Marx, Engels och den Första internationalen

Kampen för en international, kampen för ett marxistiskt världsparti, är lika gammal som marxismen själv. Kommunistiska manifestets avslutande ord befäste internationalismens centrala plats i den kommunistiska rörelsen från dag ett: “Proletärer i alla länder, förena er!

I sin utveckling leder kapitalismen till upprättandet av en världsmarknad. Därigenom läggs också grunden för socialismen, en ny samhällsordning baserad på en global planerad ekonomi. Det kapitalistiska systemet skapar också den enda kraft med styrkan att upprätta ett socialistiskt samhälle: den internationella arbetarklassen. Arbetarklassens historiska uppgift är att krossa de nationella barriärerna, avskaffa kapitalisternas privategendom och upprätta sitt styre över hela världen. 

“Arbetarna har inget fosterland” är ingen tom sentimental fras. Internationalismen är en oseparerbar del av kommunisternas program, och en förutsättning för arbetarklassens befrielse. Denna insikt är ett av inträdeskraven i kommunisternas led, som manifestet poängterar:

“Kommunisterna skiljer sig bara från de övriga proletära partierna därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi går igenom, alltid och överallt företräder hela rörelsens intressen.”

För att segra måste arbetarklassen ledas av ett internationellt revolutionärt parti, en international. Det första partiet av ett sådant slag, Internationella arbetarassociationen, grundades på ett möte i St. Martin’s Hall i London hösten 1864. Delegaterna beslutade enhälligt att internationalen skulle ledas av en kommitté på 21 personer, som fick i uppdrag att utarbeta ett program och en konstitution. Denna uppgift anförtroddes Karl Marx, som från denna tidpunkt och framåt spelade en avgörande ledande roll i internationalen.

Internationalen bildades inte i ett vakuum, utan som en del av ett allmänt uppsving i arbetarnas kamp. Marx sa senare att det inte var internationalen som fick arbetarna att strejka utan att det var strejkerna som fick arbetarna att ansluta sig till internationalen. Engels berättar att: 

“När Marx grundade internationalen skrev han stadgarna på ett sådant sätt att alla arbetarklassens socialister under den perioden kunde gå med i den – Proudhonister, Pierre Lerouxister och till och med den mer avancerade delen av de engelska fackföreningarna; och det var bara genom detta som internationalen blev vad den var, sättet att gradvis upplösa och absorbera alla dessa mindre sekter. […] Var skulle vi vara idag om vi från 1864 till 1873 hade insisterat på att bara arbeta tillsammans med dem som öppet antog vår plattform? Jag tror att all vår erfarenhet har visat att det är möjligt att arbeta tillsammans med arbetarklassens allmänna rörelse i varje steg utan att ge upp eller dölja vår egen särskilda position och till och med organisation.”

Vid grundandet innehöll internationalen allt från marxister till anarkister, och reformister från brittiska fackföreningar. Marx och Engels bedrev en ständig politisk kamp på två fronter: dels mot de opportunistiska fackföreningsledarnas reformism och klassamarbete, och dels mot anarkisternas sekterism. Det är precis samma diskussioner som präglat arbetarrörelsen sedan dess: marxism, opportunism eller sekterism.

Genom diskussionerna vann man gradvis över majoriteten av internationalen till den vetenskapliga socialismens idéer och metoder – till marxismen. Häri ligger den Första internationalens stora bidrag till varje kommande generation av kommunister: att fastställa den revolutionära marxismens principer, program, taktik och strategi.

Första internationalen nådde sin höjdpunkt vid den parisiska arbetarklassens heroiska resning i mars 1871. För första gången grep arbetarklassen makten och upprättade världens första arbetarregering: Pariskommunen. Flera av internationalens medlemmar satt i kommunens ledande kommitté. 

Arbetarklassens första erfarenhet vid makten blev kortlivad. Arbetarna isolerades i Paris, och med den franska och tyska borgarklassens gemensamma ansträngningar krossades kommunen i blod. Över 50 000 män, kvinnor och barn dog i massakern som följde.

Detta blev också dödsstöten för internationalen. Under reaktionsåren förvandlades det interna livet från öppna och klargörande diskussioner till bittra fraktionsstrider. Inte minst anarkisternas intriger underminerade arbetet, och 1876 upplöstes den Första internationalen.

Men grunden var lagd. Internationalen levde kvar som idé, politik och metod. År 1889 grundades Andra internationalen, sex år efter Marx död. Denna gång var det en massinternational som samlade miljoner arbetare i sina led.

Ingen i Revolutions läsekrets kan ha missat det faktum att vi har bildat Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI). Vi grundar RKI av en enkel anledning – för att avsluta den uppgift som Marx, Engels och Första internationalen påbörjade: kapitalismens avskaffande, arbetarklassens maktövertagande och byggandet av ett klasslöst samhälle världen över.


Första internationalens stadgar

Betänk,

Att arbetarklassens frigörelse måste erövras av arbetarklassen själv, att kampen för arbetarklassens frigörelse inte är en kamp för klassprivilegier och monopol, utan för lika rättigheter och plikter, och för avskaffandet av allt klassherravälde;

Att arbetarens ekonomiska underkastelse under den som tillägnat sig monopolet på arbetsmedlen, det vill säga livskällorna, utgör grunden för slaveriet i alla dess former, för allt socialt elände, allt andligt förfall och politiska beroende;

Att arbetarklassens ekonomiska frigörelse därför är det stora mål till vilket varje politisk rörelse, som medel, måste vara underordnat; Att alla ansträngningar för att nå detta stora mål hittills misslyckats till följd av bristen på solidaritet mellan arbetarna i den mångfaldiga arbetsfördelningen i varje land, och till följd av frånvaron av ett broderligt förbund mellan arbetarklassen i skilda länder;

Att arbetets frigörelse varken är en lokal eller nationell, utan en social fråga, som omfattar alla länder där det moderna samhället förekommer, och vars lösning avhänger en såväl praktisk som teoretiskt samverkan mellan de mest framskridna länderna;

Att det nuvarande återuppvaknandet för arbetarklassen i Europas mest industrialiserade länder väcker nya förhoppningar, samtidigt som det är en allvarlig varning mot ett återfall till gamla fel, och gör det nödvändigt att omedelbart sammansluta de alltjämt avskilda rörelserna;

Av dessa skäl har Den Internationella Arbetarassociationen grundats.

Karl Marx


Läs Pariskommunen!

Marx skrev verket Pariskommunen i generalrådets namn (Första internationalens ledning) efter att arbetarnas resning i Paris hade krossats. Boken är både ett stolt försvar av revolutionens och arbetarstatens betydelse och en balansräkning över de misstag som begicks. Lenin studerade boken noga inför den ryska arbetarklassens maktövertagande 1917. Gör det du också! 

Leo Marklund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,486FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna