proletariatet. Under dessa förhållanden uppstod snabbt en klassmedvetenhet bland denna grupp, som instinktivt kände sig närmare araberna än de stora judiska finansmännen som Rothschild.

De sionistiska ”socialistiska” partierna motsatte sig dock alla krav på att öppna upp de judiska arbetarnas fackföreningar för arabiska arbetare.

Skillnaderna sträckte sig från David Ben-Gurions Hadut Haavoda, som var för facklig organisering av araberna, dock i separata organisationer av ”lika värdighet” (under sionistisk ledning), och Hayyim Arlosoffs Hapoel Hatzair, som försvarade den fackliga organisationens uteslutande judiska karaktär för att främja en ökad arbetsdelning mellan en judisk arbetararistokrati med de mest kvalificerade och bäst betalda jobben och en större massa oorganiserade arabiska kroppsarbetare.

En tredje ståndpunkt uttrycktes av ett annat parti inom den sionistiska vänstern, Po’aley Tziyon. Detta parti övergick till halvrevolutionära ståndpunkter genom att söka medlemskap i Kommunistiska internationalen 1924, men utan att avsäga sig sionismen helt och hållet. Kommunistiska internationalen vägrade att acceptera ett parti som inte var helt befriat från sionismen. Detta ledde till en splittring och bildandet av Palestinska kommunistpartiet (PKP). Det nya partiet uteslöts omedelbart ur den sionistiska fackföreningen Histadrut.

Arbetarkamp och klassenhet

PKP förespråkade enade fackföreningar, utan diskriminering på grund av nationella eller religiösa skiljelinjer. Genom att driva denna politiska linje kunde PKP dra fördel av den växande stridbarheten och kravet på enighet som uppstod ur arbetarnas upplevelser. Denna strävan till enighet motarbetades och hindrades dock av både det sionistiska ledarskapet och de arabiska nationalisterna.

PKP slog rötter i både den arabiska och judiska arbetarklassen. Partiet gav ut två tidningar på två språk. Trots att PKP hade sitt huvudsakliga stöd bland de arabiska arbetarna fick partiet 8 procent av rösterna i valet till Yishuv (det judiska rådet), och över 10 procent av rösterna i städerna.

En aktion – begränsad men betydelsefull – visade potentialen för utveckling av enhet på klassbasis vid strejk. 80 egyptiska arbetare anslöt sig till en strejk med 200 av sina judiska arbetskamrater på cementfabriken i Nesher i Haifa. Egyptierna lade även fram sina egna krav, då de hade färre rättigheter och bara fick betalt hälften så mycket.

Efter en två månader lång strejk gick chefen med på några av de judiska arbetarnas krav. Uppgörelsen röstades ned av de judiska arbetarna med 170 röster mot 30 (vilket innebar att de gick emot sitt eget fackförbunds ståndpunkt) och de lovade att fortsätta strejken tills deras egyptiska kamraters krav var uppfyllda.

Risken för att ett sådant exempel skulle spridas fick ledningen för Histadrut att sätta press på den brittiska koloniala administrationen, som tog till hårda tag och deporterade alla 80 egyptiska arbetare.

En tendens till enhet mellan arbetare i kamp uppstod flera gånger under årtiondet 1925–1935. Här kan nämnas bagarnas strejk, kampen bland Haifas hamnarbetare och järnvägsarbetarnas kamp, strejken inom kollektivtrafiken och bland taxichaufförerna 1931. Under 1935 såg vi den viktiga kampen som arbetarna vid Iraqi Oil Company och Haifa-raffinaderiet bedrev.

Under dessa år organiserade PKP fackföreningar oberoende av Histadrut och fick på många håll ett viktigt stöd av majoriteten av de arabiska arbetarna, och dessutom många judiska arbetare. Deras framgångar tvingade sionisterna att ändra taktik och främja arabiska fackföreningar som var sammanslagna med de sionistiska, för att motverka kommunisternas inflytande.

Den enorma potential som PKP:s tillväxt representerade kastas dock bort som konsekvens av Sovjetunionens stalinistiska degenerering. Den sovjetiska byråkratin under Stalin omvandlade Kommunistiska internationalen till ett verktyg för att driva sina egna diplomatiska intressen. Detta innebar att man övergav den korrekta revolutionära politiken att främja klassenhet, genom att ge efter för arabisk nationalism under det stora palestinska upproret 1936–1939 – vilket ledde till att PKP förlorade det mesta av stödet man haft bland judiska arbetare.

Under andra världskriget drabbades PKP ännu hårdare av Moskvas helomvändning till förmån för samarbete med den brittiska imperialismen under kriget, vilket undergrävde partiets bas bland den palestinska arbetarklassen, innan de under 1948 fick dödsstöten i form av Sovjetunionens beslut att stödja bildandet av Israel.

Den palestinska elitens reaktionära roll

Bland palestinierna dominerades den framväxande nationalistiska sidan av elitens familjer, som hade försett det osmanska styret – och senare den brittiska koloniala myndigheten – med kommunala tjänstemän, domare, poliser, religiösa ledare och statstjänstemän. De uppstod som palestiniernas nationella ledarskap. En djup avgrund skilde dock eliten från den till stor del fattiga och analfabetiska massan.

Kampen om herraväldet mellan klanerna al-Husseini och Nashashibi ledde i mitten av 1930-talet till bildandet av två rivaliserande arabiska nationalistpartier. Det Nashashibi-ledda Partiet för nationellt försvar stod mot det mer extremt nationalistiska Palestinska arabpartiet. Däremot hindrades varken al-Husseini eller Nashashibi av sin lojalitet till den arabiska nationalismen, när de båda, som många andra, i hemlighet sålde mark till sionisterna.

Palestinska arabpartiet radikaliserade sina ståndpunkter i antisemitisk riktning. Många arabiska nationalister (däribland Egyptens blivande president Anwar Sadat) sympatiserade öppet med fascismen och nazismen. Amin al-Husseinis stöd till Hitler i ett tal till det tyska konsulatet i Jerusalem var typiskt:

”Muslimerna i och utanför Palestina välkomnar den nya regimen i Tyskland och hoppas att det fascistiska, antidemokratiska, regeringssystemet ska spridas till andra länder.”

Beväpnade arabiska nationalistgrupper utvecklades. ”Svart hand”-organisationen, ledd av shejk Izz ad-Din al-Qassam, genomförde från 1931 enstaka attacker mot judiska bosättare. Al-Qassam dödades av brittiska styrkor i ett bakhåll den 21 november 1935 och blev därmed en central person för den arabiska nationalismen.

Hastigheten på den judiska invandringen hade ökat ytterligare under 1930-talet. Mellan 1931 och 1934 drabbades Palestina av en långvarig torka. Under 1932 sjönk jordbruksproduktionen med mellan 30 och 75 procent, beroende på vilka grödor och områden som drabbades. Detta utarmade de palestinska byarna och orsakade trångboddhet i slumområdena runt Jaffa och Haifa.

En ekonomisk kris, orsakad av Abessinienkrisens konsekvenser, drabbade dessutom Palestina, vilket ledde till att många företag gick i konkurs. Kombinationen av dessa faktorer förvärrade situationen för de palestinska massorna.

Den stora palestinska revolten 1936–1939

Även om sammandrabbningarna 1921 och 1929 var våldsamma och blodiga, hade de bara haft en omedelbar påverkan på en liten del av den arabiska och judiska befolkningen.

I april 1936 spred sig dock det palestinska upproret på en massiv skala från städerna, där ”nationella kommittéer” bildades spontant på initiativ av radikaliserade ungdomar, shababerna [shabab = ungdom, ö.a.]. De traditionella ledarna var ovilliga att gå i direkt konfrontation med de brittiska myndigheterna. Det var inte förrän den 25 april som Arabiska högre utskottet bildades för att leda revolten under Amin al-Husseinis ledning.

Revolten kännetecknades av en sex månader lång arabisk generalstrejk och ett slags permanent halvuppror, samt väpnat gerillakrig på landsbygden (från mitten av maj till mitten av oktober).

Denna revolts nya omfattning noterades av Ben-Gurion själv, som skrev att:

”[araberna] kämpar mot fördrivning… Araben utkämpar ett krig som inte kan ignoreras. Han går ut i strejk, han blir dödad, han gör stora uppoffringar.”

Den 19 maj 1936 sa han även:

“[araberna] ser… precis motsatsen till vad vi ser. Det spelar ingen roll om deras uppfattning är riktig eller inte… De ser invandring i gigantisk skala… de ser judarna stärka sig ekonomiskt… De ser de bästa markerna övergå i våra händer. De ser England identifiera sig med sionismen.”

Sionisterna (med fackföreningen Histadrut i spetsen) bedrev en aggressiv strejkbrytande politik som gick ut på att ersätta palestinska arbetare med judiska, på företag efter företag.

År 1937 förklarade ordföranden för den fackliga federationen i Jaffa sionisternas ståndpunkt på ett tydligt sätt:

”Histadruts grundläggande mål är ’erövring av arbetskraft’… Oavsett hur många araber som är arbetslösa har de ingen rätt att ta något jobb som en möjlig invandrare skulle kunna ha. Ingen arab har rätt att arbeta i judiska företag. Om araber kan fördrivas även i andra arbeten… är det bra.” (Citerat i Benny Morris, Righteous Victims, s. 122.)

Under flera månader hade de brittiska myndigheterna inget annat alternativ än att vänta på att upprorets styrka skulle avta. Det var först den 7 september som undantagstillstånd utlystes och utegångsförbud infördes. 20 000 soldater skeppades in från Storbritannien och Egypten, med stöd av ytterligare 2 700 judiska poliser. En insats för att bekämpa upproret inleddes, vilket fick de arabiska ledarna att avbryta strejken den 10 oktober, i hopp om att det skulle leda till en lösning genom förhandlingar.

