I dag försöker svenska politiker och media framställa den svenska staten och Nato som den goda sidan mot Rysslands onda. Man vill måla upp Nato som en försvarsallians som står för fred, frihet och andra västerländska värderingar. Men den västerländska imperialismens härjningar i Libyen visar den svenska borgarklassens och Natos verkliga ansikte.
Under den arabiska våren, då massorna i land efter land reste sig mot sina förtryckare i mäktiga revolutioner, reste sig även massorna i Libyen mot landets dåvarande diktator Gadaffi. Men den revolutionära rörelsen i Libyen 2011 kom att avstanna och Gaddafis regim såg ut att hålla sig kvar. Gaddafis säkerhetsstyrkor slog våldsamt ned på rörelsen och det blev snart tydligt att han skulle göra allt för att behålla makten oavsett vad det skulle kosta.
Samtidigt saknade rörelsen mot Gaddafi ett ledarskap som kunde ena arbetare och unga i revolution för att ta makten i egna händer. I stället kapades rörelsen av ett skikt av byråkrater, ministrar och höga militärer som tidigare tjänat Gaddafi. Denna ledning hade inte för avsikt att genomföra en revolution där massorna skulle ta makten utan agerade för att gynna sina egna intressen. Dessutom tog militanta islamister som motsatte sig Gaddafi en allt större roll i vad som allt mer omvandlades till ett inbördeskrig. I det läget lanserade västerländska ledare en kampanj för att en Natoledd koalition skulle ingripa militärt i landet för att avsätta Gaddafi. Motiveringen var att rädda civila liv i Libyen, men i verkligheten fanns helt andra intressen bakom kampanjen.
Imperialisterna byter fot
Både USA och de europeiska stormakterna hade tidigare stöttat Gaddafi som en allierad. Det fanns nämligen stora imperialistiska intressen i landet då Libyen har en av världens största oljereserver.
Gaddafi hade tidigare låtit västerländska företag lägga beslag på landets olja och hade därför fått stöd politiskt, ekonomiskt och även militärt. Exempelvis politiker som Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som högljutt kampanjade för Nato-bombningar av Libyen, hade tidigare nära relationer med diktatorn. Sarkozy skulle senare åtalas för att ha använt pengar från Gaddafiregimen i sin presidentvalskampanj 2007. Det egentliga motivet för att ingripa militärt i Libyen handlade enbart om att skydda den västerländska imperialismens ekonomiska intressen i landet.
Som vi även förklarade 2011 kan vi aldrig ge vårt stöd till någon imperialistisk intervention då dessa aldrig har några andra intressen än sina egna. Detta gäller även interventioner sanktionerade av FN. Vi får aldrig glömma att FN består av samma imperialistiska länder som invaderat otaliga länder världen över och legat bakom fler militärkupper än vad man kan räkna. När FN godkänner en intervention gör det inte denna mer human. Tvärtom. Att FN godkänner ett ingripande innebär att alla världens skurkar, imperialismens ledare, har ett gemensamt mål.
Det var även fallet 2011 i Libyen. Gaddafi hade nu gått från att vara en allierad till USA och de andra västimperialisterna till att bli ett hot. När han drog in landet i kaos och även hotade att bomba landets oljereserver kunde europeiska och amerikanska oljebolag inte längre få tillgång till landets olja. I en tid då många ekonomier och regeringar befann sig i kris i spåren av krisen 2008 var ett stigande oljepris ett hot som inte kunde ignoreras. Nu blev ledarna i väst – inklusive de svenska – plötsligt mycket angelägna om att ”hjälpa” det libyska folket att bli av med en diktator.
Tyvärr var det inte bara högerpartierna som röstade för interventionen i Libyen, även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade för att skicka svenska stridsflygplan till Libyen vilket inte kan ses som något annat än en skandal.
Lögner och massakrer
Den 19 mars 2011 inleddes den FN sanktionerade och Natoledda flygförbudszonen över Libyen. Innan interventionen startade hade runt 1000–2000 personer dött i inbördeskriget och flera experter som forskat på konflikten, däribland professorn Alan Kuperman, menade att kriget var på väg att ta slut där och då. Natos intervention skulle i stället leda till att mellan 10 000–50 000 dödades.
I byn Majer i norra Libyen bombades flera bostadshus av Nato och 34 civila dödades varav flera var barn. Totalt släppte Natokoalitionen mer än 30 000 bomber över Libyen vilket har lämnat landet i ett fruktansvärt skick. I en P1 dokumentär nämns att 25–30 procent av alla markmål i Libyen hade identifierats av svenska jaktplan. De svenska flygplanen var högst delaktiga i bombningarna.
Man brukar säga att det första som offras i krig är sanningen och självklart var detta inget undantag. Under inbördeskriget blev propagandan ett avgörande vapen för att minska stödet för Gaddafis regim. Men mycket av den propaganda som rebellerna och den Nato-ledda alliansen spred visade sig senare inte gå att belägga.
En viktig del av kampanjen var att Gadaffi förberedde ett folkmord. En annan var att han baserade sig till största del på betalda legosoldater som kom från länder i Afrika söder om Sahara. Inget av detta har senare kunnat beläggas av varken FN, Amnesty eller Human Rights Watch. Ändå skulle dessa påståenden tillsammans med flera andra få stora konsekvenser både för att öka stödet för en intervention i väst men även för en ökande rasism i Libyen mot människor med mörkare hy.
Före kriget befann sig 1,5 miljoner afrikanska gästarbetare i Libyen. Dessa gjorde rebellerna till syndabockar för Gaddafisidans övergrepp. Svarta män tas godtyckligt för legosoldater. I P1 dokumentären nämns hur brittiska Chanel 4 stötte på en grupp migrantarbetare från Nigeria som tillfångatagits av rebeller och anklagats för att vara legosoldater. De bönar och ber reportrarna att stanna hos dem för att de annars kommer bli ihjälskjutna.
– Vi är oskyldiga, vi är rädda. Vi är bara unga män från Nigeria som försökt att ta oss genom Libyen till Italien, säger de.
I ett annat klipp torteras en grupp svarta män inför publik, de kallas för hundar och uppmanas att äta Gaddafis flagga. Sedan skjuts plötsligt en av dem.
10:e psyopsförbandet
I denna rasistiska kampanj kom Sverige att spela en viktig roll. I juni 2011 stationerade Sverige det 10:e psyopsförbandet på en bas i Italien, ett förband som försvarsmakten utformat för propaganda och psykologisk krigföring. Därifrån skulle man föra ett propagandakrig mot Gaddafi. En stor del av arbetet var att ta fram de miljontals flygblad som släpptes ner över Libyen.
På flygbladen i form av sedlar riktade man sig till legosoldater från andra länder med budskap som ”ni har begått våld mot oskyldiga civila”, ”det här är de enda pengarna ni kommer att få” och ”lämna landet omgående”.
Den svenska staten har blod på sina händer. Flygbladen släpps i ett läge där den rasistiska hetsen och förföljelsen mot svarta i Libyen ökar massivt. Staden Tawergha, där de flesta invånarna är släktingar till människor som en gång varit slavar, har under kriget använts som en bas för Gaddafi. När staden faller, den 11 augusti 2011, attackeras invånarna. Rebellerna skjuter urskillningslöst mot kvinnor, barn och gamla. Många försvinner bara för att aldrig återfinnas. Husen och affärerna plundras och sätts i brand, skolor och sjukhus förstörs. Enligt Human Rights Watch förs 1300 män bort för att torteras eller dödas. Hela stadens befolkning på runt 40 000 tvingas fly. Tawergha förvandlas inom kort till en spökstad.
På ett liknande sätt ”befrias” andra städer. Staden Sirte bombas till ruiner av Nato-plan. De sprider flygblad med uppmaningen att kapitulera. En flykting från staden beskriver för P1 Dokumentär hur hundratals som följer uppmaningen skjuts ihjäl av rebellerna.
En kollapsad stat
Efter Gaddafis död håller Natochefen Anders Fogh Rasmussen tal på ett hotell i Tripoli där han förkunnar att insatsen är avslutad. ”Libyen är äntligen fritt. Ett nytt Libyen baserat på frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, rättsprinciper och försoning”, säger han.
Sanningen är den raka motsatsen.
Efter Gaddafis fall fanns det enorma mängder vapen i omlopp. När de inte längre var enade i sitt mål att få bort Gaddafi började rebellerna i stället kriga mot varandra om kontroll över olika områden och resurser. Detta leder till en massivt ökad kriminalitet, där olika miliser upprättar egna fängelser och kidnappar, fängslar, torterar och avrättar människor.
För det libyska folket har det blivit en total misär. Svarta slavar har återigen blivit en handelsvara i Libyen och en tredjedel av landets invånare är på flykt. Det har EU mött genom att betala krigsherrar i landet för att gripa flyktingar på väg till Europa.
Detta är Nato och västimperialismens verkliga innehåll. Det är detta som de svenska politikerna, militärerna och vapenindustrin önskar att Sverige får delta mer i: blodiga interventioner som slår andra länder i spillror. Interventionen i Libyen är bara ett av flera exempel på hur Nato, FN och även den svenska staten inte står för något annat än nakna imperialistiska intressen oavsett hur många oskyldiga som dödas.