Enligt SCB hade priserna på mat i februari ökat med hela 21 procent jämfört med ett år tidigare. Matjättarna hävdar att de endast höjer så mycket som de ökande inköpspriserna kräver, men deras vinster visar något annat.
Axfood ökade sin vinst första kvartalet i år jämfört med första kvartalet 2022 med 14,9 procent, från 653 miljoner till 750 miljoner. Det är glada tider för matjättarna, något deras vd:ar även får ta del av. ICA:s vd Per Strömberg fick 2022 en bonus på 13,2 miljoner kronor utöver sin grundlön på 17,4 miljoner. Strömbergs kollega Klas Balkow fick en bonus på 4,7 miljoner kronor utöver sin lön på 8,7 miljoner.
ICA-gruppen och Axfood hade en rörelsemarginal på 4,2 respektive 4,3 procent förra året. Till sitt försvar har de betonat att detta är lägre än svenska industri- och teknikföretag, men det påståendet syftar bara till att blanda bort korten eftersom kapitalister gör vinst på olika sätt i olika branscher. De svenska matjättarnas rörelsemarginal är betydligt högre än den är för internationella matjättar som brittiska Tesco, amerikanska Walmart eller franska Carrefour, och konsekvenserna av det syns tydligt så snart man granskar siffrorna.
Matbutikernas styrka är inte att man har stora vinster på varje enskild vara utan att man säljer mycket varor från leverantören. Det går snabbt att köpa in och sälja en vara som på kort tid lämnar varuhyllan. Därför bör man kolla på vilken vinst man får per investerad krona om man ska förstå hur lönsamma matbutikerna är. För Axfood var avkastningen per investerad krona hela 41 procent förra året. ICA-gruppens avkastning var “bara” 12 procent förra året, men det beror på att de flesta ICA butiker ägs av fristående handlare som tar stora delar av vinsten. De fem största ICA-Maxi butikerna hade förra året en avkastning på det egna kapitalet på mellan 30 och 100 procent! Att vara butikshandlare är också något som har låg risk, eftersom alla behöver mat och basvaror oavsett vad som händer med ekonomin i övrigt.
Att de skulle passa på att höja priserna lite extra i samband med den ökande matinflationen är dock något som matjättarna förnekar. Till tidningen Näringslivet säger Magnus Törnblom, presschef på Axfood:
– Prisökningarna vi gjort är en direkt följd av prishöjningarna vi fått från våra leverantörer, och faktum är att de prisökningarna inte slagit igenom fullt ut hela vägen i konsumentled.
Samma sak hävdar Marie Nygren, vd på Coop.
– När maten kostar mer att producera blir den dyrare att köpa.
Detta kan låta logiskt, men sanningen är att den ökade kostnaden framförallt drabbar bönderna, inte mataffärerna som genom sina egna märken kan förhandla sig till lägre inköpspriser, samtidigt som de höjer priserna i mataffärerna. Resultatet drabbar både bönder och konsumenter samtidigt som mataffärerna gör storvinster.
Det är tydligt att regeringen känner sig pressad att agera. Därför kallade finansministern Elisabeth Svantesson (M) den 21 mars upp matjättarna till samtal, något hon efteråt beskrev som “raka och givande samtal”. Men det enda som det mynnade ut i var vaga löften från jättarna att “försöka hålla nere priserna”.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar föreslog i mars att man skulle göra en frivillig överenskommelse med de största matmonopolen i Sverige att hålla nere priserna, och att om de vägrade måste “staten gå in med lagstiftning” som prisreglering eller ”åtgärder för att bryta upp deras marknadsdominans och skapa konkurrens”.
Detta är en viktig fråga. Matjättarna Axfood, ICA och Coop kontrollerar idag 90 procent av den svenska dagligvarumarknaden. De har med andra ord en fullständig monopolställning.
Men Vänsterpartiets förslag framstår mer som retorik än ett verkligt program. Matjättarna skulle naturligtvis aldrig frivilligt gå med på en betydande sänkning av vinsterna, och priskontroller – om man inte också implementerar arbetarkontroll – är lätta att gå runt.
Även om en regering skulle lyckas tillfälligt bryta upp monopolen i teorin – hur det skulle gå till är Dadgostar medvetet vag kring – leder konkurrensen ständigt till att nya monopol bildas. Den monopolställningen kan de sedan utnyttja till att sätta högre priser än vad varorna egentligen är värda.
Att försöka få kapitalister att sluta jaga högre vinster är som att försöka få en tiger att bli vegetarian. Om man menar allvar med att få ner matpriserna måste man också vara beredd att ta kontroll över produktionen. Så länge livsmedelsbranschen är i händerna på en liten minoritet kapitalister så är det deras vinstjakt som kommer vara bestämmande, inte vanliga arbetares behov av mat till ett rimligt pris. Bara genom att förstatliga matjättarna och hela livsmedelsbranschen, under arbetarkontroll, kan våra behov mättas.