Den brittiska regeringen sammankallade en kunglig kommission under ledning av lord Peel, för att genomföra en undersökning och fastställa villkoren för en lösning av den palestinsk-sionistiska konflikten. Den 404 sidor långa Peel-rapporten, som publicerades den 7 juli 1937, rekommenderade en delning av Palestina. 20 procent av territoriet skulle tillfalla Judiska myndigheten – Jerusalem och en korridor till Jaffa under brittisk administration, samt kuststäderna med blandad befolkning. Resten skulle ansluta sig till Transjordanien och bilda en enda arabisk stat. Som en följd av förslaget skulle 225 000 palestinier och 1 250 judar tvångsförflyttas.

De sionistiska ledarna Weizmann och Ben-Gurion såg Peel-rapporten som en språngbräda för ytterligare expansion. Weizmann kommenterade:

”Judarna skulle vara dårar om de inte accepterade den, även om [det land de tilldelades] var lika stort som en bordsduk.”

Rapporten accepterades därför av sionisterna, medan den förkastades av Arabiska högre utskottet.

Revoltens andra fas

I september 1937 återupptogs revolten med kraft, men Arabiska högre utskottet slets sönder av en våldsam konflikt som uppstod efter al-Husseinis försök att mörda ledaren för motståndarklanen i juli 1937. ”Floder av blod delar nu de två fraktionerna”, konstaterade Elias Sasson, tjänsteman vid Judiska byrån, i april 1939.

Upproret fortsatte med flera sammandrabbningar och repression. Arabiska högre utskottet förbjöds och 200 av dess ledare arresterades. Många av dem hängdes, medan andra flydde.

Peel-rapporten sporrade det judiska revisionistiska partiet på högerkanten (de som krävde en revidering av det brittiska mandatet) att inleda en terrorkampanj mot vanliga palestinier. Irgun Zwai Leumi genomförde flera bombattacker mot civila palestinier på busstationer och marknader, där hundratals människor dödades och lemlästades.

De palestinska väpnade grupperna agerade utan ett centraliserat befäl. Utan perspektiv omvandlades många av dem till kriminella gäng som plundrade de palestinska bönderna och snabbt alienerade deras stöd. Denna situation underminerade på ett avgörande sätt revoltens framtidsutsikter.

Revolten pågick till maj 1939 och omfattade som mest, under hösten 1938, cirka 20 000 palestinska kämpar. På tröskeln till andra världskriget slutade det som hade varit det allvarligaste och mest utdragna arabiska upproret mot den brittiska ockupationen med många tusen döda och nederlag.

Andra världskriget och Förintelsen

Revolten ledde till en skarp vändning i den brittiska imperialismens politik. Britterna fruktade ett nytt utbrott av arabiska revolter när de behövde göra sina styrkor tillgängliga för andra fronter. Dessutom ville den brittiska imperialismen inte förarga den arabiska borgarklassen, i ett försök att förhindra deras samarbete med nazisterna.

I Vitboken om Palestina som utarbetats av den brittiska kolonialadministrationen (publicerad den 17 maj 1939) infördes för första gången ett tak för judisk invandring (högst 75 000 under de följande fem åren) och stränga restriktioner för judars köp av mark. Man sa också att det inom tio år skulle skapas en självständig stat som skulle styras enligt majoritetsprincipen.

Denna nya kurs gav naturligtvis inte den brittiska imperialismen mer stöd från araberna. Däremot undergrävde den Storbritanniens nära relation med den sionistiska ledningen. Den brittiska helomvändningen – samtidigt som rädslan för nazisternas antisemitiska politik ökade – upplevdes av sionisterna som ett svek.

De brittiska myndigheterna hade hjälpt Haganahs övergång till ett ”aggressivt försvar” mot palestinierna. I maj 1938 inrättade Haganah ”fältkompanier” för att kunna bekämpa uppror på landsbygden. En månad senare skapades särskilda nattpatruller, med uppgift att under natten terrorisera arabiska bostadsområden och byar som stödde revolten.

Samma taktik skulle användas i mycket större skala ett årtionde senare av sionisterna, för att se till att palestinierna flydde från sina byar och hem i skräck inför Israels bildande.

I början av 1939 skapades tre hemliga enheter, Pe’luot meyuchadot (”specialoperationer”), med uppgift att genomföra repressalier mot arabiska byar och gerillaenheter, men också att genomföra attacker mot brittiska installationer och eliminera informatörer. Dessa enheter ställdes under David Ben-Gurions direkta befäl.

De första rapporterna om nazisternas massdeportationer av judar började läcka ut, tillsammans med de judiska flyktingarna från Europa, vilket fick en enorm psykologisk inverkan på den judiska befolkningen i diasporan (särskilt i USA), som fann de brittiska myndigheternas restriktioner för invandring avskyvärda.

Det sionistiska ledarskapets inställning till det nazistiska hotet präglades dock av cynism. December 1938, en månad efter den nazistiska pogrom som senare kom att kallas Kristallnatten, tillkännagav Ben-Gurion:

”Om jag visste att det var möjligt att rädda alla [judiska] barn i Tyskland genom att överföra dem till England och bara hälften av dem genom att överföra dem till Eretz-Yisrael, skulle jag välja det senare – eftersom vi inte bara har ett ansvar för dessa barn utan också för det judiska folkets historia.”

I december 1942 kommenterade han återigen: ”Den europeiska judenhetens katastrof är inte direkt min ensak…” (Citerat i Benny Morris, Righteous Victims, s. 162.)

Den sionistiska ledningen utnyttjade desperationen hos de judar som flydde från Europa för att stärka det internationella stödet för sionismen och trotsade på ett öppet sätt den invandringsblockad som införts av de brittiska myndigheterna, som till varje pris ville stoppa den illegala invandringen.

En del av den sionistiska högern avvisade dock allt samarbete med britterna. I november 1944 mördade Lohamei Herut Israel (LEHI, ”Israels frihetskämpar”, även kända som Sternligan) den brittiske ministerresidenten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo.

En rad båtar fyllda med flyktingar skickades i öppen trots mot det brittiska förbudet, vilket provocerade fram en kraftmätning med mandatets myndigheter som hade beslutat att blockera alla försök, och som deporterade tusentals flyktingar till koncentrationsläger på Mauritius och Cypern. Flyktingarna blev brickor i ett cyniskt maktspel som ledde till flera tragedier.

I november 1940 sprängde Haganah fartyget Patria, som lagt för ankar i Haifa med 1 700 migranter ombord, som väntade på att deporteras till Mauritius. 252 personer omkom. Ett annat fartyg, Struma, med 769 flyktingar ombord, sjönk den 25 februari 1942 i Svarta havet efter att de brittiska myndigheterna hade lagt in sitt veto mot deras förflyttning (alla utom en omkom).

Mycket få judiska flyktingar lyckades ta sig till Palestina under kriget, medan nazisterna utrotade sex miljoner judar i Europa, tillsammans med miljontals slaver, romer, kommunister och antifascister av olika nationalitet, religion och politisk inriktning.

Långt innan staten Israel utropades (den 14 maj 1948) hade den sionistiska drömmen om att bilda en stat som skulle skydda judarna, genom att blåsa nytt liv i det bibliska landet Israel, redan lett till en mardröm.

”Ett land utan folk för ett folk utan land” – det slagord som den sionistiska propagandan antog i olika former – var en mystifiering av den verkliga situationen i Palestina, där palestiniernas obekväma närvaro togs bort från scenariot.

Det sionistiska ledarskapet förstod dock alltför väl att en konflikt med den arabiska majoriteten om kontrollen över Palestina var oundviklig. David Ben-Gurion, den första ledaren för den nyfödda staten Israel, sade redan 1919 vid ett möte med ett ledande sionistiskt organ:

”Alla ser en svårighet i frågan om relationerna mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte finns någon lösning på denna fråga. Ingen lösning! Det finns en klyfta, och ingenting kan överbrygga den… Jag vet inte vilken arab som skulle gå med på att Palestina skulle tillhöra judarna… Vi, som nation, vill att detta land skall vara vårt; araberna, som nation, vill att detta land skall vara deras.” (Citerat i B. Morris, Righteous Victims, s. 91.)

I de sionistiska ledarnas ögon representerade varje ny bosättare som satte sin fot i Palestina ytterligare en soldat i kriget för att erövra landet. Alla deras handlingar syftade till att skapa förutsättningarna för att driva ut majoriteten av den arabiska befolkningen ur Palestina och skapa den israeliska staten.

”Försöket att lösa den judiska frågan genom judisk invandring till Palestina kan nu ses för vad det är, ett tragiskt hån mot det judiska folket”, skrev Leo Trotskij i juli 1940 och hänvisade till den brittiska imperialismens helomvändning, som först gynnade judisk invandring, för att sedan försöka stoppa den med våld när den inte längre gynnade deras intressen.

Trotskij påpekade att varje lösning av den judiska frågan på grundval av ett ruttet kapitalistiskt system skulle bli en blodig fälla för hundratusentals judar. Trotskij fick inte uppleva hur kriget slutade och hur den nya styrkebalansen skulle påverka sionismens framtidsutsikter. I den nya styrkebalansen som uppstod efter kriget blev emellertid det som verkade osannolikt möjligt, och därefter blev det verklighet.

Sionistisk terrorism och brittiskt tillbakadragande

Under kriget hade de flesta sionister och arabiska nationalister samarbetat med den brittiska armén. En judisk brigad på 23 000 män stred under allierat befäl. Den palestinska kontingenten uppgick till 9 000 män.

År 1944 uppgick den mark som sionisterna förvärvat i Palestina fortfarande inte till mer än 6,6 procent av det brittiska mandatets territorium. Sionismen hade dock gått avsevärt stärkt ur kriget. Judiska rådet hade i själva verket, åtminstone i embryonal form, blivit en halvstat, med en egen separat ekonomi, egna institutioner och framför allt egen armé med tusentals soldater, tränade och beväpnade av de allierade under kriget.

När kriget var över ändrade de sionistiska ledarna taktik. Mellan 1945 och 1948 gick Haganah och Irgun Zwai Leumi (den sionistiska högerns väpnade milis) samman för att attackera den brittiska ockupationen och den arabiska befolkningen.

Den allvarligaste av dessa sionistiska terroristattacker var en dödsstöt mot själva hjärtat av mandatets administration. Den 22 juli 1946 placerade Irgun, under ledning av den blivande israeliske premiärministern Menachem Begin, ut tillräckligt med sprängämnen för att förstöra hela södra flygeln på King David Hotel i Jerusalem, där huvudkontoret för det brittiska mandatets civila administration låg. 91 britter, palestinier och judar dödades i explosionen och dussintals skadades.

Denna plötsliga upptrappning gjorde situationen ohållbar för den brittiska imperialismen. Storbritannien var visserligen segrare i andra världskriget, men kom ut ur kriget försvagade och imperiet låg i spillror. I april 1947 meddelade därför Storbritannien att de skulle dra sig tillbaka från Palestina inom ett år.

Detta utlöste en debatt om Palestinas status. De imperialistiska makternas tyngdpunkt hade på ett avgörande sätt skiftat till förmån för den uppåtstigande makten i världen, USA. De tolkade den brittiska positionen som ett svaghetstecken från ett överansträngt och knakande imperium, och började använda den judisk-palestinska konflikten för att utdela slag mot sin tidigare allierades inflytande i Mellanöstern.

FN:s generalförsamlings resolution 181 antogs den 29 november 1947 som ett resultat av amerikanska påtryckningar. FN-planen kan sammanfattas som att Palestina skulle delas upp i tre zoner: en arabisk stat (11 500 kvadratkilometer för 804 000 palestinier och 10 000 judar), en judisk stat (14 000 kvadratkilometer för 558 000 judar och 405 000 palestinier) samt ett område (Jerusalem) som skulle stå under internationell kontroll.

Planen var utopisk, eftersom de två staterna skulle ha varit tvungna att ansluta sig till en palestinsk ekonomisk union och dela valuta, resurser och infrastruktur (hamnar, postkontor, järnvägar, vägar), som om det inte hade pågått ett fullskaligt krig mellan sionister och palestinier i över två årtionden.

Sionistisk offensiv

När de brittiska ockupanterna var på väg bort insåg det sionistiska ledarskapet att de hade en möjlighet att fylla tomrummet och bestämma villkoren för en delning enligt sina egna villkor.

I slutet av 1947 inledde Haganah, Irgun och Sternligan, nu i en gemensam insats, en terrorkampanj med en serie samordnade attacker mot palestinska byar, som ledde till dussintals civila dödsoffer. Attackerna ökade i intensitet under de första månaderna av 1948. Attacker utfördes i Tannoura, Tireh, Saasa, Haifa, Hfar Husseinia, Sarafand, med hundratals palestinska offer.

Den 9 april massakrerades befolkningen i byn Deir Yassin, nära Jerusalem, av Irgun. Röda Korset fann 254 män, kvinnor och barn slaktade. Några av dem hade stympats och kastats i sina egna brunnar. Begin skröt offentligt om massakern.

Som ett resultat av terrorkampanjen, som förstärktes av hot och rykten som spreds av sionisterna, flydde hundratusentals obeväpnade palestinier från sina hem, som senare jämnades med marken för att göra det omöjligt att återvända i framtiden. Antalet palestinska flyktingar ökade från 60 000 till 350 000 på en enda månad.

Den sionistiska terrorismen fokuserade sedan på städerna: den 22 april attackerades Haifa mitt i natten och lämnade 50 döda och 200 skadade som följd. Ytterligare 100 dödades och hundratals skadades i en sionistisk attack mot en grupp palestinska kvinnor och barn som försökte fly.

Hur kan en sådan grymhet förklaras? De sionistiska ledarnas cyniska beräkning gick ut på att erövra så mycket mark som möjligt och göra det omöjligt för den palestinska befolkningen att återvända: att skrämma, terrorisera, och tvinga palestinierna att fly, för att sedan jämna deras hem med marken. Detta för att tvinga fram en uppdelning av Palestina som var mer gynnsam för den framtida staten Israel.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Alla de främsta sionistiska ledarna hade varit inblandade i massakrer och storskalig terrorism. I detta avseende finns det inga skillnader mellan den sionistiska vänstern och högern.

Moshe Dayan, Golda Meir, David Ben-Gurion, Menachem Begin och många andra, de yngre Ariel Sharon, Yitzhak Shamir och Yitzhak Rabin – de främsta ledarna för den framtida staten Israel – lärde sig av sina konkreta erfarenheter i vilken utsträckning det är de maktrelationer som upprättas med stål och eld på marken, som bestämmer ramen för möjliga scenarier inom den internationella diplomatin. Denna lärdom skulle de ta till sig och tillämpa systematiskt under de följande årtiondena.

Nakba

Omedelbart, den 15 maj, gick egyptiska, irakiska, syriska, libanesiska och transjordanska arméer in i Palestina och uppnådde vissa militära framgångar i den första fasen. En vapenvila föreslogs av FN i juni och godtogs av båda sidor, men den hjälpte bara sionisterna att organisera sig och återupprusta.

Den sionistiska arméns motattack efter den 8 juli bröt motståndet från de arabiska styrkorna, som var dåligt samordnade och ofta stod under ledning av brittiska officerare. Ledarna för de arabiska regimerna hade aldrig övergett försöken att i hemlighet nå en överenskommelse med sionisterna för att främja sina egna intressen. Abdullah, kung av Transjordanien, träffade flera gånger Golda Meir och Moshe Dayan för att förhandla om kungarikets annektering av Västbankens annektering (vilket skedde i december 1948), medan egyptierna ockuperade Gazaremsan.

De sionistiska ledarna var fast beslutna att sopa undan alla hinder. FN:s sändebud, greve Folke Bernadotte, beordrade den 13 september Israel att bevilja flyktingarna tillstånd att återvända samt att återuppbygga deras hem. Fyra dagar senare blev han mördad av Sternligan tillsammans med sin assistent, den franske översten Serot.

Vapenstilleståndet som slöts på Rhodos 1949 fastställde arabernas nederlag och avslutade vad israelerna skulle komma att betrakta som sitt ”självständighetskrig”. Än en gång skrev segrarna historien – och förnekade och försökte ta bort alla hänvisningar till de massakrer och grymheter som begåtts från de officiella registren.

För palestinierna skulle 1948 istället bli året för Nakba, katastrofen – ett nederlag som innebar en djup förnedring i över tjugo år för de palestinska massorna.

Flyktingfrågan och de “israeliska araberna”

Av totalt 750 000 palestinska flyktingar hade 39 procent flytt till Västbanken; ytterligare 10 procent hamnade i Jordanien; 26 procent flydde till den av Egypten ockuperade Gazaremsan, där befolkningen fördubblades på några veckor; 14 procent flydde till Libanon från norra Palestina och 10 procent korsade Golanhöjderna till Syrien. Endast ett fåtal (en procent av det totala antalet) flydde till Egypten.

Nästan alla flyktingar samlades i enorma ”tillfälliga” läger i städernas utkanter, där de levde i total misär. Under sådana förhållanden har de och deras ättlingar levt fram till idag, trots en åttafaldig ökning av antalet flyktingar.

År 1950 inrättades FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA). Sedan dess har, enligt UNRWA:s officiella siffror, det totala antalet registrerade flyktingar från 1948 års fördrivning och deras barn – tre generationer – nått den häpnadsväckande siffran 5,9 miljoner, och i denna siffra ingår inte flyktingarna från sexdagarskriget 1967.

Flera generationer har bara känt till dessa läger och förhållanden. De flesta av de palestinska flyktingarna från 1948 och deras ättlingar har inga medborgerliga rättigheter i de länder som tar emot dem, och än mindre i Israel, och är beroende av UNRWA:s stöd.

Frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända står i centrum i den palestinska frågan. Den kan inte lösas under kapitalismen. Endast en socialistisk revolution i Mellanöstern och upprättandet av en socialistisk federation för alla folk, inklusive rätt till självstyre för minoriteterna, kan skapa förutsättningar för att läka de sår som ansamlats under årtionden. Endast detta kommer att utgöra den materiella grunden (bostäder, resurser, infrastruktur och så vidare) för en uppgörelse som kan lösa alla problem utan att skapa ytterligare ett monstruöst förtryckarsystem.

Omkring 150 000 palestinier bodde kvar på sin mark inom den ”gröna linjen” – det område som ockuperades av Israel år 1948. Idag utgör de mer än 20 procent av den israeliska befolkningen. Den israeliska staten fortsatte att expropriera egendomar och mark från de som flydde med hjälp av godtyckliga lagar, och undergrävde systematiskt de kvarvarande palestiniernas rättigheter med lagar som 1950 års lag om frånvarande personers egendom, 1953 års lag om markmyndigheter med mera. År 1952 beviljades de arabiska israelerna (palestinierna inom den gröna linjen) formellt medborgarskap genom 1952 års medborgarskapslag.

Fram till 1966 levde dock de israeliska palestinierna under undantagstillstånd, segregerade, med stora restriktioner för rörlighet, vilket gjorde det möjligt för de israeliska myndigheterna att även expropriera egendomen som tillhörde de palestinier som var internt fördrivna och fysiskt förhindrade att återvända till sina hem.

På bara några år hade de 550 palestinska byar som överlevt Nakba reducerats till 100. Mer än 25 procent av de palestinska bönderna fick se sin mark exproprierad och tvingades ta sin tillflykt till ”spökbyar”, som Israel betraktade som olagliga och som därför periodvis rensades ut av armén och jämnades med marken, för att senare återuppbyggas. Dessa platser har utraderats från kartorna.

Efter 1967 lättade den israeliska regeringen pressen på de palestinska medborgarna och försökte skapa en större integrering av de israeliska araberna, samtidigt som man konsoliderade de nya territoriella erövringarna från sexdagarskriget: de ockuperade områdena Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och östra Jerusalem.

Konsolidering av den israeliska kapitalismen

För palestinierna representerade Israel en fientlig regim, en inkräktare på deras land som gjort sig skyldig till folkmord och massdeportationer. För de judiska flyktingar som fortsatte att strömma in från Europa efter Shoah (förintelsen) samt från arabvärlden – där århundraden av samexistens hade raserats av Nakbas omskakande inverkan, vilket gjorde det omöjligt för hundratusentals judar att stanna – blev Israel alltmer den bästa chansen att återuppbygga ett liv som förstörts av krig och förföljelse.

Mellan 1948 och 1951 mer än fördubblades Israels befolkning (från 650 000 till över 1 400 000) och fortsatte att växa snabbt under de följande årtiondena, tack vare judisk invandring. Israels befolkning uppgick till över tre miljoner 1978 och har i dag passerat nio miljoner.

Den israeliska sionistiska borgarklassen och imperialismen kunde med anmärkningsvärd cynism utnyttja de judiska massornas beslutsamhet att bygga upp vad de betraktade som en fristad mot förföljelse. Under 1950- och 1960-talen utnyttjade de judiska flyktingar som en smidig och ständigt förnybar och billig arbetskraft för sina industrier och, om nödvändigt, som soldater för att säkerställa Israels dominans i regionen. Den israeliska kapitalismens anmärkningsvärda utveckling hade dock inte kunnat ske utan stora amerikanska subventioner och investeringar (uppskattningsvis 140 miljarder dollar mellan 1949 och mitten av 1990-talet).

Trots det stora inflödet av invandrare föddes med åren en allt större andel av de israeliska judarna i Israel: 27,7 procent 1949, 44 procent 1968 och 57 procent 1981. Idag är 75 procent av judarna födda i Israel. Det hebreiska språket, som utformades av Eliezer Ben-Yehuda i slutet av 1800-talet, fick allt mer genomslag bland de yngre generationerna och ersatte gradvis ashkenazernas jiddisch och sefardernas ladino. Många andra generationens israeler tappade språken från sina ursprungsländer.

De judiska massorna avvisade naturligtvis de arabiska regimernas nationalistiska propaganda, som urskillningslöst framställde dem som fiender som måste krossas. Det ständiga militära hotet från de arabiska grannregimerna, och den individuella terrorismens taktik som de palestinska nationalistorganisationerna använde sig av från mitten av 1960-talet, drev majoriteten av israelerna i armarna på den sionistiska staten. Detta hjälpte sionismen att forma ett israeliskt nationellt medvetande, baserat på rädslan för att araberna ville förgöra dem.

Det ekonomiska uppsvinget under 1950- till 1970-talen, förstärkt av amerikanskt bistånd, innebar att israeliska arbetare (i viss mån även den arabisk-israeliska minoriteten) kunde uppnå en betydligt högre levnadsstandard än de arabiska massorna i grannländerna. För de israeliska arbetarna representerade dessa materiella erövringar ett kapital att försvara, särskilt när de hotades av angrepp utifrån.

Bland Israels palestinska minoritet, som visserligen utsattes för kraftig diskriminering, var många också medvetna om den misär som de autokratiska och reaktionära arabiska regimerna erbjöd.

Den saudiska monarkin, Kuwait, Qatar, Förenade arabemiraten och resten av de oljerika gulfstaterna förlitade sig på att hundratusentals palestinier och andra fattiga migrantarbetare skulle arbeta under halvslaveri– samtidigt som de påstod sig vara ”vänner” till palestinierna och finansierade PLO. De var dock noga med att inte ge palestinierna politiska eller fackliga rättigheter, för att inte tala om medborgerliga rättigheter, och utnyttjade dem hänsynslöst.

Detta pågick fram till början av 1990-talet, då effekterna av det första Gulfkriget fick dessa regimer att åsidosätta de palestinska arbetarna och i stället vända sig till Indien, Pakistan och Nepal som sin främsta källa till billig arbetskraft.

Klassmotsättningar inom Israel

Utan att glömma dessa grundläggande faktorer som garanterade ett visst stöd för den israeliska kapitalismen, särskilt när den var hotad, måste det sägas att det israeliska samhället var, och förblir, djupt polariserat och långt ifrån homogent.

År 1974 startades en statlig utredning av de israeliska ”Svarta pantrarnas” våldsamma protester i början av 1970-talet. Dessa protester hade underkuvats hårt av den sionistiska staten. Utredningen undersökte förhållandena för de sefardiska judarna (från Nordafrika, Irak, Jemen och resten av det tidigare osmanska riket, som framförallt bosatte sig i Israel efter 1948), som utgjorde hälften av Israels judiska befolkning.

Rapporten avslöjade förekomsten av ett fattigt och utsuget ”andra Israel”. 92 procent av barnen med undernäring och 90 procent av den judiska fängelsebefolkningen hade sefardiskt ursprung; deras gymnasieutbildningsgrad var endast 17 procent medan den för judar av europeiskt ursprung (ashkenazier) var 41 procent; på universiteten utgjorde sefardiska ungdomar 20 procent av studenterna, jämfört med 78 procent ashkenazier.

Den sefardiska sociala sammansättningen var 62 procent arbetarklass (mot 39 procent) och endast 5 procent borgerlig (mot 14 procent). Detta, tillsammans med många andra statistiska uppgifter, visade på de djupa klyftorna inom Israel. Det var inte en slump att de sefardiska ungdomarnas radikala uppror i Israel, mot förtryck och diskriminering, var inspirerat av Svarta pantrarnas kamp i USA.

Ojämlikheten har ökat enormt sedan dess. Enligt World Inequality Report 2022, som publicerades av The World Inequality Lab:

”Israel är ett av de mest ojämlika höginkomstländerna. De 50 procenten av befolkningen som har det sämst ställt tjänar i genomsnitt 11 200 €PPP [purchasing power parity = köpkraftsjustering, ö.a.] eller 57 900 NIS, medan de 10 procent som har det bäst ställt tjänar 19 gånger mer (211 900 €PPP eller 1 096 300 NIS). Därmed liknar ojämlikheten den i USA, där de 50 procenten av befolkningen som tjänar minst får 13 procent av den totala nationalinkomsten, medan de 10 procent som tjänar mest får 49 procent.”

Israels ekonomiska och militära makt har byggts på exploatering av den israeliska och palestinska arbetarklassen, lika mycket som i alla andra kapitalistiska länder. I själva verket visar dessa siffror vad som händer när arbetarklassen är så effektivt splittrad.

Den israeliska staten är grundad på förtryck och systematisk diskriminering av palestinierna, men detta har bara inneburit en kontinuerlig utsugning av palestinier och vanliga israeliska arbetare, medan de israeliska kapitalisterna har samlat på sig förmögenheter.

Sexdagarskrigets vändpunkt

År 1967 var en vattendelare i Mellanösterns historia. Fram till dess hade majoriteten av de palestinska flyktingarna i de olika arabländerna haft ett hopp om att Egyptens, Syriens och Jordaniens arméers ingripande en dag skulle garantera att palestinierna återfick sina rättigheter.

Vid gryningen den 5 juni, efter en månad av skärmytslingar och spänningar, inledde det israeliska flygvapnet en blixtattack mot egyptiska och jordanska flygplatser och förstörde mer än 90 procent av de båda ländernas militära flyg innan planen ens kunde lyfta från marken. Samma dag invaderade Israels militär (Israel Defence Forces, IDF) Västbanken och Gaza, och besegrade efter ett par dagars hårda strider både Jordanska arablegionen och den egyptiska armén som var stationerade i Gaza.

Den 6 juni erövrade de Gaza och dagen därpå intog de Jerusalem och fullbordade därmed ockupationen av Västbanken. Den 10 juni, medan arabvärlden var i chock, hade Israel inte bara enat hela Brittiska Palestinamandatet under sitt styre, utan hade också ockuperat syriska Golan och egyptiska Sinai, tillfogat sina arabiska fiender ett stort nederlag och orsakat en ny våg av 300 000 palestinska flyktingar.

Det katastrofala nederlaget i sexdagarskriget hade dock inte samma demoraliserande inverkan på det palestinska folket som Nakba; den här gången var det ilskan som segrade över demoraliseringen. Det arabiska nederlaget fick effekten (helt oförutsett av de sionistiska strategerna) att utplåna alla kvarvarande illusioner om att en extern intervention skulle ”ställa saker och ting till rätta”.

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) hade bildats 1964 genom ett beslut av Arabförbundet. Under de första åren var PLO inget annat än ett bihang till dessa regimer. De mötte ett växande motstånd från krafter som uppstod ur det palestinska motståndet, som Fatah, Yassir Arafats gerillaorganisation, som, liksom Arafat, hade haft chansen att uppleva de ”vänliga” regimernas fängelser i början av 1960-talet. Bildandet av George Habashs Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) 1967 återspeglade den palestinska kampens underliggande radikalisering.

Den arabiska borgerliga nationalismen var fullständigt avslöjad och misskrediterad efter det förkrossande nederlaget i sexdagarskriget. Bland palestinierna, som plötsligt befann sig under direkt israelisk dominans, och bland alla dem som trängdes i flyktinglägren i Jordanien, Syrien och Libanon, uppstod en grogrund för kritik av den arabiska nationalismen och de arabiska regimerna. Denna jäsning gav en enorm drivkraft åt den palestinska motståndsrörelsen (särskilt Fatah och det nybildade PFLP), som snart fick en massbas i flyktinglägren.

Den 21 mars 1968 gick den israeliska armén till attack mot motståndsrörelsens högkvarter i byn Karameh i Jordanien. Fatah-krigarna, som var förvarnade om attacken, höll ställningarna. IDF hade inte väntat sig ett så starkt motstånd och tvingades retirera. 28 israeliska soldater dödades och 69 skadades.

Mer än hundra palestinska krigare dödades, men denna händelse väckte en enorm känslomässig våg i hela arabvärlden, eftersom det palestinska motståndet hade lyckats med det som arabstaternas arméer alltid hade misslyckats med: att besegra den israeliska armén. Detta drev Fatah och Arafat till toppen av det krisdrabbade PLO i februari 1969.

Arabiska regimer undermineras av det palestinska motståndet

De palestinska flyktingarna förpassades till misären i de överfulla flyktinglägren. År 1968 uppgick deras befolkning till en och en halv miljon. Flyktingarna utnyttjades av kapitalisterna i de olika länderna som billig arbetskraft och utsattes för förnedrande förhållanden. Men motståndsrörelsens uppkomst i slutet av 1960-talet återgav palestinierna sin stolthet och förvandlade lägrena till fristäder för motståndsrörelsens organisationer.

Detta utsatte lägrena och värdländerna för våldsamma israeliska repressalier. Den ständiga friktionen mellan motståndsrörelsen och värdländernas regeringar förvärrades av att revolutionära idéer spreds bland palestinierna, där många uppfattade den palestinska revolutionen som en del av en gemensam arabisk revolution med socialistisk karaktär. Dessa ståndpunkter, som stärktes av den palestinska motståndsrörelsens växande prestige, fick genklang hos de libanesiska och jordanska massorna.

Den första krisen exploderade 1969 i Libanon, som redan var djupt splittrat av spänningar inom den kristna maronitiska minoriteten. Motsättningarna mellan motståndsrörelsen och den libanesiska regeringen urartade under hösten 1969 till flera dagars bittra strider där den libanesiska armén gick förlorande ur striden. Kairoavtalet satte tillfälligt stopp för konfrontationen.

Svarta september

I Jordanien hade en liknande process pågått under en längre tid. Den växande motviljan mot de nära banden mellan Husseins hashemitiska monarki och USA-imperialismen, i kombination med de förtryckande förhållanden som den stora majoriteten av befolkningen levde under, kombinerades med möjligheterna för en palestinsk revolution.

PLO gjorde sitt yttersta för att undvika en direkt konflikt med kung Hussein, men de jordanska massornas revolutionära uppgång övervann alla hinder. Massrörelsen konfronterade den jordanska regimen utan något verkligt ledarskap, på grund av PLO:s tvekan.

Med början under sommaren 1970 hade en rad sammandrabbningar mellan palestinska motståndsmän och armén trappats upp. En serie flygplanskapningar (PanAm, Swissair och British Airways, utan civila offer) av PFLP var den ursäkt som Hussein sökte för att rättfärdiga repressionen inför en internationell publik.

Det palestinska motståndet fick övertaget och erövrade en stor del av huvudstaden Amman på ett par veckor. Hussein utsåg en militärregering den 16 september, som vid följande dags gryning inledde en offensiv mot de palestinska flyktinglägren.

Beduinska arméenheter (som var mindre påverkade av den revolutionära stämningen) under ledning av general al-Majali bombarderade lägren med fosfor- och napalmgranater och satte in stridsvagnar mot Ammans arbetarkvarter. Trots att de militära styrkorna var oproportionerligt stora var motståndet så starkt att striderna pågick i nästan två veckor till, vilket tvingade Hussein att försöka nå en överenskommelse den 27 september 1970. Det palestinska motståndet gick med på att lämna Jordanien och flytta till Libanon.

Det exakta antalet offer under det jordanska ”svarta september” förblir okänt. Palestinska källor talar om 20 000 dödade, andra källor om 5 000–10 000, de flesta civila.

PLO-ledarnas och Arafats attityd kritiserades hårt av en mycket stor del av den palestinska revolutionära rörelsen, som hade blivit kraftigt försvagad av händelserna i Jordanien. Frustrationen och ilskan över Husseins massaker, och de andra arabländernas tystnad, var utbredd bland palestinierna, vilket gav utrymme för extrema terroristgrupper, som till exempel terroristgruppen Svarta september.

PLO:s diplomatiska vändning

Det jordanska nederlaget gjorde ingenting för att överkomma de grundläggande begränsningarna i det palestinska motståndet. Föreställningen om en befrielsekamp ”utifrån” innebar att de palestinska massorna i de ockuperade områdena enbart skulle spela en passiv roll. Paradoxalt nog förstärktes PLO:s hängivelse till en politik definierad av ”icke-inblandning” i arabstaternas inre angelägenheter.

Att begränsa kampen till en rent nationell fråga, och därmed skjuta upp problemet med vilket slags samhälle som skulle byggas i det befriade Palestina till ett senare datum, hade gjort det möjligt för PLO att bevara en falsk enighet med de arabiska regimerna. Men det skulle aldrig ha kunnat skydda PLO från förräderi från samma regimer. Närhelst de arabiska massorna försökte frigöra sig från sina bojor och den palestinska kampen kolliderade med förtryckarnas grundläggande intressen, blev de förrådda.

Under Arafats ledning hade PLO så småningom vunnit stöd bland palestinierna. Men ställd inför internationella diplomatiska påtryckningar, särskilt från arabiska regimer, genomförde Arafat en 180-graders vändning: idén om att befrielsekampen skulle genomföras av det palestinska folket självt övergavs till förmån för en uppfattning om den väpnade kampen som ett sätt att ”sätta press på” den internationella diplomatin.

Den 6 oktober 1973, kvällen före den judiska högtiden Jom kippur, anföll Egypten och Syrien Israel. Den israeliska försvarsapparaten överraskades och drabbades hårt. Det palestinska motståndet deltog i striderna på de ockuperade områdena. Även jordanska, irakiska och marockanska enheter, samt en symbolisk tunisisk avdelning, deltog i kriget. De första framgångarna för de arabiska styrkorna kompenserade för det skamliga nederlaget 1967 i de arabiska massornas ögon.

Jom kippur-kriget hade en djupgående inverkan på det israeliska samhället genom att det krossade tilltron till den israeliska arméns oövervinnlighet. IDF skulle dock så småningom omorganisera sig och ta igen den förlorade marken och den 22 oktober slöts ett vapenstillestånd, vid en tidpunkt då Israel redan hade återvunnit övertaget.

Den ”diplomatiska vändningen” förstärktes. PLO erkändes av Arabförbundet som ”den enda och legitima representanten för det palestinska folket” den 27 november 1973.

Genom ändringar i den palestinska grundlagen i maj 1974 introducerades för första gången möjligheterna till en partiell befrielse av Palestina (och ett underförstått erkännande av Israel).

Arafat bjöds in för att hålla tal till Förenta Nationerna den 13 november 1974. I sitt berömda tal fördömde han sionismen, men sade samtidigt: ”Idag har jag kommit med en olivkvist och en frihetskämpes vapen. Låt inte olivkvisten falla ur min hand.”

Arafats vändning gjorde det möjligt för de förrädiska arabiska regimerna att återta initiativet, en linje som följdes även till priset av att underminera den enda källan till verklig styrka i motståndsrörelsen – dess rötter bland de palestinska massorna.

Revolution och kontrarevolution i Libanon

Trots erfarenheterna från Jordanien och sammandrabbningarna under 1969 fick den palestinska motståndsrörelsen i Libanon ökat förtroende för sin ständigt växande styrka. Libanon var sönderslitet av djupa motsättningar mellan den kristna maronitiska härskande klassen, som installerats av fransmännen, och de olika muslimska borgerliga och småborgerliga fraktionerna.

Liksom i Jordanien gick det palestinska motståndets växande auktoritet hand i hand med uppkomsten av en revolutionär stämning bland de libanesiska massorna. Palestinierna i flyktinglägren hade blivit en integrerad del av den libanesiska arbetarklassen.

De libanesiska kapitalisterna hade utnyttjat deras arbetskraft i åratal, flyttat lägren nära städerna och försökt använda flyktingarna för att underminera den libanesiska arbetarklassens starka organisationer. Denna cyniska beräkning ledde dock snart till att den palestinska befrielserörelsen och de libanesiska arbetarnas revolutionära strävanden smälte samman.

Den påtvingade förflyttningen av tusentals PLO-krigare från Jordanien gjorde oundvikligen Libanon till deras huvudbas. Hela stadsdelar i Beirut kontrollerades av PLO, som växte fram som en alternativ makt till staten, samtidigt som den åtnjöt ett brett stöd bland de libanesiska massorna. Tack vare de medel som samlats in till stöd för motståndsrörelsen hade ett stort antal sociala institutioner, skolor och sjukhus vuxit fram runt PLO, och det de erbjöd var ofta av högre kvalitet än vad den libanesiska staten erbjöd. Tillgången till alla dessa institutioner var öppen för hela befolkningen.

I mitten av 1970-talet brast den bräckliga balansen. Ett ”inbördeskrig” utlöstes av den kristna maronitiska härskarklassen, armén och den kristna falangistmilisen och deras allierade. Detta var i själva verket ett kontrarevolutionärt klasskrig för att återta kontrollen över samhället. Borgarklassen behövde krossa de libanesiska massorna och deras organisationer, såsom Libanesiska nationella rörelsen under ledning av Kamal Jumblatt, och det palestinska motståndet. Israel ingrep gång på gång med attacker i södra Libanon för att slå mot motståndsrörelsen.

Den 26 januari 1975 ingrep palestinska krigare till försvar för en strejk bland fiskare i Sidon, mot arméns försök att slå ned strejken. Det palestinska motståndet tvingade de libanesiska säkerhetsstyrkornas män att retirera, och tio personer dödades på fältet.

De kristna falangisterna åberopade en järnnäve mot PLO. I februari sköts en pro-palestinsk libanesisk parlamentsledamot, Maarouf Saad, till döds. Enligt uppgifter sköts han av den libanesiska armén. Den 13 april utlöste ett mordförsök på falangistledaren Pierre Gemayel en omedelbar hämndaktion från falangisterna, som stoppade en buss på väg till flyktinglägret Tall el-Zaatar och massakrerade alla 27 passagerarna, vilket utlöste strider i hela Beirut.

Under hela 1975 var PLO:s inställning att begränsa sig till att bistå den libanesiska vänsterns miliser med logistiskt stöd och vapen. PLO:s avvaktande taktik bidrog bara till att förlänga konflikten, men falangisternas beslut att belägra flyktinglägren Dbayeh och Tall el-Zaatar tvingade de palestinska väpnade motståndsgrupperna att gå in i konflikten med hela sin tyngd. De kontrarevolutionära falangisterna jagades upp i bergen tills de var på gränsen till nederlag. Vid denna tidpunkt skedde en fullständig omkastning av positionerna.

Vid den libanesiska vänsterns tillkännagivande av ett möjligt upprättande av en revolutionär regering, vek sig den arabiska fronten bestående av den palestinska kampens ”vänner”. Egypten och Jordanien skrämdes av möjligheten att revolutionen skulle spridas över hela Mellanöstern. Det öppna förräderiet kom dock från en oväntad plats. Den antiimperialistiska kampens förkämpe Hafez al-Assad, Syriens Baath-president, gjorde en spektakulär helomvändning och skickade syriska trupper till stöd för falangisterna i juni 1976.

Den syriska interventionen fick vågskålen att tippa över. Motståndsrörelsen tvingades dra sig tillbaka till städerna med stora förluster som följd, medan falangisterna, skyddade av den syriska armén, åter belägrade lägret Tall el-Zaatar. Efter 52 dagar, den 12 augusti, kapitulerade Tall el-Zaatar och falangisterna och syrierna tog ut sin hämnd genom att massakrera 3 000 palestinier när de höll på att evakuera lägret.

Den mest ”progressiva” av alla arabiska regimer, Syrien, hade, när den hotades (om än indirekt) av revolutionens utveckling, inte tvekat att sälla sig till den borgerliga kontrarevolutionens mest reaktionära flygel mot samma palestinska motståndsrörelse vars högkvarter hade stått i Damaskus, och som de hade finansierat i åratal.

Arabförbundets styrande klickar stod passiva och tittade på utan att lyfta ett finger, lättade. Efter 19 månaders krig och 60 000 dödade delades Libanon in i zoner där de olika stridande parterna befäste sina positioner i en bräcklig vapenvila. Trots Assads svek ägnade sig PLO:s ledning åt förödmjukande förhandlingar för att lappa ihop sprickan och återskapa den ”arabiska fronten”.

Israels invasion av Libanon

För Israel var själva närvaron av palestinska krigare på libanesisk mark oacceptabel. Den 14 mars 1978 invaderade Israel södra Libanon och inom några dagar krossades det palestinska motståndet (som övergivits av den libanesiska armén).

Den dåvarande premiärministern Begin beslöt dock att dra sig tillbaka efter påtryckningar från USA:s president Jimmy Carter, som hade beslutat att stödja bilaterala hemliga förhandlingar mellan Sadat och Begin. Dessa syftade till att normalisera relationerna mellan Israel och Egypten. Ett avtal ratificerades formellt på Camp David den 18 september 1978.

För Israel var problemet dock inte löst. Den 6 juni 1982 inledde IDF en andra storskalig invasion av Libanon under ledningen av Ariel Sharon, försvarsminister i Begin-regeringen. Invasionen utvecklades till ett blodbad. På några timmar föll en störtflod av eld från det israeliska flygvapnet över städerna och flyktinglägren, medan kolonner av stridsvagnar ryckte fram mot Beirut och lämnade död och förstörelse efter sig: 14 000 dödsoffer bara under de första två veckorna.

IDF belägrade västra Beirut i en dödlig omfamning som varade i 78 dagar, där alla leveranser blockerades och staden bombarderades obarmhärtigt. 7 000 civila libanesiska dödsoffer och ett ospecificerat antal palestinska dödsoffer (som aldrig kommer att kunna räknas) var inte tillräckligt för att bryta motståndet.

Dödläget gjorde det möjligt för den imperialistiska diplomatin att komma in i bilden och förhandla fram en fullständig evakuering av det palestinska motståndet från Libanon. I slutet av augusti 1982 evakuerades över 10 000 palestinska krigare från Beirut under en fransk-italiensk-amerikansk styrkas vakande öga, men priset för att bevara PLO:s strukturer var extremt högt.

Den libanesiska befolkningen och de tiotusentals palestinier som fortsatte att trängas i flyktinglägren lämnades i händerna på falangisterna, de pro-syriska shiitiska miliserna i form av Amal, samt de syriska och israeliska arméerna, med en garanti på en papperslapp, som ingen hade något intresse av att respektera.

Israels hämnd var omedelbar och fruktansvärd. Under 16–18 september, så snart den internationella ”fredskontingenten” hade lämnat Libanon (efter att ha avväpnat och evakuerat de kvarvarande palestinska krigarna), massakrerade de libanesiska falangisterna, skyddade av IDF, 3 000 försvarslösa palestinska flyktingar genom att under 40 timmar ödelägga flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.

Ariel Sharon observerade enligt uppgift operationen från toppen av en byggnad, 200 meter från Shatila-lägrets murar. Precis som syrierna hade gjort sex år tidigare vid Tell el-Zaatar, gav den israeliska armén falangisterna logistiskt stöd genom att lysa upp området med lysraketer, blockera alla flyktvägar från lägren och ge mat och hjälp till de falangister som utförde massakern.

Effekterna av massakern i Sabra och Shatila sände chockvågor genom samhället och nådde till och med Israel. Den 25 september 1982 fylldes Tel Avivs gator med en massdemonstration på 400 000 deltagare, i avsky mot IDF:s och Sharons roll i massakern. En officiell utredning tillsattes för att oskadliggöra rörelsen och dölja IDF:s roll, men inte ens rapporten från en sådan utredning kunde dölja Ariel Sharons personliga ansvar, och han tvingades avgå.

PLO:s ledning flyttade till Tunisien, där Arafat och hans följe levde i förgylld exil fram till dess att de flyttade till Gaza 1994. All deras energi ägnades åt att utforma förhandlingsstrategier och jonglera med rivaliteter mellan de arabiska regimerna, samt att återupprätta normala relationer med gulfstaternas monarkier.

PLO:s politik kom i allt högre grad att bygga på att man bytte stabilisering i Mellanöstern mot eftergifter. För att få inflytande vid förhandlingsbordet i USA-imperialismens och Europas ögon skulle Arafat förlita sig på motståndsrörelsen och även i allt högre grad på individuell terroristtaktik (som formellt fördömdes av PLO), eftersom motståndsrörelsens masskaraktär minskade efter nederlaget.

Ockuperade territorier innan intifadan

Under tjugo år av militär ockupation hade territorierna varit en extra marknad för Israels produkter och en källa till okvalificerad arbetskraft. En viktig faktor i beslutet att ockupera Västbanken och Golanhöjderna hade varit att lägga beslag på regionens vattenresurser. Det sista Israel ville var att territorierna skulle utveckla ett eget liv.

Den israeliska regeringen genomförde en gradvis strypning av de ockuperade områdenas ekonomi, som till övervägande del var knuten till jordbruk, med begränsat småskaligt hantverk. Detta undergrävde möjligheten till försörjning för bönder och jordbruksarbetare, som tvingades bli en del av de 120 000 palestinier som dagligen pendlade till arbete i Israel (en tredjedel av arbetskraften på Västbanken och hälften av arbetskraften i Gaza). Behovet av att korsa den ”gröna linjen” användes av den israeliska staten som ett repressalievapen mot palestinska arbetare, med ett ständigt hot om att gränsen skulle stängas när de så önskade.

De ockuperade områdenas ekonomi var (och är fortfarande) helt beroende av Israel, även när det gäller basvaror. Den israeliska politiken förvärrade det naturliga och historiska ekonomiska beroendeförhållandet mellan de ockuperade områdena och resten av Palestina. Redan 1970 var 82 procent av importen av israeliskt ursprung, en siffra som steg till 91 procent 1987.

De hundratusentals palestinierna utomlands bidrog också till ett flöde av penningförsändelser till sina familjer, som vid den tiden uppgick till 37 procent av de ockuperade områdenas BNP. Än idag står penningförsändelserna för en betydande del (cirka 20 procent) av Västbankens och Gazas BNP. Detta bidrog paradoxalt nog till att upprätthålla en marknad till vilken israeliskt produktionsöverskott kunde exporteras.

Under de första tio åren av ockupationen översteg det totala antalet bosättare inte mer än 7 000. När det sionistiska högerpartiet Likud kom till makten 1977 trappades dock koloniseringspolitiken snabbt upp. Under de följande tio åren byggdes 18 000 bostäder och 139 bosättningar på palestinsk mark, för att hysa totalt 80 000 bosättare. Ett särskilt nätverk av vägar upprättades för att skilja bosättarna från palestinierna, vilket ledde till att palestiniernas rörelsefrihet kraftigt begränsades. De judiska bosättarnas växande närvaro blev ockupationens mest avskyvärda yttring.

Den palestinska befolkningen hade upplevt en anmärkningsvärd demografisk explosion under ockupationens tjugo år. År 1987 var 75 procent av befolkningen under 25 år och 50 procent till och med under 15 år. Precis innan intifadan hade majoriteten aldrig känt till något annat än den israeliska ockupationens allt mer outhärdliga, förödmjukande och förtryckande regim.

Intifada

Fyra årtionden efter Nakba och tjugo år efter sexdagarskriget var utsikterna för den palestinska nationella kampen dystra. De revolutionära rörelserna i Jordanien och Libanon hade slagits ned i blod och det palestinska motståndet var krossat. De palestinska massornas enorma uppoffringar i flyktinglägren hade inte gett något konkret resultat. Israel hade befäst sitt grepp över hela Palestina.

Den gapande klyftan mellan PLO:s ledning i Tunis och verkligheten i de ockuperade områdena hade blivit så stor att de många tecken på en förändrad stämning på marken inte hade upptäckts ens av den vanligtvis uppmärksamme Arafat.

Några månader före intifadan noterades i en rapport från den israeliske sociologen Meron Benventistis institut West Bank Data Base:

”Våldet är i allt högre grad ett verk av oorganiserade, spontana grupper… Mellan april 1986 och maj 1987 registrerades 3 150 våldsamma incidenter, allt från enkla stenkastningar till vägspärrar och ett hundratal överfall med sprängämnen eller skjutvapen.”

Den ökande stridbarheten hos den palestinska befolkningen under ockupationen visades den 5–6 juni, då en generalstrejk markerade tjugoårsdagen av den israeliska ockupationen.

Den 7 december 1987 hände något som var helt oväntat för både den israeliska underrättelsetjänsten och PLO:s ledare: en händelse, som liknade många andra, utlöste ett spontant uppror av tiotusentals ungdomar och arbetare mot den israeliska ockupationen i hjärtat av de ockuperade områdena, som PLO:s ledare tidigare hade avfärdat som en omöjlig arena för masskamp.

En IDF-lastbil kolliderade med en civil bil och dödade fyra palestinska arbetare. Om det var en avsiktlig hämndaktion från soldaternas sida för den israel som hade dödats i Gaza dagen innan, eller om det bara var en olycka, spelade ingen roll. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Gnistan antände det brännbara material som den israeliska ockupationen hade samlat på sig under tjugo års tid.

Ordet intifada (ett begrepp som kan översättas till ”att skaka av sig”) är en bra beskrivning av de palestinska massornas reaktion. När upproret väl hade inletts rubbade det den sedan länge etablerade styrkebalansen på bara några timmar, och under flera månader växte det ständigt, och satte ockupationsmakten på hårda prov. Intifadan fick också ett enormt internationellt genomslag och väckte stöd i Israel bland de israeliska araberna och skapade en växande avsky bland en del av den judiska ungdomen för de brutala metoder som användes för att slå ned upproret.

Även det mest brutala förtrycket visade sig vara ineffektivt. Israel tillämpade systematiskt administrativt frihetsberövande i upp till ett år utan åtal eller rättegång. Nio tusen arresteringar gjordes på några månader; hundratals människor dödades och tusentals skadades; bostäder revs och vedergällning utdelades mot familjerna till de dödade eller arresterade; kollektiva repressalier genomfördes mot byar eller bostadsområden – krönt av Israels försvarsminister Rabins order att ”bryta armar och ben” på dem som ertappades med att kasta sten (de flesta av dem var barn) – men en sådan hänsynslös nivå på förtrycket bidrog bara till att underblåsa revolten.

Kampen tog sig uttryck genom generalstrejker, vägspärrar och bakhåll mot israeliska patruller av de stenkastande shababerna – upprorets pojkar. Den tog sig uttryck i civil olydnad som skattestrejk och vägran att respektera de öppettider för butiker som de israeliska myndigheterna beslutat om. I östra Jerusalem försökte den israeliska militären förgäves tvinga butikerna att öppna under en lockout. De hotade butiksägarna öppnade butikerna, men stängde sedan igen så snart soldaterna hade lämnat platsen.

Redan under intifadans första dagar uppstod folkkommittéer spontant överallt. Till en början samordnade de ungdomsgrupper som kämpade mot ockupationsmakten, IDF och polispatruller, med slangbellor och brinnande däck. I takt med att kampen utvecklades delade folkkommittéerna också ut basvaror under strejker och nedstängningar och bildade grupper som fick i uppgift att vakta samhällena.

Dessa organ samlade och organiserade ungdoms- och arbetaraktivisterna (varav de allra flesta inte ingick i befintliga organisationer), tog över ledarskapet för kampen och tog hand om alla aspekter av befolkningens omedelbara behov och de uppgifter som uppstod till följd av kampen.

Särskilda kommittéer skulle komma att organisera olika aspekter av kampen. Hälsostationer inrättades i stadsdelar och byar, utbildningen omorganiserades efter att ockupationsmyndigheterna stängt alla skolor i februari 1988. Ett tak sattes för professionella arvoden, hyror och priser. De organiserade kampen mot hamstrande, bojkott av israeliska produkter och distribution av bristvaror. De försökte till och med svara på livsmedelskrisen genom att utveckla självhushållsjordbruk och boskapsuppfödning. Folkdomstolar inrättades. Kvinnor spelade en stor roll i denna myriad av kommittéer.

På grund av den militära ockupationens tyngd kunde kommittéerna inte fullt ut utnyttja sin potential som en alternativ makt till de koloniala myndigheterna genom att samordna allt på nationell nivå. Men under intifadans första fas var det genom dessa strukturer som massorna uttryckte sin makt och stridbarhet.

I maj 1988, sex månader efter upproret, uppskattade israeliska källor att det fanns 45 000 aktiva kommittéer. Dessa började samordna sig på stadsnivå, medan ett förenat intifadakommando omedelbart hade inrättats på initiativ av de största partierna inom den palestinska vänstern (PFLP, DFLP och PKP).

I motsats till vad som senare hävdats var PLO:s ledning i Tunis helt undanträngd av den revolutionära mobiliseringens explosiva utveckling. Arafats direktiv ignorerades i stort sett av det förenade kommandot fram till ett år senare, efter att israelisk repression halshuggit rörelsens ursprungliga ledarskap, i september 1988.

Israelisk splittring

Den mäktigaste armén i regionen sattes in mot barn beväpnade med endast stenar och mod. Detta påminde om den bibliska myten om Davids kamp mot Goliat, men David hade blivit palestinier.

Ockupationsstyrkorna genomförde rutinmässigt husrannsakningar för att beslagta och bränna ”vapen” som skolböcker, mediciner och sjukvårdsmaterial, och förstöra de trädgårdar som hade vuxit upp överallt där det odlades mat för att föda befolkningen som levde under mycket svåra förhållanden. Detta skakade de unga IDF-soldaternas självförtroende och väckte en allt större avsky mot ockupationen bland delar av den israeliska ungdomen.

De skarpa motsättningarna nådde kokpunkten i mars 1988, då en grupp pensionerade israeliska generaler bildade ”Rådet för fred och säkerhet”, vars ståndpunkt sammanfattades av general Orr, tidigare överbefälhavare för IDF i norra regionen (Libanon):

”Vi är alla överens om att ockupationen måste upphöra, eftersom dess upprätthållande utgör en mycket större fara för vår säkerhet än att avsluta den.” (Le Monde, 2 juni 1988).

Deras namnlista undertecknades av den tidigare chefen för Mossad (Yariv) och Västbankens tidigare administratör (Sneh), samt 30 divisionsgeneraler och 100 brigadgeneraler – hälften av reservgeneralerna.

Israels premiärminister Shamir bestämde sig istället för att ta sig ur krisen genom att fördubbla tillslagen i territorierna. I augusti 1988 förbjöds folkkommittéerna och fängelsestraff på upp till 10 år infördes för deras medlemmar. Intifadan, ett år efter sin början, började drabbas av repressionens slag och de försämrade ekonomiska förhållandena.

Det förenade kommandot erkände PLO:s auktoritet som ”det palestinska folkets enda representant” i slutet av 1988. Den 15 november utropade Arafat en självständigt palestinsk stat i de av Israel ockuperade områdena, och kort därefter började PLO återta kontrollen över mobiliseringen i områdena. Kommittéerna införlivades i PLO:s välfärdsstrukturer och fråntogs sin roll som embryonala maktorgan för den palestinska massan.

Detta var ett avgörande slag mot intifadans masskaraktär och inledde en andra, hårdare fas av upproret, som tog en desperat vändning bland en del av ungdomarna. Det var ingen slump att islamiska grupperingar som Hamas och Islamiska jihad fick en allt större roll i takt med att upprorets masskaraktär försvagades.

Hamas

Muslimska brödraskapet bidrog inte till den första fasen av intifadan. Hamas bildades som en separat organisation efter att intifadan redan hade startat, för att skydda Mujama al-Islamiya intressen, den organisation som grundats av brödraskapets ledare i Gaza, Ahmad Yassin.

En avslöjande artikel i Wall Street Journal från 2009 av Andrew Higgins belyste Israels roll i att fostra det som skulle bli Hamas.

Efter två årtionden av förtryck från den egyptiska regimen fann Muslimska brödraskapet gynnsamma förutsättningar för utveckling i det av Israel ockuperade Gaza. Israel hade tillåtit Mujama al-Islamiya att registreras som en välgörenhetsorganisation och verka lagligt under 1970- och 1980-talen, då organisationen hade samlat på sig pengar och egendomar.

Runt organisationen fanns ett nätverk av skolor, klubbar, moskéer och Gazas islamiska universitet, vilket gav Muslimska brödraskapet en perfekt miljö för att utveckla sin verksamhet. Israels mål var att använda de islamiska fundamentalisterna för att underminera den revolutionära vänsterrörelsen i det palestinska motståndet.

Mujama bedrev en våldsam kamp mot den palestinska vänstern för kontroll över institutioner som exempelvis Palestinska Röda Halvmånen (den muslimska versionen av Röda Korset) genom att storma deras kontor. Kampen utspelade sig på alla nivåer. Islamister attackerade butiker som sålde alkohol och biografer. Den israeliska militären stod mest vid sidan och tittade på.

Relationen mellan Mujama och Israels underrättelsetjänst upprätthölls även efter att Ahmad Yassin gripits 1984 och involverade samråd på högsta nivå. Långt efter intifadans utbrott berättade Hacham, en israelisk militär expert på arabiska frågor, att han tog med sig en av Hamas grundare, Mahmoud al-Zahar, för att träffa Israels försvarsminister Yitzhak Rabin, som en del av regelbundna konsultationer.

Massakern vid al-Aqsa-moskén i Jerusalem i oktober 1990, i kombination med den desperation som uppstod efter en sådan långvarig kamp utan perspektiv om framgång, skapade en gynnsam miljö för Hamas tillväxt.

Osloavtalet 1993

Arafat och PLO stödde Irak i Gulfkriget 1990. Saddam Hussein hade använt den palestinska frågan mot USA-imperialismen genom att fördöma USA:s dubbelmoral i förhållande till Irak å ena sidan och Israel å den andra. Han erbjöd sig att dra sig tillbaka från Kuwait om Israel gjorde detsamma i de ockuperade områdena. Detta provocerade fram en brytning mellan PLO och USA, men också med Arabförbundet som hade ställt sig bakom Bush.

Nu trodde USA-imperialisterna att de kunde vända Arafats svaghet till sin fördel. De kallade till en konferens för ”lösningen av den palestinska frågan” i Madrid sommaren 1991, som PLO anslöt sig till och Hamas kallade ”en utförsäljning av Palestina”. Bilaterala israelisk-palestinska förhandlingar ledde så småningom till undertecknandet av Osloavtalet, som officiellt godkändes offentligt i Vita huset den 13 september 1993, med det berömda handslaget mellan Yassir Arafat och Israels premiärminister Yitzhak Rabin.

På den israeliska sidan var Osloavtalet ett erkännande av att det var omöjligt att fortsätta upprätthållandet av en direkt ockupation av territorierna, vilket hade visats under intifadan.

Rabin hade tillbringat större delen av sitt liv med att bekämpa palestinierna. År 1948 deltog han i attackerna mot Lydda och Ramle, mellan Tel Aviv och Jerusalem. Flera hundra sköts under operationen. År 1967 var Rabin stabschef för IDF under sexdagarskriget, varefter han fick status som israelisk hjälte. I slutet av 1980-talet, som försvarsminister under Shamir, ledde han Israels insats mot intifadan, bland annat genom att beordra israeliska soldater att bryta armarna på palestinska ungdomar som åkte fast för stenkastning, något som han senare förnekade.

Det var just intifadan som övertygade honom om att status quo hade blivit ohållbar. I en artikel i New Yorker (den 19 oktober 2015) citeras Rabin när han 1988 säger till en grupp Labourparti-kollegor:

”Jag har lärt mig något under de senaste två och en halv månaderna. Bland annat att man inte kan styra med våld över en och en halv miljon palestinier.”

Rabins ord illustrerar hur djupt den revolutionära omvälvningen under intifadan hade skakat själva grundvalarna för Israels ockupation. Detta tvingade det sionistiska ledarskapet att ändra taktik. Rabins auktoritet gjorde det möjligt för dem att göra det, även om det skedde till priset av en växande förbittring hos den sionistiska extremhögern, vilket skulle kosta Rabin hans liv 1995.

”Ärkefienden”, PLO:s ledning, koopterades av den israeliska härskande klassen i en osäker kompromiss, som i grunden var en fälla. PLO gick med på att erkänna Israels existens och övergav kravet på att de palestinska flyktingarna från 1948 skulle ha rätt att återvända. Israel gick med på att inrätta Palestinska myndigheten, med ansvar för Israels säkerhet, i delar av de ockuperade områdena Gaza och Västbanken.

PLO tog med andra ord över uppgiften att övervaka sitt eget folk i utbyte mot en palestinsk halvstat, som på alla nivåer var beroende av Israels godtycke. Avtalet slöts under de arabiska regimernas, Palestinas ”vänner”, och USA-imperialismens beskydd.

Osloprocessen innebar en vändpunkt i situationen och sanktionerade den palestinska motståndsrörelsens undergång. Hamas blev kvar som den enda betydande palestinska kraften som motsatte sig avtalet.

På så sätt mognade de giftiga frukterna av den så kallade fredsprocessen, som styrdes av USA-imperialismen och som skulle forma ramen för den israelisk-palestinska konflikten fram till i dag. Efter hela denna process, med massornas heroiska kamp och ledarskapets kapitulation och förräderi, löstes ingenting. Sanningen är att Nakba för många aldrig tog slut.

Kampen idag

Det vi har sett sedan 1993 är inte en process mot att etablera en verklig palestinsk stat, utan raka motsatsen. Israel använde Osloavtalet för att pacificera det palestinska folket samtidigt som man fortsatte expansionen av olagliga bosättningar. 

De palestinska områdena på Västbanken består idag av små isolerade öar, omringade av israeliska bosättare. Omkring 40 procent av Västbankens mark kontrolleras direkt av bosättningar och planen är uppenbarligen att fortsätta att ta in fler och fler bosättare och att på så vis tränga ut palestinierna.

Det som händer i Gaza passar även det in i den övergripande planen att fördriva palestinierna från deras land. Hela den militära operationen ”för att krossa Hamas” är utformad för att förvandla Gaza till ruiner: elektricitet, vattenförsörjning, avlopp, bagerier, skolor, sjukhus. 

Situationen passar mycket väl in i de planer som sionisterna haft i flera decennier om att fördriva hela den palestinska befolkningen, och krig har alltid använts för att uppnå detta mål. Dessa planer blir nu allt tydligare i takt med att folkmordeti Gaza fortskrider.

Detta är den mardröm som det palestinska folket står inför. Det är ett brott av historiska proportioner som begås inför hela världens ögon. I detta brott står alla de styrande klasserna i de stora imperialistiska länderna, nordamerikanerna, européerna och andra, på samma sida: på den sionistiska styrande klassens sida. Hyckleriet i deras fördömande av ryska krigsförbrytelser i kriget i Ukraina, syns i att de samtidigt blundar för Israels dödande av tusentals barn och kvinnor. 

Den stinkande hyckleriet i den dubbelmoral som USA-imperialismen och dess allierade i väst står för undergräver den kraftfulla propagandamaskin som satts i gång till stöd för Israel. Arbetare och ungdomar i väst går i allt större antal ut för att uttrycka sin solidaritet och sitt stöd för palestinierna. En tydlig klassklyfta kommer till uttryck i denna fråga över hela världen, och särskilt i de västliga imperialistiska nationerna som har stött Israel till fullo.

Myndigheterna förbjuder antingen pro-palestinska demonstrationer eller försöker kriminalisera dem. Men detta stoppar inte rörelsen. Det beror på att massorna av arbetande människor i alla länder instinktivt förstår vilken sida de måste stå på. Palestiniernas rätt till ett hemland har blivit en central punkt i den internationella klasskampen.

För vår del står kommunisterna för frihet och ett värdigt liv för det palestinska folket. Vi har en skyldighet att bekämpa våra egna imperialistiska härskande klasser, var vi än befinner oss, och uppmana arbetarrörelsen att använda sin kollektiva kraft för att isolera och underminera den israeliska krigsmaskinen. I slutändan kan ett fritt Palestina bara garanteras genom intifada: ett massrevolutionärt uppror som sopar bort de förtryckande regimerna inte bara i Israel-Palestina, utan i hela Mellanöstern, så att alla folk i regionen kan leva i fred. 

• Avsluta ockupationen!
• För en arbetarbojkott av Israels krig!
• Ned med imperialisterna och deras inblandning!
• För ett revolutionärt uppror i hela Mellanöstern!
• För en socialistisk federation i Palestina som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern!
• Intifada till seger!