Hur man vinner strejker

Följande artikel från 1987 skrevs av Harry DeBoer för att inspirera en ny generation av fackföreningsaktivister med de stridbara traditionerna från den amerikanska arbetarrörelsens historia. Som ung man arbetade han på kolgårdarna i Minneapolis och blev indragen och radikaliserad i Teamster-revolten 1934. Som han förklarar var detta en modellstrejk, ledd av marxister.

Här ger Harry sin minnesbild av en viktig händelse i strejkvågen: 

”Den 20 juli kallades jag till ett lager för att ett gäng poliser skulle flytta en lastbil. Ungefär tusen poliser var där. Vid tiotiden kom kaptenen fram till mig och sa: ‘Hör här, vi vill inte ha någon oreda’. Jag sa att allt ni behöver göra är att skicka iväg era poliser och inte flytta några lastbilar. Han frågade sin överordnade och kom tillbaka: ‘Då är vi överens’. Det var en falsk överenskommelse. Klockan 12:30 återvände polisen till lagret. Vi gick också tillbaka, tusentals strejkvakter, alla obeväpnade. Polisen omringade lastbilen och började flytta den. Nio eller tio av oss i en öppen lastbil ställde oss framför den för att stoppa dem. Poliser på taken började skjuta från alla håll rakt in i arbetarna. Ett femtiotal skadades. Jag var en av dem, jag förlorade nästan mitt ben. Två strejkande dog. Guvernörens undersökningskommitté beskrev det så här: ‘Polisen siktade direkt på strejkvakterna och sköt för att döda’ och ‘strejkvakterna attackerade inte vid något tillfälle polisen’. Guvernör Olsen var i sin fulla rätt att arrestera dem för mord. I stället utlyste han undantagstillstånd och kallade in nationalgardet. De omringade fackföreningens högkvarter och spärrade in majoriteten av våra ledare.”

Trots detta vann arbetarna! Harry gick med i det trotskistiska Socialist Workers’ Party som ett resultat av sina upplevelser. År 1940 fängslades han för uppvigling enligt Smith-lagen för att han motsatte sig USA:s inblandning i andra världskriget. Han förblev marxist till sin död 1992.

Harry var väl medveten om att han inte skrev ett färdigt recept för hur man vinner strejker. Det finns ingen formel som garanterar arbetarnas seger mot cheferna. Varje strejk har sina särdrag. Men de stridbara traditionerna gav resultat för fackförbundet Teamsters 1934. Det är hög tid att ge dem ett nytt försök.


Företagen utnyttjar arbetarna i allt högre grad. Trots enorma vinster kräver – och får – företagen stora eftergifter.

När fackföreningar lyckas få till stånd löneförhöjningar är dessa ofta små och håller inte jämna steg med inflationen.

Levnadsstandarden sjunker. Många arbetare kan knappt klara sig och deras skulder fortsätter att stiga.

Arbetare som inte är organiserade fackligt drabbas särskilt hårt. Lågbetalda jobb sprider sig. Utan fackföreningarnas anställningsskydd möter oorganiserade arbetare alla typer av attacker mot sina arbetsvillkor. Deras arbetstid minskas. De sägs upp efter arbetsgivarens godtycke utan några turordningsregler.

En ny stämning

Det behöver inte vara så här. Perioden av eftergifter åt borgarklassen kan, måste och kommer att ta slut. Det finns tecken på en ny stämning bland arbetarna. Fackföreningarna rapporterar att vissa oorganiserade arbetare ber om hjälp med organisering. De vill ha högre löner, bättre arbetsvillkor och det skydd på arbetsplatsen som följer med ett fackligt medlemskap. Bland gräsrötterna märks en större vilja att kämpa tillbaka. Stora strider ligger framför oss och jag förutspår ett stort uppsving för klasskampen inom en nära framtid. Den här texten riktar sig till ledarna och deltagarna i de kommande striderna. Strejker kan vinnas.

En strejk är alltid en sista utväg. Det är så det bör vara. Men i dessa dagar kommer arbetsgivarna inte att ge arbetarna en rättvis uppgörelse vid förhandlingsbordet om inte arbetarna är beredda att strejka. Arbetarna måste vara beredda att lägga ned sitt arbete för att få en rättvis uppgörelse.

Under de senaste åren har betydande strejker förlorats. Arbetare som lämnar jobbet ersätts av strejkbrytare. Stora strejker har brutits. Arbetare har förlorat sina jobb permanent.

Detta har fått vissa inom arbetarrörelsen att felaktigt dra slutsatsen att strejker inte längre kan lyckas. De pekar på de senaste nederlagen och säger: ”Vad är det för mening med att kämpa?” Som ett resultat av detta har fackföreningar undertecknat avtal med omfattande eftergifter, trots att arbetsgivaren hade haft råd med bra löneförhöjningar och förbättrade arbetsvillkor.

Vissa fackföreningar, som är rädda för strejker, har tillgripit alternativa taktiker som exempelvis offentliga påtryckningskampanjer. Vissa fackföreningsledare har föreslagit att sådana taktiker kan användas som substitut för strejker. Men även om offentliga påtryckningskampanjer kan vara till hjälp, har sådana kampanjer mycket mindre chans att lyckas om arbetsgivaren vet att facket inte är berett att strejka. Arbetsgivaren kommer att pressa facket hårt om han vet att facket inte kommer att strejka.

Strejken 1934 var en förebild

Jag har förtroende för den nya generationen arbetare. Jag tror att de kommer att börja vända sig till arbetarrörelsen för att uppnå en anständig levnadsstandard för sig själva och sina familjer.

Transportarbetarstrejken i Minneapolis 1934 var en modell för hur man kämpar och vinner. Vi stannade lastbilstrafiken i hela staden, vi drev bort strejkbrytarna från gatan och vi vann en avgörande seger. Vi fick fackligt erkännande, vann vårt första avtal och fick med oss löneökningar och förbättrade villkor.

Strejkerna i Minneapolis, Toledo och San Francisco 1934 utlöste en våg av stridbar kamp som banade väg för bildandet av de stora fackföreningarna i det här landet. Dessa stridbara strejker på 1930-talet härdade de industrifack som finns i dag.

Men under 1950-, 60- och 70-talen blev fackföreningarna mer självbelåtna. Tiden av hård kamp mot strejkbrytare kom till ända. Fackföreningarna upprättade strejkvakter och förväntade sig i allmänhet att de skulle respekteras, vilket också skedde. Men i slutet av 1970-talet och på 1980-talet förändrades detta.

Arbetsgivarna blev mer aggressiva. De sonderade terrängen och upptäckte att de kunde bryta strejker utan större problem. Strejkbryteri blev vanligare. För ett antal år sedan var det ingen som vågade korsa en strejkvakt. I dag kan arbetare i hela landet återberätta historier om hur arbetsgivare skickar in strejkbrytare och krossar strejker.

En kort historik över strejken

Det finns bara ett sätt att vinna en strejk: Stäng ner verksamheten. Om det är en fabrik eller ett företag så ska det sättas ur funktion. Ett transportföretag måste stannas helt. En strejk innebär att allt arbete måste upphöra. Det innebär att arbetsledarna inte kan tillåtas att hålla igång verksamheten. Det innebär att strejkbrytarna måste hindras från att ta över arbetarnas jobb. I dag kan en strejk inte vinnas med en handfull strejkvakter. Det krävs massaktioner på gatan, ledda av det strejkande facket.

Transportarbetarstrejken i Minneapolis 1934 var i själva verket tre strejker: en i februari bland chaufförer som kör kol, en bredare strejk i maj och ett återupptagande av strejken i juli, där vi till slut nådde en seger. När chaufförerna strejkade hade vi inte tillräckligt många strejkvakter i början för att lyckas stänga alla kolgårdar som var satta i strejk. Jag organiserade vad som blev känt som ’cruising pickets’ (ungefär mobila strejkvakter). Vi kunde sätta upp en vakt vid en grind och släppa ut lastbilar från kolgårdarna så att polisen skulle tro att lastbilarna lyckats passera strejkvakten. Vi lät lastbilarna komma två eller tre kvarter från kolgården, körde ikapp dem i bilar, tvingade lastbilarna att stanna och hällde ut kolet på gatan. På några dagar hade praktiskt taget all transport av kol avstannat. Det var en bister och kall vinter, familjer och företag behövde kol. Företagen gav efter och vi vann.

Farrell Dobbs, en annan ung Teamsterledare och jag själv fick i uppdrag att stanna kvar i fackföreningslokalen på kvällarna och värva nya medlemmar. De kom i tusental för att gå med i vår fackförening, Teamsters Local 574 (numera Local 544). När arbetare ser ett ledarskap som vet hur man kämpar och vinner tvekar de inte att gå med. Segern i februari hade gjort vår fackförening betydligt starkare.

Under majstrejken rekryterade polisen män som fick till uppgift att, beväpnade med klubbor, driva bort de strejkande från gatan. Vid en incident blev några av våra strejkvakter överfallna av polisen och ett antal män och kvinnor som var strejkvakter blev svårt misshandlade. Vi fick några batonger i självförsvar och i en större gatustrid körde vi bort de nyrekryterade poliserna (eng. ’deputies’) från gatan. Det blev känt som ”Battle of Deputies Run”.

I julistrejken, som inleddes efter att företagen hade svikit sitt avtal med facket, öppnade polisen eld mot obeväpnade strejkande. Två arbetare dödades och nästan 60 strejkande arbetare skadades, många av dem sköts i ryggen.

Denna brutala attack fick inte önskad effekt, tvärtom. I stället för att försvaga facket stärkte den arbetarnas beslutsamhet och skapade ännu mer folkligt stöd för vår sida. Slutligen, i augusti 1934, accepterade företaget en uppgörelse, en gigantisk seger för Teamsters och hela arbetarrörelsen. Strejken banade väg för Minneapolis att bli en fackföreningsstad och sporrade till organiseringskampanjer i hela staden, delstaten och i hela Mellanvästern.

Skolböckerna

Dagens skolböcker innehåller nästan ingenting om arbetarrörelsens historia. De har inte mycket att säga om fackföreningarnas framväxt och de enorma uppoffringar som arbetarna har gjort i kampen för en bättre värld. Arbetsgivarna vill att arbetarna ska glömma sitt förflutna.

Cheferna säger gärna att saker och ting är annorlunda nu. De hävdar att kampen ligger bakom oss, att stridbarhet tillhör det förgångna. Vissa företag visar dyra filmer för arbetarna, där de lovordar samarbete mellan arbetsgivare och arbetare och möten i form av ”kvalitetscirklar” som uppmuntrar arbetarna att träffa cheferna för att lösa företagets problem. Arbeta snabbare, producera mer och framför allt, kämpa inte mot oss – det är företagets linje.

Dessa arbetsgivare, med sina välslipade uppmaningar till samarbete, är alltid samma arbetsgivare som går till förhandlingsbordet för att kräva eftergifter och frysta löner av facket.

Sanningen är att i grunden har ingenting förändrats i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Chefen är fortfarande chef. Men i dag anlitar han dyra konsulter för att slå sönder fackföreningarna, förklätt i den mest diplomatiska språkdräkt. ”Samarbeta med ledningen” är ofta kodord för att underminera och krossa facket.

Fackliga ledare måste förstå det kapitalistiska systemet. Våra ledare 1934 visste att vinstjakten tvingade kapitalisterna att försöka bryta ner vår fackförening. Även om fackföreningsledningen inte försökte påtvinga medlemmarna sitt revolutionära perspektiv var detta perspektiv – och organisationen – viktigt för att vinna strejken.

Harry DeBoer (till vänster) med Leo Trotskij 1940. Foto: Wikimedia Commons (Public domain)

Vad arbetarna lärde sig

Arbetarna lärde sig på 1930-talet att om de gick samman i stort antal så kunde de slå tillbaka de som ville krossa facket och vinna nödvändiga löneökningar och förbättrade arbetsvillkor. Femtio år senare gäller detta fortfarande. Dagens arbetare måste inta en stridbar hållning för att nå framgång. Det räcker inte med symboliska strejkvakter. Fackföreningarna måste organisera masstrejker med hundratals eller tusentals arbetare för att stoppa varje möjlighet till strejkbryteri. Vissa fackliga ledare säger att det är omöjligt i dag. Inom en dag eller två, hävdar de, kommer arbetsgivaren att gå till domstol och få ett föreläggande om att begränsa antalet strejkvakter till tre eller fyra per grind.

Mitt svar: År 1934 tapetserade vi väggen med förelägganden. Arbetsgivaren kan alltid hitta någon fackföreningsfientlig domare som skriver under ett papper. Men strejker handlar om ett styrkeförhållande. Om våra styrkor är större och kraftfullare än deras kommer vi att vinna.

Men om vi ignorerar föreläggandet och fortsätter med masstrejken, kommer polisen att gripa oss, hävdar vissa fackliga ledare.

Mitt svar: Så får det bli. Låt dem fylla fängelserna till bristningsgränsen. Fackföreningen bör betala borgen för dem och få tillbaka arbetarna till strejken, tillsammans med nya styrkor som har blivit upprörda över myndigheternas godtyckliga agerande. Vi måste se till att den strejkande arbetsplatsen förblir stängd.

Ledare kan göra skillnad

En del fackliga ledare hävdar att vi inte kan mobilisera massor av arbetare i dag. De säger att arbetarna är för passiva. Men så är det inte. Vi har sett flera stora strejker i USA under de senaste åren där tusentals arbetare och sympatisörer har marscherat till sina fabriker och hållit massmöten. Det är en återspegling av den nya stridbarhet som vi ser utvecklas. Tyvärr avbryts vissa strejker av ledarskapet innan man stannat fabriken, även i vissa fall där arbetarna tydligt är beredda att kämpa. Strejkbrytarna fortsätter att arbeta och strejken förloras. Ledningen måste ta ett grundläggande steg: Organisera en masstrejk och hindra strejkbrytare från att komma in på arbetsplatsen.

”Hur får man ut tusentals arbetare i kamp?” kan man fråga sig. Det är en bra fråga.

För det första krävs det att ledarskapet är villigt att kämpa. Om man inte har kämpande ledare måste man välja nya ledare. Man måste ställa upp kandidater som tror på facklig demokrati och som är villiga att ta sig an arbetsgivarna.

För det andra måste man utveckla en övergripande strategi. Ingen pamflett kan staka ut alla problem och alla lösningar för att vinna en facklig kamp. Jag kan bara lägga fram en metod. Det finns dock några nyckelfaktorer i varje heltäckande plan.

Framgångsrika strejker kräver deltagande och stöd från hela arbetarrörelsen. Att bygga upp ett sådant brett stöd kan faktiskt förhindra strejker. Om arbetsgivaren tror att han måste ta sig an hela arbetarrörelsen i en stad eller delstat kommer han att tänka sig noga för innan han tvingar ut arbetarna i strejk. Lokala fackföreningsledare bör vända sig till stadens och delstatens fackliga representanter och vinna deras stöd genom att förklara hur cheferna attackerar deras fackförening. Be dem om hjälp och ge dem erkännande om de ställer upp.

Tänk stort. Håll ett eller flera massmöten innan strejken bryter ut, med framstående talare från fackföreningsrörelsen och välgjorda flygblad och affischer. Bjud in alla fackföreningar, inte bara din egen. Se frågan från alla tänkbara håll. Se till att kvinnor och minoriteter spelar en framträdande roll. I några av våra arbetarorganisationer på 1930-talet skickade vi ut organisatörer bland de arbetslösa och organiserade dem i avdelningar för arbetslösa i vårt fackförbund för att de skulle ansluta sig till strejken. Det borde göras i dag. Om de arbetslösa är organiserade på vår sida är det mycket svårare för chefen att använda dem som strejkbrytare. Och de är den grupp som arbetsgivarna vänder sig till först för att bryta strejker.

Nå ut med stora annonser var än det är möjligt, i borgerliga såväl som fackliga tidningar, för att förklara fackets krav och lista de fackföreningar som stöder er. Skicka representanter från ditt fack till andra fackföreningars möten för att förklara vad ni kämpar för. Få de högsta fackföreningsledarna att skriva brev till alla fackföreningar i delstaten, förklara kraven och be dem stödja demonstrationen, skicka medlemmar till demonstrationen och varsla om sympatiåtgärder om en strejk bryter ut. Tänk stort. Tänk sedan större.

Be anställda på hela fabriken och i hela staden att bära knappar med slagord till stöd för strejken. Se till att artiklar om frågorna publiceras i arbetarpressen och andra nyhetsmedier. Håll presskonferenser med framstående fackliga personer som stöder er. Presentera fackföreningsmedlemmar för allmänheten som är exempel på arbetare som knappt kan klara sig på den lön de får.

En strejk bör vara välorganiserad och strejken i Minneapolis 1934 är ett klassiskt exempel. Boken Teamster Rebellion av Farrell Dobbs, ger hela historien och jag rekommenderar den varmt.

Vi hade en kantin för att servera mat åt de strejkande och deras familjer. Varje dag serverade vi varm mat tillagad av varor som skänkts av sympatiska bönder och livsmedelshandlare. Detta blev ett sätt att försörja de strejkande och ett sätt att fördjupa solidariteten mellan arbetarna.

Strejkkommittén hade en läkare och sjuksköterskor på plats vid strejkens högkvarter för de arbetare som kunde skadas under strejken. Detta visade sig vara ytterst värdefullt.

För första gången i landet gav vi ut en daglig strejktidning, ”The Organizer”. Under en strejk måste man räkna med att redaktörerna för de företagsvänliga medierna ofta försöker förvränga frågorna. Man behöver en egen publikation för att förklara problemen och få ut sanningen om strejken. En daglig strejktidning kan vara ett sätt att samla de strejkande och deras sympatisörer, utbilda allmänheten och vinna nya allierade till de strejkandes sida.

Alla typer av solidaritetsinsatser är nödvändiga. Ni kommer att vilja kontakta andra lokala fackföreningar, kvinnogrupper och samhällsorganisationer. Målet är att isolera arbetsgivaren tills pressen från allmänheten tvingar honom att backa.

Ju bättre planerad strejken är och ju mer solidaritet man har från resten av arbetarrörelsen, desto mindre sannolikt är det att det blir en strejk. Företaget kan se att ni är förberedda och att ni har många krafter på er sida och kommer att vara mindre benägna att ta sig an facket.

Det måste också finnas en särskild omsorg om de arbetare som befinner sig i den svåraste ekonomiska situationen. En särskild kommitté bör vara beredd att träffa indrivare eller kreditbolag för att förebygga eventuella problem. Arbetarna bör lugnas i dessa frågor. Att ta hand om de mest behövande arbetarna får högsta prioritet under en strejk. Jag har sett strejkrörelser där stridbara aktivister förbisett de med störst behov som därefter försöker agera strejkbrytare. Vilken tragedi! Dessa personer skulle bli de mest hängivna försvararna av facket om facket tog sig tid att bry sig om dem. Och det är fackets uppgift.

Hur vi kan aktivera vår fackförening

”Hur kan vi aktivera vår fackförening?” kanske du frågar dig. ”Många av våra medlemmar går inte på fackmöten. Alla dessa idéer är jättebra, men våra medlemmar kommer inte att delta.”

Jag anser att ryggraden i varje fackförening bör vara den fackliga demokratin. Ju mer demokratiskt facket är, desto starkare är det. Ofta deltar inte medlemmarna på möten eftersom det på möten framstår som att alla beslut redan har fattats. Mötena måste öppnas upp och göras mer demokratiska. Alla viktiga beslut i facket bör fattas först efter en diskussion och omröstning bland medlemmarna. Om man har odemokratiska ledare måste man rösta bort dem och välja demokratiska ledare. Kämpande ledare som står upp för den fackliga demokratin kommer att inspirera till mer aktivitet bland gräsrötterna. Fackliga ledare bör diskutera sin strategi öppet med medlemmarna. Gräsrötterna bör uppmuntras att ta på sig viktiga ansvar i en övergripande strategi. Diskutera, planera och rösta! När facket blir mer demokratiskt kommer medlemmarna att vilja delta i de beslut som påverkar deras liv.

I Teamsters Local 574 hade vi särskilt förtroendevalda som representerade medlemmarna på de olika arbetsplatserna. Två gånger per månad sammankallades en nämnd, bestående av valda representanter, dit alla arbetare kunde rapportera potentiella missförhållanden. Vi hade en vald förhandlingskommitté, och under transportarbetarstrejken 1934 i Minneapolis hade vi en vald 100-mannakommitté (”Committee of 100”). Denna kommitté träffades mellan de ordinarie fackföreningsmötena. Förslag från ledningen under strejken lades först fram för 100-mannakommittén. Kommittén sållade bland förslagen och fattade beslut som sedan lades fram för arbetarna. Denna demokratiska process stärkte strejken och såg till att ledningen visste var arbetarna stod.

Vissa fackliga ledare är emot denna typ av öppen demokrati. Under en strejk eller förhandlingar förespråkar de största möjliga sekretess. Jag har dock ofta märkt att sådan sekretess i själva verket är ett knep för att driva igenom en otillfredsställande kompromiss bakom ryggen på arbetarna. Varje uppgörelse innebär en kompromiss. Men fackföreningens beslut måste fattas av medlemmarna. Kraven ska röstas fram av medlemmarna. Det bör vara medlemmarna som beslutar om ett av fackets krav ska strykas. Ju mer demokratisk facket är, desto mer engagerade kommer arbetarna att bli i facket. Ju mindre demokratisk facket är, desto mindre entusiasm kommer medlemmarna att ha för ledningen när arbetsgivaren tvingar facket till en uppgörelse.

Att stänga ner

Det finns olika sätt att stänga ner ett företag och den här artikeln kan inte gå in på dem alla. Men här är några viktiga metoder.

  • Grupper av strejkvakter. Detta bör ingå i alla strejker. Fabriken kan stannas genom att vi är många.
  • Sittstrejk utanför fabriken. Om man ställs inför ett stort antal poliser eller nationalgardister är ibland det bästa att sätta flera tusen människor framför fabrikens portar. Det kan hända att man blir bortsläpad i samband med massarresteringar. Men facket betalar borgen, man blir fri och sätter sig igen.
  • Sittstrejk inne på fabriken. Denna taktik användes på 1930-talet och borde betraktas som en gångbar strejkmetod i dag. Det är mycket svårare för cheferna att få ut arbetarna ur byggnaden om de har satt sig ned.
  • Jaga bort strejkbrytare. När arbetsgivarna använde strejkbrytare för att öppna fabriker som var i strejk tog vi några av våra bästa och mest stridbara arbetare, gick in på fabriken och drev ut strejkbrytarna.
  • Massdemonstrationer och massmöten, som ett sätt att bygga upp inför strejken.

Prata med arbetarna

Carl Skoglund, som senare blev ordförande för vår fackförening, var arkitekten bakom strejken i Minneapolis 1934. Han hade deltagit i många fackliga strider. Han hade ett dåligt ben och jag minns att han kvällen före kolstrejken i februari 1934 lade armen om min axel för stöd när vi gick tillbaka till våra lägenheter.

”Harry”, sade han till mig, ”många arbetare kanske inte förstår vad vi kämpar för till en början. Vi måste prata med dem. Förklara för dem vad den här strejken handlar om. Ge dem en chans att förstå. Skriv inte av dem innan du har gett dem en chans.”

En av de första oorganiserade chaufförerna vi stoppade nästa dag bevisade Carls poäng.

Vi hade följt efter en lastbil ut från kolgården och några kvarter därifrån hann vi ifatt den. Vi förklarade för föraren vad vi kämpade för och varför vi strejkade. Mannen blev arg. Han berättade för oss att hans chef hade ljugit för honom om vad vi strejkade för. Han hoppade ur lastbilen och hjälpte oss att dumpa sin egen last på gatan! Den kvällen gick han ner till fackföreningslokalen och anslöt sig. Efter strejken blev han en lojal fackligt förtroendevald.

Det finns en lärdom i detta. Det är nödvändigt att förklara för arbetarna varför man strejkar. Och det gäller även arbetare som har anställts som strejkbrytare. Om du pratar med dem kommer de i många fall att ställa sig på din sida. Om de inte gör det är det naturligtvis en annan historia. All den antifackliga propaganda som finns i samhället gör att många utvecklar en fientlig attityd till facket. Ofta kan man omvända dem genom att förklara problemen.

Samma öppenhet är viktig när det gäller att hantera kollegor som kanske inte först inser nödvändigheten av stridbara åtgärder, men som kommer att ändra sig när de ser att det fungerar.

Att organisera de oorganiserade

Många av framtidens viktigaste strider kommer att föras till förmån för de oorganiserade arbetarna. Massiva ansträngningar måste göras för att organisera dessa arbetare. Fackföreningar i dag tenderar att bestå av bättre betalda arbetare och fackföreningsledarna glömmer ibland bort varifrån deras fackföreningar kom.

Samma strategi som används för att vinna en strejk måste gälla för facklig organisering. Massmobilisering behövs för organiseringskampanjer. Massmöten borde organiseras, och alla medlemmar borde delta i dessa kampanjer och försöka vinna stöd från resten av arbetarrörelsen.

Under förhandlingarna försöker cheferna ibland terrorisera arbetarna till underkastelse. Arbetsgivarna hotar fackföreningar som kräver högre löner med att företaget kan komma att flytta och söka billigare, oorganiserad arbetskraft på andra ställen. Om företaget har en utbildad arbetsstyrka lokalt är detta inget annat än en skrämseltaktik. Men fackets reaktion måste vara snabb. Om chefen flyttar sin fabrik någon annanstans bör fackföreningsledarna säga: ”Vi kommer att skicka fackliga organisatörer till er nya plats och organisera arbetarna där. Om ni flyttar utomlands kommer vårt internationella fackförbund att arbeta för att se till att era arbetare är organiserade oavsett var ni etablerar er. Vi kommer att följa efter er vart ni än går. Vi kommer inte att tillåta att ni utnyttjar era arbetare. Så det är bäst att ni lägger ett rimligt bud på förhandlingsbordet, för det kommer inte att bli bättre för er någon annanstans.”

Att tydligt visa att man kämpar för organisering är det bästa sättet att garantera bra avtal på arbetsplatser som är organiserade. Vi hade ett motto i Local 574: ”Varje medlem är en organisatör”. Chaufförer med körningar till andra städer och delstater uppmuntrade arbetare att organisera sig fackligt vart de än åkte. Det är ett motto som vi borde anta i dag.

Ju fler arbetare som är organiserade i fackföreningar, desto svårare blir det för arbetsgivaren att hitta arbetare som kan bryta strejker. Och det kommer att bidra till att göra facket till en starkare kraft för framsteg och social rättvisa.

Facket måste vara de svagas, de fattigas och de lidande människornas förkämpe. Vi måste bry oss om familjer med ensamstående föräldrar, barn som inte har tillräckligt med mat, funktionshindrade och offer för diskriminering. Vi måste stå upp för de äldre, av vilka många inte kan leva på sina små pensioner och socialförsäkringar.

Genom att kämpa för dem kan vi återupprätta fackets anseende. Deras sak blir vår sak när vi står upp för anständiga löner och villkor för alla.

Översättning: Sebastian Ingvarsson

Harry DeBoer

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,486FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna