2,3 miljarder hungrar trots överproduktion av mat

En ny studie från den Londonbaserade välgörenhetsorganisationen War on Want visar att 2,3 miljarder människor saknar tillgång till nyttig och hälsosam mat. Samma rapport visar att det globala matsystemet producerar ungefär 6000 kalorier per person; 2,6 gånger så mycket som den genomsnittliga människans behov av kalorier. Vad beror denna kriminella motsättning på?

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation ökade den globala matproduktionen betydligt mellan 2005–2020. Produktionen av sockerrör, vete, majs, frukt och ris ökade med över 50 %, grönsaksproduktionen ökade med 65 %, mjölk med 53 % och köttproduktionen med åtminstone 40 %. Samtidigt har nya typer av konstgödsel och genmodifierade grödor gjort det möjligt att kraftigt öka jordbrukets avkastning

Trots detta lider 2,3 miljarder människor världen över av bristande matförsörjning, en siffra som ökat med 150 miljoner sedan år 2019. 3,1 miljarder har inte råd med en näringsrik kost. War on Want konstaterar: ”Trots att världen är rikare än någonsin, går en av sju till sängs hungriga.” 

Men det är värre än så. IMF har varnat för en potentiell ”matkris” under det kommande året, där stigande priser hotar matförsörjningen för ytterligare en miljard människor i olika ”hunger-hotspots” världen över. 

Myten om “överbefolkning”

Matproduktionens massiva utveckling – som gått långt utöver vad som är nödvändigt för vår överlevnad – är ett klart motbevis mot de malthusianska teorier som lägger skulden för svälten på världens fattiga.

Enligt den reaktionära engelska 1700-talsekonomen Thomas Robert Malthus, skulle hunger vara det ofrånkomliga resultatet av att fattiga människor förökar sig i en snabbare takt än jorden kan försörja. Han beskrev detta i sin essä Essay on the Principle of Population från 1798: “Befolkningens kraft är så överlägsen jordens förmåga att föda människan, att en för tidig död i någon form måste drabba den mänskliga rasen.” 

Malthus motbevisades rent empiriskt under sin egen livstid av Justin von Liebigs studie av den roll kväve, fosfor och kalium spelar för växternas tillväxt, och av andra relaterade framsteg inom organisk kemi, konstgödsel och markvetenskap. Andra nya teknologier och teknikskiften har sedan dess ökat jordens avkastning ytterligare. Med tiden har allt fler vetenskapliga upptäckter applicerats på matproduktionen, vilket har lett till en enorm ökning av den globala mattillgången.

Trots detta har myten om ”överbefolkning”, särskilt sedan 1970-talet, använts om och om igen av så kallade ”hjälp-” och ”utvecklingsorganisationer”. IMF konstaterade 1973 att en “överdriven befolkningstillväxt” utgjorde “det enskilt största hindret för ekonomisk och social utveckling i den underutvecklade världen”. Även Världsbanken har lagt skulden för hungern på “skadlig befolkningstillväxt”. FN:s befolkningsfond, Canadian International Development Agency (CIDA), den brittiska regeringen och en rad andra institutioner, har alla upprepat dessa påståenden, trots att produktionen av kalorier per år och person ökat med 32 %.

Enligt dessa organisationer är det alltså de höga födelsetalen som är orsaken till att världen har för många munnar att mätta. Det är att vända verkligheten upp och ned. I verkligheten är det ett fåtal företags monopolisering av matproduktionen som dömer hundratals miljoner till hunger, och många till döden.

Monopolvinster

Det globala matsystemet domineras av ett fåtal multinationella företag, som kontrollerar allt från frön och växtförädling till kemiska bekämpningsmedel, distribution och infrastruktur. De globala monopolen har oftast inflytande i inte bara en, utan flera av dessa grenar.

Fröindustrin domineras av Bayer, följt av Corteva, ChemChina, BASF och Limagrain. Den agrokemiska industrin domineras av ChemChina, Bayer, BASF, Corteva och UPL. Sex företag kontrollerar 58 % av den globala frömarknaden och 77,6 % av den agrokemiska marknaden. Handelssektorn kontrolleras av den så kallade “ABCD”-gruppen: Archer Daniels Midland, Bunge, Cargill och Louis Dreyfus. Tio företag kontrollerar hela 40 % av jordbrukshandeln.

Dessa monopol, konstaterar rapporten, domineras i sin tur av jättar inom finanssektorn och riskkapitalbolag, i huvudsak baserade i Nordamerika och Europa, som Blackrock, Capital Group, Fidelity, The Vanguard Group, State Street Global Advisors och Norges Bank Investment Management.

Än idag är 2,5 miljarder människor beroende av jorden för sin försörjning, enligt rapporten. Men de stora företagens aggressiva ‘landgrabbing’ och ständigt ökande monopolisering av jorden har gjort att 70 % av världens befolkning idag behöver förlita sig på mindre än 30 % av jordbruksmarken.

Medan miljoner kämpar för sitt dagliga bröd, visar rapporten att de stora monopolföretagens vinster har skjutit i höjden – särskilt sedan 2020: “De som är mäktiga nog att kontrollera matproduktionen bestämmer vem som får äta, och vem som får gå hungrig.”

En kapitalistisk kris, inte en ”matkris” 

En tredjedel av all mat går till spillo innan den når matbordet. Det största slöseriet sker inom distributionen, där stora mängder dumpas eftersom man inte kan få någon vinst från försäljningen. Den mat som inte kan säljas slängs och grävs ner, samtidigt som många miljoner inte har råd att äta.

Hur irrationellt det kapitalistiska systemet är blir ännu tydligare av det faktum att en majoritet av så kallade ”hunger hotspots” också är matexportörer. Dessa ”fattiga” länder har lika mycket jordbruksmark som de ”utvecklade”, men allt större landytor köps upp av utländska spekulanter

Imperialistmakterna importerar ständigt råmaterial, mat och enkla industriprodukter från fattiga länder världen över, för att sedan bearbeta och sälja tillbaka dem som avancerade industrivaror, till betydligt högre priser. Därför sker det årligen en extrem omfördelning av rikedom, från de fattiga till de rikare länderna. Det här är den verkliga orsaken till uppdelningen mellan “rika” och “fattiga” länder – inte överbefolkning.

Samma processer som påverkar jordbruket, sker också inom andra sektorer. Ett exempel på detta är Somalia, som har ett av världens mest fiskrika vatten. Och som Världsbanken själv observerade år 2018: ”Somalias landareal omfattar vidsträckta områden av odlingsbar mark och olika agroekologiska zoner som gynnar jordbruksutvidgning. Det finns stora områden som lämpar sig för bete och foderproduktion för att stödja landets växande marknader och exporthandel.” Trots detta riskerar miljontals människor att drabbas av en allvarlig hungerkris till följd av imperialistiska interventioner och överfiske från multinationella företag.

Samtidigt har jordbruket riktat in sig allt mer på exportgrödor, vilket innebär att några av världens mest bördiga länder behöver importera basvaror. I dag är 80 % av jordens befolkning beroende av matimport, varav 75 % kommer från tidigare kolonier. Inom dessa länder står mat, enligt FN, för 60–80 % av hushållens utgifter, att jämföra med 10–20 % i de rika länderna. 

War on Want konstaterar att sojabönor, ris, vete och majs täcker nästan hälften av världens jordbruksmark, och ännu mer i Thailand, Vietnam, Pakistan och Myanmar. Men trots att dessa länder står för 86 % av världens spannmålsexport, lever 17 % av folket i Thailand och Pakistan, och 25,5 % i Myanmar, på gränsen till svält. En FN-rapport fann att hela 69 miljoner i Mellanöstern och Nordafrika lider av undernäring, och antalet växer dag för dag. 

En annan effekt av världsmarknadens kortsiktiga behov är den ständigt ökade förekomsten av monokultur: storskalig produktion av en enda exportgröda. Detta ger höga vinster på kort sikt men ökar risken för växtsjukdomar och leder till jordförsämring som hotar framtida skördar.

Det är förstås inte jordbruksföretagens VD:ar eller Wall Street-spekulanterna som kommer att drabbas. Trots växande skördar har monopoliseringen av matindustrin pressat upp priset för en hälsosam kost med hela 7 % sedan år 2017. Det kommer att vara vanligt folk som får betala priset för de framtida kriser som orsakas av klimatförändringarna och jordbruksföretagens kortsiktiga vinstintresse, precis som energikrisen har lett till höga priser som ökar vinsterna för energiföretagen samtidigt som de skapar elände för miljontals arbetare.

Export och prischocker 

På grund av marknadens irrationella logik är det de matproducerande länderna som är mest känsliga för ”matkriser” när priserna förändras.

Mellan 2008–2011 drev spekulationer, från bland annat Goldman Sachs, upp det globala priset på vete med nästan 40 %. Enligt en FN-rapport drev detta i sin tur upp utvecklingsländernas importkostnader med 56 %. FN varnar för att framtida prischocker kan få ännu värre konsekvenser: ”Den nuvarande prisutvecklingen kommer sannolikt att göra att matkriser (’food insecurity’) förvärras och blir mer vanligt förekommande.”

Eftersom många fattiga länder är beroende av mat som exportvara, kan även plötsliga prisfall få allvarliga konsekvenser. Detta var vad som skedde i Latinamerika under slutet av 1980-talet, då en kombination av IMF:s ”strukturanpassningsprogram” och fallande priser på nötter, bananer och kaffe ruinerade många afrikanska och latinamerikanska bönder, samtidigt som tillgången på mat försämrades. 

Problemet är inte, i något av fallen, att det finns för lite mat. Den verkliga krisen är en överproduktionskris som ruinerar fattiga bönder, vilka ofrånkomligen ersätts av stora, multinationella företag. Kapitalismen är oförmögen att förse människor med mat på global skala, inte för att det produceras för lite mat, utan för att folk inte har råd att köpa den.

Det här är samma överproduktionskris som drabbar alla delar av det kapitalistiska systemet. Under kapitalismen sker produktionen inte för behov utan för vinst. Den dömer miljoner till arbetslöshet, samtidigt som det finns mängder med saker som vi behöver producera. Den lämnar miljoner bostäder tomma, samtidigt som folk går hemlösa. Den bränner miljoner ton mat, samtidigt som folk dör av hunger. 

En socialistisk lösning

Som svar på Malthus felaktiga teorier om arbetslöshet, fattigdom och hunger skrev Engels att hungern fortsätter att existera, inte på grund av brist, utan på grund av den härskande klassens oförmåga att använda de varor som produceras och ta tillvara den produktiva potentialen:

”Inte för att produktionsmedlen – ens sådana de ter sig i dagens läge – inte skulle räcka till. Nej, det beror på att gränserna för produktionen bestäms av antalet börsar som kan betala – inte av antalet människor som hungrar. Det borgerliga samhället önskar inte producera mera – kan inte önska det. Svältande människor utan pengar, arbetare som inte kan erhålla vinstgivande sysselsättning och därför saknar betalningsmedel – deras uppgift blir att berika dödlighetsstatistiken.”

En socialistisk revolution skulle befria arbetarna och bönderna från marknadens galenskap. Den skulle expropriera spekulanterna och sätta både jorden och maten i händerna på världens arbetare, bönder och fattiga. Den skulle ersätta produktion för profit med produktion för behov.

Genom att expropriera monopolen skulle en socialistisk produktionsplan kunna säkerställa att alla fick tillgång till den bästa tekniken, de bästa verktygen och de bästa jordbruksmetoderna. Den skulle sänka priserna för arbetare och bönder världen över, samtidigt som den skulle ha möjlighet att ersätta monokulturerna och på så sätt skapa ett hållbart jordbruk – fritt från de hungerkriser som i dag drabbar hela länder.

En socialistisk planekonomi skulle använda världens rikedomar för att utveckla jordbrukets och industrins produktivitet på en global nivå. Det finns absolut ingen anledning till varför det ska finnas ”fattiga” länder och ”rika” länder, när rikedomen och potentialen finns för att tillhandahålla bostäder, sjukvård, sysselsättning och anständiga levnadsförhållanden för alla.

Översättare: Karl Kjellin 

Mitch Thompson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,148FöljareFölj
523FöljareFölj
0FöljareFölj
662PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna