Turkiska valet visar bubblande missnöje

Efter mer än 20 år vid makten har Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan förlängt sitt styre med fem år till. Oppositionen, en koalition ledd av borgerliga liberaler, misslyckades med att utdela ett avgörande slag mot hans krisdrabbade administration i presidentvalets andra omgång.

För första gången någonsin misslyckades Erdoğan med att säkra valsegern i den första omgången, men vann sedan den andra omgången med 52 procent av rösterna efter att ha fått stöd av Sinan Oğan från ATA-alliansen: en utbrytning från det högerextrema Nationalistiska aktionspartiet (MHP), och den tredje presidentkandidaten, som fick 5 procent i den första omgången.

Samtidigt med första omgången i presidentvalet hölls även val till parlamentet, där Erdoğans styrande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) säkrade majoritet med hjälp av tre samarbetspartier, som sammanlagt fick 313 mandat av 600 i parlamentet.

Den turkiska ekonomin är i djup kris. Skyhög inflation, en valuta i fritt fall och tvåsiffrig arbetslöshet har försatt miljoner i fattigdom. Enligt den turkiska konsumentombudsmannens ligger 98 procent av landet under fattigdomsgränsen.

Den ekonomiska krisen har fördjupats ytterligare av den förödande jordbävningen som skedde den 6 februari, som ledde till nästan 60 000 dödsfall (enligt officiella siffror) och gjorde nästan 3 miljoner människor hemlösa. Katastrofen förvärrades av kriminell korruption, regimens likgiltighet, brist på beredskap och ett misskött räddningspådrag, vilket har fått ilskan mot regimen att nå nya höjder.

Men trots detta har Erdoğan och AKP överlevt, hur är det möjligt?

Polarisering

Valdeltagandet var rekordhögt: långt över 80 procent, och möjligtvis så högt som 95 procent i båda omgångarna. Detta återspeglar den djupa polariseringen i det turkiska samhället. Väljarna gick till valurnorna med stor spänning och oro. På valdagen drabbades tre personer (en valförrättare och två väljare) av hjärtinfarkter i väntan på valresultatet. 

Det största oppositionspartiets kandidat, Kemal Kılıçdaroglu från Republikanska folkpartiet (CHP) ledde oppositionen, Nationella alliansen. Oppositionen presenterade sig som den turkiska borgarklassens ”ansvarsfulla” flygel och lovade en återgång till ”ekonomisk ortodoxi” och ”återställning”. Rent konkret betyder detta att centralbanken ska höja räntorna för att tämja inflationen, samt en omorientering till väst, bort från Ryssland och Kina.

Men enligt Bank of America skulle räntan behöva höjas till 50 procent för att balansera det nuvarande underskottet. Detta skulle få katastrofiska konsekvenser för den skuldtyngda turkiska ekonomin, och leda till masskonkurser, arbetslöshet och fattigdom. 

Erdoğan lyckades säkra segern i den andra omgången med 52 procent av rösterna. Bild: Recep Tayyip Erdoğan, Twitter
Erdoğan lyckades säkra segern i den andra omgången med 52 procent av rösterna. Bild: Recep Tayyip Erdoğan, Twitter

Och när Kılıçdaroğlu talade om att reparera Turkiets relation med Nato och väst var detta enbart till hans nackdel, då det finns en sund misstro mot västerländsk imperialism i Turkiet. Löften om förändring i relationerna med Ryssland var aldrig någon valvinnare, eftersom den turkiska ekonomin dessutom är mycket beroende av rysk gas, import och turism.

CHP, som tidigare var synonymt med sekularism i Turkiet, stöttar sig mer och mer på religion och chauvinism för att tilltala AKP:s väljarbas. Kiliçdaroğlu nominerades till presidentposten först efter att man kommit överens om att den religiöst konservativa Ekrem Imamoğlu (CHP:s borgmästare i Istanbul) och Mansur Yavaş (CHP:s borgmästare i Ankara, en högerextrem nationalist som brutit med MHP), skulle bli vicepresidentkandidater.

I grund och botten lovade oppositionen en återgång till det tidiga AKP, men utan det ekonomiska uppsving som gav dem deras auktoritet. Det är inte svårt att förstå varför detta inte väckte något  förtroende.

CHP:s så kallade liberala mask föll ytterligare när partiet gjorde en skarp högersväng och lierade sig högerextrema partier såsom İYİ Parti (Bra parti).  Efter att ha misslyckats att besegra Erdoğan i första omgången lierade sig partiet med Zafer Partisi (Segerpartiet), ett nybildat högerextremt och flyktingfientligt parti som leds av den rabiata rasisten Ümit Özdağ.

Genom åren, i takt med att den ekonomiska krisen fördjupats, har oppositionen underblåst invandringsfientliga stämningar. Under valet svartmålade Kılıçdaroğlu flyktingar, med hjälp av rasistiskt språk med påståenden som att “kvinnor kommer inte kunna gå säkra på gatorna” om de inte deporteras. I den andra omgången bedrev CHP en reklamkampanj med orden “Syrierna ska bort”, bredvid en bild på Kılıçdaroğlu. 

Inget av detta inspirerade till stöd, och stötte dessutom bort de mest progressiva lagren i det turkiska samhället. Den huvudsakliga skiljelinjen i Turkiet går inte mellan den inhemska befolkningen och flyktingar, utan mellan arbetarna och kapitalisterna. Som kapitalismens representanter varken kan eller vill Kılıçdaroğlu och CHP föra fram ett klassbaserat alternativ. De har därför inget annat val än att imitera AKP:s chauvinistiska demagogi. 

Det är också tydligt att CHP var mer intresserade av att tygla massorna än att avsätta Erdoğan. Efter den första omgången, när omfattningen av Erdoğans valfusk avslöjades på sociala medier vädjade CHP om lugn och gjorde ett patetiskt uttalande om att även om det fanns fusk så “kommer det inte att förändra resultaten” snarare än att försöka mobilisera protester underifrån.

HDP:s misstag

Dessvärre begick även det prokurdiska, vänsterpolitiska Folkens demokratiska parti (HDP) en mängd misstag. HDP bildade en allians av extremvänster- och vänsterpartier, “Alliansen arbete och frihet”. Men istället för att lägga fram ett oberoende klassbaserat program, stöttade alliansen Kılıçdaroğlu för att “bli av med enmansregimen”, och för att “påskynda den demokratiska processen”. 

Detta var ett fruktansvärt svek. CHP, som grundades 1923 av Mustafa Kemal Atatürk, som ledde Turkiets borgerliga revolution, har historiskt sett förföljt kurder, förbjudit det kurdiska språket offentligt, och krossat kurdiska uppror 1925 och 1938, och därigenom dödat tusentals kurder och tvingat tusentals fler att fly.

CHP gick endast med på HDP:s stöd för Kılıçdaroğlu efter att det stod klart att man inte kunde vinna utan HDP:s stöd. Bild: Kemal Kılıçdaroğlu, Twitter
CHP gick endast med på HDP:s stöd för Kılıçdaroğlu efter att det stod klart att man inte kunde vinna utan HDP:s stöd. Bild: Kemal Kılıçdaroğlu, Twitter

De senaste åren har CHP röstat med AKP för att lyfta parlamentarisk immunitet från Selahattin Demirtaş, den tidigare vice ordföranden i HDP som suttit fängslad sedan 2016, samt andra HDP-ledamöter. Partiet har inte motsatt sig att valda kurdiska borgmästare avsatts i landets sydöstra del. CHP har också godkänt varje militär operation som den turkiska armén riktat mot de kurdiska regionerna i norra Syrien och Irak.

I upptakten till valet fängslades omkring 150 kurdiska politiker, journalister, advokater och kändisar av antiterroriststyrkor. Kılıçdaroğlu och CHP sade inte ett ord. 

HDP nekades till en början en plats i den CHP-ledda alliansen, i ett försök att locka röster från nationalister. Alliansen godkände HDP:s stöd till Kılıçdaroğlu först efter att det stod klart att de inte kunde vinna utan HDP:s stöd och dess 6 miljoner röster. Samtidigt som den Nationella alliansen fick HDP:s stöd, ägnade alliansen hela sin kampanj åt att försöka distansera sig från HDP.

Som nämnts undertecknade Kılıçdaroğlu några dagar före den andra valomgången ett avtal med den högerextrema, rasistiska och flyktingfientlige Ümit Özdağ. Medan vissa HDP-anhängare trots detta höll för näsan och röstade på Kılıçdaroğlu, avstod många från att rösta över huvud taget. Även om valdeltagandet i landet som helhet var knappt 94 procent, sjönk det till 80 procent i provinser med kurdisk majoritet.

HDP gjorde valets största förlust. 2018 fick HDP 11,70 procent, och till årets val den 14:e maj fick de 8,81 procent av rösterna. Antalet riksdagsledamöter sjönk från 67 år 2018 till 62. Partiet förlorade röster i nästan varje stad jämfört med valet 2018.

Om HDP hade fört fram ett klassbaserat program, behållit en självständig position, och kopplat samman massornas kamp för dagliga krav med kampen för socialism, skulle det på ett bättre sätt skära genom nationella gränser och ena den turkiska och kurdiska arbetarklassen. Detta skulle utgöra ett mycket större hot mot Erdoğan.

Erdoğans manövrer

För egen del bedrev Erdoğan sin valkampanj skickligt. Han var noggrann med att inte dra för mycket uppmärksamhet till ekonomin, och kombinerade skrönor med mutor.

Inför valet höjde han minimilönen med 55 procent. Några dagar innan valet gav han löneökningar till tjänstemän, mer än fördubblade standardpensionen och införde en ny lag som ger miljontals arbetare rätt till förtidspensionering. Han lovade också gratis naturgas i en månad till hushållen. 

Hans kampanj inriktade sig på “en kamp mot terrorism och imperialism”, och förde fram att han är den enda som kan erbjuda “stabilitet”. Han anklagade Kılıçdaroğlu och CHP för att samarbeta med “terrorister”, med hänvisning till HDP:s stöd. På ett massmöte visades en förfalskad video där en PKK-ledare sjunger tillsammans med oppositionsledarna för sina anhängare.

Han anklagade också Kılıçdaroğlu för att samtala med IMF för att tillsammans med väst och imperialister förvandla Turkiet till en “tiggare”, en anklagelse som stöttats av Kılıçdaroğlus egna uttalanden. För att dölja klassintressena anklagade också Erdoğan hela oppositionen för att vara “HBT-personer” och emot “familjevärderingar”.

Med majoriteten av medierna under sin kontroll spred han sin kampanj vitt och brett, samtidigt som han begränsade oppositionens sändningstid. Regimen arresterade också hundratals advokater, journalister, aktivister och kändisar i veckorna fram till valet, de flesta av dem kurder, för att vidare förtrycka oppositionens kampanj och sprida rädsla. 

Det är också uppenbart att AKP fuskade. Så fort valet började dök videor och bilder på valfusk upp på sociala medier, som visade extra vita säckar fyllda med valsedlar: alla med röster för Erdoğan och AKP.

I regionen som drabbades av jordbävningen som påverkade 15 miljoner människor var valdeltagandet över 80 procent. I sydöstra Kurdistan gjorde det högerextrema och nationalistiska MHP betydande framsteg. YSK, Turkiets valnämnd, tvingades överge ett mandat för Fria sakens parti (HÜDA-PAR) till HDP i Urfa, efter att en omräkning begärts.

Det stämmer att AKP fortfarande har en betydande lojal bas, särskilt bland den anatoliska medelklassen som gynnades av det ekonomiska uppsvinget i början av 2000-talet.

Trots detta är Erdoğans och AKP:s tillbakagång över hela landet, i de större städerna och framför allt i hans tidigare starka fästen uppenbar. Trots allt valfusk, mediekontroll och hot lyckades Erdoğan bara säkra presidentposten med stöd av Oğan, tillsammans med små partier som HÜDA-PAR och Nya välfärdspartiet (YRP).

Allt som allt fick AKP 266 mandat, inklusive tre mandat för HÜDA-PAR, som ställde upp på samma valsedel som AKP. Detta är ett fall från 296 mandat bara för AKP år 2018. MHP vann 51 mandat och YRP vann 5. 

I Kayseri, Erdoğans AKP:s “födelseort”, föll AKP:s röstandel från 50,64 procent år 2018 till 40,62. I Konya, en “anatolisk tiger”, såg AKP en nedgång från 59,51 till 48,07 procent. I Kahramanmaraş, ett starkt fäste för AKP(men också epicenter för de två jordbävningarna den 6 februari), föll stödet för AKP från 58,54 procent 2018 till 47,79. 

I Gaziantep, ett annat fäste, som också påverkades av jordbävningen och där en strejkvåg ägde rum förra året, föll stödet för AKP från 51,45 till 44,93 procent. I Sivas föll stödet för AKP från 54,73 till 40,5. I Rize, Erdoğans hemstad, föll hans stöd från 64,99 till 54,07. Och i Istanbul och Ankara gick AKP ner från 42,7 till 36,2 respektive 40,2 till 32,9.

Men allt detta och fulspelet åsido, är anledningen till att denna nedgång inte lett till en direkt förlust att massorna fortfarande inte ser ett trovärdigt alternativ till Erdoğan och AKP. 

I en intervju med Washington Post sade en kvinna i Sivas att hon oroade sig över “utbildning, ekonomin, och att alla ska kunna uttrycka sina tankar och åsikter”, men röstade på Erdoğan. “Självklart,” sade hon, “om det funnits en bättre kandidat i oppositionen, hade jag röstat för den kandidaten.”

En pensionär lade till: “arbetslösheten här är upp till knäna”, men att han röstat på Erdoğan och sade “Låt mig säga så här. Om en hyfsad kandidat ställt upp, hade han inte vunnit.”

Bräckliga grundvalar

Men även om Erdoğan kan fira sin blygsamma seger för tillfället, har han ärvt en ekonomi i spillror. Hejvild och okontrollerbar inflation, som svävade upp till 85 procent i oktober, och som ligger kvar på 44 procent enligt officiella siffror, skapar en allvarlig levnadskostnadskris för massorna. 

Erdoğans alternativ är oaptitliga. Han kan följa den “ortodoxa” borgerliga ekonomin och höja räntorna för att ta itu med inflationen, men detta skulle utlösa en kedjereaktion av masskonkurser. Eller så kan han sänka räntorna för att hålla ekonomin flytande på kredit, men detta skulle spä på inflationen och levnadskostnadskrisen. För tillfället har Erdoğan valt att gå vidare med det sistnämnda.

Inför valet skärpte Erdoğan sitt försvar av liran, men centralbanken håller snabbt på att få slut på de utländska valutareserver och guld som behövs för att hålla valutan flytande. Reserverna nådde i förra veckan sin lägsta nivå sedan 2002.

Erdoğans spenderingsfest före valet och kostnaden för jordbävningen den 6 februari vilken uppskattas till 100 miljarder dollar ökar underskottet ytterligare. Detta förväntas leda till en ny inflationsvåg, och redan nu är liran tillbaka i fritt fall. Erdoğan söker desperat efter pengar, och vänder sig till både vänner och fiender för att hitta hjälp.

Hela vänstern ställde sig bakom Kılıçdaroğlus så kallade liberala CHP. Bild: Kemal Kılıçdaroğlu, Twitter
Hela vänstern ställde sig bakom Kılıçdaroğlus så kallade liberala CHP. Bild: Kemal Kılıçdaroğlu, Twitter

Selva Demiralp, en ekonom på Koç-universitetet, som pratade med The Economist under presidentvalet, sade: “De försöker upprätthålla det nuvarande systemet fram till valet, innan det exploderar“.

[Artikeln publicerades på engelska den 31 maj 2023, sedan dess har Erdoğan vänt i den ekonomiska poltiken och höjt räntorna dramatiskt. – red. anm.]

En politisk kris håller redan på att förberedas, eftersom det ekonomiska trycket får ilskan att stiga underifrån, vilket öppnar upp sprickor inom den styrande alliansen när parlamentsledamöterna pressas av sina väljare. Detta tryck inom partierna tar sig uttryck i splittringar inom en redan bräcklig allians.

Erdoğan och Bahçeli kanske kan ”tygla” sina partier för tillfället, men i takt med att krisen fördjupas är det bara en tidsfråga innan allt missnöje bryter ut i öppen dager.

Och mycket viktigare är att den turkiska kapitalismens allt djupare kris kommer att leda till att klasskampen skärps. För att klara sig behöver den härskande klassen ett starkt ledarskap. I stället har den en svag och splittrad allians av partier som sammansvetsats i ett konvenansäktenskap.

Inga fler folkfronter! För ett arbetarklassalternativ!

Det “mindre ondas” strategi har gjort den turkiska vänstern utmattad och demoraliserad. I media rapporterades nyligen den hjärtskärande nyheten om att en 20-årig kvinna valt att ta sitt liv på tågstationen i Marmary efter att AKP:s valseger var ett faktum. Den unga kvinnan lämnade en lapp efter sig där det stod att ”AKP har stulit [hennes] ungdom”, att hon har ”förlorat hoppet” och att hon ”inte kommer att förlåta de som stödjer AKP”.

Hela vänstern ställde sig bakom Kılıçdaroğlus så kallade liberala CHP, vilket inte är något annat än den styrande kapitalistklassens kemalistiska flygel och som i grunden företräder samma intressen som AKP, alla djupt misskrediterade i miljontals turkars ögon. I slutändan drog han ner dem med sig i nederlaget.

Det är sant att extremhögern och högerpartierna gick framåt i valet, men det beror bara på att det inte fanns något verkligt alternativ för arbetarklassen. Massorna letar efter en väg ut ur krisen, men det finns ingen politisk referenspunkt. Resultatet är inte ett bevis på en högervridning i Turkiet, utan bara på den liberala och reformistiska oppositionens patetiska svaghet. Till och med ett knappt trovärdigt, klassbaserat program skulle förmodligen ha fördrivit Erdoğan.

Medan resten av den turkiska vänstern domineras av förtvivlan, är marxisterna optimistiska inför framtiden. Erdoğans krisdrabbade regim har aldrig varit svagare, och han kan inte regera som förut när krisen tilltar. Dessutom har den turkiska arbetarklassen, den största i regionen, börjat röra sig. Förra året såg vi den största strejkvågen i landet sedan 1970-talet. Detta, liksom de pågående strejkerna och protesterna, är bara en försmak av vad som komma skall.

Förutsättningarna för en explosion av klasskamp förbereds idag i Turkiet. Det enda som saknas är ett revolutionärt ledarskap som kan vägleda massorna längs kampens väg, mot en socialistisk framtid.

Översättning: Leo Marklund 

Çağla Güneş

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,482FöljareFölj
1,265FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna