Under vårvintern 2024 ska ett nytt kollektivavtal för alla kommunalt anställda lärare i Sverige förhandlas fram. Det är lärarnas största avtal och brukar kallas för höken. Alla med någon typ av insyn i skolans värld vet att höken brukar vara en besvikelse, men det blir allt svårare för fackledningen att sälja in försämringar.
När Hök18 såg dagens ljus skrev undertecknad en artikel vid namn “Ännu ett tandlöst skolavtal”. Tre år senare döptes artikeln till “Läraravtalet Hök21: Ett nederlag utan en strid”. Den gången kunde inte förbundsordförande Åsa Fahlén ens själv låtsas vara nöjd med det nya, sifferlösa avtalet. Ändå uteblev den fackliga striden helt. Det blev inte tal om någon strejk. Det blev inte ens utdragna förhandlingar. Tack för ingenting, sa lärarkåren och fortsatte knyta näven i fickan. På min arbetsplats skämtar vi ibland om att vårt avtal måste vara ett tomt papper – det verkar ju inte stå något i det.
Sedan dess har situationen i skolan fortsatt förvärras. I en undersökning av Lärarförbundet uppger 78 procent av lärare att vår arbetsbelastning är hög eller extremt hög. Vi leder tillsammans med andra välfärdsarbetare ligan när det kommer till stressrelaterade sjukskrivningar. Välfärden har i över trettio år varit utsatt för en långsam slakt – en slakt som våra fackförbund varit i stort sett helt passiva inför. Hundratals miljoner sparas in varje år samtidigt som hundratals miljoner betalas ut som vinster till friskolornas aktieägare. De är segrarna i det här systemet, medan de stora förlorarna är lärare och elever. 94 procent av alla lärare oroar sig för vad nedskärningarna kommer leda till. Det är föga förvånande. Vi som jobbar i skolan ser konsekvenserna av detta varje dag. Och det värker i lärarhjärtat.
I början av december tog den nystartade arbetsgruppen Måndagar mot marknadsskolan initiativ till ett upprop inför avtalsrörelsen. Uppropet kräver att fackledningen inte låter Hök24 bli ytterligare ett tomt avtal, utan tar strid. Man skriver:
“Symbolen för det nya fackförbundet Sveriges Lärare är en öppen och uppsträckt hand. Om den näven inte snarast knyts i en kampvillig gest kommer vi lärare att stå där och behöva vinka ajöss till alla förhoppningar om ett fungerande skolsystem. Vi som undertecknat denna artikel kräver att vårt nya fackförbund tar till alla tänkbara stridsåtgärder för att rädda svensk skola i kommande avtalsrörelse. Sveriges Lärare måste vara beredda att gå ut i strejk för att rädda den svenska skolan.”
Vidare kräver man maxtak på barngrupper och ett återinförande av skyddad undervisnings- och planeringstid, något som stått på lärarnas önskelista sedan USK:en avskaffades 1995. Detta är viktiga krav, och föga förvånande samlade namninsamlingen tusentals underskrifter på några dagar. Politikerna och friskolemogulerna kommer inte att rädda den svenska skolan – tvärtom är det dem som lett oss hit. Det är bara klasskampen som sätter begränsningar för hur långt nedskärningarna kan gå. Vi är helt eniga – det är dags att knyta den lärarfackliga näven.