Kriget i Kongo har intensifierats. Med miljontals redan på gränsen till svält och som tvingats från sina hem, hotar nu denna fasansfulla katastrof att eskalera och dra in hela regionen i krig, med mardrömslika följder för hela kontinenten.
Det kapitalistiska samhället är och har alltid varit fasor utan slut.
Lenin, 1916
De senaste månaderna har inneburit en upptrappning av den pågående konflikten i östra Kongo, som har släppt lös en våg av död och förödelse och tvingat mer än 1,5 miljoner människor från sina hem sedan januari.
Goma, huvudstaden i provinsen Nordkivu, har nästan helt omringats av rebellgruppen M23, som inledde en serie offensiver i slutet av 2021. Förhållandena inne i staden och i de omgivande flyktinglägren har blivit outhärdliga. Miljontals människor är nu fast, och står inför extrem trängsel, hunger och det ständiga hotet om bombardemang.
Situationen är nu ”på bristningsgränsen”, enligt FN:s livsmedelsprogram, med uppskattningsvis 23,4 miljoner människor som står inför svält.
Hotet om en eskalering till ett fullskaligt krig mellan Demokratiska republiken Kongo och grannlandet Rwanda, samt närvaron av soldater från en mängd andra afrikanska stater, bär dessutom med sig en risk för ett regionalt krig med fasansfulla konsekvenser för folket i Kongo och på hela kontinenten.
Men källan till denna kris ligger långt bortom Afrikas stora sjöar. Denna oändliga cykel av plundring, fördrivning och död ligger i själva hjärtat av den kapitalistiska världsmarknaden, och är den direkta produkten av mer än ett sekel av imperialistisk inblandning i regionen.
Folkmord och krig
Rötterna till den nuvarande konflikten ligger i folkmordet i Rwanda och “Kongokrigen” på 1990-talet.
Under kolonialt styre förde den europeiska imperialismen en konsekvent “söndra och härska”-politik över hela Afrika. I Rwanda och Burundi stödde imperialistmakterna den redan existerande tutsi-eliten, förstärkte dess rättigheter över framförallt hutu-böndernas mark och liv, och höjde alla tutsier till statusen av en fiktiv “överlägsen ras”.
Vid självständigheten på 1960-talet delades hela kontinenten avsiktligen upp i ett instabilt lapptäcke av svaga kapitalistiska stater som hölls i ett underutvecklat tillstånd, och som var och en hade konkurrerande intressen och territoriella anspråk mot sina grannar, och var därför beroende av stormakterna för att kunna driva sina egna ambitioner och intriger.
I Centralafrika resulterade en sådan anhopning av lokala konflikter och imperialistiska ränker så småningom i några av de mest förfasande händelser som mänskligheten har bevittnat sedan andra världskriget.
Det rwandiska inbördeskriget började 1990, när en armé av tutsi-exiler vid namn Rwandiska patriotiska fronten (FPR) invaderade Rwanda från Uganda, en allierad till USA. Detta kulminerade i det rwandiska folkmordet 1994, när den franskstödda hutu-regimen mördade nästan 1 miljon tutsier och moderata hutuer.
FPR:s seger och störtandet av den nationalistiska hutu-regimen i Kigali avslutade kriget i Rwanda, men markerade endast upptakten till en ännu blodigare konflikt. De besegrade folkmördarna flydde över gränsen till östra Kongo (dåvarande Zaire), tillsammans med upp till 2 miljoner hutu-flyktingar.
Den rwandiska armén följde därefter folkmordsförbrytarna in i Zaire och invaderade landet två gånger, 1996 och 1998, tillsammans med Uganda, Burundi och andra afrikanska allierade. Medan de ryckte fram genom landet, beväpnade alliansen proxygrupper längs etniska linjer. M23 skulle så småningom uppstå från en av dessa proxygrupper.
När kriget fortsatte urartade det alltmer till en desperat huggsexa om plundring, där Rwanda och Uganda slutligen stred mot varandra på kongolesisk mark om besittningen av guld- och diamantgruvor.
Barbariet har sin egen logik. Hotade av stridande trupper från utländska arméer eller deras kongolesiska proxygrupper, beväpnade sig stam- och etniska grupper i östra Kongo och bildade självförsvarsmiliser, kända som mai-mai. Men denna defensiva handling förvandlades snabbt till våldsamma räder mot granngrupper för mark, boskap och varor till världsmarknaden, såsom kakao, guld och diamanter, som sedan smugglades ut ur landet.
M23
När andra Kongokriget formellt avslutades år 2003, hade totalt nio afrikanska nationer dragits in i konflikten och uppskattningsvis 5,4 miljoner människor dödats.
Landet hade ödelagts, och den kongolesiska staten (som döptes om till Demokratiska republiken Kongo, vanligtvis kallad Kongo-Kinshasa) var inte i stånd att avväpna de olika väpnade grupper som hade uppstått under kriget. Istället, som en del av fredsprocessen, integrerades miliserna helt enkelt i den kongolesiska armén, bara för att sedan bryta sig loss och göra uppror så fort deras befälhavare kände att de blev lurade på sin del av bytet.
Ofta stöddes dessa uppror direkt av Kongo-Kinshasas grannländer. Detta är ursprunget till M23, eller “23 mars-rörelsen”. Namnet hänvisar till ett fredsavtal, undertecknat den 23 mars 2009 av den kongolesiska staten och Nationella kongressen för folkets försvar (CNDP), en till stor del tutsidominerad grupp med starka band till Rwandas regering.
Enligt villkoren i detta avtal skulle CNDP-krigare integreras i Kongos väpnade styrkor (FARDC), men 2012 gjorde gruppen uppror och hävdade att regeringen inte hade hållit sin del av avtalet. Gruppen bytte namn till M23, och lanserade sedan en offensiv som tog över Goma, huvudstaden i Nordkivu-provinsen som gränsar till Rwanda.
En FN-rapport presenterade vid den tiden överväldigande bevis för att M23 fick omfattande stöd från både Rwanda och Uganda. Men efter att ha tagit Goma, gick M23:s offensiv snabbt i motsatt riktning.
År 2013 började USA och dess allierade att skära ner biståndet till Rwanda, som då drog tillbaka sitt stöd. M23 kapitulerade ensidigt till Kongo-Kinshasas och FN-trupper i november samma år och dess återstående krigare flydde in i bergen, där de låg inaktiva tills för några år sedan.
Marknadens terror
Sedan M23:s kollaps år 2013 har våldet i östra Kongo fortsatt utan att avta. Upp till 600 000 människor har dödats sedan 2003, medan fler än 120 väpnade grupper fortsatt att utsätta befolkningen i östra Kongo för ett ändlöst skräckvälde. Denna terror fortsätter av den enkla anledningen att den är lönsam. Barbariets logik har flätats samman med världens marknadslagar.
Kongo-Kinshasa besitter ett överflöd av naturresurser inom sina gränser. Värdet av dess outforskade mineralfyndigheter, såsom guld, diamanter och kobolt (som används i produktionen av batterier för elfordon) uppskattas till 24 biljoner dollar.
Kongo-Kinshasa är också hem för mer än 70 procent av världens coltan, som bearbetas till tantal, en metall som används i elektroniska enheter som mobiltelefoner, bärbara datorer och modern militärutrustning.
Den ökande efterfrågan på dessa mineraler möts av så många som 2 miljoner “hantverksmässiga” gruvarbetare – individer, inklusive barn så unga som sju år, som gräver primitiva gropar med hackor, spadar och sina bara händer.
Gruvarbetarna – kända som creuseurs – eller gruvägarna, säljer malmen till mellanhänder som kallas negociants som transporterar den till närmaste städer, såsom Goma. Där säljer de den till ett högre pris till handlare, eller comptoirs, som vanligtvis finansieras av utländska finansiärer, som sedan säljer den vidare för bearbetning någon annanstans.
Dessa ådror av aldrig sinande rikedomar tappas vid varje punkt av svärmen av väpnade gäng som härjar i regionen. Ibland tvingar de lokalbefolkningen att gräva under vapenhot. Men i de flesta fall står de helt enkelt ovan jord, redo att ta en del av produkten i utbyte mot “skydd”, eller upprättar vägspärrar för samma ändamål.
Av alla de väpnade grupper som är aktiva i östra Kongo är den mest rovlystna förmodligen den kongolesiska armén själv, vars trupper ofta är omöjliga att skilja från andra miliser och regelbundet smälter samman med dem om det finns bättre möjligheter för förmögenhetsförvärv.
Miliser som mai-mai är blott mygg jämfört med grannstaterna Rwanda, Uganda och, i mindre utsträckning, Burundi, som har fortsatt att suga ut rikedomar från östra Kongo ända sedan Kongokrigets utbrott 1996.
Mer än 90 procent av guldet som bryts i Kongo-Kinshasa smugglas till grannländer, som sedan exporterar det till internationella köpare. År 2020 var guld den viktigaste exporten från både Rwanda och Uganda, trots den låga guldproduktionen i länderna.
Coltan har också blivit en viktig del i Rwandas ekonomi. Redan innan den senaste M23-offensiven, under 2014, 2015, 2017 och 2019, exporterade Rwanda officiellt mer coltan än Kongo-Kinshasa. Men enligt Ecofin Agency kommer cirka 90 procent av coltan som exporteras av Rwanda faktiskt från hantverksmässig gruvdrift i östra Kongo.
Men egentligen är grannländernas plundring av Kongo ingenting jämfört med de vinster som pressas ut ur regionen av utländsk imperialism. Precis som negociants och comptoirs är kapitalisterna i Uganda och Rwanda bara mellanhänder för köpare i de mest avancerade ekonomierna på jorden.
De tre största tantalraffinaderierna i världen är belägna i Kina, USA och Tyskland. Alla dessa stora raffinaderier tar emot smugglad coltan från Rwanda, där det kan stämplas som “konfliktfritt”, och säljer sedan bearbetat tantal till stora teknikföretag, såsom Apple, Huawei och Nvidia.
Inom detta känsliga exploateringssystem är lokala konflikter mellan de olika “självförsvars”-grupperna, rivaliteter och utbrott av våld mellan regionens småstater och konkurrensen mellan de stora imperialistiska rovdjuren oundvikliga. Det är från detta vi kan spåra orsakerna till det pågående kriget i östra Kongo.
Regional rivalitet
Under flera år hade en jämvikt etablerats mellan staterna i regionen, vilket gjorde att alla kunde fortsätta att suga ut rikedomar från östra Kongo utan att behöva eskalera konflikten. Detta innebar inte någon lindring från den dagliga fasan av barnarbete och de maffiametoder från de lokala väpnade grupperna som människorna i regionen upplevde. Men det var en jämvikt, av något slag.
M23 återuppstod samtidigt som denna jämvikt började brytas ner mitt i viktiga förändringar i Kongo-Kinshasa, i rivaliteterna mellan dess grannstater och i konkurrensen mellan de stora imperialistiska makterna.
Från och med omkring 2008 hade Kongo-Kinshasa kommit alltmer under Kinas inflytande, som började investera kraftigt i landets gruvsektor. Kinesiska investeringar var särskilt inriktade på kobolt, som den kinesiska härskande klassen hade pekat ut som strategiskt viktig i och med dess användning vid tillverkning av batterier för elfordon.
Idag kontrollerar kinesiska företag 15 av Kongo-Kinshasas 19 koboltgruvor, som till stor del ligger i den södra delen av landet. Så mycket som 95 procent av den globala tillgången på raffinerade koboltprodukter är nu under kinesisk kontroll. Detta utgör ett betydande hot mot de imperialistiska intressen hos USA, som konkurrerar med Kina om dominans på den globala elfordonsmarknaden.
Från början av 2019 inledde USA en förnyad “charmoffensiv” i Afrika, med avsikt att trycka tillbaka Kinas inflytande på kontinenten. I Kongo-Kinshasa tog denna form av att etablera ett ”privilegierat partnerskap” med president Felix Tshisekedi, som just hade kommit till makten i ett val som i allmänhet ansågs ha varit riggat.
Tshisekedis första resa utanför Afrika var till USA, där han säkrade ett biståndsavtal på 600 miljoner dollar. IMF godkände sedan ytterligare 1,52 miljarder dollar till Kongo-Kinshasa, under villkoret att staten såg över sina gruvkontrakt med mestadels kinesiska företag.
Uppmuntrad av USA genomförde Tshisekedi sedan ett maktövertagande. Fram till dess hade Tshisekedi styrt i koalition med anhängare av hans mer Kina-inriktade föregångare, Joseph Kabila, som behöll majoriteten i parlamentet. Men i december 2020 bröt Tshisekedi öppet med Kabilas koalition och köpte lojaliteten hos Kabilas anhängare i parlamentet och militären med lukrativa positioner i staten.
Samtidigt blev situationen i öst alltmer instabil. Väpnade attacker mot civila hade börjat öka stadigt efter att Kabila ställde in valen 2016, och våldet eskalerade ytterligare efter att COVID-19-pandemin slog till 2020.
I maj 2021 placerade Tshisekedi de östra provinserna Ituri, Norra Kivu och Södra Kivu i “belägringstillstånd”, vilket innebar att provinsernas militära guvernörer nu hade fullständiga befogenheter att styra varje provins som sin egen. Men antalet attacker ökade faktiskt under belägringstillståndet.
Samtidigt försökte Tshisekedi göra affärer med sina grannar i Uganda, Rwanda och Burundi. I början av sin presidentperiod hade han bjudit in alla tre av sina östra grannländer att samarbeta i en gemensam styrka för att bekämpa ett antal rebellgrupper i östra Kongo.
Tshisekedis förslag avvisades av alla parter eftersom de stödde flera av dessa rebellgrupper mot varandra, så tanken att bekämpa sina egna ombud var inte särskilt tilltalande. Han började då att teckna avtal separat med vart och ett av dessa rivaliserande länder. Detta risktagande slog tillbaka spektakulärt.
I juni 2021 undertecknade Tshisekedi ett samarbetsavtal med Rwanda, vilket gav det rättigheter över guldraffinering, vilket Uganda motsatte sig. Sedan, i oktober samma år, undertecknade han ett samförståndsavtal med Uganda om gemensamma operationer i Kongo-Kinshasa, samt ett infrastrukturprogram. Han etablerade också formellt ett militärt samarbete med Burundis militär, som är fientlig mot Rwanda.
Detta utgjorde ett stort hot mot Rwandas intressen i regionen. I synnerhet hotade planen för ett stort vägbyggnadsprojekt som förbinder östra Kongo med Uganda att dra mineralflödet bort från Rwanda. Den gemensamma operationen mellan Kongo-Kinshasa och Uganda, kallad “Shujaa”, inleddes i november 2021. M23 började attackera kongolesiska positioner samma månad.
Västs svaghet
M23:s första attacker var på liten skala och lätt avvärjda. Vändpunkten kom i mars 2022, när M23 inledde en offensiv som i mitten av 2022 hade erövrat den största militära basen i Norra Kivu och nått utkanterna av Goma. Deras snabba framryckning berodde på direkt militärt stöd från Rwanda.
M23 är mycket bättre beväpnade än någon av de andra väpnade grupperna som slåss i östra Kongo. De har tungt artilleri och har också visat sig kapabla att använda det. Dessutom har en nyligen publicerad FN-rapport bekräftat att 3-4000 soldater från den rwandiska armén aktivt strider tillsammans med M23, som FN-rapporten beskriver som ”de facto” under Rwandas kontroll.
Allteftersom konflikten fortsätter blir den allmänna opinionen i Kongo-Kinshasa mer och mer fientlig mot USA och västvärlden, som med rätta ses som möjliggörare av Rwandas invasion. Tshisekedi själv har pekat ut hyckleriet hos det så kallade ”internationella samfundet” och jämfört den nuvarande situationen med kriget i Ukraina:
”Vi kommer bara att vara nöjda när säkerhetsrådet inför sanktioner mot Rwanda. När Ryssland gjorde samma sak, blev det en flod av sanktioner. För ett fall liknande det mellan Ryssland och Ukraina, varför finns det inte en enda sanktion? Jag tycker att de kan bättre.”
Men samtidigt som han har försökt framställa sig som en afrikansk Zelenskyj för västvärlden, har Tshisekedi kommit överens om ett utkast till ett militärt samarbetsavtal med ingen mindre än Putins Ryssland.
Den kongolesiske ledaren har också stärkt relationerna med Kina, som meddelade att de har uppgraderat sitt förhållande till Kongo-Kinshasa ”från ett ömsesidigt gynnsamt strategiskt samarbete till ett omfattande strategiskt samarbete”.
Ju längre M23 avancerar, desto mer sannolikt blir det att den västerländska imperialismen tappar allt inflytande som den hade börjat återuppbygga i Kongo-Kinshasa under Tshisekedi, till en kostnad av miljarder dollar. Det skulle vara ett hårt slag för västvärlden både diplomatiskt och ekonomiskt.
Därför har amerikanska diplomater uppmanat till ”fred” och ”dialog” mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda, och har nyligen ”fördömt” M23:s invasion, men de har varit extremt långsamma med att vidta några åtgärder, och avbröt militärt bistånd till Rwanda först i oktober, efter att konflikten hade pågått i mer än 18 månader. Under tiden fortsätter ekonomiskt bistånd i olika former att flöda till Rwanda, och inga sanktioner har införts mot Rwandas president, Paul Kagame, i stark kontrast till Putin.
Paul Kagame
Kagame har varit en viktig allierad till USA i regionen sedan slutet av det rwandiska inbördeskriget 1994.
Mer än 40 procent av Rwandas statsbudget täcks av västerländskt bistånd, dess armé har beväpnats och utbildats av Nato, och de gick till och med formellt med i det brittiska samväldet 2009, trots att det aldrig har varit en brittisk koloni. Än idag spelar stora europeiska fotbollsklubbar, såsom Londons Arsenal och Paris Saint-Germain, med “Visit Rwanda” tryckt på sina tröjor.
Tidigare har västerländsk imperialism förlitat sig på Kagame-regimen som en av de enda stabila regimerna i hela Afrika. Den rwandiska armén har till och med skickats till andra afrikanska nationer, såsom Moçambique och Centralafrikanska republiken, i utbyte mot generösa biståndspaket och koncessioner för gruvdrift, som ägs direkt av den rwandiska militären.
Men nu genomför Kagame en politik som hotar att förstöra västerländskt inflytande i Kongo-Kinshasa och destabilisera hela regionen.
För att förstå denna uppenbara motsättning är det nödvändigt att se tillbaka på M23:s senaste stora offensiv, 2012. Vid den tiden hade ingen rival till USA varken styrkan eller intresset att stödja Kagame och M23. USA-imperialismen kunde således hålla sin allierade i schack, som fortfarande återuppbyggde sig efter åratal av krig och folkmord. Nu är dock situationen mycket mer komplicerad.
Detta är en existentiell fråga för Kagame. Medan han påstår sig stå för skyddet av rwandier och kongolesiska tutsier mot hutu-miliser som verkar i Kongo-Kinshasa, är hans enda prioritet stabiliteten för hans egen regim.
Valet förra veckan, som gav Kagame 99 procent av rösterna, reflekterade inte bara det faktum att all seriös opposition hade förbjudits, utan också nivån av passivt accepterande av regimen bland vanliga rwandier. Kagames styre förknippas med ekonomisk tillväxt och stabilitet, jämfört med grannländer som Burundi och Kongo-Kinshasa. Men om denna tillväxt går bakåt, kommer de gamla skiljelinjerna utan tvekan att återkomma.
I slutändan siktar den mest framåtblickande delen av den rwandiska härskande klassen, som Kagame är ledare för, på att etablera Rwanda som ett “medelinkomstland” till år 2035, som inte längre ska vara beroende av utländskt bistånd, och därmed kunna hävda sig som en regional makt. Men vägen till denna självständighet går genom östra Kongos berg.
Om väst inför hårda sanktioner mot Rwanda, som de gjorde mot Ryssland, kommer Kagame inte att dra sig tillbaka; han kommer att söka ekonomisk och militär hjälp från västs rivaler, som har visat att de nu har medlen för att hävda sig i före detta västerländska inflytelsesfärer.
Om, till exempel, det så kallade “internationella samfundet” skulle förbjuda importen av mineraler från Rwanda, som de gjorde med rysk olja, skulle andra makter gärna träda in och fylla tomrummet, precis som länder som Kina, Indien och Turkiet har gjort för Ryssland. Faktum är att Indien nu är den största utländska investeraren i Rwanda, med Förenade Arabemiraten på andra plats.
Men det är inte bara västerländsk imperialism som riskerar att förlora i denna konflikt. Kina har också varit mycket försiktiga med sitt stöd till sina kongolesiska “vänner”. Hittills har de skickat sex drönare, varav flera redan har förstörts. Samtidigt skickade de 35 miljoner dollar i räntefria lån till rwandiska staten när västerländska givare började dra sig tillbaka.
Anledningen till detta är att Kina är en stor köpare av mineraler från både Rwanda och Kongo-Kinshasa, och därför skulle vilja upprätthålla stabila relationer med båda länderna. Detta blir dock allt svårare.
Det vi ser är därför inte ett enkel proxykrig mellan USA och Kina, utan en ömtålig balansakt där de stora makterna försöker upprätthålla stöd bland alla sidor i konflikten, medan de mindre aktörerna kretsar kring varandra i ett försök att vinna ett avgörande övertag. Detta är den verkliga innebörden av “multipolaritet” idag.
Vad detta betyder för situationen i östra Kongo är att Kagame synar västs bluff, likt Netanyahu i Israel, och bedömer att de västerländska makterna behöver honom ännu mer än han behöver dem.
Samtidigt är det anmärkningsvärt att M23, trots alla dess framgångar, inte ens har försökt att ta direkt kontroll över Goma, till skillnad från 2012. Det kan mycket väl vara så att Kagame har lärt sig sin läxa sedan dess, och föredrar att ta kontroll över ett stort område för att använda det som en förhandlingsbricka i framtida förhandlingar, istället för att riskera att polarisera konflikten till en sådan grad att de stora makterna tvingas att ingripa mer kraftfullt.
Men situationen kan lätt glida ur någons kontroll.
Bristningsgränsen
Alla de faktorer som ledde till Kongokrigen är just nu närvarande i regionen. En enda händelse, till och med en olycka, skulle kunna utlösa en ny regional konflikt. Och kanske det mest instabila elementet i hela situationen är den kongolesiska staten själv.
Den politiska, sociala och diplomatiska situationen i Kongo-Kinshasa har försämrats snabbt. Massprotester har brutit ut mot MONUSCO, FN:s uppdrag i landet, som anklagas för att ha tillåtit rebellgrupper att agera med straffrihet. Denna vrede nådde sin kulmen i juli 2022, när demonstranter tog vapen från polisen och försökte storma FN-anläggningar, vilket resulterade i att 36 personer dog.
I november 2022 efterlyste Tshisekedi bildandet av ”medborgargarden” för att bekämpa M23. Detta formaliserades så småningom som Wazalendo (“patrioter” på swahili), ett ständigt växlande nätverk av mai-mai självförsvarsstyrkor och andra miliser, däribland några som armén hade stridit mot bara månader innan. Till exempel rapporteras nu att “De demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse” (FDLR), grundade och ledda av hutu-folkmördare från Rwanda, samarbetar både med Wazalendo och kongolesiska generaler.
Trots detta initiativ fortsatte M23 att avancera under hela 2023. Wazalendo är dåligt tränade och odisciplinerade, och tenderar att hålla sig till sina egna områden, vilket är typiskt för deras natur som självförsvarsstyrkor. Det faktum att den kongolesiska armén effektivt har sammanslagits med dessa miliser i öst avslöjar dess egen svaghet och oorganisering. Under tiden har omplaceringen av enheter för att bekämpa M23 frigjort andra grupper att utföra attacker på andra håll.
Inför de nya valen i december 2023 påstod Tshisekedi att han skulle förklara krig mot Rwanda som ett sätt att samla stöd kring sig själv. I samband med detta har anti-tutsi-propaganda blivit alltmer framträdande, som framställer alla tutsier i Kongo-Kinshasa som rwandier, i princip en “fiende på hemmaplan”. Detta har bara hjälpt Kagame att framställa sig själv som försvarare av alla tutsier.
Tshisekedi har också vänt sig till ett antal olika regionala makter för stöd, vilket har dragit in fler och fler nationer i konflikten. Först vände han sig till Östafrikanska gemenskapen (som Rwanda är en del av). Besviken har han nu vänt sig till Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen, som har lovat en styrka på 4800 soldater. Sydafrikanska och tanzaniska soldater har redan dödats av M23, om inte direkt av rwandiska trupper.
Detta ständiga skifte av allianser i alla riktningar speglar den instabilitet och nedbrytning som pågår inom Kongo-Kinshasa. ”Vi vet inte längre vem som befaller vem, och befälhavarna är inte på fältet,” sa en överste i en intervju med Reuters. Tidigare i månaden dömdes 25 kongolesiska soldater till döden för desertering. Detta är ett tecken på den nivå av demoralisering som finns inom armén.
Och medan ett amatörmässigt kuppförsök som inleddes i maj var ett totalt misslyckande, visar det potentialen för ambitiösa opportunister, särskilt inom militären, att slå till om de får chansen.
Det går inte att utesluta att den kongolesiska staten skulle kunna kollapsa ännu mer, vilket skulle skapa ett vakuum som skulle dra in alla krafter djupare i striden. Och när anti-tutsi-retorik växer i takt med berättelser om verkliga övergrepp begångna av M23, ökar hotet om massiva vedergällningar mot kongolesiska tutsier, till och med på en folkmordsskala. Återigen, barbariet har sin egen logik.
Världsrevolution
Kapitalismen har skapat ett helvete på jorden för folket i östra Kongo, och så länge kapitalismen existerar, kommer deras plåga att fortsätta. Alla fredsinitiativ som undviker detta faktum är dömda att bli verkningslösa.
Kommunister motsätter sig det rovgiriga krig som Rwanda för, och fördömer de imperialistiska intriger som har förberett denna kris, framför allt i USA och Europa. Men det enda sättet att sätta stopp för denna mardröm är att störta alla de ruttna kapitalistiska regimerna i regionen genom en revolutionär massrörelse.
Endast en undanröjning av de irrationella gränser som imperialismen har påtvingat, och upprättandet av en socialistisk federation, kan möjliggöra verklig fred och utveckling i Afrika.
Bara snabb ekonomisk utveckling kan ge den mat, arbete, skydd och sjukvård som folket i Kongo desperat behöver. Resurserna för en sådan omvandling finns i överflöd. Men omvandlingen kan bara ske om resurserna tas i beslag av arbetarna och bönderna i regionen och utvecklas som en del av en demokratisk plan, inte för kapitalisternas profiter utan för befolkningens behov.
Potentialen för en sådan rörelse finns över hela Afrika, där en revolutionär vrede har byggts upp bland massorna. Denna vrede kunde tydligt ses i den senaste upproriska rörelsen i Kenya.
I grannlandet Uganda försöker 79-årige Museveni desperat att upprätthålla sin regims stabilitet. På tisdagen marscherade unga ugandier till parlamentet i Kamala trots ett polisförbud, rasande över regimens korruption och inspirerade av rörelsen i Kenya.
Inom Kongo-Kinshasa självt är frustrationen bland massorna mot denna ändlösa exploatering, korruption och instabilitet påtaglig. En framgångsrik revolution i något av dessa länder skulle kunna markera början på en ny våg av revolutioner över hela kontinenten.
Men revolutionen kan inte begränsas till Afrika. Imperialismen måste störtas överallt. Det som krävs är ett krig mot kapitalet självt, där arbetarna i varje land kommer att spela den ledande rollen. För Kongo och för världen, måste vi vinna.