Marxism och krig

I dag är det 80 år sedan andra världskriget bröt ut. Detta imperialistiska krig ledde till en masslakt där 55 miljoner människor förlorade livet. I skolan lär de oss att förstå krig som resultatet av allmän mänsklig dumhet eller ondska. I själva verket är det en följd av imperialistisk konkurrens, där olika länders kapitalister slåss om vem som ska få den största delen av kakan. Phil Mitchinson ger här en förklaring till marxismens grundläggande analys av krig.

För 60 år sedan, den 3 september 1939 bröt ett världskrig ut för andra gången på 25 år. Fasorna från Flanderns och Mons skyttegravar var menade att aldrig igen upprepas. Det stora kriget 1914–18 var menat som kriget att avsluta alla krig. Nio miljoner människor hade dött. Men bara 21 år senare utbröt en andra och ännu mer skrämmande konflikt. Mellan 1939 och 1945 slaktades 55 miljoner människor och självaste civilisationen stod på ruinens rand. Karl Marx förutsägelse att mänsklighetens framtid antingen skulle vara ”socialism eller barbari” tycktes närma sig ett fruktansvärt utslag.

Under detta århundrades andra halva verkade krig dock vara en avvikelse snarare än normen, i alla fall om du bodde i det välutvecklade väst. Majoriteten av mänskligheten, som lever i den tredje världens rännstensvilkor, upplevde knappt en dag av fred under dessa år. Men för de utvecklade kapitalistiska länderna verkade åtminstone krig vara historia. Visst kan väl civiliserade män och kvinnor i dag sitta runt ett bord och förhandlar sig ur en konflikt?

Kort sagt har arbetare i väst vant sig vid fred. Ändå avslöjar en kort tillbakablick i vår egen historia att det var denna tillfälliga fred som var avvikelsen. Som den ryske anarkisten Kropotkin uttryckte det för hundra år sedan är krig i själva verket ”Europas normaltillstånd.” Under de senaste månaderna har kriget i Kosovo, det första kriget i Europa sedan 1945, understrukit detta i blod. Den relativt korta perioden av oviss fred i internationella relation har nått ett dramatiskt slut. Kalla krigets dödläge mellan det stalinistiska Ryssland och USA-imperialismen har inte ersatts av en ny världsordning utan av kaos. Världen har trätt in i en ny epok av krig, revolutioner och kontrarevolutioner, en epok där mänsklighetens öde till sist kommer att avgöras. Kapitalismens kris är ett tvåsidig mynt. Det privata ägandet av ekonomin och världens uppdelning i konkurrerande nationalstater har slutat spela samma progressiv roll som tidigare. Till följd av detta kommer det att ske väldiga strider mellan samhällets klasser och mellan nationalstaterna. Sådana stora händelser sätter varje politisk tendens och varje teori på prov. De får samhället att skälva från toppen till botten; de skapar historia. I en dramatisk och explosiv period som denna är det nödvändigt att återvända till grunderna i varje fråga för att inte tappa kursen. Vilken inställning tar marxister till krig?

”Krig är en fortsättning av politiken med andra medel.” Många studenter lär vara bekant med denna berömda aforism av general von Clausewitz. Men vad betyder den egentligen? Det är faktiskt ett extremt djupgående påstående som avslöjar den inre betydelsen av krig med större precision än miljontals dammiga historiska och psykologiska böcker som fyller bokhyllorna i varje bibliotek.

Som vi alla vet syftar krig på militär konflikt, mellan nationer eller inom nationer. Dess ”medel” är självfallet våldsamma. Men vilken ”politik” är det som fortsätter? Om krig endast är en fortsättning av politik som antas i fredstid, varför bör vi då ha en annan inställning till den politiken i krigstid?

I denna anda förklarade Leo Trotskij att ”utrikespolitiken är en förlängning av inrikespolitiken.” Kapitalisternas inrikespolitik är en kapitalistisk politik och likaså är deras utrikespolitik kapitalistisk. Kapitalismens fredspolitik avgörs av deras klassintressen, profiter, privilegier och prestige. Denna politik fortsätter i krig, vilket helt enkelt driver kapitalismens fasor till sina yttersta gränser. Vi kan inte lita på det kapitalistiska systemet i krig mer än vad vi kan i fred.

För vissa, även de som kallar sig själva marxister, flyger allt förnuft ut genom fönstret i samma stund som det bryter ut ett krig. ”Vilken sida står du på?” ropar dessa personer. Medan de till synes erkänner samhällets uppdelning i klasser i fredstid, skyndar de sig plötsligt för att i varje konflikt finna en sida som är mer progressiv än den andra, och viftar sedan med sina banderoller och halsdukar som fans på en fotbollsmatch som hejar på sitt lag. Samtidigt som tusentals eller till och med miljontals människor dör. Allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont, och det är detta empiriska synsätt som dömer dem till att sitta i antingen den en eller andra reaktionens hörna, snarare än att stå fast vid en position grundad i arbetarklassens intressen.

Frasradikaler

Marxister är naturligtvis inte pacifister, men det är nödvändigt att distansera oss från det blodtörstiga yrande från dem som påstår sig vara ”revolutionärer” men bara är frasradikaler. Vi är inte pacifister, men bara galningar förespråkar våld, och lustar efter den som om händelserna blir mer revolutionära ju mer blod som flyter på gatorna. Ändå vet vi alla att alla de här personerna som ropar om våld skulle springa för livet vid första åsynen av någon verklig konflikt.

Å andra sidan kan den mest pacifistiska Labourledaren bli den grövsta krigshetsaren när konflikten bryter ut, vilket vissa i Labours vänsterfalang som Ken Livingstone och Michael Foot bevisade under den senaste konflikten i Kosovo. Det borde inte komma som någon överraskning att blairiterna, vars politik inte skiljer sig från konservativa Tories i fredstid och vars inrikespolitik bygger på kapitalismens intressen fortsätter samma politik i krig. Reformister av alla dess slag vägrar att se samhällets uppdelning i klasser och det är detta som förblindar dem till krigets sanningar.

Men kriget mot Hitler var väl ändå ett rättmätigt krig? Vi kunde inte tyst stå bredvid och låta Hitler slakta sig genom hela Europa. Verkligen inte. Det finns inga tvivel om att socialister aldrig hade kunnat vara något annat än hundra procentiga motståndare till Hitler. Frågan var bara vad som var det bästa sättet att besegra honom, vilka styrkor som kunde anförtros att genomföra det och vilken typ av samhälle som skulle byggas upp ur Europas ruiner. Den brittiska och senare amerikanska imperialismen utkämpade inte andra världskriget för att de skrämdes av fascismens vansinne, på samma sätt som de inte utkämpade första världskriget för att rädda ”stackars lilla Belgien”. I båda fallen var det först och främst en fråga om marknader. Sanningen är att andra världskriget var en fortsättning av det första världskriget. Tyskland krävde en omfördelning av världen.

Bekämpa Hitler

Marxister stod helhjärtat bakom kriget mot Hitler, men vi påpekade också att arbetare inte kunde ha någon tilltro till samma brittiska kapitalisterna som hade hjälpt Hitler att återupprusta och tillät honom att ockupera Österrike och Tjeckoslovakien. Det låg självfallet i alla arbetares intresse att besegra Hitler, men inte för att stödja Churchill eller det ruttna system som hade tillåtit fascismen att ta makten i första hand. Som svar på Churchills vädjan till nationen om att ena sig skrev Aneurin Bevan att ”Rädslan för Hitler ska användas för att skrämma arbetarna i Storbritannien till tystnad. Kort sagt ska Hitler styra Storbritannien genom ombud. Om vi accepterar att den gemensamma fienden är Hitler och inte den brittiska kapitalistklassen, då har Churchill visserligen rätt. Men det innebär att klasskampen överges och att de brittiska arbetarna underkastas sina egna kapitalister. ” (Citerat i Nye Bevan av John Campbell, s.77) Trots att Bevan stöttade kriget var han den mest uttalade kritikern av Churchill och det brittiska kapitalet i Labourpartiets ledning. Vi skulle faktiskt gå längre än Bevan. Försöket att föra samman brittiska arbetare bakom sin egen härskande klass i krig skulle endast lyckas med att ena tyska arbetare bakom Hitler.

Brittiska arbetare ville med all rätt slåss mot fascisterna. Marxisterna ville slåss mot Hitler även de, men frågan var vilken klass som kunde anförtros med att leda kampen. I artikeln ”Some Questions on American Problems” förklarade Trotskij att amerikanska arbetare (och även brittiska arbetare) ”inte ville erövras av Hitler, och till dem som säger ’låt oss ha ett fredsprogram’ kommer arbetarna att svara ’men Hitler vill inte vill ha ett fredsprogram.’ Därför säger vi att vi kommer att försvara USA med en arbetararmé, arbetarofficerare och med en arbetarregering.” Vi kan inte ha något förtroende för den kapitalistiska klassen. Om det låg i deras intresse skulle de underteckna ett hemligt avtal som de har gjort gång på gång förut. För att avsluta kriget, för att besegra Hitler och det ruttna system som i första hand förde honom till makten, är det nödvändigt att byta ut den härskande klassen. Marxister i Storbritannien krävde på samma sätt att Labour skulle bryta med Tories och införa ett socialistiskt program. De enda krafterna som arbetarklassen kan lita på i tider av krig eller fred är deras egna.

I kriget mellan den brittiska och den tyska imperialismen var vi motståndare till Hitler, men vi gav inte stöd till någon imperialistisk makt. Sovjetunionens ställning skiljer sig dock något. Trots stalinisternas smutsiga lögner, som utmålade honom som en fascistisk agent, bibehöll Trotskij en klassposition i förhållande till kriget och stod för det ovillkorliga försvaret av Sovjetunionen inför det imperialistiska hotet, samtidigt som han argumenterade för en politisk revolution för att störta den monstruösa stalinistiska byråkratin. Trotskij hävdade att de ryska arbetarnas inställning borde vara ”vi kommer inte att ge Hitler i uppgift att störta Stalin, det är vårt jobb.”

Trots stalinismens fruktansvärda brott, och glöm inte att det i första hand var Stalins politik som beredde vägen för Hitlers maktövertag, trots den monstruösa totalitära diktatur som de hade byggt på den ryska revolutionens lik, avgjordes Trotskijs inställning av den ryska statens klasskaraktär och behovet av att försvara det som återstod av oktoberrevolutionens landvinningar.

Inledningsvis undertecknade Stalin en pakt med Hitler, och förrådde därigenom ännu en gång den internationella arbetarklassens intressen. Detta visade hur långt deras nationella och reformistiska degenerering hade gått, en process som avslutades med Kommunistiska internationalens upplösning 1943. Den sovjetiska utrikespolitiken hade blivit en förlängning av dess inrikespolitik, alltså ett verktyg för att försvara byråkratins intressen. Detta hade inget gemensamt med Lenin och Trotskijs obefläckade tradition av internationalism.

Sovjetunionen

När Sovjetunionen gjorde sitt inträde i kriget 1941 var dess militära eldkraft överlägsen Wehrmacht. På grund av Stalins utrensningar av militärstaben varade inte den här överlägsenheten särskilt länge. Till att börja med förlamade Stalin sina egna trupper genom att beordra dem att inte göra motstånd under de första 48 timmarna. Följden blev att de tappade sitt övertag och tusentals röda armésoldater tillfångatogs. Tvärtemot myterna om Stalin som ”den stora krigsledaren” äventyrade denna despot alla oktoberrevolutionens landvinningar. Det var detta som Trotskij insisterade på måste försvaras. I slutändan var det dessa landvinningar, framförallt den nationaliserade planekonomin, som räddade Sovjetunionen. När den inriktades på krigsinsatsen kunde den sovjetiska ekonomin mycket snabbt bygga pansarvagnar och gevär, inte bara i större kvantitet utan också av överlägsen kvalitet än dem i både Tyskland och de allierade. Även när det gäller flygplan kunde den sovjetiska ekonomin åtminstone hålla jämna steg med Tyskland, och låt oss komma ihåg att de då hade Europas samlade resurser bakom sig. Under andra världskriget bevisades inte planeringens överlägsenhet genom några marxistiska analyser på ett papper utan på produktionens språk. Till och med kapitalistiska länder som Storbritannien tvingades införa stora inslag av planering i sina ekonomier.

Mot slutet blev andra världskriget en gigantisk konfrontation mellan det stalinistiska Ryssland och det nazistiska Tyskland, där det var den överlägsna planekonomin som segrade. (Planekonomin byggde på statens klasskaraktär, och Trotskij förklarade att ekonomin i sista hand var det enda som särskilde Stalins styre från Hitlers.) Röda armén drev Wehrmacht hela vägen tillbaka till Berlin.

Andra världskriget visade sig vara en gigantisk felberäkning av alla de imperialistiska makterna, och Sovjetunionens seger ledde till att kapitalismen förlorade halva Europa. Vore det inte återigen för de stalinistiska och reformistiska ledarnas roll efter kriget skulle det ha lett till kapitalismen undergång över hela världen, men den frågan har vi inte utrymme att utveckla här.

För marxister låg försvaret av den ryska revolutionens landvinningar i arbetarklassens intresse. Men för att citera Nye Bevan igen, ”Det räcker inte att endast erbjuda folket i Belgien, Frankrike och detta land ett försvar av demokratiska institutioner mot den nazistiska diktaturens hot, eftersom de inser att det trots allt var den sortens demokrati som förde Europa till krig. ” (Ibid, s.98) De allierades försvar av ”demokrati” var i vilket fall som helst ett djupt hyckleri. De försvarade bara sina materiella egenintressen. Leo Trotskij påpekade 1938 att ”man verkligen måste ha ett tomt huvud för att förminska antagonism och militära konflikter till kampen mellan fascism och demokrati. Man måste lära sig att se bortom dessa masker och förstå hur man ska skilja mellan utsugare, slavägare och rånare.”

Krig utkämpas inte för att döda utan för att erövra resurser, råvaror och marknader. Med andra ord för profit. Det är ”politiken” som fortsätter. Men uttryckt på detta sätt skulle vi ha en ganska vulgär syn på krig. I många fall kan det vara svårt att förnimma de omedelbara ekonomiska vinsterna i en konflikt. Det som däremot kan observeras är de klassintressen som ligger till grund för alla konflikter, i fredstid och i krig.

Det är dessa klassintressen som vi måste analysera. I krig mellan kapitalistiska länder för att erövra marknader, råmaterial eller intressesfärer, vare sig de utkämpas av stormakterna eller, som så ofta i dag, av mindre makter som agerar som de större nationernas ombud, finns det inget progressivt att finna. Sådana krig är reaktionära på alla sidor.

Vår inställning till krig kan inte helt enkelt avgöras av det obestridliga lidande och död som det medför för både den civila befolkningen och trupperna, utan endast av de klassintressen hos de som utkämpar krig. Marxister motsätter sig ovillkorligt alla krig som den kapitalistiska härskarklassen utkämpar. Arbetarklassen har inget att vinna på kapitalismen vare sig under freds- eller krigstid.

Förtryckta nationer

När en förtryckt nation kämpar mot imperialismen är det naturligtvis förnuftigt att stödja imperialismens nederlag – det ligger i den internationella arbetarrörelsens intresse.

Borde inte detta också ha varit fallet i Falklandskriget på 1980-talet? Det fanns så kallade revolutionära grupper som ansåg att Storbritanniens nederlag skulle vara det bästa resultatet, och på deras sedvanliga svartvita sätt stödde de därför den argentinska juntans anspråk på Malvinerna.

”Vilken sida står du på”-gänget stöttade undantagslöst Argentina eftersom det var ett kolonialt land som stod inför imperialistisk aggression. Dessa människor låter aldrig verkligheten störa sina smarta planer. Argentina är en välutvecklad ekonomi. Jordägarna är borgerliga och inte feodala baroner, de allra flesta bor i städerna där det finns ett kraftfullt centrum för finanskapitalet, och börsen i Buenos Aires är erkänt viktig. Juntans motiv var att försvara Argentinas stora affärsintressen. Framför allt var det den sociala krisen i Argentina som föranledde invasionen av Falklandsöarna i ett försök att rikta de argentinska arbetarnas ilska mot den brittiska imperialismen i stället för mot sin egen regim.

Labourledarna i Storbritannien svansade snällt efter Tories, målade upp Galtieri som angriparen och poserade som Falklandsöarnas försvarare. Galtieri var förvisso en diktator, men knappast värre än Margaret Thatchers goda vän Pinochet i grannlandet Chile. Denna konflikt hade inget att göra med att störta en diktatorisk regim, ännu mindre med att försvara öarna, och allt att göra med Storbritanniens prestige som en ”världsmakt”. Detta var inte en fråga om ”vem som började” eller om demokrati kontra fascism, utan om den argentinska härskande klassens intressen kontra den brittiska härskande klassens intressen.

Även om det bara finns cirka 1800 av dem måste öbornas rättigheter och intressen tas på allvar. Öarna hade varit under brittisk kontroll i 150 år, befolkningen var helt engelsktalande och av brittisk härkomst. Galtieris krav på öarna var rent av imperialistiska – att plundra och förhindra revolution på Buenos Aires gator. Öbornas intressen var också det sista som Tories tänkte på. Galtieri skulle förmodligen inte ha kunnat invadera från första början om det inte var för Thatchers och utrikesminister Carringtons inkompetens. De skulle förmodligen ha varit villiga att nå en kompromiss med Galtieri även efter beslaget av öarna för att hjälpa till att stötta hans regim. Men de hade glömt vikten av prestige i internationella relationer. Om det hade legat i den brittiska imperialismens intresse hade öborna sålts ut lika snabbt som Kosovos folk. Liksom kosovanerna var öborna bara brickor i imperialismens maktspel. Att tillåta Argentina att behålla Falklandsöarna skulle ha inneburit slutet för den brittiska imperialismen på världsscenen. Det var detta klassintresse som de försvarade, inte öbornas rättigheter. Kriget låg egentligen varken i de argentinska arbetarnas, de brittiska arbetarnas eller öbornas intressen. Det genomfördes utifrån de brittiska kapitalisterna och de argentinska kapitalisternas intressen, och därför motsatte vi oss både Argentinas kapitalistiska krig mot Storbritannien och Storbritanniens kapitalistiska krig mot Argentina.

Marxister i Argentina borde ha avslöjat juntans motsägelser, som faktiskt var sammankopplad med den amerikanska och brittiske imperialismen, och röran de hade gjort av ekonomin. De borde skickligt ha argumenterat för att en seger över den mäktiga brittiska imperialismen skulle vara omöjlig med enbart militära medel, särskilt under den totalitära juntan. Officerarskiktet var helt oförmöget att föra ett revolutionärt krig, vilket skulle ha varit det enda sättet för Argentina att besegra Storbritannien. För det hade det krävts att byta ut den härskande klassen, återlämna Argentina till argentinarna genom att expropriera det utländska kapitalet och ta över industrin och jordbruket för att möjliggöra att ekonomin planeras och dess resurser används på ett effektivt sätt. Arbetarna i Argentina kunde då ha vädjat till arbetarna och soldaterna i Storbritannien och föreslagit en socialistisk federation i Argentina, Falklandsöarna och ett socialistiskt Storbritannien, och även till arbetarna i Latinamerika för att sparka ut imperialismen och kapitalismen och inrätta en latinamerikansk socialistisk federation.

I detta krig mellan två imperialistiska makter var vi mot båda sidor. Naturligtvis var vi för att försvara öbornas rättigheter, utan någon tilltro i att Torypartiet eller deras system skulle försvara dem. I stället krävde vi nyval och att en ny Labourregering skulle implementera ett socialistiskt program.

Ett socialistiskt Storbritannien

Ett socialistiskt Storbritannien kunde, om det fortfarande hade varit nödvändigt, ha fört ett krig tillsammans med våra argentinska bröder och systrar för att störta militärregimen och upprätta ett socialistiskt Argentina. På grundval av en socialistisk federation skulle sedan Falklandsöarna kunna garanteras full autonomi. Som tidigare förklarats måste du byta ut den härskande klassen, den krigande klassen, om du vill ändra krigets karaktär.

Krig kan inte förminskas till en fråga om ”vem som började” som om det vore ett bråk mellan småbarn. I ett försök att rättfärdiga sitt stöd för den ena eller andra sidan i ett krig söker många till vänster en ursäkt i aggressionen. ”Vi måste motsätta oss angriparen.” Denna pacifistiska utgångspunkt leder dig oundvikligen till att man stödjer en eller annan härskande klass i ett krig, i stället för att konsekvent försvara arbetarklassens intressen under alla omständigheter.

Det är verkligen ironiskt att många av dessa människor var samma som i all hets motsatte sig Milosevic, och därmed fann sig till sängs inte bara med KLA utan också med USA-imperialismen, den mest kontrarevolutionära kraften på jorden.

Trotskij förutspådde att USA skulle få denna överlägsna ställning, men förklarade samtidigt att de skulle ha dynamit inbyggt i sitt fundament. Inget avslöjade detta tydligare än Vietnamkriget.

USA-imperialismen

Marxister stöder alltid de fattiga, förtryckta och förslavade i sin kamp mot de rika och mäktiga imperialiststaterna. Därför gav vi helhjärtat stöd till Ho Chi Minhs ”kommunistiska” parti i deras bonde-gerillakrig mot USA och världsimperialismen, eftersom det var ett kolonialt befrielsekrig. Vi skulle ha stött ett sådant krig även om det var under borgerligt ledarskap. Men i den moderna epoken är den nationella borgarklassen oförmögen att leda en sådan kamp. Trots enstaka utbrott av antiimperialistisk retorik är de bundna av miljontals trådar till imperialismen, de gigantiska monopolen och bankerna. Därför blir kampen för nationell frigörelse en kamp för social befrielse, det vill säga för att avskaffa kapitalismen och godsägarna tyranni samt driva ut imperialismen.

Ett sådant gerillakrig kunde på egen hand emellertid inte leda till upprättandet av socialism. I frånvaro av hälsosamma arbetarstater i det utvecklade väst som kunde ge nödvändigt material och teknisk hjälp, leder ett sådant krig oundvikligen i riktning mot en deformerad arbetarstat i det stalinistiska Rysslands avbild. Därför gav vi inte bara stöd till arbetarnas och böndernas kamp för social och nationell befrielse, utan varnade dem också för att deras seger under ett stalinistiskt ledarskap visserligen skulle utgöra ett stort steg framåt men skulle följas av ännu ett slaveri under en totalitär stalinistisk diktatur. Vi vädjade till arbetare i väst att stödja deras kamp. Deras seger skulle innebära en försvagning av imperialismen. Ändå vilseledde vi aldrig oss själva eller arbetarna genom att påstå att en sådan seger skulle leda till socialism.

Hur kunde en så mäktig militärmakt som USA-imperialismen besegras av de barfotade vietnameserna? Om krig endast var en aritmetisk ekvation baserad på antal trupper och vilken mängd sprängämnen man har, skulle ett sådant resultat helt klart varit omöjligt. Men det finns också en avgörande fråga om moral, och ännu viktigare, hemmafronten. Vietnamkriget förlorades i Amerika, inte i Sydostasien. Påverkan av detta nederlag känns fortfarande av i dag. Detta förklarar USA:s motvilja att skicka marktrupper och i stället försöker bomba nationer till underkastelse. Vi har sett de förödande effekterna av detta i Irak och Jugoslavien. Hade det funnits en mäktig marxistisk styrka i USA vid tiden för Vietnamkriget skulle frågan om kriget i sig ha varit tillräckligt för att inleda en revolution.

Den nya perioden av motsättningar på världsskala kommer att resultera i mer militär konflikt och meningslös förstörelse. Kapitalismens överlevnad innebär att nya krig är oundvikliga. Militära utgifter blir en allt större börda på statens axlar. Ett enda B2 stealth-bombplan kostar till exempel mer än Albaniens BNP. Medan utgifterna för sjukvård och utbildning stryps åt är de militära utgifterna per capita för de sex rikaste nationerna svindlande: USA 804 dollar, Frankrike 642 dollar, Tyskland 355 dollar, Storbritannien 484 dollar, Italien 356 dollar och, Kanada 253 dollar.

Med ett dialektiskt tillvägagångssätt och baserat på våra klassintressen skulle vi kunna bygga marxismens styrkor bara på denna fråga. De som överger en klassinställning till krigsfrågan kommer dock att vara som en onykter person på kanten av ett stup och hela tiden riskera att tappa balansen och störta ned.

I sista hand avgörs alla seriösa frågor genom krig. Den största frågan av dem alla, mänsklighetens framtid, kommer att avgöras av kriget mellan klasserna. Hur mycket vi än önskar att det inte var fallet, skulle det bara leda till nederlag och fler fruktansvärda krig mellan nationerna om vi försökte gömma oss från denna sanning. Det är bättre att erkänna denna sanning i dag och börja bygga en revolutionär kraft som kan förändra världen. Arbetarklassen representerar den överväldigande majoriteten av befolkningen och när den är medveten om sin makt kommer det att vara möjligt att genomföra en ganska fredlig omvandling av samhället och skapa en ny värld utan gränser och konflikter, vars enda krig är ett mot fattigdom, analfabetism, okunnighet och sjukdom.

London, September, 2000.

Phil Mitchinson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,121FansGilla
2,587FöljareFölj
1,386FöljareFölj
2,185FöljareFölj
760PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna