Lärdomar av den finska revolutionen 1917–1918

Den finska revolutionen är ett stolt kapitel i den internationella arbetarklassens historia. Trots massornas enorma energi vacklade deras ledare tragiskt nog, och förrådde revolutionen. Kontrarevolutionens krafter släppte lös ett blodbad, som bokstavligen förintade arbetarklassens blomma och bidrog till att omringa och isolera den ryska revolutionen.

Av de proletära revolutionerna i de nordiska länderna gick den finska revolutionen 1917-1918 längst och kom närmast att upprätta en arbetarstat. Under revolutionens gång rörde sig massorna gång på gång för att förändra samhället, men i varje steg förrådde ledarna för arbetarorganisationerna rörelsen. Det finns en myt om att Finland, precis som de andra nordiska länderna, är trevligt, fredligt och civiliserat. Men den finska revolutionens historia visar att den kapitalistiska terrorns verkliga ansikte kan avslöjas med all sin blodtörstiga grymhet när deras privata egendom hotas. Även om dessa händelser inträffade för hundra år sedan är detta en historia som är rik på lärdomar för den nya generationens revolutionärer.

Det finska inbördeskrigets spöke hemsöker det moderna Finlands sinnen och medvetande. Under lång tid var denna historia helt undangömd och den officiella historieskrivningen hyllade helt enkelt kriget som ett självständighetskrig mot Ryssland. Men än idag vet folk ofta vems far- och morföräldrar som stred på vilken sida i inbördeskriget. De som fortfarande är vid liv och kan berätta om sina erfarenheter ger värdefulla insikter i vad som i slutändan var ett klasskrig.

Den finska arbetarklassens framväxt

I århundraden var Finland ett utpräglat jordbruksland, men utan fullt utvecklade feodala egendomsförhållanden. Landet bestod till stor del av små självständiga jordbrukare, hantverkare och lönearbetare. Så sent som 1910 var 70 procent av arbetskraften sysselsatt inom jordbruket.

Som ett stort land med en liten befolkning hade Finland dominerats av utländska makter i århundraden. Finland gränsade till Ryssland, Norge och Sverige och var inkilat mellan öst och väst. När landet 1809 tillföll det ryska imperiet hade det varit en svensk provins i nästan 700 år. Fullständig nationell självständighet uppnåddes först efter att bolsjevikerna tagit makten i Ryssland under oktoberrevolutionen 1917.

Århundraden av förtryck innebar att många finländare inte såg ryssarna, utan svenskarna som den historiska fienden. Tsarismen å sin sida hade inga större problem med pro-finska och anti-svenska stämningar, som bidrog till att dra Finland bort från Sveriges historiska inflytande.

Lenin beskrev det ryska imperiet som ett ”nationernas fängelse”. Men i jämförelse med de andra förtryckta nationerna utsattes Finland inte för den hårdaste behandlingen. Under större delen av sin tid under rysk dominans åtnjöt Finland, som Storfurstendömet Finland, långtgående autonomi och hade så småningom sin egen lagstiftande församling, valuta, postsystem, lokala regering och till och med miliser – så länge S:t Petersburg fick sina skattepengar.

Med början på 1870-talet inleddes en snabb industrialiseringsprocess i Finland, som accelererade under 1890-talet. Utvecklingen av timmer- och pappersindustrin gjorde att Finlands framväxande ekonomi låg före många andra delar av det ryska imperiet. Tillsammans med industrin växte också en industriell arbetarklass fram, som arbetade långa arbetsdagar med låg lön och mycket få rättigheter. En lag från 1865, som fortfarande gällde 1917, tillät till exempel arbetsgivare att söka igenom arbetarnas tillhörigheter om de bodde på arbetsplatsen.

Generellt sett var de södra delarna av Finland mer industrialiserade, proletariserade och vänsterorienterade, medan de norra delarna var mer småborgerliga, atomiserade, jordbruksdominerade och konservativa. Det uppskattas att cirka 500 000 av en befolkning på tre miljoner bestod av industriarbetare och deras familjer, plus ett stort skikt av daglönare inom jordbruket.

Den nya finska arbetarklassen organiserade sig snabbt för att kämpa för bättre levnadsvillkor. Det hade funnits tidiga föregångare till en arbetarrörelse i form av arbetarföreningar som leddes av liberaler, men nu bildades riktiga fackföreningar som ledde flera viktiga strider. Finlands arbetarparti bildades 1899 och vid sin kongress i Forssa 1903 bytte det namn till Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och antog ett program baserat på Erfurtprogrammet från det tyska socialdemokratiska partiet. Partiet var tätt knutet till Finska landsorganisationen (bildat 1907) och anslöt sig formellt till Andra internationalen. Det fanns enskilda partiavdelningar sedan 1898, och partiets blivande tidning Työmies (Arbetaren) grundades 1895. SDP och fackföreningarna var en viktig motvikt till borgarklassen och de rika godsägarna, som levde på de arbetande massornas bekostnad.

Revolutionen 1905 och dess resultat

De revolutionära händelserna i Ryssland skulle få ett stort och omedelbart eko i Finland. Inspirerad av 1905 års revolution i Ryssland reste sig den finska arbetarklassen. I november 1905 utbröt en generalstrejk som började som en ”nationell strejk”, där även borgerliga och småborgerliga element som såg en möjlighet att bryta sig loss från tsarismen deltog. Detta ledde också till bildandet av miliser, så kallade ”nationalgarden”, som till en början också inkluderade högern.

Men den ”nationella strejkrörelsen” splittrades snabbt längs klasslinjer och högern kastades ut, vilket ledde till bildandet av de första revolutionära miliserna – de röda gardena. Dessa väpnade avdelningar var ett organiskt uttryck för arbetarklassens vilja att förändra samhället, och fick en tillfällig masskaraktär. Borgarklassen upprättade sina egna ”skyddsgarden” som ett alternativ till de revolutionära rödgardisterna – embryot till historiens första vita garden.

Rörelsen fortsatte med ytterligare myterier och strejker under 1906. Det mest kända myteriet ägde rum bland ryska sjömän stationerade på Sveaborg (nu känd som Suomenlinna på finska) bara en kilometer utanför Helsingfors kust. Detta slogs brutalt ned av de vita ”skyddsgardisterna” och flera rödgardister dödades. SDP:s press fördömde de vita som ”slaktare” – vilket skulle bli deras rättmätiga namn i arbetarnas ögon från och med denna tidpunkt.

Generalstrejk 1905, Helsingfors / Foto: Museiverkets arkiv för tryck och fotografier

På grund av trycket underifrån försökte tsaren dämpa de revolutionära stämningarna och splittra rörelsen genom eftergifter. Kraften hos massan och vikten av att hålla kvar Finland i tsarismens intressesfär framgår av omfattningen av de eftergifter som finländarna beviljades. Medan locket skruvades på ännu hårdare i större delen av Ryssland efter att revolutionen misslyckats med att störta tsaren, tvingades Nikolaj att bevilja omfattande autonomi och en konstitution som till och med omfattade allmän rösträtt till Finland, även om det fortfarande fanns vissa egendomsbegränsningar. I 1906 års konstitution ingick också yttrande-, press- och organisationsfrihet samt bildandet av ett finskt parlament (känt som lantdagen). I efterdyningarna av dessa händelser vann SDP 80 av 200 platser i det första valet som hölls 1907. Rörelsen var långt ifrån krossad i Finland. 

SDP hade snabbt vuxit från 17 000 medlemmar 1904 till en topp på 85 000 medlemmar 1906. Men partiet – som på papperet ansåg sig vara ortodoxt marxistiskt och ett revolutionärt parti – var naivt och drogs med inre motsägelser och illusioner om klassamarbete. Vid sin kongress 1906 fördömde de till exempel väpnad kamp, och beordrade de röda gardena att upplösa sig under förevändning att de skulle utgöra ett hot mot partiets legalitet.

Majoriteten av ledningen var fast övertygad om att de kunde åstadkomma socialism på fredlig väg genom parlamentet och samtidigt bevara den borgerliga demokratins attribut. I toppen av partiet hade en byråkrati, vars medlemmar levde ett liv långt ifrån vanliga arbetares, slagit rot. De hade bekväma positioner och var under press att anpassa sig till kapitalismen. Särskilt riksdagsgruppen, som hade mycket höga löner.

Trots att SDP anammade en militant retorik om klasskamp och socialistisk revolution, så utvecklades partiet under relativt fredliga och lugna förhållanden fram till revolutionens utbrott 1917. Partitoppen närmade sig de borgerliga liberalerna och anpassade sig till en ganska bekväm medelklasstillvaro. De började mer likna en arbetararistokrati än proletära klasskämpar. Under sådana förhållanden blev kampen för att störta kapitalismen ett avlägset mål. De ryska bolsjevikerna hade däremot inga liknande erfarenheter, vilket ledde till att det revolutionära partiet härdades i klasskampens och det tsaristiska förtryckets eld.

Men de utlovade sociala reformerna blev aldrig verklighet eftersom tsaren klev in för att hindra alla verkliga förändringar. Detta, tillsammans med den växande byråkratiseringen av partiet, gjorde gräsrotsmedlemmarna, som såg få, om ens några, resultat av sina ansträngningar  alltmer demoraliserade och frustrerade. Partiet började utvecklas till något som mer liknade en valapparat, och det aktiva medlemskapet minskade med 40 procent under åren 1907–1910. Men i och med första världskrigets utbrott började vinden vända.

”Kriget som skulle göra slut på alla krig” och nationsfrågan

När första världskriget bröt ut 1914 skickade den ryske tsaren 100.000 soldater till Finland, som agerade som en ockupationsmakt. Riksdagen suspenderades och både censur och inskränkningar i mötesfriheten infördes. Ingen finsk soldat deltog dock i kriget för det ryska imperiets räkning.

Under Nikolaj II hade det pågått en förryskningskampanj som återupplivade och underblåste den finska nationalismen. Detta drev delar av den finska borgarklassen och småborgerligheten i armarna på den tyska imperialismen, som cyniskt framställde sig som det finska folkets vänner, som upplysta befriare från det tsaristiska enväldets tyranni – en ståndpunkt som de tyska socialdemokraterna också skandalöst nog föll för.

De tyska imperialisterna utnyttjade det finska folkets strävan efter nationellt oberoende som ett sätt att slå ett slag mot tsaren – och att få tillgång till landets rika mineral- och naturtillgångar. Bland skikt av borgare och småborgare bildades en rörelse som kallades ”aktivisterna”. Dessa ”aktivister” mobiliserade omkring 1 500 ”frivilliga”, som huvudsakligen bestod av nationalistiska universitetsstudenter och söner till den övre medelklassen, som i hemlighet reste till Tyskland för militär utbildning.

Där införlivades de i den tyska militären som den 27:e jägarbataljonen, som bildades 1915. Tanken var att så småningom provocera fram ett antiryskt uppror. På kapitalistisk grund dikteras små nationers öden i slutändan av de stora imperialistmakternas mål. Tyskarna ville inte bara ha Finlands resurser, de hoppades också få en strategisk nyckelposition gentemot Ryssland, eftersom Finska viken är porten till Petrograd.

Men krigstidens efterfrågan på finsk export till Tsarryssland innebar inte bara att det praktiskt taget inte fanns någon arbetslöshet, utan också att de finska storindustrikapitalisterna gjorde enorma vinster. Detta gjorde att de objektivt sett hamnade i den ryska imperialismens läger, för att försvara sin egen position. Trots det tsaristiska förtrycket var de finska industrikapitalisterna framför allt lojala mot sina egna snäva klassintressen.

Den enda kraft som i praktiken kunde genomföra Finlands självständighet var arbetarklassen. Detta skulle senare händelser visa, då det var de ryska arbetarnas revolutionära kamp som gav Finland en möjlighet till självständighet.

Den nationella frågan skulle spela en viktig roll i den finska revolutionen. SDP hade varit för nationell självständighet, men majoriteten såg den som sekundär i förhållande till klasskampen. Utan tvekan föll en del av ledningen i nationalismens fälla, och partiet som helhet lyckades inte anta en konsekvent revolutionär internationalistisk linje.

SDP

Trots sin tillbakagång var SDP fortfarande en betydande kraft. Partiet hade 51 000 medlemmar, 890 arbetarhus, 46 körer och 71 orkestrar. Man gav ut dagstidningen Työmies och flera andra tidskrifter samt en omfattande fackföreningspress.

Sommaren 1914 chockade Andra internationalen den internationella arbetarrörelsen och dess största partier genom att rösta för det imperialistiska kriget. De massiva arbetarpartierna, som mödosamt byggts upp under årtionden, hade kapitulerat för nationell chauvinism. SDP intog en tydlig antiimperialistisk hållning och skickade en representant till Zimmerwaldkonferensen, men man antog aldrig en tydlig revolutionär hållning. Zimmerwaldvänstern, kring nyckelfigurer som Lenin och Trotskij, argumenterade för att använda den oundvikliga krisen kring det imperialistiska kriget för att omvandla det till ett inbördeskrig och en socialistisk revolution. Men ledningen för det finska partiet, som hade en mer pacifistisk inställning, var långt ifrån dessa revolutionära slutsatser.

I och med den snabba industrialiseringen till följd av krigsekonomin drogs nya skikt in i den kapitalistiska produktionen och blev en del av den finska arbetarklassen. Från och med december 1915 strömmade nya medlemmar in i fackföreningarna och SDP, som var mer villiga att kämpa mot arbetsgivarna. Dessa råa medlemmar av proletariatet gick in i det politiska livet utan att vara belastade av det förflutnas traditioner och var mindre villiga att acceptera ledarskapets kompromisser.

De finska arbetarna mötte tuffa villkor under kriget. Den stigande inflationen innebar att matpriserna ökade kraftigt. Matbristen ledde till längre matköer. Kapitalisterna gjorde sig å andra sidan en rejäl hacka under kriget genom massiv export. Medan de rika blev rikare fick den finska arbetarklassen se sina reallöner sjunka med en tredjedel. Fackföreningsbyråkratin förbjöd strejker under kriget och dömde arbetarna till outhärdliga förhållanden.

Februarirevolutionen

I februari 1917 (gammal stil) föll den skröpliga, 400 år gamla ryska tsarregimen samman. Revolutionen inleddes av kvinnliga textilfabriksarbetare i Sankt Petersburg den 8 mars (ny stil), Internationella arbetarkvinnodagen. Kriget kändes mest akut för kvinnor, som såg sina män, bröder och söner slaktas vid frontlinjerna, medan städerna svalt. Arbetarkvinnorna gick ut på gatorna och ledde vad som snabbt blev en revolutionär rörelse som drog med sig hela arbetarklassen. Den första dagen deltog omkring 90 000, och rörelsen växte snabbt och spred sig till både Moskva och provinserna. Under de följande fem dagarna antog rörelsen karaktären av ett allmänt uppror och soldater som gjort myteri anslöt sig till strejken. Arbetarna och soldaterna skapade sina egna styrelseformer. De ryska arbetarråden – sovjeterna – representerade en form av dubbelmakt som utmanade godsägarnas och kapitalisternas styre. I ett försök att återta kontrollen bildade borgarna en provisorisk regering som stöddes av de ”socialistiska” ledarna i sovjeten – en av dessa ledare, Alexander Kerenskij från det socialistrevolutionära partiet, gick till och med med i regeringen som justitieminister.

I Finland var det första tecknet på att saker och ting hade ställts på ända att tågen från Ryssland slutade anlända. Men snart spreds nyheten: det är revolution i Ryssland! Revolutioner känner inga gränser, eftersom arbetande män och kvinnor i alla länder strävar mot ett gemensamt mål: att bli fria från löneexploatering. Februarirevolutionen fick ett stort gensvar från Finlands exploaterade massor. Den gamla tsarregimen föll sönder och nya möjligheter öppnades.

Ett finskt rödgardistförband 1917 / Foto: public domain

De finska arbetarna gick ut i strejk och svärmade ut på gatorna. De gick från massmöte till massmöte, medan demonstrationerna oavbrutet fortsatte. De uppmanade till generalstrejk och började införa åtta timmars arbetsdag. Det hölls massmöten över hela landet där man krävde att impopulära statliga byråkrater skulle avsättas och att livsmedel skulle rekvireras och omfördelas till folket, under överinseende av nya lokala kommittéer.

När den gamla tsarstaten upplöstes fanns det ingen kvar som kunde försvara den gamla ordningen: den finska militären hade avskaffats av tsaren 1901, och nu var den tsaristiska polisen på väg att desintegrera och upplösas. Sjömännen i det ryska imperiets Östersjöflotta var bland de första att göra myteri mot sina hatade överordnade. Ett 50-tal av de mest hatade officerarna avrättades och kastades överbord, medan matroserna hissade röda flaggor på fartygen och arresterade ett antal av tsarstatens nyckelpersoner. De ryska soldaterna spelade också en revolutionär roll, arresterade tjänstemän och monterade aktivt ned den gamla tsarstaten. I maj bildades Tsentrobalt-sovjeten, som tog fullständig kontroll över Östersjöflottan.

Allt detta inspirerade arbetarna att sätta upp sina egna röda garden, precis som de hade gjort 1905. Medan fackföreningarna och SDP i högre grad kontrollerades av arbetarbyråkratin, skulle dessa organ bli den finska arbetarklassens främsta organiserade uttryck under händelserna som följde. Miliser bildades organiskt och började upprätthålla ordningen på gatorna, och till den härskande klassens stora förskräckelse vägrade de att bryta upp strejker.

SDP-ledarna organiserade inte denna rörelse. Istället fördömde de direkt arbetarnas aktioner och massmöten. De finska arbetarna hade under tiden spontant bildat sovjeter i Helsingfors, Viborg och Uleåborg. Den 17 mars hade Helsingforssovjeten i praktiken makten.

SDP-ledarna befann sig i en situation som Newton under äppelträdet – träffad i huvudet av en djupare nödvändighet. Inte av ett äpple som följde fysikens lagar, utan av den proletära revolutionen, som bröt ut på grund av den historiska utvecklingens lagar. Men till skillnad från Newton kunde dessa organiska reformister inte dra den nödvändiga slutsatsen av sina erfarenheter – att arbetarna i praktiken redan hade tagit makten. SDP hade i praktiken en förkrossande överlägsenhet som de kunde ha använt för att upprätta en genuin arbetarstat baserad på erfarenheterna från Pariskommunen.

I en deklaration den 6 april proklamerades att Helsingforssovjeten nu var den högsta makten i Finland. Men bara två dagar senare proklamerade de formellt motsatsen och överlämnade denna myndighet till den provisoriska regeringen. Hur kunde det komma sig?

Som vi har sett var SDP-ledningen extremt förvirrad och naiv, och helt uppslukad av sina egna parlamentariska illusioner. De hade aldrig förstått arbetarrådens roll, och i deras schematiska, utopiska vision för Finland ingick inte en arbetarregering baserad på sådana råd. De hade inte brytt sig om att dra lärdom av Rysslands revolution 1905, eller de avancerade debatter som ägde rum i det ryska bolsjevikpartiet.

Istället för att arbeta för att generalisera och sprida råden över Finland, gjorde de tvärtom och försökte bromsa rörelsen. De utsattes för hårt tryck från fientliga klasser med oförsonliga motsättningar: proletariatet och bönderna å ena sidan, och den härskande borgarklassen och storgodsägarna å den andra. Inom partiet tog detta sig uttryck i en kamp mellan högersocialisterna och den alltmer revolutionära vänsterflygeln som uppstod som en spontan strömning underifrån. Allt detta förmedlades av partiets ”center”. Ledare som Otto Kuusinen, som var ivriga att täcka över sprickorna i partiet, gav i slutändan bara en revolutionär täckmantel åt partiets högerflygel.

Partiledarna lade all sin styrka på att leda in arbetarnas masskamp i konstitutionella kanaler. I ett försök att få rörelsen under kontroll förklarade SDP att arbetarna inte skulle bilda röda garden, utan istället kämpa genom de redan existerande parti- och fackföreningsorganisationerna.

Istället för att bilda en arbetarregering ingick SDP i en koalition med de borgerliga partierna. Endast två i ledningen röstade emot, däribland centristen Otto Kuusinen. Den nya senaten leddes av SDP:s Antti Tokoi och bestod av sex socialister och sex borgerliga politiker. Den utfärdade snart appeller mot ”anarki” och för ”ordning”.

SDP-ledarna, oavsett vilka höga ideal de trodde sig följa, kastade sig objektivt in i uppgiften att upprätthålla den gamla ordningen. SDP, till synes revolutionens parti, blev under dessa avgörande revolutionära veckor en stöttepelare för den finska kapitalismen och godsägarväldet.

Den finska marsrevolutionen kunde ha resulterat i ett fredligt maktövertagande. I stället sådde den förvirring bland arbetarna och gav fiendens klass tid att omgruppera. Långt ifrån att stabilisera situationen, som SDP-ledarna hade hoppats, bidrog den bara till att destabilisera saker och ting ytterligare. Ingenting hade vare sig lösts eller avgjorts.

Maktlagen och den provisoriska regeringen

Borgarna hade fått respit av SDP:s reformistiska ledare. Men de hade föga förtroende för detta parti eller dess förvirrade ledare. De stora kapitalisterna, vars huvudrepresentanter var splittrade och svaga, såg nu till den ryska provisoriska regeringen för att få hjälp. Till skillnad från de finska socialdemokraterna hade den finska borgarklassen inga illusioner om parlamentarisk demokrati eller nationellt oberoende i abstrakt mening. Som alla borgare var de framför allt bekymrade över sin äganderätt – som nu var hotad. De slöt en allians med den provisoriska regeringen i Ryssland, som nu formellt styrde Finland och ersatte tsaren. Föga förvånande vägrade detta borgerliga organ att erkänna rätten till självbestämmande och ville inte ge Finland självständighet. En sådan åtgärd skulle ha sänt ett farligt budskap till andra i det tidigare tsaristiska ”nationernas fängelse” – och framför allt på grund av det budskap som detta skulle sända till kolonierna hos hans goda vänner, de allierade, dvs. den franska och brittiska imperialismen.

Under sommaren hölls en partikongress för SDP, som återigen präglades av en kamp mellan partiets vänster- och högerflygel. Vänsterflygelns förslag om att driva fram en generalstrejk röstades ned och istället antog partiet Finlands självständighet med ett borgerligt parlament som sitt främsta programmatiska mål.

I mitten av sommaren antog den finska riksdagen ”maktlagen”, som innebar en ensidig självständighetsförklaring. Svaret från den så kallade ”demokratiska” provisoriska regeringen – som sedan dess hade koopterat fler ”socialistiska” ministrar och nu leddes av Kerenskij – var att stänga det finska parlamentet den 31 juli. När SDP:s parlamentariker i slutet av augusti försökte ta sig in i riksdagshuset hindrades de av ryska trupper på order av Kerenskij-regeringen. Den provisoriska regeringen, som ”demokratiskt” hade upplöst ett parlament som var ”för rött” för deras smak, meddelade nu att nya val skulle äga rum i oktober.

Nyval och brödfrågan

Den finska marsrevolutionen hade inte löst någonting för arbetarna. Alla de stora beställningarna från den ryska krigsindustrin hade annullerats av den nya provisoriska regeringen och tiotusentals blev arbetslösa. Spannmålsimporten sjönk kraftigt. I ett fall anlände bara en femtedel av den spannmål som hade beställts med transporttågen från Ryssland. Detta var ett stort problem i ett land vars livsmedelssektor var helt specialiserad på mejeriprodukter och importerade 60 procent av sin spannmål. När viktiga leveranser avbröts av det växande kaoset i Ryssland började svälten förfölja de fattiga.

Työmies rapporterade:

”En stor del av den arbetande befolkningen lider redan av hunger. I Tammerfors har det under de senaste dagarna inte funnits något bröd att tillgå. I Sveaborg har en stor del av befolkningen under den senaste veckan eller så inte fått något bröd på sina ransoneringskort. I Åbo håller situationen snabbt på att bli densamma. Samma sak gäller för Björneborg. I Helsingfors är det bättre; det finns fortfarande bröd för en månad till, men hur saker och ting kommer att utvecklas efter det är svårt att säga.”

Finska kvinnor i Röda gardet 1917 / Foto: public domain

Från början av augusti började arbetarna ta saken i egna händer. De organiserade massmöten och strejker, och i flera fall exproprierade de till och med lager av bröd och smör som sedan delades ut eller såldes till ett reducerat pris. Samtidigt fyrdubblades medlemsantalet i fackföreningarna till 160.000 och under året deltog nästan alla organiserade arbetare i landet i en strejk; totalt var det 500 strejker med 140.000 deltagare.

SDP hade förklarat omvalen i oktober olagliga, men deltog trots allt i dem. Valet präglades av oegentligheter och var tydligt manipulerat av högern. Under det efterföljande inbördeskriget upptäcktes många lådor fyllda med röster för SDP som hade gömts undan och aldrig räknats. I slutändan kunde SDP visserligen öka sitt totala antal röster, men de största högerpartierna hade gått samman och lyckades vinna en majoritet av platserna.

Borgarklassen, som blev alltmer oroad av den växande revolutionära stämningen, började organisera sin motoffensiv. Efter tsarens fall och den tsaristiska arméns desorganisation bildades historiens första vitgardister öppet i Finland, ”skyddsgardet”, för att se till att den så kallade ”lag och ordning” upprätthölls. Högermiliser hade i hemlighet börjat träna runt om i landet. Under ett möte i Börshuset i Helsingfors beslutade representanter för den härskande klassen att två miljoner mark skulle ges till militärkommittén. Dessutom fick de vita en stor sändning vapen från Tyskland den 31 oktober.

Först nu började arbetarrörelsens ledare inse vartåt det barkade. Työmies gick ut med en varning om att inte ansluta sig till vitgardisterna. På många håll hade rödgardisterna inte varit aktiva sedan i maj eller så, men efter ett hemligt möte i Tammerfors i oktober gick LO ut med en uppmaning till arbetarna att ansluta sig. I november gjorde SDP sent omsider samma sak.

Allt pekade nu mot en öppen konfrontation mellan klasserna.

Novemberrevolutionen

Den 7 november, enligt den nya kalendern, tog Rysslands arbetare makten. Under ledning av bolsjevikpartiet vann oktoberrevolutionen en rungande seger, nästan helt utan motstånd från den gamla ordningens kollapsande krafter.

Detta lämnade Finland i ett osäkert läge. Utan någon provisorisk regering kvar i Ryssland var den finska borgarklassen tvungen att söka stöd på annat håll. De använde sin nyvunna och illegitima parlamentariska majoritet för att gå mot en diktatur, med den reaktionäre Pehr Evind Svinhufvud i spetsen.

Arbetarna svarade med en generalstrejk och inrättade ett revolutionärt centralråd som skulle fungera som dess ledning. De skickade omedelbart representanter för att träffa bolsjevikledarna i Ryssland, och Lenin uppmanade dem att ta makten. Samma dag som de återvände till Finland med detta revolutionära budskap började strejken. Kvällen innan hade arbetarna fått vapen av de ryska trupperna, och därefter tågade 3 000 beväpnade arbetare genom gatorna i massdemonstrationer

Röda gardet i Tammerfors 1918 / Foto: public domain

Lokala strejkkommittéer och rödgardister tog snabbt kontroll över landet. De avväpnade och fängslade lokala myndigheter och statliga representanter, och tog över livsmedelsförsörjningen och infrastrukturen. Många viktiga byggnader beslagtogs och barrikader restes på gatorna. Rödgardisterna avväpnade och besegrade vitgardister som utbildats vid ”polisakademin” i Saxby.

Precis som i mars var motståndet från reaktionens styrkor mycket litet. De vita representerade bara en handfull av befolkningen och hade inte tillräckligt med tid för att förbereda sig för massupproret. Däremot var hela den finska arbetarrörelsen mobiliserad på gatorna, redo att entusiastiskt svara på en uppmaning att upprätta en arbetarstat.

Makten var inom räckhåll. Allt som skulle ha krävts av arbetarrörelsens ledare var att säga orden. Men på strejkens fjärde dag röstades en motion om att ta makten med nöd och näppe ned i det revolutionära centralrådet med åtta röster mot åtta – där ordföranden lade den avgörande rösten.

Som Trotskij förklarade i Oktoberrevolutionens lärdomar:

”Situationen är naturligtvis gynnsammast för uppror när styrkeförhållandena är som mest till vår fördel. Det är självklart att det här rör sig om styrkeförhållanden på medvetenhetens område, det vill säga inom den politiska överbyggnaden och inte på den ekonomiska basens område, som man kan betrakta som mer eller mindre oförändrad under hela det revolutionära skedet. På en och samma ekonomiska bas, med samma klassuppdelning i samhället, varierar styrkeförhållandena beroende på de proletära massornas sinnesstämning, i hur hög grad deras illusioner krossats, hur mycket politisk erfarenhet de samlat, i hur hög grad de mellanliggande klassernas och gruppernas förtroende för statsmakten rubbats och slutligen i hur hög grad statsmaktens självförtroende försvagats. I en tid av revolution utvecklas dessa förhållanden mycket snabbt. Och hela taktikens konst består i att gripa det ögonblick då kombinationen av omständigheter är som mest gynnsam för oss.”

En sådan situation hade uppstått i Finland. Men SDP-ledarna var inte redo att följa i sina ryska motsvarigheters fotspår. De var inte redo att kasta av sig sina borgerliga illusioner.

Som Kuusinen träffande uttryckte det: ”Vi ville inte riskera våra demokratiska erövringar och hoppades kunna manövrera runt denna historiska vändpunkt genom vår parlamentariska skicklighet, och därför beslöt vi att undvika revolutionen … Vi trodde inte på revolutionen, vi satte inget hopp till den, vi hade ingen önskan om den.”

Generalstrejken är avslutad

Den 19 november fattades det ödesdigra beslutet att blåsa av strejken, med det obegripliga uttrycket: ”Strejken är inställd, men revolutionen kommer att fortsätta.” Detta oerhörda beslut innebar att man gav upp ännu ett perfekt tillfälle att ta makten på fredlig väg.

När detta beslut presenterades i Tammerfors buades talarna ut från scenen och kastades nästan ut från mötet. Försäkran om att ”revolutionen kommer att fortsätta” möttes av arga frågor från publiken: ”Av vem?!” I städerna Kotka, Lahtis och Lovisa kastades talarna ut från mötet. I Kotka antog arbetarna en resolution som uppmanade till ”makt åt arbetarna – proletariatets diktatur måste upprättas!”

SDP:s extra partikongress den 25–27 november präglades återigen av skarpa motsättningar mellan partiets höger- och vänsterflygel. Vänstern argumenterade för fullbordandet av revolutionen och maktövertagandet, medan högern argumenterade för en koalitionsregering.

Dödläget löstes genom en finurlig formulering av partiledaren Otto Kuusinen: Det skulle bli både en väpnad revolution och en koalitionsregering – på samma gång!

Men beväpnandet av arbetarna och generalstrejken är den proletära revolutionens metoder. Att börja på denna väg, för att sedan backa av rädsla för konsekvenserna, är det säkraste sättet att demoralisera massorna. Det är detsamma som att leka revolution, utan att vidta de nödvändiga åtgärderna för att fullborda den. Lenin varnade alltid för detta. Som vi har sett gång på gång under det senaste århundradet är det inte möjligt att göra en halv revolution!

Det enda SDP hade lyckats med var att ge den härskande klassen mer tid att organisera en blodig kontrarevolution – och vilken blodig kontrarevolution det skulle bli.

Klasskriget bryter ut i öppen dager

Den 6 december förklarade det borgerligt ledda finska parlamentet att Finland var självständigt, vilket snart erkändes av bolsjevikregeringen. Bolsjevikerna förstod att detta skulle bidra till att skapa ett närmare band mellan de finska och ryska arbetarna och visa finnarna att de, trots historien av tsaristiskt förtryck, inte hade något att frukta och allt att vinna på att ansluta sig till den nya arbetarstaten.

Den revolutionära stämningen fortsatte att sprida sig, även till de mer underutvecklade områdena i Finland. Det hölls stora möten med jordlösa bönder, som började dra slutsatsen att deras befrielse bara kunde vara deras eget verk, inte genom dekret från riksdagen. Samtidigt höll de röda gardena ett stort möte i Tammerfors, där Helsingforsgardena krävde mer självständighet från partiet. Denna motion röstades ned.

Klockan tickade. Den instabila situationen med dubbelmakt kunde inte vara för evigt – den ena eller den andra sidan måste få övertaget.

Jägarsoldater inspekteras av en befälhavare i den vita armén 1918 / Foto: public domain

De vita skyndade å sin sida sig att förbereda sig för att återställa ”lag och ordning”. Den 9 januari beslutade Svinhufvud att upprätta en polisstyrka baserad på de vita gardena. General Gustaf Mannerheim, som hade deltagit för det tsaristiska Ryssland under första världskriget, kallades in för att organisera kontrarevolutionen. Allt detta sågs som en tydlig provokation av de röda, som inte ville acceptera att dessa slaktare skulle ansvara för att upprätthålla ordningen.

Slutligen såg SDP inget annat val än att gå mot revolution. Man accepterade ledare från rödgardisterna i partiets centralkommitté, vilket gav den revolutionära flygeln majoritet. Vid ett möte med partiets centrala ledning den 19–22 januari uttalade sig partiet slutligen för revolution – men dyrbar tid hade gått förlorad genom deras vacklan.

Den 27 januari hissades den röda fanan över Helsingfors arbetarhus, vilket var startskottet för revolutionen. En ny revolutionär regering vid namn Folkkommissariernas råd, precis som sin ryska motsvarighet, bildades.

Inom några dagar hade alla större städer och samhällen i söder intagits, med mycket litet motstånd. Detta var inte bara den mest tätbefolkade utan också den mest industrialiserade delen av Finland. Arbetarkontroll av industrin och åttatimmarsdagen infördes, bankernas sabotage förhindrades och ett råd av folkdelegater bildades, en slags arbetarregering i borgerlig parlamentarisk form. Det gamla jordfördelningssystemet, som innehöll inslag av tribut och dagsverkesarbete, avskaffades, och tjänstefolk och lantarbetare frigjordes från sina kontraktsförhållanden. Pressfrihet infördes. Det verkade alltför enkelt, och det dagliga livet återgick nästan omedelbart till det normala.

Socialdemokratins begränsningar

Men den socialdemokratiska ledningen insåg inte behovet av att fullt ut befästa proletariatets diktatur. De exproprierade inte borgarna. De började inte genomföra ett program som kunde vinna eller neutralisera massorna av små och medelstora, småborgerliga bönder i norr. De kollektiviserade inte jorden och bröt inte ens upp de större böndernas egendomar. Enligt Kuusinen ”hade de flesta av revolutionens ledare ingen klar uppfattning om revolutionens mål innan de besegrades”.

SDP-ledarna var genomsyrade av den mensjevikiska idén att den borgerliga demokratin var det högsta Finland kunde sträva efter på grund av sitt nuvarande utvecklingsstadium. Deras mål var att – utan expropriering av de rika eller proletariatets diktatur – upprätta en borgerlig parlamentarisk demokrati där arbetarna skulle vara den ledande klassen.

Det var en arbetarrevolution i den idealiserade borgerliga demokratins namn, komplett med en vackert utopisk konstitution. Den nya konstitutionen presenterades i februari 1918 och skulle ratificeras genom folkomröstning senare samma vår. Den innehöll allmän rösträtt och proportionell representation, inklusive rösträtt för kvinnor, strejkrätt, återkallande av ledamöter till parlamentet, val av rättsväsendet och dess självständighet gentemot regeringen, och till och med den konstitutionella rätten att göra uppror mot en tyrannisk regering som inte respekterade konstitutionen. Tyvärr kan man inte göra det omöjliga, och vägen till helvetet är kantad avgoda föresatser.

De reformistiska illusioner som förblindade det dåvarande ledarskapet sammanfattades av Kuusinen: 

”Borgarklassens svaghet ledde oss till att bli fängslade av demokratins förtrollning, och vi beslöt att gå vidare mot socialismen genom parlamentarisk handling och demokratisering av det representativa systemet.”

Naturligtvis var problemet inte ett representativt system som sådant, utan ett system som försökte tjäna två oförsonligt motsatta klasser. Som vi har sett hade borgarklassen inga illusioner om ett system där de skulle dela makten med arbetarklassen. De tänkte inte ge upp utan strid och hade inga illusioner om en fredlig parlamentarisk väg för att återupprätta sitt klassherravälde.

Inbördeskriget

Som en del av förberedelserna återkallades den 27:e jägarbataljonen från Tyskland. Med sin militära utbildning och erfarenhet utgjorde de ryggraden i reaktionens ”väpnade organ”. En liten vit armé bildades under Mannerheim, den tidigare tsargeneralen, bestående av ”skyddsgardet”, den 27:e jägarbataljonen och en brigad med 1 300 svenska frivilliga som till stor del bestod av borgerlig och småborgerlig ungdom. Dessa ”frivilliga” inkluderade militära officerare som tillåtits av den svenska regeringen att gå på tillfällig ”permission” för att ansluta sig till de finska vita.

De vita anföll flera dåligt försvarade ryska garnisoner i norr för att skaffa vapen, och det är troligt att befälhavarna för dessa garnisoner var medskyldiga till att vapnen hamnade i vitgardisternas händer. Vid den tidpunkten hade de sammanlagt omkring 5 000 soldater mot 1500 dåligt beväpnade rödgardister. Men de heroiska rödgardisterna lyckades slå tillbaka Mannerheims första attacker med hjälp av några revolutionära ryska befälhavare, inklusive en del av Östersjöflottan som låg i Helsingfors, och började beväpna och utbilda fler finska rödgardister.

Men även om de röda kontrollerade alla större städer var de vita starkare i det mindre utvecklade norr, där de mer efterblivna befolkningsskikten lurades eller tvingades att delta i kriget på de vitas sida med våld. Deras främsta lögn var att de röda ”bara var ett gäng ryssar” som än en gång ville underkuva Finland.

Den 3 mars påtvingades bolsjevikerna fördraget i Brest-Litovsk efter att den tyska militarismen gått till en brutal offensiv mot de trötta och svaga ryska trupperna. Bolsjevikerna, som bokstavligen kämpade för sin överlevnad, hade inget annat val än att underteckna de hårda villkoren i fördraget. Dessa inkluderade en bestämmelse om tillbakadragande av alla ryska trupper från Finland. I kombination med SDP-ledningens politiska misstag innebar detta ett fruktansvärt slag mot den finska revolutionen.

Efterspelet till slaget vid Tammerfors / Foto: public domain

Men de röda tänkte inte heller ge upp utan strid. Omkring 1 000 ryssar stannade kvar, organiserade i finska enheter, och i början av mars inledde de röda en allmän offensiv. Den misslyckades tyvärr, men arbetarnas kampvilja var fortfarande inte bruten och i april hade de samlat en styrka på hela 60 000 man. När inbördeskriget var som värst stred omkring 80–90 000 på vardera sida. Men bortsett från några sympatiskt inställda ryska soldater, sjömän och officerare hade de röda bara en liten eller ingen militär utbildning och inga kapabla militära ledare. Detta innebar att de gjorde flera kritiska misstag.

Stora slag stod bland annat vid Tammerfors, Lahtis, Helsingfors och Viborg. Slaget vid Tammerfors var särskilt brutalt där de 10 000 röda under ledning av några ryska officerare inte kunde hålla stånd mot Mannerheims trupper, som nu bestod av fattiga bönder som tvångsrekryterats från norr. 2 000 röda dödades i striderna eller massakrerades, och 5 000 togs till fånga.

Inom loppet av några veckor vände vinden definitivt mot de röda. När ryssarna gav sig av efter Brest-Litovsk gick tyskarna in. Svinhufvud öppnade dörren för Wilhelm II:s trupper och den 3 april landsteg omkring 20 000 vältränade och välutrustade soldater i Hangö, Helsingfors och Lovisa i södra Finland och attackerade effektivt de röda bakifrån. Efter bittra strider gata för gata intog de Helsingfors. En taktik som kejsarens trupper använde var att samla ihop arbetarnas fruar och barn och låta dem marschera framför dem genom gatorna. Minst 100 kvinnor och barn dödades under striderna, och ytterligare hundratals kvinnor avrättades utan rättegång efter Helsingfors fall. De marscherades ut på gatorna och på den frusna Finska viken och sköts. Tammerfors hade tappert försvarats i en och en halv vecka, men föll nu inom loppet av några dagar.

Det avgörande slaget stod vid Tavastehus. 20 000–25 000 röda – som hade åtföljts av sina familjer – kämpade heroiskt innan de återigen besegrades. Några tusen lyckades fly, men de flesta gjorde det inte. Repressalierna var återigen brutala: de sårade mördades kallblodigt, tusentals massakrerades och 10 000 togs till fånga.

Den vita terrorn

Krig mellan borgerliga nationalstater framstår nästan som ”civiliserade saker” i jämförelse med öppet krig mellan klasserna. Kapitalisterna är mycket förtjusta i de ”rättvisa” insatsregler som fastställs i Genèvekonventionen, men när det gäller att hantera de revolutionära massorna avslöjas deras sanna färger. Massakern på de röda under och efter den finska revolutionen kan jämföras med Pariskommunen, då 40 000 kommunarder jagades på gatorna och dödades under veckorna efter kommunens fall i maj 1871.

I staden Kummen dog till exempel bara 43 rödgardister i själva striden, men nästan 500 slaktades i efterdyningarna. Män, kvinnor och barn jagades, sköts ner, och samlades ihop för att skjutas senare, ofta bara på grund av kvarteren de bodde i, arbetsplatserna de var anställda på, deras efternamn eller deras kläder. Dödspatrullerna avfyrade bokstavligen sina överhettade kulsprutor i timmar och dagar åt gången.

Redan från början beordrade de vita att alla röda skulle betraktas som förrädare – ett brott som bestraffades med döden. Ett dekret antogs som bland annat slog fast att alla som påträffades med dolda vapen eller vapen utan tillstånd skulle avrättas på plats. Detta ”skjut dem där de står”-direktiv förklarades av R. Åkerberg, en av medlemmarna i beredningsutskottet, på följande sätt: ”Direktivet för hur de gripna skall behandlas är redan klart. Det har utarbetats av vår delegation och godkänts av vice domare Ossian Procopé och överbefälhavaren. Principen: Skjut så många som möjligt innan någon tillfångatas.”

Obegravda kroppar av rödgardister efter slaget vid Tammerfors / Foto: public domain

Uppskattningsvis 70 000 röda internerades i koncentrationsläger, några av de första exemplen på detta i världen. Över 10 000 dog på grund av misshandel eller vanvård i dessa läger. Det tyska överkommandot hade planer på att skicka många av fångarna till tvångsarbetsläger i Tyskland, vilket var en försmak av deras politik under andra världskriget. Endast utbrottet av den tyska revolutionen i november 1918 satte stopp för detta.

För att dölja de vitas brott har borgerliga och liberala historiker försökt överdriva omfattningen av den röda terrorn. Även om det verkligen fanns en röd terror, hade den en helt annan karaktär än den vita. Till exempel stöttade Folkdelegaternas råd den väpnade kampen, men motsatte sig avrättningar av fångar. Till skillnad från de vita fanns det inga dekret eller officiella order om detta. Historikern Anthony F. Upton fann i sin grundliga forskning endast en artikel i hela den röda pressen som förespråkade avrättning av kontrarevolutionärer som tillfångatagits med vapen.

Bland befolkningens fattiga skikt fanns det emellertid ett utbrett och djuplodande klasshat mot deras utsugare och förtryckare. Efter årtionden av förödmjukelse och förtryck, och i samband med ett brutalt och blodigt nedtryckande av massornas rörelser, är det förståeligt att många vanliga människor på revolutionens sida tog saken i egna händer mot människor som de med rätta såg som ansvariga för dessa grymheter. Det skedde alltså en spridning av små incidenter och mord, särskilt i vad som då var mycket efterblivna landsbygdsområden. Detta undersöktes grundligt efter inbördeskriget, och allt inräknat avrättades 1 649 personer av de röda. Dessa mord var dock oorganiserade och gjorde i slutändan lite eller ingenting för att stoppa den vita terrorn, de vitas militära framryckning eller för att avskräcka kontrarevolutionens anhängare – även om det gav massor av ammunition till de vitas propagandamaskin.

Faktum är att arbetarnas ledarskap in i det sista var ovilliga att vidta de hårda åtgärder som krävdes för att försvara revolutionen. Under det ryska inbördeskriget skapade bolsjevikerna Tjekan som en revolutionär underrättelsetjänst för att utrota kontrarevolutionärerna mitt ibland dem. Men de mjuka, naiva arbetarledarna i Finland vägrade att vidta ens sådana grundläggande självförsvarsåtgärder. Trots att de hade förbjudit den vita pressen, tänkte ingen på att expropriera pappersförråden, vilket innebar att medan den röda pressen led av en allvarlig brist på papper för tryckning, kunde de vita underjordiska tidningarna komma ut regelbundet. Ett annat talande exempel är att medlemmar av den vita senaten fortfarande befann sig i Helsingfors dagen före upproret den 27 januari, men ingen brydde sig om att arrestera dem!

När arbetarklassens ledarskap äntligen började agera mot reaktionen dömdes kontrarevolutionärerna ofta lindrigt, vilket bara gav dem större självförtroende. Dessa misstag innebar att rödgardisterna och arbetarna nu skulle möta den vita terrorns fulla vrede. Som Lenin och Trotskij påpekade upprepade gånger: i klasskriget måste man vara beslutsam: svaghet inbjuder till aggression!

Reaktionen härskar

Efter inbördeskrigets slut genomled det finska samhället en bokstavlig utrensning i månader och år. Dussintals revolutionärer begick självmord, hellre än att bli tillfångatagna. Tiotusentals gick i exil, många till den amerikanska delstaten Minnesota. Ytterligare tiotusentals dömdes till fängelse om de inte blev skjutna. Det ironiska är att många av de socialdemokrater som mördades inte alls var några revolutionärer och inte utgjorde något hot mot privategendomen. De var snarare trogna tjänare till det kapitalistiska styret. Som vi har sett gång på gång under 1900-talet använde den finska härskande klassen reformisterna som den sista försvarslinjen mot de revolutionära arbetarna. Men när de väl återfick övertaget genom brutalt våld behövde de inte längre dessa människor. Arkebusering och fängelse var belöningen för deras lojala tjänst till kapitalismen.

Offer för massakern i Viborgs länsfängelse, där 30 röda fångar slaktades / Foto: public domain

Victor Serge sammanfattade den vita terrorns natur, som också kan tillämpas på de efterföljande händelserna i det ryska inbördeskriget, fascismens framväxt och alla inbördeskrig mellan klasserna på ett perfekt sätt. Detta har varit sant sedan antiken – se till exempel vad romarna gjorde med Spartacus besegrade slavarmé:

”Den vita terrorn kan inte förklaras med stridens frenesi, klasshatets våldsamhet eller någon annan psykologisk faktor. Inbördeskrigets psykos spelar en rent sekundär roll. Terrorn är i själva verket resultatet av en beräkning och en historisk nödvändighet. De segrande besuttna klasserna är fullt medvetna om att de bara kan säkerställa sitt eget herravälde efter en social kamp genom att tillfoga arbetarklassen ett blodbad som är tillräckligt grymt för att försvaga den i tiotals år efteråt. Och eftersom klassen i fråga är mycket talrikare än de rika klasserna, måste antalet offer vara mycket stort… 

”Den totala utrotningen av alla avancerade och medvetna element i proletariatet är, kort sagt, den vita terrorns rationella mål. I denna mening kommer en besegrad revolution – oavsett dess tendens – alltid att kosta proletariatet mycket mer än en segerrik revolution, oavsett vilka uppoffringar och prövningar den senare kan kräva.”

Enligt vissa uppskattningar dödades, fängslades eller förvisades så många som 100 000 finska arbetare – det vill säga 25 procent av arbetarklassen! Den som är skandaliserad över de rödas påstådda brutalitet under det ryska inbördeskriget bör titta på de vitas beteende i Finland, eller de ryska vita generalerna, som Kolchak. Det är ingen överdrift att säga att för varje person som dödades av den ryska röda terrorn, dödades 100 av de vita.

Inte ens Lenin insåg till en början hur långt imperialisterna skulle gå för att krossa den bolsjevikiska revolutionen. Han hoppades att de skulle få lite utrymme och fred för att stärka ekonomin och stabilisera landet efter kaoset under första världskriget och revolutionen. När ryssarna väl återhämtat sig skulle de kunna gå på offensiven mot världsimperialismen och stödja världens arbetare politiskt, ekonomiskt och militärt. Men varken de allierade eller österrikarna och tyskarna tänkte ge dem den chansen, eftersom 21 utländska arméer invaderade och gjorde sitt yttersta för att kväsa revolutionen i dess linda. De ryska massornas lidande under inbördeskriget var extremt. Men det skulle ha varit ännu värre om de vita hade vunnit. Föreställ er bara de massakrer som skulle ha ägt rum på Petrograds och Moskvas gator i efterdyningarna av Finland.

Som de gamla romarna förstod alltför väl, vae victis – ve de besegrade.

Lärdomar av den finska revolutionen

Marxister förstår att misstag i teorin kan leda till katastrofer i praktiken. Den finska revolutionen är ett perfekt och tragiskt exempel. Händelserna i Finland i början av 1900-talet är ett typexempel på hur förräderi är inneboende i reformismen – oavsett hur välmenande den är. Ledarna fångades i sina egna reformistiska illusioner och ledde arbetarna till ett blodigt nederlag.

Lenins Staten och revolutionen skrevs i augusti och september 1917 i Finland – det är en skam att det finska ledarskapet antingen inte läste den eller förstod den. De led av en slags fatalistisk tvåstadieism: tron att kapitalismen naturligt skulle växa över i socialism, så det fanns inget behov av att bygga ett revolutionärt parti för att störta och ersätta den.

SDP ansåg sig vara mer eller mindre ”ortodoxa marxister”, men i praktiken var de i huvudsak anhängare av Karl Kautskys idéer, den tyska socialdemokratins framstående teoretiker. Han hade antagit en revisionistisk uppfattning och helt tagit bort den medvetna och organiserade arbetarklassens aktiva ingripande från den socialistiska omvandlingens ekvation. Enligt Kautsky var partiets uppgift inte att leda arbetarklassen till makten, utan snarare att passivt från sidlinjen iaktta hur bredare, mekaniska historiska lagar utvecklades – opåverkade av individers, klassers och partiers vilja. Förnekandet av det revolutionära partiets aktiva och väsentliga roll var något som det finska SDP helhjärtat antagit, vilket ledde dem in i en återvändsgränd – och en dödsfälla.

Den finska revolutionens tragedi är att det inte fanns någon organiserad revolutionär vänster som kunde utmana detta reformistiska, eller i bästa fall, centristiska ledarskap. Om det hade funnits ens en liten revolutionär tendens skulle den ha kunnat kämpa för ett revolutionärt program inom sovjeterna, rödgardisterna, fackföreningarna och partiet självt. På grundval av händelserna skulle detta ha haft en kraftfull inverkan, och det kunde ha vuxit snabbt under dessa omständigheter.

Om den finska arbetarklassen 1918 hade varit beväpnad med ett korrekt perspektiv och program, och letts av ett revolutionärt marxistiskt parti, kunde den lätt ha sopat bort kapitalismen. Men den finska revolutionens misslyckande markerade början på isoleringen av den ryska revolutionen och den imperialistiska inringningen för att strypa den. Om arbetarna i Finland hade vunnit och behållit makten är det troligt att den tyska revolutionen också skulle ha haft bättre förutsättningar att lyckas. Ryssarna skulle ha haft ett något mer industrialiserat land som en del av Sovjetunionen, för att inte tala om en viktig strategisk position från vilken de kunde försvara Petrograd. Alla dessa händelser hänger samman, genom stalinismens framväxt, den spanska revolutionen, Hitler, andra världskriget och allt annat som mänskligheten har tvingats utstå, eftersom ingen, utom i Ryssland, har byggt upp det ledarskap som arbetarklassen behöver och förtjänar.

På grundval av den snabba industrialiseringen efter andra världskriget är den moderna finska arbetarklassen mäktigare än någonsin. Detta innebär att en upprepning av de blodiga händelserna 1917–1918 är högst osannolik. Idag, liksom i mars och november 1918, har den finska arbetarklassen potential att ta makten på fredlig väg. Men dess ledare är fortfarande, i bästa fall, bundna till illusioner om reformism och klassamarbete med kapitalisterna – trots de blodiga lärdomarna från det förflutna.

Borgarklassen kommer att gå till vilka ytterligheter som helst för att försvara sin makt och sin privilegierade ställning. Även om marxister är för en fredlig revolution kan detta bara ske på ett villkor: att vi bygger en revolutionär tendens som kan förvandla sig till ett revolutionärt massparti i stridens hetta. Detta kräver inte bara en skicklig orientering mot arbetarnas massorganisationer, utan också en förståelse för att vi inte kan lita på att socialistiska ”reformister” skall förändra samhället. Deras mixtrande med den ena eller andra aspekten av systemet är i slutändan dömt att misslyckas. På lång sikt, om kapitalismen inte störtas, kommer den att fortsätta sitt förfall, och ännu fler fruktansvärda tragedier kommer att drabba arbetarklassen. Ju mer förberedda arbetarna är för alla eventualiteter, och ju starkare det revolutionära ledarskapet är, desto mindre sannolikt är det att saker och ting slutar i en katastrof och desto mindre sannolikt är det att den härskande klassen kan iscensätta en motoffensiv. Även om vi har fullt förtroende för vår klass, får vi aldrig vara naiva när det gäller våra klassfienders verkliga ansikte – inte ens på platser som det ”trevliga, fredliga” Finland.

Efter en lång period av relativ klassfred och stigande levnadsstandard upplever de finska arbetarna effekterna av kapitalismens världskris på nära håll, och deras medvetande håller redan på att omvandlas. Den politiska endagsstrejken 2015 mot åtstramningar var bara början på början av denna process. När erfarenheterna från det förflutna och nuet sammankopplas kommer hundratusentals att vara öppna för revolutionära marxistiska idéer.

Detta sätter byggandet av en revolutionär marxistisk tendens i Finland på dagordningen. För att bli framgångsrik måste en sådan tendens grundligt förstå den finska revolutionens sanna lärdomar. Framför allt måste en revolutionär tendens i Finland hjälpa de finska arbetarna att beslutsamt bryta med reformismen och anta ett revolutionärt perspektiv. I ett visst skede kommer den finska arbetarklassens heroiska traditioner att återupplivas – inklusive den allmänna masstrejken, skapandet av arbetarråd och kampen för arbetarnas politiska och ekonomiska makt. Kontakta IMT och engagera dig i kampen för en bättre värld!

Översatt av Johannes Pettersson

Stefan Kangas

John Peterson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,485FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna