Palestina: tvåstatslösningens misslyckande och det kommunistiska alternativet

Israels folkmordsliknande krig mot Gaza har nått ett avgörande skede. De fasansfulla bilderna av lemlästade civila har framkallat en våg av avsky över hela världen. Tusentals människor har gått ut på gatorna i huvudstäder i hela Mellanöstern och krävt åtgärder till stöd för Gaza, medan hundratusentals människor i västvärlden har protesterat mot sina regeringars delaktighet i Israels brott.

IMT stöder helhjärtat denna rörelse och står i fullständig solidaritet med det palestinska folkets kamp för nationell frigörelse och frihet från imperialistiskt förtryck. Men frågan inställer sig omedelbart, hur skall palestinsk frihet uppnås? Och denna fråga kräver ett tydligt svar.

Ingen lösning

Många vänsterpartier och arbetarorganisationer har krävt ett omedelbart eldupphör och en fredsplan, med utsikterna om ett slut på den israeliska ockupationen av Palestina.

Fackliga världsfederationen (FVF) har exempelvis krävt ett slut på ”den israeliska ockupationen och bosättningarna i de ockuperade arabiska territorierna, i enlighet med FN:s resolutioner” och upprättandet av ”en oberoende palestinsk stat enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad och en garanti för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända”.

Kommunistpartier runt om i världen har gjort liknande uttalanden, och Storbritanniens kommunistparti (CPB) uppmanar till ”genomförandet av en tvåstatslösning baserad på gränserna från innan 1967 och upprättandet av en oberoende palestinsk stat”.

Men bortsett från att visa ett stöd, vad erbjuder detta egentligen de palestinska massorna?

Varje kommunists första plikt är att säga sanningen, och den mest elementära sanningen är att ingenting kan vara till mindre hjälp för det palestinska folket än FN:s impotenta resolutioner och det ”internationella samfundets” intriger.

Till att börja med fastställdes gränserna före 1967 genom den etniska rensningen av 700 000 palestinier under åren 1947–1949, känd som Nakba (”katastrofen” på arabiska), som utfördes av sionistiska miliser med stöd av den amerikanska imperialismen. 

I slutet av 1949 hade Israel lagt beslag på 78 procent av Palestina. Hur reagerade det ”internationella samfundet”? Det erkände detta blodiga fait accompli som den ”gröna linjen”, just den gräns som CPB och andra nu skulle vilja återvända till.

Bild: Yakov Agor / Wikimedia Commons
Bild: Yakov Agor / Wikimedia Commons

Israel bröt mot den gröna linjen 1967 när man tog över hela Palestina under sexdagarskriget. FN:s svar var att anta resolution 242, som än idag inte har verkställts. Därför måste vi fråga oss: Om FN har varit helt oförmöget (och ovilligt) att verkställa sina egna kraftlösa resolutioner sedan 1947, vem kommer då att göra det?

En rutten fred

Det som alltid saknas i kraven på en ”tvåstatslösning” är ett förslag på hur detta skall uppnås. När organisationer kräver ett fredsavtal är det nödvändigt att ställa frågan: vilket avtal, förhandlat av vem och verkställt av vem?

Palestina har viss erfarenhet av fredsavtal. Faktum är att den nuvarande krisen är en produkt av det fullständiga misslyckandet med ”tvåstatslösningen”, som fastställdes i Osloavtalen från 1993 och 1995.

Enligt villkoren i detta avtal, som förhandlades fram bakom ryggen på det palestinska folket, gick Israel med på att delvis dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna och att en palestinsk halvstat, kallad den Palestinska myndigheten (PA), inrättades. Problemet var dock att 60 procent av Västbanken skulle förbli helt under israelisk kontroll.

I gengäld gick Yassir Arafat och PLO med på att erkänna staten Israel och överge kravet på att de palestinier som fördrivits under Nakba skulle få återvända till sina hem. I stället gick det palestinska ledarskapet med på att arbeta för att återupprätta gränserna från före 1967, såsom de fastställts i FN:s resolution 242 – exakt de villkor som de officiella kommunistpartierna kräver i dag.

Vidare kom parterna överens om att ”lägga grunden för att stärka den palestinska sidans ekonomi”. Men detta skulle uppnås genom att Palestina införlivades i en tullunion med Israel. Palestina skulle också använda samma valuta, den israeliska shekeln.

