“I praktiken upprepar vi Nakba, detta är Gazas Nakba”, sa Israels jordbruksminister Avi Dichter förtjust den 11 november. I skrivande stund har nästan 15 000 mördats i Gaza, 1,7 miljoner har fördrivits från sina hem och 60 procent av alla redan undermåliga bostäder i Gaza har förstörts eller skadats av Israels kontinuerliga bombkampanj.
Till och med ivriga påhejare av Israel, som Ulf Kristersson, börjar få svårt att hålla tungan rätt i mun. Under sitt besök i Göteborg var han nära att börja försvara Israels rätt… till folkmord.
– Sverige och EU står enat i att Israel har rätt till folkm…till försvar.
Naturligtvis skyndade sig Kristersson att tillägga “inom ramen för folkrätten”. Men när politiker som Ulf Kristersson hävdar att de är “djupt bekymrade över lidandet i Gaza”, eller likt Magdalena Andersson kräver att “sjukhus ska vara fredade zoner i krig” och att “civila måste skyddas i krig”, är det inget annat än en rökridå.
Fakta talar för sig själv. Både högern och Socialdemokraterna har gång på gång hävdat “Israels rätt att försvara sig”, vilket bara är en förskönande omskrivning för den israeliska imperialismens rätt att plundra, mörda och fördriva palestinierna.
Eldupphör
Såväl Hollywood-kändisar och välgörenhetsorganisationer som politiker i stil med Vänsterpartiets Dadgostar har lyft krav om eldupphör och vapenvila. På demonstrationer har dessa krav tagit allt större plats.
Men vad de flesta arbetare och unga i demonstrationerna menar och vad politiker och liberala kändisar menar med vapenvila är två helt olika saker. För liberaler betyder det en återgång till status quo: att Israel enbart avstår från de mest flagranta massmorden och håller sig till sina “vanliga” metoder för att fördriva palestinier från sina hem.
När de som gått ut på gatorna – och som kallats för Hamasanhängare och antisemiter för det – ropar eldupphör, så menar de istället att Israel måste sluta bomba Gaza och dra tillbaka sina trupper. För dem innebär det inte något slut på kampen mot den israeliska ockupationen – tvärtom.
Problemet är att kravet på vapenvila – till skillnad från ett krav på ett slut på Israels krig mot Gaza – är riktat mot båda sidor. Det får det att låta som om det finns två jämbördiga stridande parter, som båda borde lägga ned vapnen. Detta döljer den verkliga situationen. Detta är ett ensidigt krig från Mellanösterns starkaste militärmakt mot ett folk som inte ens har tillgång till el och rent vatten, där majoriteten lever i tältläger.
Därtill döljer det att varje eldupphör i historien åtföljts av att Israel annekterat ytterligare områden från Palestina – vilket naturligtvis följts av nya invasioner och bombningar. Steg för steg har den sionistiska härskande klassen utplånat Palestina, utvidgat bosättningarna, strypt den palestinska ekonomin och lagt ytterligare hundratusentals till de 5,9 miljoner palestinier som var på flykt redan före de nuvarande bombningarna.
Oavsett när det blir ett mer permanent eldupphör, kommer det vara på Israels villkor. Gaza lämnas i ruiner. Ett Gaza som kommer att befinna sig ännu mer under Israels kontroll. Det, samtidigt som antalet bosättningar ökar dramatiskt på Västbanken, med bosättare som blivit än mer beväpnade av den israeliska militären.
I jakt på att bli respektabla i borgarklassens ögon, har Vänsterpartiet mycket noga tagit “avstånd från allt våld”. Men hur ska palestinierna på Västbanken stoppa bosättare med automatkarbiner från att massakrera dem, om de inte får använda våld? Hur ska palestinier i Gaza kunna försvara sina familjer mot ockupationen? Att motsätta sig det palestinska folkets rätt till väpnat motstånd är att kräva att de ska finna sig i att bli massakrerade. Detta är vad pacifism i sista hand alltid innebär: ett passivt accepterande av förtryckarnas våld.
Vänsterpartiets hållning går rakt på tvären med vad det palestinska folket själva anser. I en opinionsundersökning från september, genomförd av Palestinian Center for Policy and Survey Research (PSR), svarade 53 procent att väpnad kamp var den bästa vägen framåt för den palestinska befrielsekampen.
En vapenvila eller eldupphör innebär i nuläget bara att Israel slutar bomba, vilket vi kommunister naturligtvis inte motsätter oss. Vi delar inte heller Hamas syn på hur den palestinska motståndskampen ska föras. Individuell terrorism kan inte besegra den israeliska staten och ökar bara stödet för den israeliska ockupationsmakten inom den israeliska arbetarklassen. Men till skillnad från hycklande pacifister står vi till hundra procent bakom det palestinska folkets rätt att försvara sig, för de förtrycktas rätt att resa sig mot ockupationsmakten med vapen i hand.
En ny intifada
Liberaler och pacifister vill göra solidaritetsrörelsen med Palestina till en icke-politisk fråga, en fråga om “mänskliga rättigheter”, där man bara hoppas att samma imperialister som om och om igen bevisat att de inte skyr några medel för att försvara sina intressen, plötsligt ska verka för fred och frihet.
Men det är inte imperialisterna, eller de korrupta borgerliga regimerna i Mellanöstern, som kommer att befria Palestina. Det är de arbetare och förtryckta som gått ut på gator och torg världen över i solidaritet med Palestina som är de palestinska massornas verkliga allierade, inte imperialisterna som ena stunden hycklande talar om fred och andra stunden ger ekonomiskt, politiskt och militärt stöd till Israel.
Den sionistiska härskande klassen kommer inte att nöja sig förrän de helt utplånat Palestina. Så länge den ekonomiska makten ligger kvar i den israeliska borgarklassens händer kommer de att använda den för att fortsätta och utvidga ockupationen. Ett verkligt slut på Israels våld och återkommande krig mot Palestina kan bara åstadkommas om den israeliska borgarklassen och staten besegras i en socialistisk revolution.
Istället för att hoppas på att imperialisterna ska stoppa kriget borde vänstern arbeta för att mobilisera arbetarklassen till arbetarblockader mot Israel. De belgiska transportarbetarnas blockad mot vapenleveranser till Israel visar vägen, som alla världens hamnarbetare och transportarbetare borde ta efter. Det ekonomiska och militära stöd från väst som Israel är så beroende av kan strypas av arbetarklassen.
Ibland blir vi kommunister anklagade för att vara “orealistiska” när vi talar om socialistisk revolution. Men det verkligt orealistiska är att tro att världens förtryckarregimer plötsligt skulle bry sig om vanliga människor. Den verkliga potentialen syns i de miljoner människor över hela Mellanöstern som rest sig i solidaritet med Palestina, de hundratusentals som gång på gång täcker Londons gator, och den opinion som till och med börjat vända i USA. Dessa miljoner vet mycket väl vad de är emot – imperialismen – och vi behöver utrusta rörelsen med ett program för att besegra den.
En ny intifada, en revolution, där massorna i Palestina reser sig, tillsammans med sina bröder och systrar i hela Mellanöstern, med arbetarklassen i väst, mot den israeliska ockupationsmakten, mot imperialismen, mot kapitalismen, för socialism: det är vägen till ett fritt Palestina.
- För en global Intifada!
- För revolutionär klasskamp mot Israels krig!
- Ned med imperialismen, ned med kapitalismen!
- För en socialistisk federation i Mellanöstern som en del av en socialistisk världsfederation!