Borde kvinnor bedriva sin kamp skiljd från arbetarrörelsen eller borde de bilda en central del av den i kampen för sina rättigheter? Varje försök att dela upp fackföreningsmedlemmar eller arbetare efter könstillhörighet är reaktionärt och gynnar bara kapitalisterna. Erfarenhet har visat att när kvinnor börjar organisera sig på sin arbetsplats och kämpar för sina rättigheter, så överbryggar det klyftorna i arbetarklassen, enar manliga och kvinnliga arbetare, och stärker både kvinnans ställning och arbetarklassen som helhet.
Småborgerlig feminism
Tyvärr har småborgerlig feminism också smugit sig in i vissa delar av arbetarrörelsen, och trots goda intentioner, har det haft en skadlig inverkan.
Många inom vänstern har framfört krav på fler kvinnliga chefer inom danska företag. Men vad innebär detta? Det förändrar ingenting för den stora majoriteten av kvinnor, som aldrig kommer bli chefer. Det spelar ingen roll om det är en kvinnlig eller manlig chef som ger dem en 15 procent lägre lön, eller om det är en kvinna eller en man som ger dem sparken. Det förändrar inte deras situation. Ett argument för fler kvinnliga chefer är att det har visat sig ge positiva resultat på budgeten och bokslutet – vilket i själva verket bara innebär att de suger ut mer mervärde ur arbetarna.
Medan kvinnliga chefer, professorer och politiker har underbetalda barnflickor som tar hand om deras hem, pressas arbetarklassens kvinnor till det yttersta av långa arbetstider, kortare öppettider på dagis, etc. etc. Sådana krav hjälper till att sudda ut klassmotsättningarna. Genom historien har borgerligheten på många olika sätt försökt skapa en känsla av att ”vi står tillsammans” och att vi gör något för att lösa problemen.
Den rikaste delen av den svarta befolkningen i USA får bra positioner för att ge ett intryck av att problemen har lösts, medan resten hålls nere. Obamas valseger i USA gav hopp om förändring, men det har inte ändrat omständigheterna för den stora majoriteten av svarta amerikaner, precis som det faktum att Hillary Clinton har varit minister inte inneburit någon förändring för majoriteten av kvinnorna i USA. Thatcher i England på åttiotalet och Angela Merkel i Tyskland idag kan inte sägas utgöra något steg närmare kvinnors frigörelse – snarare tvärtom.
Kvinnofrågor har också använts för att främja en högeragenda i arbetarrörelsen. Ett av argumenten för Helle Thorning Schmidt, den danska socialdemokratiska högerns ordförandekandidat, mot Frank Jensen, var att hon var kvinna. Detsamma gällde under det senaste valet av LO:s generalsekreterare, där vänsterkandidaten Harald Børsting vann mot högerkantens Tine Auervig-Huggenberger.
Kvinnor i ledningen för arbetarrörelsen kan lika väl som män distansera sig från de vanliga medlemmarna och förråda deras intressen och behov. Det är inte könet som avgör om en person bäst är lämpad att leda kampen för kvinnors frigörelse, utan personens politiska åsikter.
Därför avvisar marxister också all form av positiv könsdiskriminering, som till exempel könsuppdelade listor över talare, speciella kvoter för partiledningar, styrelser, etc. Vi avvisar särskilda kvoter och platser i styrelser reserverade för kvinnor. Detta används ofta av högern för att gynna deras kandidater mot äkta klasskämpar. Det är politik, inte kön, som måste avgöra vilka som utgör majoriteten i ledningen för arbetarrörelsen. Vi avvisar också alla förslag på könsuppdelade talarlistor på konferenser. Det är idéer, inte kön, som är det avgörande.
Förutom det faktum att dessa initiativ inte fungerar och, till exempel, inte får upp fler kvinnor i talarstolen, så är de också förnedrande mot kvinnor som faktiskt är aktiva, eftersom det underförstått säger att de inte kan föra fram sina egna åsikter, kämpa för sina egna idéer eller tilldelas platser på grundval av deras idéer och förmågor.
Vi motsätter oss alla dessa förslag eftersom de splittrar arbetarklassen, män mot kvinnor och vice versa. Vi kämpar i hela arbetarrörelsen för att kvinnofrågor ska tas på allvar och diskuteras av alla, både män och kvinnor.
Kvinnokamp i arbetarrörelsens början
Kvinnor har varit en del av arbetarklassen sedan kapitalismens början, och sedan dess har kvinnor deltagit i klasskampen. Den första strejken i Danmark, som kvinnor deltog i, ägde rum 1886, då 225 oorganiserade kvinnor på Rubens ångväveri stängde ner hela produktionen.
Idag utgör kvinnor 49 procent av medlemmarna i LO i Danmark, men kvinnors organisering har inte varit utan svårigheter, och det finns fortfarande problem inom arbetarrörelsen. Eftersom andelen kvinnlig arbetskraft på marknaden har ökat, så har även fler organiserat sig i facket och deltagandet i klasskampen har ökat. Nedan följer en kort beskrivning av några av de viktigaste striderna för kvinnliga arbetare i Danmark, och de viktigaste lärdomarna.
Många feminister förkastar den gemensamma kampen. De förklarar att männen i arbetarrörelsen var och är chauvinister och att kvinnor måste skapa separata organisationer, vilket har varit en pågående diskussion sedan 1871 då både socialdemokraterna i Danmark och det danska kvinnoförbundet bildades. Det råder ingen tvekan om att det fanns och fortfarande finns fördomar inom arbetarrörelsen, men historien visar att dessa fördomar kan brytas ner genom den gemensamma kampen.
De strejkande kvinnorna på Rubens ångväveri anslöt sig till Textilarbetarförbundet och fick strejkstöd från dem, men strejken slutade i ett nederlag. Ledningen för fackföreningen presenterade nederlaget som ett uttryck för ”kvinnans natur”, att de förlorade på grund av att kvinnor är oförmögna att visa solidaritet, och inte förstår när och på vilket sätt det är bäst att kämpa etc.
Det var den första, men definitivt inte den sista gången som den fackliga ledningen i den danska arbetarrörelsen skyllde nederlaget på de strejkande arbetarna. När kvinnor har varit inblandade, har man alltid skyllt på kvinnans natur. Detta hände till exempel igen senare vid strejken på danska Kungliga porslinsfabriken på 1970-talet, som vi återkommer till.
I arbetarrörelsens början var många fackföreningar stängda för kvinnor trots att kvinnorna utgjorde cirka 20 procent av alla industriarbetare i slutet av 1890-talet. Dessutom fanns det andra former av avlönat arbete för kvinnor, som till exempel pigor. För många arbetande familjer var kvinnans inkomst mycket viktigt och för ensamstående mammor var den helt avgörande.
Men trots att kvinnor i allmänhet var svårare att organisera – dels på grund av att många arbetade hemifrån och därför var helt isolerade, dels för att de faktiskt hade fullt upp med både arbetet och alla famlijeåtaganden – växte deltagandet i fackföreningarna. I slutet av 1890-talet var omkring 20 procent av de kvinnliga industriarbetarna organiserade i fackföreningar i Danmark, vilket var mer än i de flesta andra länder.
Från 1888 innefattade de danska socialdemokraternas program, ”Den fullständiga frigörelsen av mänskligheten utan hänsyn till kön, ras eller nationalitet” och krävde samma rösträtt för män och kvinnor och lika lön för lika arbete. Det betydde inte att det då inte fanns eller idag inte finns några fördomar om kvinnor inom arbetarrörelsen. Inom många områden hade arbetarrörelsen en rent reaktionär inställning till kvinnor. Men den feministiska kritiken av arbetarrörelsens ställning i kvinnofrågor missar poängen.
Inom den danska arbetarrörelsen ansåg man fram till 1960-talet att kvinnans platsade bäst i hemmet och att mannen skulle försörja familjen. Arbetarrörelsens mål var därför att kämpa för mannens lön, vilket innebar att frun inte behövde arbeta. Att det i verkligheten inte var någon stor andel av arbetarklassens kvinnor som kunde stanna hemma var en annan sak.
Idag är det lätt att säga att det var ett progressivt steg att kvinnorna kom in på arbetsmarknaden, men i slutet av 1800-talet och framåt fanns det inte mycket att eftersträva på arbetsmarknaden för arbetarklassens kvinnor. Borgerlighetens och medelklassens kvinnor kunde göra karriärer som läkare eller advokater etc., medans arbetarklassen kvinnor bara kunde hoppas på 10-15 timmar av hårt, tungt arbete. Samtidigt fanns det ingen offentlig barnomsorg. Borgerliga kvinnor löste problemet genom att anställa barnflickor, men för arbetarklassens kvinnor var detta ett allvarligt problem.
Feminister anklagar också arbetarrörelsen för att åsidosätta kvinnors intressen till förmån för de yrkesutbildade manliga arbetarnas intressen, exempelvis tar de upp diskussionen om förbudet mot att arbeta hemifrån. I arbetarrörelsens början arbetade många hemifrån, till exempel som sömmerskor. För många kvinnor var det enda sättet att kombinera arbetet och ansvaret för hemmet. Fackföreningarna kämpade för ett förbud mot att arbeta hemifrån för att det splittrade arbetarklassen och för att de som arbetade hemifrån var mycket dåligt organiserade.
Feministerna motsatte sig förbudet och använde det som argument för att kvinnor ska bedriva sin kamp skilt från fackföreningsrörelsen. Det marxistiska svaret är istället att arbetarrörelsen måste ställa krav på en ordentlig, trygg och överkomlig barnomsorg, en lön som man kan leva på och mänskliga arbetstider för alla.
Som Marx och Engels förklarade i Kommunistiska manifestet:
”I vilket förhållande står kommunisterna till proletariatet i allmänhet? Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna. De har inga från proletariatets intressen skilda intressen. De uppställer inga särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen. Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, alltid företräder hela rörelsens intressen.” (Kommunistiska manifestet)
Det finns ingen väg utanför arbetarrörelsen. Kvinnofrågan kan inte ses som skild från frågan om klasskamp. Det är inte bara gällande kvinnofrågan som arbetarrörelsens ledare inte har en progressiv linje. Genom historien har arbetarrörelsen splittrats längs många linjer, till exempel har kvalificerade och okvalificerade arbetare ställts mot varandra.
Eller som under de offentliganställdas strejker i samband med löneförhandlingarna våren 2008, när olika grupper av offentliganställda; sjuksköterskor, förskolelärare, undersköterskor, etc. strejkade i flera veckor eftersom de var missnöjda med de löneerbjudanden som lades fram. Ledarna för några av de fackliga organisationerna för offentliganställda som inte var i strejk krävde i media att de strejkande inte skulle få mer än de förslag som lagts fram, eftersom det annars skulle innebära att deras medlemmar skulle bli missnöjda.
Ledarna för de olika fackföreningarna som befann sig i strejk kämpade också mot varandra; ledningen för sjuksköterskornas fackförening (DSR) lade till exempel stor vikt vid kravet på att undersköterskor inte skulle tjäna mer än sjuksköterskor. Strejken hade annars varit en självklar möjlighet att skapa enhet mellan olika yrkesgrupper och att kämpa för högre lön för lågavlönade kvinnodominerade yrken.
Men trots att ledarna för de olika fackföreningarna bekämpade varandra, ledde strejken till att vissa fördomar bröts ner. I samband med att kvinnorna blir en del av arbetarklassen blir de också en del av kampen. Det är genom den gemensamma kampen som man kan överbrygga könsuppdelningar, religiösa uppdelningar etc.
År 1875 inträffade en sådan arbetskonflikt där det verkade som att de oorganiserade kvinnorna höll på att ta över de strejkande männens arbete, vilket ändrade tobaksarbetarförbundets ställning till kvinnor. De insåg att de behövde organisera dem också. Tobaksarbetarförbundets ordförande sade efter konflikten:
”Genom en felaktig inställning har beklagligt nog kvinnliga och manliga arbetare fientligt nog varit lika fientligt inställda till varandra som konkurrenter, men även här har socialismen fått en gynnsam inverkan, eftersom man genom socialismens läror nådde förståelsen om att alla arbetare är i solidaritet med varandra och står lika inför kapitalets attacker. Genom denna lära, nådde vi också klarhet i fråga om kvinnans jämställdhet med mannen, och därför måste de kvinnliga arbetarna, för lika arbete, få samma lön som mannen.” (Larsen, Arbejdernes historie i Danmark, 2007, sida 376, egen översättning)
De kvinnliga tallriksmålarnas strejk på 1970-talet
Under 1960-talet växte antalet så kallade vilda strejker, det vill säga strejker utanför den officiellt erkända förhandlingsprocessen. I många av dessa strejker, bland annat inom industrin, spelade kvinnor en viktig roll – som i Philipsstrejken 1954, där majoriteten av de anställda var kvinnor.
Under 1960-talet och tidigt 1970-tal ställde de kvinnliga arbetarna genom kamp krav på bättre villkor, högre löner och i flera fall lika lön för lika arbete oavsett kön. På 1970-talet började nya grupper delta i strejker, främst offentliganställda, varav majoriteten var kvinnor. Förskolelärare, sjuksköterskor etc. började använda strejken som ett vapen.
En av de mest kända och viktigaste strejkerna bland kvinnor under 1970-talet var förmodligen de kvinnliga tallriksmålarnas strejk vid Kungliga Porslinsfabriken i Danmark 1972-1973. Det var en strejk som blev en referenspunkt för hela den danska arbetarklassen och som utlöste enorm solidaritet från resten av arbetarklassen, och som visade att kvinnor absolut är förmögna att strejka.
Omkring 150 kvinnor, tallriksmålarna på den kungliga porslinsfabriken, klagade på försämrade arbetsvillkor som innebar att ackordslönen minskade. Fabriksledningen gick med på att förhandla fram ett nytt löneerbjudande, men rev upp avtalet bara två veckor senare. Kvinnorna på porslinsfabriken vägrade att arbeta enligt det gamla avtalet, utan fortsatte att arbeta i enlighet med det nya.
De krävde att fabriken skulle följa de normala två månaders uppsägningstid som gällde vid uppsägning av lokala avtal. Mot denna bakgrund skickade fabrikens ledning hem dem med påståendet att de strejkade, men kvinnorna fortsatte att dyka upp vid fabriken varje dag och begärde att få arbeta enligt det nya avtalet.
Ärendet togs upp i arbetsdomstolen, där domstolen höll med kvinnorna om att fabriken olagligt hade upphävt det lokala avtalet. Arbetsdomstolen dömde fabriken att betala böter på 20 000 danska kronor för att olagligt ha upphävt det lokala avtalet, men samtidigt dömdes de kvinnliga målarna till en straffavgift på 72 000 danska kronor för att ha strejkat olagligt, vilket är ett tydligt exempel på arbetsdomstolens klasskaraktär.
Under strejken lärde sig de kvinnliga tallriksmålarna, som tidigare trott att de inte kunde förändra något, otroligt mycket och bevisade för sig själva och resten av arbetarklassen att de kunde strejka och i vissa fall även leda klasskampen. De kvinnliga målarna träffades varje dag och diskuterade strejken, och många av de kvinnor som tidigare inte vågat säga något på större sammankomster började delta i diskussionen.
Kvinnorna ordnade också besök på andra arbetsplatser där det var möjligt och berättade om sin strejk. På arbetsplatserna var stödet enormt, både moraliskt och ekonomiskt. Totalt samlade de in 352 311 danska kronor, vilket var en enorm summa pengar på den tiden, och arbetsdomstolens dom ledde till spontana insamlingar över hela landet, vilket uppgick till ytterligare 60 000 danska kronor.
Facket och LO ledde förhandlingarna i Arbetsdomstolen utan att involvera kvinnorna, och i allmänhet behandlades de med otrolig arrogans. När kvinnorna frågade vad en facklig skiljedomstol var, fick de svaret från sina fackliga representanter att det var ”ett rum med ett bord och två stolar. […] Även om vi förklarade för er, skulle ni ändå aldrig förstå.” (Thygesen, Erfaringer fra en arbejdskamp 1974, egen översättning)
LO:s ordförande Thomas Nielsen sade till pressen att det var kvinnornas eget fel att de hade fått en så stor bot, och att de var ”löjliga, envisa och dumma”. (Plattepigernes kamp, 1974, egen översättning) Det enorma stödet från arbetsplatserna, å andra sidan, visade att även om ledningen för fackföreningarna behandlade de kvinnliga målarna med förakt, var detta definitivt inte fallet bland gemene man inom facket.
När feminister anklagar fackföreningar för att domineras av män, glömmer de att det är stor skillnad på ledningen för fackföreningarna och de vanliga medlemmarna. Generellt sett uppträder ledningen arrogant mot sina medlemmar oavsett kön, men marginaliserade grupper är mer utsatta. Vår uppgift är därför att skapa enighet bland medlemmarna och motarbeta splittring av arbetarklassen och därigenom sätta press på ledningen, istället för att hjälpa till att öka splittringen.
Strejken hade i sig inget att göra med kvinnofrågor, men under strejken kom också sådana frågor upp bland de involverade kvinnorna. En av de strejkade kvinnorna förklarade hur detta kom sig:
”Jag antar att vi alltid haft det i oss, att de inte får vara nedlåtande mot oss, även om vi bara är tjejer – men det är bara under det senaste året som vi verkligen blivit medvetna om det. Inte huvudsakligen som kvinnor, utan som människor. Tidigare var det otänkbart att kvinnor kunde sätta sig ner och inleda en konflikt, men det är det inte längre. Vi har fått höra från olika håll att man inte väntat sig att en grupp kvinnor kunde hålla ut så länge utan att själva bli ovänner. Det är en föråldrad uppfattning som män har om kvinnor. Men det är sant att det förmodligen har varit en större utmaning för många av kvinnorna än det skulle varit för en liknande grupp män. Det är många ensamstående mödrar – och i allmänhet många kvinnor, som har mycket på sina axlar.” (Thygesen, Erfaringer fra en arbejdskamp 1974, sid 66, egen översättning)
Många av kvinnorna upplevde att konflikten ägde rum på tre fronter: med arbetsgivarna, fackföreningarna och i hemmet. För ensamstående mödrar var det naturligtvis svårt att vara i konflikt, men det var det även för många av de med partner, vars män inte förstod vad strejken handlade om och klagade över att vara åsidosatta. För flera av kvinnorna slutade konflikten i skilsmässa. En strejk har ofta långtgående och även personliga konsekvenser för de inblandade, och skilsmässor hör exempelvis inte till ovanligheterna.
Det är inte ovanligt att kvinnor ändrar uppfattning om sig själva när de går i strejk, och att det förändrar villkoren i hemmet. Flera av de strejkande kvinnorna vid Kungliga Porslinsfabriken beskrev det som att ”de hade vaknat”, och många blev senare fackligt aktiva. Men en enskild strejk löser inte alla problem, utan det som krävs för att folk verkligen ska bli fria är en allmän kamp mot kapitalismen. Följande kommentar från en av de involverade kvinnorna efter konflikten visar tydligt varför:
”Vi återvände till arbetet. Det var märkligt. Jag var fylld av glädje, men samtidigt gjorde det ont. Jag skulle arbeta på ackord igen. Jag skulle inte tänka, inte prata, inte handla. Jag kunde inte. Jag såg på mina kollegor. Hade de det lika svårt? Det kunde inte vara sant att vi återigen skulle vara produktiva maskiner, utan någon möjlighet att diskutera och förstå allt som vi hade gått igenom.” (Thygesen, Erfaringer fra en Arbejdskamp, 1974)
Kampen för lika lön
Lika lön infördes i kollektivavtalen inom den privata sektorn 1973 efter år av påtryckningar från kvinnliga arbetare i strejk, exempelvis från de kvinnliga kranförarna på varven, en gemensam kampanj från fackligt organiserade kvinnor och bland annat Rödstrumporna. Kvinnliga arbetarförbundet i Danmark, KAD, hade under många år ökat kravet på lika lön. De antog detta krav i löneavtalen 1945, och under hela 1960-talet förde fler fackföreningar upp kravet om lika lön på dagordningen.
I samhället fanns, som en konsekvens av en allmän radikalisering, ett större fokus på kvinnofrågor. Ungdomar, särskilt medelklasskvinnor, började ta upp kvinnofrågor och bildade olika grupper som gemensamt kallas Rödstrumporna. Rödstrumporna antog redan från början kravet om lika lön. Samma dag som rödstrumpornas första offentliga möte ägde rum, med bh-bränning på [Köpenhamns huvudgata] Strøget, gick de till Tuborg Bryggeri och delade ut flygblad med krav om lika lön.
Rödstrumporna riktade fokus på frågan, men det var först när kravet togs upp i arbetarrörelsen av kvinnorna i fackföreningarna som det blev möjligt att genomföra. År 1971 upprättades en grupp för lika lön där fackligt aktiva kvinnor från bland annat KAD:s avdelning 5 (industriarbetare), rödstrumperörelsen och vissa andra grupper deltog.
Det var inte hela KAD som var involverat, utan bara vänsterflygeln i facket. Gruppen organiserade en demonstration för lika lön och delade ut 13 000 flygblad på Köpenhamns största arbetsplatser, och kvinnor från flera av arbetsplatserna involverades i att organisera demonstrationen. Flera tusen deltog i demonstrationen som hölls den 8 februari 1971, och kvinnorna vid Tuborgs bryggeri gick ut i strejk.
Demonstrationen, i kombination med ett växande antal olagliga strejker, satte fackledningen under press. KAD:s ordförande hotade efter kollektivavtalen 1971 med att om inte lika lön infördes 1973, så skulle de kvinnliga arbetarna gå ut i strejk.
Diskussionen om jämställdhet började också sprida sig till det socialdemokratiska partiet, och 1976 antogs lagen om lika lön. Kampen för lika lön var framgångsrik eftersom man lyckades mobilisera hela arbetarrörelsen och därmed satte press på ledningen. Rödstrumporna väckte många viktiga diskussioner, och många av rödstrumporna spelade också en viktig roll i arbetarrörelsen.
Rödstrumperörelsen fortsatte dock längs den feministiska vägen med en separat organisation för kvinnor och ett fokus på ”endast” kvinnofrågor. Arbetarrörelsen och till viss del vänsterflygeln avfärdades som osolidariska och fyllda med fördomar. Det var förmodligen delvis sant att det fortfarande fanns många fördomar, vilket exempelvis tydligt visades av LO:s ordförande Thomas Larsen, men historien har visat att det inte finns någon väg framåt för separata grupper som står utanför arbetarrörelsen.
Aktivism, oavsett hur spektakulär den är eller hur mycket uppmärksamhet det får i pressen, kan inte lösa alla problem. Kampen måste tas upp inom arbetarrörelsen, i fackföreningarna och i arbetarpartierna.
Vi har sett hur löneskillnaden mellan män och kvinnor inte ändrats ett dugg. Antagandet av lagen om lika lön visade i själva verket endast att problemet sitter mycket djupare och inte kan lösas med lagar och avtal.
Det verkar som att kravet på lika lön återigen kan bli en viktig fråga under nästa avtalsrörelse, [våren 2010 i Danmark] sedan flera av fackföreningarnas ledningar har lagt fram det som en nyckelfråga. Detta är verkligen ett steg i rätt riktning, men det största problemet för arbetarklassen just nu är arbetslösheten, som växer, och arbetsgivare som överallt hotar med avsked för att sätta press på löner och arbetsvillkor.
Det finns en stor risk att kravet om lika lön kommer att användas av arbetsgivarna för att hålla nere minimilönen och kanske till och med för att minska de manliga arbetarnas löner. Det kan vi inte acceptera! Det skulle splittra arbetarklassen. Vi måste kräva att arbetsgivarna omedelbart åtgärdar situationen genom att genomföra vad man kom överens om i kollektivavtalet och vad man lagstadgat för mer än 30 år sedan; nämligen lika lön för lika arbete!
Offentliganställda i en växande våg av strejker
Som sagt började de offentliganställda, varav majoriteten är kvinnor, att strejka på jämlik fot med resten av arbetarklassen under 1970-talets strejkvåg. Den danska arbetsmarknaden är otroligt könsuppdelad. Kvinnor utgör exempelvis 75 procent av de anställda inom kommunen, medan männen utgör runt 66 procent av den privata sektorn. Kvinnors situation i samhället är därför nära kopplad till förhållandena för de offentliganställda. Under både 1980- och 90-talet gjorde man drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna: många förmånliga anställningsvillkor för offentliganställda avskaffades, mer och mer privatiserades och arbetsvillkoren för de offentliganställda blev allt sämre. Antalet barn per lärare eller äldre per undersköterska ökade, och så vidare.
Denna politik fortsatte med högerregeringen från 2001 och framåt. Men från sekelskiftet gick klasskampen in i en ny period och protesterna tilltog i styrka. Högerregeringen genomförde främst nedskärningar i kommunerna, och under flera år ledde detta till stora rörelser. Hösten 2006 strejkade förskolelärare och andra offentliganställda i flera kommuner. Förskolelärarna i den näst största staden Århus gick i spetsen för strejkerna med en 4 veckor lång vild strejk, och på sommaren 2007 började en helt ny grupp, undersköterskorna, strejka för högre löner.
Från våren 2006 till hösten 2007 hölls tre demonstrationer med mer än 100 000 deltagare mot nedskärningar i välfärden. Det var inte kämpaglöd eller mod som saknades bland dessa kvinnor och män, utan ledarskap. De offentliganställdas fackförening varken stödde eller samordnade strejkerna i de olika kommunerna, så strejkerna besegrades, och nedskärningarna fortsatte.
Under våren 2008 ledde kollektivavtalsförhandlingarna för offentliganställda till flera veckor av strejk bland sjuksköterskor, förskolelärare och undersköterskor. Kraven var ”lika lön” och ”en mans lön till kvinnliga arbetare.” Men det var oklart vad som menades. Som förklarats ovan, motarbetade ledarna för de olika fackföreningarna varandras intressen, både de i strejk och de som inte strejkade.
En målande bild var att vid samma tid på samma dag demonstrerade sjuksköterskor på Rådhustorget och lärare på torget framför Folketinget. Återigen valde ledningen för fackföreningarna att spela ut en sektion mot en annan. Samtidigt som DSR, sjuksköterskornas fackförening, krävde lika lön för lika arbete, gjorde de klart att detta gällde mer för sjuksköterskorna än undersköterskorna.
Liksom för kvinnorna vid den Kungliga Porslinsfabriken, innebar strejken en stor förändring för de kvinnor som deltog. Sjuksköterskor strejkade för första gången 1973 och sade redan då att de gjorde upp med Florence Nightingale, och tanken att det skulle vara ett kall att jobba som sjuksköterska. Detta upprepade de strejkande sjuksköterskorna 2008, då man sade att det var slutet för de ”fina flickorna”.
Strejken slutade i ett litet nederlag med en minimal löneökning. Inte på grund av de strejkande, utan på grund av fackföreningarnas ledning. De involverade inte de strejkande i förhandlingarna, eftersom det skulle innebära att de skulle förlora kontrollen över strejken, och på samma sätt samordnade de inte kampen eftersom de var rädda att förlora sitt inflytande och för att de helt enkelt inte såg kampen som en gemensam kamp, utan en kamp om att få så mycket som möjligt från samma begränsade summa pengar i statens och kommunens budgetar.
Strejken skulle kunna ha spridits till andra grupper, särskilt inom den privata sektorn, men det kunde inneburit att ledningen tappade kontrollen över strejken och att en situation lik generalstrejken i Danmark 1985 kunde uppstått.
För det första visar detta tydligt att det inte är könsuppdelningen inom fackledningen som avgör om de kommer ta en ledande roll i kampen eller inte. Ledningen för DSR, sjuksköterskornas fackförening, består till 90 procent av kvinnor, men det gav dem inte bättre förutsättningar att gå segrande ur strejken än de andra fackföreningarna. För det andra, blev det tydligt för de offentliganställda, och därmed en stor del av arbetarklassens kvinnor, att de stod inför ett problem.
Politikerna själva var i slutändan deras arbetsgivare, men samtidigt frånsade de sig allt ansvar och hänvisade till ”den danska modellen”, att facklig kamp och politiska frågor ska hållas isär. Men faktum är att de inte kan skiljas åt och framför allt inte för de offentliganställda. Kampen för högre löner, bättre villkor och, inte minst, för lika lön är lika mycket en politisk fråga och kan därför inte bara lösas genom fackföreningarna.
Arbetarrörelsens ledarskap, både i fackföreningarna och i arbetarpartierna: Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhedslistan, borde tillsammans ha krävt en löneökning för alla offentliganställda för att på så sätt bli av med löneskillnaden mellan män och kvinnor. På det sättet kunde de utgjort ett tydligt alternativ till högerns politik.
Ett ytterligare problem för de offentliganställda är att de inte har samma tyngd bakom sina krav som anställda inom den privata sektorn. En strejk är utformad att slå hårt mot arbetsgivarens kapital, men arbetsgivarna berörs inte av att offentliganställda strejkar; tvärtom är det ofta barn, gamla och sjuka som påverkas av strejken. För att undvika detta problem sätter sjuksköterskorna alltid in akut bemanning när de strejkar. Detta innebar att även om alla sjuksköterskor officiellt strejkade 2008, var det på många sjukhus fler sjuksköterskor än vanligt för att den nödinsatta personalstyrkan var större än den ordinarie personalstyrkan, vilket också belyser sjuksköterskornas absurda arbetsförhållanden.
Offentliganställda kan inte vinna kampen ensamma. De måste vädja till och involvera de anställda i den privata sektorn, som också har intresse av en anständig välfärd. Uppdelningen mellan offentlig- och privatanställda måste upphävas. Tidigare förhandlade man om avtalen för offentlig- och privatanställda samtidigt, och förskolelärarnas krav på 35-timmars arbetsvecka spelade till exempel en viktig roll i generalstrejken 1985. Det är av denna anledning som man har delat upp det så att de idag förhandlar om separata avtal. Vi måste kräva enighet både inom organisationerna och i förhandlingar om löner och villkor.
För kvinnans frigörelse!
Kvinnor har alltid spelat en viktig roll i historien, även i en rad revolutioner, från kristendomens och islams början till den franska revolutionen. Den ryska revolutionen startades av ryska kvinnor som krävde bröd och fred på den internationella kampdagen för arbetarkvinnorna.
Även om många av dem som deltagit i de senaste årens strejker har blivit desillusionerade, och den nuvarande lågkonjunkturen har lett till ett tillfälligt ras i antalet strejker, betyder det inte att det inte pågår något under ytan också idag. Arbetarklassen lär sig av varje kamp, oavsett om den slutar i seger eller nederlag. Det nuvarande dödläget är bara tillfälligt, och under ytan dras avgörande slutsatser. En slutsats är att kampen idag måste vara politisk och en följd av de offentliganställdas strejk var en enorm ökning av antalet medlemmar och röster för Socialistisk Folkeparti.
Arbetarklassen tvingas in i striden om och om igen, och de kommer att kräva ett ledarskap som leder kampen i deras intresse. En kamp för att förändra samhället i grunden och skapa ett socialistiskt samhälle. Då läggs grunden för fullständig frigörelse för kvinnor och för avskaffandet av allt förtryck. Kvinnokampen är en del av arbetarklassens kamp för frigörelse.
Det är upp till dagens generation att skapa ett samhälle som bygger på verklig socialism, där frigörelsen av kvinnan och hela mänskligheten är möjlig. Genom historien har kvinnliga arbetare visat sitt mod och sin kämpaglöd och spelat en avgörande roll i kampen för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle där vi, för att citera Engels, går från ”nödvändighetens rike till frihetens rike.”