Slutligen upprättades en palestinsk polisstyrka, men den israeliska staten behöll ”alla befogenheter” för att garantera ”inre säkerhet och ordning”. Israel behöll också den exklusiva kontrollen över Palestinas gränser och luftrum.

Vad har denna ”fred” resulterat i? Trettio år senare har levnadsvillkoren i Palestina försämrats. 1993 var arbetslösheten i Gaza och på Västbanken 7 procent, i dag är den 24 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger på nästan 37 procent. Den senaste siffran för arbetslösheten i Gaza är ännu värre och ligger på 45 procent, och den är ännu högre för ungdomar. Detta var före Israels bombningar. Hela den palestinska ekonomin befinner sig i ett kolonialt beroendeförhållande till Israel, som står för 58 procent av importen och erhåller cirka 86 procent av exporten.

Den Palestinska myndigheten och det styrande partiet Fatah har inte blivit något annat än en korrupt klick, som endast sitter kvar vid makten för att de tjänar som en användbar marionettregim för den israeliska staten. Och det är just så de flesta palestinier ser på dem. Att palestinska demonstranter sköts i Nablus av den Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor förra veckan är ett tydligt exempel på detta faktum.

Bild: Vince Musi, Wikimedia Commons
Bild: Vince Musi, Wikimedia Commons

När massornas fientlighet mot Fatah gav Hamas segern i parlamentsvalet 2006 vägrade Israel, EU och USA att erkänna resultatet och satte press på Fatah att inte lämna över makten. Följden blev att Palestina delades av ett inbördeskrig där Gaza kontrollerades av Hamas och Västbanken av Fatah. Det har inte hållits några val sedan dess.

Den så kallade ”tvåstatslösningen” har lyckats skapa två Palestina, eller snarare två miserabla reservat där palestinier hålls som fångar i sitt eget land. Samtidigt har expansionen av olagliga bosättningar på Västbanken fortsatt under varenda israelisk regering ända sedan avtalen undertecknades.

Palestina har aldrig varit längre från självständighet än vad det är nu. Dess ekonomi har systematiskt strypts och den så kallade Palestinska myndigheten har ingen auktoritet alls. Fromma resolutioner som bara kräver en återgång till gränserna före 1967 och ”en oberoende palestinsk stat” i abstrakt mening bortser helt från detta obekväma faktum.

Israels imperialism

Förespråkare för en ”tvåstatslösning” kanske protesterar och säger att problemet är att israeliska högerregeringar, och i synnerhet Benjamin Netanyahu, har agerat i ond tro och medvetet underminerat vägen till fred. Allt detta är naturligtvis sant, men då måste vi fråga: Vilken israelisk regering skulle vara villig eller kapabel att överge hela Västbanken? Vidare, vilken israelisk regering skulle vara beredd att betala för utvecklingen av en självständig och stark palestinsk ekonomi vid dess gräns?

Israel är en kapitalistisk stat med imperialistiska intressen som den har värnat i hela regionen. Och dominansen över hela Palestina är en absolut nödvändighet för att kunna fullfölja dessa intressen. Detta faktum erkändes av Israels grundare och det har bestämt politiken för varje israelisk regering sedan 1948.

Spridningen av olagliga bosättningar på Västbanken har fortsatt sedan 1967 och accelererat sedan 1993. Det finns nu mer än 700 000 judiska bosättare som lever olagligt på den ockuperade Västbanken och i östra Jerusalem, och som utnyttjar arbetskraften hos palestinier som arbetar under slavliknande förhållanden. Och bosättningarna har blivit en mäktig politisk kraft som ingen regering i Israel kan ignorera.

Det var inte Likud eller Netanyahu, utan Yitzhak “Benbrytaren” Rabins israeliska arbetarparti som förhandlade fram Osloavtalet, med sitt insisterande på ekonomisk ”integration” av de israeliska och palestinska ekonomierna. Och när arbetarpartiets allians ”Ett Israel” kom till makten 1999, varken upphävde eller ens hejdade den expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken. 

Under imperialismen är fred bara en fortsättning på krig med andra medel. Den enda skillnaden mellan liberal och högerinriktad sionism är att den förra föredrar att tyst placera sin stövel på palestiniernas halsar och kväva dem till döds, medan den senare sparkar dem upprepade gånger i ansiktet.

Vad den liberala flygeln av den israeliska härskande klassen motsätter sig är inte det monstruösa förtrycket av palestinierna utan risken för att högerns provokationer kan leda till en ny revolt från de palestinska massorna. Och deras farhågor bekräftas av händelseutvecklingen.

I verkligheten finns det ingen livskraftig palestinsk stat och det kommer aldrig att finnas någon så länge som den israeliska kapitalismen fortsätter att existera. Solidaritet med Palestina måste utgå från detta oundvikliga faktum, vilket redan en majoritet av palestinier inser.

Bild: United Nations Photo, Flickr
Bild: United Nations Photo, Flickr

I en opinionsundersökning från september, genomförd av Palestinian Center for Policy and Survey Research (PSR), svarade 64 procent att situationen var värre idag än före Oslosavtalet, 71 procent att det var fel av PLO att skriva under avtalet och 53 procent att väpnad kamp var den bästa vägen framåt för den palestinska befrielsekampen.

Kravet på en ny fredsplan enligt Osloavtalets riktlinjer är under nuvarande förhållanden i bästa fall en distraktion och i värsta fall ett bedrägeri. Det är just därför som USA ingrep och medlade fram Osloavtalet 1993, och det är därför som en rad amerikanska presidenter har stöttat den så kallade ”tvåstatslösningen” ända sedan dess. Det är också därför som en stor del av den palestinska ungdomen med rätta har förkastat den.

Ett ärligt avvisande av krig och förstörelse är helt förståeligt, men i konflikten mellan förtryckare och förtryckta är det bästa pacifismen kan åstadkomma att predika passivitet för massorna och leda in kampen i en återvändsgränd.

För en revolutionär lösning

Det finns ingen reformistisk väg till ett fritt Palestina. Internationella påtryckningar och ”fredsavtal” kan bara förlänga den nuvarande outhärdliga situationen. De palestinska massorna kan bara lita till sin egen styrka och stödet från den internationella arbetarklassen.

Ett nytt uppror i hela Palestina, som först och främst bygger på den revolutionära ungdomen, skulle kunna skaka om inte bara den israeliska regimen utan hela regionen. 

Mobiliserad kring ett socialistiskt program skulle rörelsen kunna nå bortom Palestinas artificiella gränser till arabiska arbetare som bor på den israeliska sidan av den gröna linjen. Den skulle kunna nå ut till arbetare och fattiga i de angränsande arabstaterna som brinner av ilska över sin egen härskande klass delaktighet i sionismens brott. Och den skulle kunna börja underblåsa klasskampen i Israel och bryta ner den nationella enheten mellan israeliska arbetare och kapitalister – en enhet som är avgörande för kapitalisternas styre.

Bild: Socialist Appeal
Bild: Socialist Appeal

Om en sådan allsmäktig rörelse skulle stanna vid upprättandet av ett svagt kapitalistiskt Palestina, sida vid sida med någon ”demokratisk” version av den nuvarande kapitalistiska israeliska staten, så skulle det vara fullständigt självdestruktivt. I själva verket skulle ett sådant scenario vara omöjligt. Om den israeliska härskande klassens styre bara skakades snarare än krossades, skulle den komma tillbaka och utkräva hämnd. Den skulle återgå till något som är ännu mer mardrömslikt än den nuvarande situationen. Det reaktionära sionistiska etablissemanget måste fullständigt nedmonteras, den härskande klassen exproprieras och marken och monopolen måste ställas under arbetarklassens kontroll.

Endast en regim med arbetardemokrati kan ersätta den nuvarande israeliska staten, få ett slut på ockupationen, lösa den grundläggande frågan om jorden och respektera både judars och arabers demokratiska rättigheter. Kort sagt, vi är inte för en falsk fred, vi är för revolution.

Vad som krävs är en revolution som varken respekterar kapitalistisk ”demokrati” eller nationella gränser, som inte ger sig förrän den israeliska imperialismen och dess marionetter i Palestina har krossats fullständigt, och som tillfredsställer det palestinska folkets skriande behov av jord, arbete, bostäder och en värdig tillvaro för alla. Det innebär att revolutionen måste vara socialistisk, vilket är det enda sättet att avlägsna den materiella bas som den sionistiska härskande eliten vilar på.

Det är därför vi säger: Intifada till seger!

Josh Holroyd

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,165FansGilla
2,332FöljareFölj
1,122FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna