De svenska fackens välfyllda strejkkassor

Fackföreningarna har miljardbelopp i sina strejkkassor. Pengar som arbetare kan använda för att slå tillbaka mot arbetsgivarnas försämringar.

LO:s lönekrav under årets avtalsrörelse har varit ett skambud. Avtalsrörelsen resulterade i en löneökning på 4,1 procent avtalets första år och 3,3 procent följande år, i en tid då inflationen ligger över 10 procent. Med sådana låga krav skulle man kunna tro att facken inte har pengar att vidta stridsåtgärder. Sanningen är dock att strejkkassorna är välfyllda, facken sitter i dag inne på miljardbelopp: Kommunal sitter på 3,6 miljarder och Unionen och IF-metall häckar på konfliktfonder på nio respektive tio miljarder kronor vardera. Det säger sig självt att fackförbunden har tillräckligt med pengar för att hålla ut väldigt länge i en eventuell strejk. Hadi Ala, pressekreterare på Kommunal, beskriver det själv som att ”pengarna skulle räcka i evigheter”.

Så varför tar fackförbundens ledning inte ut arbetare i strejk? Lyssnar man på förbunden så är det för att de får sina behov uppfyllda på fredlig väg, genom förhandlingar. Strejker är enligt dem överflödiga. Arbetare kan dock själva se att dessa förhandlingar inte leder till några förbättringar. Osäkra anställningar, dåliga löner och underbemanning är en del av deras vardag. Många medlemmar förstår därför själva instinktivt behovet av att använda strejkvapnet, och en stridbar ledning hade kunnat övertyga majoriteten av medlemmarna. I stället gör ledningen tvärtom och sätter sig på tvären.

Fackförbunden har en närmast fientlig inställning till strejker, vilket vi såg i samband med att Seko tog avstånd från pendellokförarnas strejk tidigare i vår. Fackens ledningar har under lång tid hållit tillbaka arbetarklassen från att kämpa, men redan nu kan vi se tecken på att de får jobba allt hårdare för att förhindra eller begränsa strejker. Under de senaste månaderna har vi sett en vild strejk i Stockholm, en strejk bland taxichaufförer i Umeå och Målarnas nationella strejk. Arbetarnas missnöje har blivit så påtagligt att fackförbunden börjar känna press att vika sig för medlemmarnas krav, annars kommer medlemmarna ta kampen i sina egna händer.

Även om strejkkassorna redan är väldigt stora, så är de nuvarande summorna inte ett tak på vad arbetarklassen kan samla in för att finansiera strider. Insamlingen till pendellokförarnas strejk som nådde över en miljon på bara några dagar, visar att kamp- och offerviljan finns bland Sveriges arbetare. Om Sveriges fackförbund öppnade sina strejkkassor skulle arbetarklassen få möjlighet att verkligen kämpa tillbaka. Med rätt ledarskap skulle pengarna kunna användas för verkliga masstrejker som får hela industrigrenar att stanna. Ett korrekt utnyttjande av dessa resurser skulle tvinga in kapitalisterna i ett hörn. De skulle pressas till stora eftergifter av rädsla för att förlora sina egna reserver. Ingen på denna jord kan bestrida att det skulle vara – och kommer att bli – en gigantisk moralhöjare för arbetarklassen.

Elias Olsson

Elin Sjödahl

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
810FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna