Frankrike: Macrons pyrrhusseger

Oavsett omfattningen kommer den 14:e ”aktionsdagen” mot Macrons ruttna pensionsreform, som planeras till den 6 juni, inte att ha någon större effekt på regeringen än den 13:e.  Även om Macron inte kunde åstadkomma den ”förlikning” han hade hoppats på så har han onekligen vunnit striden om pensionsreformen, åtminstone tillfälligt. Men från den franska borgarklassens synvinkel var detta en pyrrhusseger, där segraren tog sig ur striden svagare än förloraren.

[Artikeln publicerades på engelska den 1 juni, demonstrationerna runt om i landet den 6 juni blev de minsta sedan rörelsens början. – red. anm.]

Under några månaders tid har Macron fördjupat det motstånd, och inte sällan det hat, som han framkallar bland breda lager av befolkningen. Premiärminister Élisabeth Borne och de mer framträdande medlemmarna i hennes regering – Le Maire, Darmanin, Dussopt, Véran, Guerini med flera – är knappast mer omtyckta än landets ledare själv. Tillsammans med statssekreterare Marlène Schiappa och hennes olika eskapader, illustrerar de tydligt denna regerings trovärdighet. Även om en betydande andel av medelklassen fortfarande stödjer Macron av rädsla för ”extremism”, så har entusiasmen från 2017 ersatts av en växande irritation, som ibland övergår i ilska. Nästa steg är att stödja en av ”extremisterna”.

Eftersom regeringen saknade majoritetsstöd för pensionsreformen i riksdagen var de tvungna att använda sig av två artiklar i konstitutionen – 47.1 och 49.3 – för att kringgå både debatt och omröstning bland ledamöterna. Artikel 40 hade kunnat användas i samma syfte. Författningsrådet avslog begäran om att genomföra en ”omröstning med delat initiativ” [folkomröstning] inte bara en, utan två gånger, trots att alla opinionsundersökningar visar ett överväldigande motstånd mot reformen. Allt detta inträffade framför ögonen på miljontals unga människor och arbetare, som nu drar den korrekta slutsatsen att den franska ”demokratin” är en fullständig bluff.

Borgarklassen ser hur händelserna förvärrat krisen för regimen och nått en mycket farlig omfattning. När inte bara enskilda regeringsföreträdare, utan hela det ”demokratiska” systemet förlorar sin trovärdighet, befinner sig den härskande klassen på mycket tunn is. Gula västarna-rörelsen 2018 och 2019 gav en föraning om hur explosiva konsekvenserna för en sådan situation kan bli.

Men detta var bara en första inblick. Det som pyr i de franska massornas djup, med deras världsberömda revolutionära traditioner, kommer att få Gula västarna att framstå som en enkel skärmytsling i jämförelse.

Regimens återvändsgränd

En annan möjlighet är en koalitionsregering med Le Pens Nationell samling, men det är långt ifrån säkert att en sådan koalition hade fått väljarnas stöd. Foto: Foto AG Gymnasium Melle / Wikimedia Commons

Allt annat lika så skulle borgarklassen ha allt att vinna på att dra nytta av pensionsreformen samtidigt som de sätter press på Macron att upplösa riksdagen – i hopp om att återställa en illusion av demokrati genom nya val.

Men borgarklassen genomför inga påtryckningar. Varför? Eftersom djupet av den politiska krisen är sådan att ett nyval kan förvärra krisen istället för att lindra den. Vilken sorts parlamentarisk majoritet skulle faktiskt kunna uppstå om ett val genomfördes de kommande månaderna?

I ljuset av Macrons och hans parti La République En Marches (LREM) misslyckande och efter splittringen av det traditionella center-högerpartiet Les Républicains (Republikanerna), verkar ett samarbete mellan dessa två partier väldigt osannolikt. En koalition mellan LREM och NUPES (vänsterblocket) är uteslutet så länge NUPES domineras av France Insoumise (FI). På grund av FI:s dominans hade inte heller den härskande klassen stöttat en absolut majoritet för NUPES. De behöver genomföra drastiska kontrareformer och kan inte förlita sig på NUPES för det.

En annan möjlighet är en koalitionsregering med Le Pens Nationell samling likt den nuvarande italienska regeringen. Men det är långt ifrån säkert att en sådan koalition hade fått väljarnas stöd, för att inte tala om vilken påverkan det skulle ha på stora delar av ungdomen och arbetarklassen.

Kort sagt så är eran av ”politisk växling” förbi, då högern och “vänstern” avlöste varandra vid makten som en gammal klockas lugna tickande. Kapitalismens djupa kris har krossat denna mekanism. I sista hand så är krisen för regimen ett politiskt uttryck för en kris i det underliggande ekonomiska och sociala systemet, i den franska kapitalismen. Och denna kris är långt ifrån över.

Det revolutionära alternativet

Från vårt klassperspektiv är slutsatsen som följer av detta uppenbar: för att få stopp på den ekonomiska och sociala krisen måste makten försättas i arbetarnas händer, de största företagen exproprieras och samhället omorganiseras på en socialistisk grundval. Det vill säga, på grundval av en demokratisk planering av produktivkrafterna.

Alla andra “lösningar” är bara distraktioner och vilseledningar. Ett växande antal ungdomar och arbetare börjar dra denna slutsats, även om de inte alltid har en klar förståelse för metoderna och medlen som är nödvändiga för att uppnå det.

Tyvärr får de ingen hjälp från vänsterns och fackföreningsrörelsens officiella ledare, som desperat håller fast vid sin förlegade reformism och förklarar för alla som vill lyssna att kapitalism ”med ett mänskligt ansikte” är möjligt – samtidigt som systemet hotar att föra mänskligheten tillbaka till barbari. 

Detta är den huvudsakliga motsättningen i Frankrike och alla andra länder. Det är samma motsättning som Trotskij sammanfattade 1938 i Övergångsprogrammets inledande mening:

“Den politiska situationen i världen kännetecknas i sin helhet huvudsakligen av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.”

Sophie Binet ”teoretiserar”

Sophie Binet för inte fram något alternativ om att krossa kapitalismen. / Bild: La CGT, Twitter

För att få en bild av den förvirring som sprids från toppen av fackföreningsrörelsen behöver man bara lyssna på Médiaparts intervju med CGT:s nya generalsekreterare, Sophie Binet, från den 10 maj. Som förväntat för hon inte fram något alternativ om att krossa kapitalismen. Men notera vad hon säger om de senaste månadernas stora mobiliseringar.

När journalisten frågar varför CGT inte har mobiliserat på nationell nivå kring den aktuella lönefrågan, svarar Binet:

”Pensioner och löner fungerar inte alls på samma sätt. När det gäller löner är den första samtalspartnern arbetsgivaren, och därför sker mobiliseringar på arbetsplatserna som är direkt kopplade till löneförhandlingarna. Men en landsomfattande, sektorsövergripande lönerörelse är mycket sällsynt och förekommer nästan aldrig.”

Binet försöker dölja sin konservatism med en ”teoretisk” slöja. Men denna ”stora skillnad” mellan löner och pensioner är ett löjligt byråkratisk hårklyveri. Som vi har förklarat sedan januari: genom att avgränsa kampens program endast till frågan om pensioner – i en situation där arbetare även drabbas hårt av bland annat inflationen – begränsar de fackliga ledarna kampens potential.

Faktum är att arbetarna på flera arbetsplatser och i flera sektorer tog tillfället i akt under kampen mot pensionsreformen att även gå i strejk för högre lön och bättre arbetsvillkor. Inte minst de strejkande arbetarna på klädföretaget Vertbaudet, vars mod och beslutsamhet inför den orubbliga ledningen och polistrakasserier väckte beundran och solidaritet hos stora delar av befolkningen. Detta är det bästa motbeviset vi kan ge till Binets abstrakta resonemang.

Oavsett vad CGT:s generalsekreterare anser så står stora landsomfattande strider på dagordningen inte bara vad gäller pensioner, utan även löner och alla andra problem som drabbar den utsugna och förtryckta befolkningen. Vi måste förbereda oss genom att sopa undan alla konservativa argument som bara tjänar till att begränsa kampens metoder och omfattning.

I slutändan kommer vår klass endast att stå segrande när vi exproprierat den handfull gigantiska parasiter som styr landet och samhället omorganiserats på en socialistisk grundval.

Översättning: Elias Albrecht

Jérôme Métellus

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,158FansGilla
1,835FöljareFölj
1,894FöljareFölj
597PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna